Fem medaljer blev den skånska utdelningen vid finalspelet i handbollens USM i Uppsala.

Ett guld (P 18) och ett silver (P 16) till Ystads IF, ett guld (F 16) till Lödde Vikings och två brons (F 14 och P 18) till Lugi.

I fjor blev det sju skånska medaljer (1—2—4) och 2023 fyra (2—2—0). Det är i det häradet den skånska medaljskörden ligger vid ett finalspel. I min ungdomsidrottsvärld är det viktigare att av de 24 finalklubbarna är tio skånska och av 48 finallag är 19 skånska. Sen är det naturligtvis så att topplaceringar även i ungdomssammanhang inspirerar. Speciellt för de mindre föreningarna.

Ystads IF är sett över hela spektret Skånes särklassig bästa handbollsklubb den här säsongen. Tittar man över hela landet är det bara Sävehof som är bättre. Sen är det jämnt mellan YIF och Önnered. Det var också denna trio som var framgångsrikast[MM1]  vid finalerna, enligt poängberäkningen 8, 7, 6 osv.

1)     Önnered 26 p, 2) Sävehof 25, 3) Ystads 1F och IFK Tumba 23, 5) Aranäs/Fjärås 20, 6) Lugi 17, 7) Lödde Vikings 10.

Övriga Skåneklubbar: 8) OV Helsingborg 9, 11) IK Sund, Helsingborg 7, 14) H 43 Lund, Eslövs HF 4, 16) , HK Malmö, Ankaret, Bjärred, 3, 21) Eslövs IK 2.

***

Några funderingar:

• Att Ystads IF numera kan hävda sig i en totaltabell beror på att även tjejerna tar för sig, åtta i F 16 och fyra i F 18.
• För något år sedan blev Lödde Vikings bästa klubb, en fantastisk prestation. Ett guld (F 16) och en sjundeplats i F 18 i år visar på en stabil och utmärkt verksamhet. Löddes mästarlag var ett av de mest överlägsna  under finalhelgen.
• I F 16-klasen kom fem lag från Skåne: 1) Lödde, 4) OV, 6) HK Malmö, 7) Eslövs IK, 8) YIF.
• OV hade en bra säsong överlag och hade också P 18-laget som sexa. Lokalkollegan IK Sunds två finalplatser, båda i 14-årsklasserna, åtta bland tjejerna, fyra bland killarna tyder på Helsingborgshandbollen är på stark frammarsch.
• Lugis två brons (F 14 och P 18) kunde med rätt marginaler blivit mer. F 14-laget föll i semifinalen med ett mål mot Önnered och 18-årsgrabarna med ett i sin semifinal mot blivande mästarna YIF. Slutspelet i denna klass bjöd på mycken dramatik, finalen YIF—Önnered 24—22, bronsmatchen Lugi—Tumba 26—25.
• Eslöv är ett stabilt ungdomshandbollsfäste, såväl HF (P 14, femma) som IK (F 16, sjua) hade lag med i Uppsala. Hur går det med planerna om en  sammanslagning?

***

Intressant är att en klubb från Stockholmsregionen, som IFK Tumba, både topp- och breddmässigt kan mäta sig med Skåne och Göteborgaområdet. Ett guld, ett silver och en fjärdeplats är respekt.

Tre ytterligare medaljklubbar (Täby, Skuru och Bolton) från Stockholmsregionen tyder på en gynnsam tendens.

Slutligen en honnör för Kungsbackaklubben Aranäs, femma i den inofficiella föreningstävlingen.

Anders Hübinettes utredningsförslag om hur svensk fotboll skall förhindra ordningsstörningarna vid vissa elitmatcher har väckt debatt

Och som vanligt kommer förslag om att legalisera användandet av pyroteknik under ”säkra” former. Senast från en centerpartist från Malmö, en moderat från Stockholm, en ledarskribent från Expressen. Och så givetvis från supportergrupperingar.

Jag har hört det till leda. Genom åren har liknade förslag haglat. Men ännu har jag inte sett ett enda förslag om När, var, hur dessa opportunistiska förslag skall realiseras.

För några år sedan vid ett möte med Idrottsgillet i Lund var den respekterade fotbollsjournalisten Olof Lundh inne på liknande tankegångar. Men utan att kunna ge svaret på När, var, hur.

Supportergrupperingar menar att pyrotekniken till stora delar är anledningen till de allt mer fyllda läktarna vid de allsvenska matcherna. Jag vill säga trots. Ingen skall inbilla mig att åskådarna betalar stora pengar för att omgärdas av illaluktande rök med risk för brännskador och dessutom få uppleva kortare eller längre avbrott. Den stämning som skapas på alla läktare (utan pyroteknik) runt planen är den som ger en helhetsupplevelse och ger det stora intresset. Det är att verkligen att -förhäva sig själva att tro att några få – för så är det – illegala användare av pyroteknik är orsaken till den nuvarande publikhaussen.

***

Nu tror jag inte att en strängare straffskala, enligt Hübinette, kommer att få bort olagligheterna från läktarna. Jag har inget recept.

Men de tv-bolag som pumpar in väsentliga summor för sändningsrätten borde kunna ställa tuffare ekonomiska krav på arrangerande förening. Som betalande konsument borde jag kunna kräva att matcherna börjar i tid och inte avbryts i tid och otid. Och inte minst att jag kan se hela planen under 90 minuter utan någon ogenomtränglig rökridå.

Jag vet att klubbar bötfälls. Det hjälper tydligen inte, men än högre bötesbelopp och krav från tv-bolagen hade kanske fått några irrhjärnor att tänka till och hjälpa den klubb de säger sig älska.

Den förste maj är en stor dag i mitt liv.

Den dagen 1985, i dag för 40 år sedan, blev jag fast anställd på Sydsvenskans sportredaktion. Min andra yrkesdröm var uppfylld.

I ungdomsåren i Skurup och under gymnasietiden i Ystad funderade jag över var vad jag skulle göra ”när jag blev stor”.

Det fanns två huvudspår, gymnastiklärare eller sportjournalist. Med ett stickspår åt bibliotekariehållet, min stora läslust fanns redan då.

Jag blev idrottsledare redan som 15-åring, så en viss förmåga att organisera och leda ungdomar fanns förmodligen. Mina första artiklar i Ystads Allehanda, handledd av legendariske Pero Landqvist, publicerades redan då jag blott var 16 år.

På den tiden, runt 1960, var det lite glamouröst att kunna titulera sig gymnastikdirektör, så jag sökte in på GCI, Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet. Intagningskraven var höga. Mina studentbetyg var okej men all tid jag ägnat åt att vara idrottsledare (plus en egen aktiv löparkarriär) och att vara YA:s sportbevakare i Skurup inverkade naturligtvis på studieresultaten. Ett år i lumpen, ett i Lund (sociologi och pedagogik, båda flum, enligt mig) och ett som gympalärare på Källängens grundskola och Handelsgymnasiet i Malmö gav de extra poäng som fordrades så att jag 1963 kom in på GCI, utexaminerad 1965. Vi är en grupp som i septembers skall fira 60-årsjubileum i Lidköping, ”Staden med D-et”. Fyndig slogan.

20 trevliga år som idrottslärare blev det. Samtidigt gnagde oron: Kan jag bibehålla entusiasmen i ytterligare 20 år med en åldrande kropp och svårare att själva visa och deltaga i de olika övningarna.

Dessutom fanns skrivglädjen kvar. Pero Landqvist, igen, hade på 60-talet gett mig uppdrag att skriva om friidrottens SM-tävlingar för ungdoma i Sydsvenskan. När jag i början av 1980-talet inte längre hade några uppdrag i Heleneholms IF eller IFK Malmö (där jag var klubbdirektör två och ett halvt år, 1978—1980, en lärorik period, som jag hade mycket nytta av i mitt kommande yrkesliv) fick jag fler och fler frilansuppdrag för SDS. 1983 och 1984 sommarvikarierade jag som redigerare.

Men när tidningen 1985 utlyste en tjänst, sökte jag. Men utan större hopp i en konkurrens som var stor, utbildad inom journalistik och dessutom yngre. Jag var trots allt nästan 46 år.

Men den 1 maj 1985 var jag extra stolt när jag med en fotograf åkte ut till Bokskogen för ett referat om nu nerlagda motionsloppet Bokskogsrundan. Mitt första uppdrag som yrkesjournalist.

Mina två ungdomsdrömmar var uppfyllda. 2025 är det jubileum för båda.

Sämre resurser kräver en annorlunda planering.

Jag tänker på tidningsbranschens kris med minskade personella resurser och minskat antal sidor.

Mina funderingar landar på min älskade Sydsvenska, som jag dagligen läst i 75 år, och dess sportsidor.

Vid ett möte i Lund med Idrottsgillet berättade chefredaktören Jonas Kanje att papperstidningen tryckets i cirka 33 000 exemplar men att prenumerationerna på e-tidningen var betydligt fler, gissningsvis kring 50 000. Det blir kanske en upplaga upp mot 90 000. Hur många personer har tillgång till samma ”tidning”? Jag har ingen klar uppfattning, skall vi anta två. Det blir 180 000 personer, ett i sig imponerande antal.

Hur många av dessa som tar del av sportsidorna vet jag naturligtvis inre heller. Men det är många. Mina funderingar landar då i frågan:

Är dessa många läsares idrottsintresse så smalt att de är nöjda med den extremt rikhaltiga bevakningen av Malmö FF, herr, Malmö Redhawks och stans både allsvenska lag i fotboll, MFF och FC Rosengård?

Mitt svar är: Jag tror inte det. Jag ändar mig: Jag vet.

Jag umgås i några olika konstellationer, där sport och tidningsläsning är en del av vardagen. I dessa grupper finns också inbitna MFF-are. I stort är vi eniga: Vi saknar alldeles för mycket.

Av geografiska orsaker var det en tid sedan Sydsvenskan valde bort elithandbollen i Höör och Ystad. I år försvann Trelleborgs FF. Det är några år sedan Landskrona Bois och Helsingborgs IK försvann från menyn. På den finns inte heller de lokala division 1-lagen Lunds BK, FC Rosengård, BK Olympic och Ariana.

På min tid på tidningen pratade vi ofta om redovisningsskyldighet. Det gällde inte bara resultat utan även om nyhetstexter utanför den absoluta eliten. Vi ville ge en allsidig bild av regionens idrott. I dagens bevakning får läsarna inte ta del av den stora fantastiska, lokala idrottsvärlden. Även utmärkta prestationer på hög svensk nivå, individuellt som i lag, uppmärksammas aldrig.

Det går att skylla på personalbrist och minskat utrymme.

Men nya tider kräver nytänkande.

Malmö FF behöver inte, som i dag, ett helt uppslag med tre artiklar inför l kvällens allsvenska möte mot Öster. Speciellt inre som det sällan eller aldrig är någon dag utan någon MFF-relaterad artikel.

Och varför inte några ord om gästerna från Växjö? Något intressant borde det finnas.

                                                  
                                                  
                                                  
                                                  
        Den 14 juli 1929 bildades Sydvästra Skånes Idrottskrets, förmodligen den första av sju i Skåne.

De andra var Sydöstra, Mellersta, Västra, Norra, Göinge och Kristianstadsbygden.

Initiativtagare, och den förste ordföranden i sydväst, var Anton Andersson, (senare Årestad), vid tillfället också ordförande i IFK Trelleborg. Han ledde kretsen till och med 1935. Skånes Friidrottsförbund bildades 1936 och fram till dess fanns en friidrottskommitté inom Skånes Idrottsförbund.

Huvudsyftet med kretsarna var att skaffa en hållfastare ram kring landsbygdens friidrott, se till att det byggdes arenor för ”allmän idrott” och värna om småklubbarnas intressen gentemot storklubbarna i städerna.

Malmö AI, IFK Helsingborg och IFK Malmö, de tre främsta skånska klubbarna under 1920-, 30- och 40-talen, inbjöds inte in i kretsgemenskapen. Men 1950, när IFK Malmös elitstatus försvunnit, blev IFK medlem fram till sektionens nerläggning 1955.

Sydvästra kretsen innefattade häraderna Skytts, Wemmenhög och Oxie (dock inte under de första åren Malmö) det vill säga de nuvarande kommunerna Vellinge, Trelleborg, Svedala och Skurup. Malmöklubbarna fick inträde i början av 1930-talet.

Gränsdragningen har aldrig varit rigorös. Rynge IK från Ljunits härad har varit medlem liksom Genarpsklubbarna (under olika epoker Genarps IF, IOGT Genarp och Romeleåsens IK) från Bara härad.

Under 1980-talet tillkom de nybildade ungdomsklubbarna Lomma FIK, Staffanstorps AI och Kyrkheddinge IF.

Att dessa föreningar sökte sig åt sydväst berodde förmodligen på att sydvästra kretsen alltid varit välskött med ett utbrett tävlingsprogram och att de större klubbarna i regel alltid deltog med stora trupper och oftast även med sina främsta. Det fanns länge en viss status att bli kretsmästare, även för seniorer.

Klubbarna som var med vid mötet den 14 juli 1929 var IFK Trelleborg, Trelleborgs FF, Trelleborgs Bollklubb, Skanör-Falsterbo IF, Hvellinge IF, Svedala IF, IK Finish (Eskilstorp) Skurups AIF och Samskolans IF (Trelleborg?).

Alla föreningarna fick var sin styrelserepresentant.

Redan den 24 och 25 augusti 1929 avgjordes de första kretsmästerskapen med IFK Trelleborg som arrangör.

Signaturen A-n, med största sannolikhet Anton Andersson/Årestad, gör i tidskriften SPORT OCH IDROTT en sammanfattning av tävlingen.

”Det var ett storstilat deltagande från de olika föreningarna, Två föreningar lågo här markant framom de övriga: IFK Trelleborg och Svedala IF. Trelleborgs-Kamraterna voro mest framträdande men Svedalaföreningen pressade hårt.”

Signaturen berömde också Hvellinge, Skanör-Falsterbo och Finish för talrikt deltagande men att avsaknaden av idrottsplats och träningsmöjligheter kom till synes.

Trelleborgs FF och Trelleborgs BK hade inga deltagare, klubbarna koncentrade sig på fotboll

I ”Idrottens Julkamrat”, en publikation utgiven av IFK Trelleborg, från 1929 (?) finns det noteringar om att tack vare bildandet av den sydvästra kretsen hade TFF, Vellinge IF och Skanör-Falsterbo IF friidrottsaktiviteter.  Troligen mest som interna tävlingar ett par, tre år.

I kretssammanhang har IFK Trelleborg alltid tillhört toppklubbarna. De aktiva hade under de första säsongerna bättre faciliteter än konkurrenterna från landsbygden, undantagandes Svedala som haft friidrottsbanor sedan 1910-talet. Först när Malmöklubbarna fick medlemskap i kretsen utjämnades styrkeförhållandena.

***

I Svedala IF, grundad 1908, hade friidrott på sitt program redan från starten och  hade verksamhet fram till 1950.

Det var en schism som splittrade friidrottarna och Sven ”Kiddi” Persson tog då de friidrottsintresserade medlemmarna till Svedala Frisksportarklubb, som var aktiv under cirka ett decennium.

Svedala Godtemplares IF hade friidrott på sitt program några år kring 1940.

När Gunilla Cederström, en av landets främsta damfriidrottare på 1960-talet, var gymnastiklärare på ortens grundskola deltog hon med ungdomar i kretsmästerskapen.

Svedala kommun anlade kring 1990 Svedalagårdens idrottsplats med allvädersbanor och en ny förening, Svedala FIK, under ledning av Tommy Ziegenfeldt hade under några år en fungerande ungdomssektion.

***

I tidigare årsberättelser från kretsen dyker klubbnamn som Rydsgårds AIF och Östra Torps GIF upp. Kaj Månson, sprintern, började i Rydsgård och via Sjöbo IF hamnade han i Malmö AI, där han blev flerfaldig SM-medaljör av olika valörer både i individuellt och stafett. Han representerade även Sverige i några landskamper.

Nils-Bertil Nevrup (Nilsson), MAI, blev 1951 sensationellt svensk mäster i höjd och tog därefter tre SM-brons i följd, gjorde sin första tävling för Östra Torps GIF, och några för Heleneholm, före övergången till MAI. Som veteran tillhörde Nevrup världen främsta.

Några år runt 1960 hade Ugglarp, en liten by mellan Anderslöv och Svedala, en idrottsförening (IF), som också hade friidrott på sitt program.

1957 avgjordes kretsens mästerskap i terränglöpning i Svaneholmsskogen av Janstorps AIF. Det är det enda avtryck Janstorp, en lite by norr om Skurup, gjort i friidrottshistorien.

***

Åren efter andra världskriget anlades många friidrottsanläggningar i landet. Friidrottsintresset var stort. Under kriget hade löparna Gunder Hägg och Arne Andersson (med flera) fyllt arenorna i sin jakt på världsrekorden. I de internationella mästerskapen efter freden tog de svenska friidrottarna många medaljer i en förhållandevis klen konkurrens. Friidrotten var stor i Sverige åren efter 1945.

Kommunerna byggde friidrottsanpassade idrottsplatser. På många orter i Skåne utan att det fanns någon etablerad förening. Många arenor utnyttjades bara under ett fåtal år. Så var fallet även inom Sydvästra Skånes Idrottskrets.

1949 invigdes banor i Anderslöv bredvid Samrealskolan och Anderslövs BoIK bildade då en friidrottsektion. Den var livaktig en bit in på 1950-talet, arrangerade en del kretsmästerskap, ett lag-DM för ungdomar samt en nationell tävling Söderslättsspelen med hjälp av Heleneholms IF.

Under de få år Anderslöv hade friidrott fick man fram många duktiga juniorer av hög skånsk klass.

Redan under 1930-talet var Anderslövs IF med i kretsen.

***

1952/53 var det Skurups tur att få kolstybbsbanor. Då återuppväcktes friidrottsintresset.

Redan innan nystarten deltog Skurups AIF i kretsverksamheten.

Lennart ”Skurup” Andersson bör ha börjat i Skurups AIF i slutet av 1940-talet innan han började tävla för Malmö AI och där han 1952 blev silvermedaljör vid SM på 4x1 500 m tillsammans med bland andra storstjärnan Lennart Strand.

Kretsen betydde mycket för tävlingsverksamheten för Skurup under 1950-talet. För de unga nybörjarna var mästerskapen en bra nivå att debutera på.

Kring 1960 var Skurups AIF kanske den ledande landsortsföreningen i Skåne och deltog med sitt herrlag i Skåneserien division 1, tredje nivån i ett då utbrett seriesystem på riksnivå. Under division 1 fanns i Skåne ytterligare två nivåer.

1960 blev Skurups AIF bästa förening vid de olika skånska mästerskapen för 20-årsjuniorer, mycket dock tack vare några duktiga inomhushoppare, det vill säga i grenarna längd och höjd utan ansats, mästerskapsgrenar i SM och DM till och med 1965.

Verksamheten leddes i stort av de unga aktiva, alla i 20-årsåldern. Studier gjorde att de flesta flyttade från köpingen. Det var omöjligt att hålla i gång en fungerande verksamhet. 1963 var det slut.

***

I början av 1950-talet syns namnet Höllvikens GIF även i fridrottssammanhang, Klubben deltog något år i det skånska seriesystemet och 1955 arrangerades en nationell tävling, Höllvikenspelen.

***

När Malmös mindre klubbar under 1930-talet blev medlemmar vitaliserades verksamheten i sydväst, först genom Limhamns IF, som blev den främste utmanaren till IFK Trelleborg. 1934 grundades IK Pallas.1940 tillkom Heleneholms IF och denna Malmötrio är tillsammans med Trelleborg och Finish historiskt sett Sydvästra Skånes Idrottskrets fem främsta klubbar.

Men listan över andra Malmöföreningar, som varit medlemmar är lång: Kvarnby IK, GF Örnarna (duktiga damer på 1930- och 40-talen), IFK Klagshamn, KFUM Malmö, Kulladals GIF (som 1938 blev Kulladals FF i fotboll och i december 1939 Heleneholms IF i friidrott), SJ IF, Lv 4 IF (med handbollsprofilen Sten Stigborg som idrottsofficer), Malmö Frisksportklubb, IK Scania (de hörselskadades idrottsförening), IS Waine, Spårvägens IF och Malmöpolisens GIF.

I en notering har jag även funnit Trunnerups Skidklubb från 1940-talet. Under de snörika vintrarna avgjordes även kretsmästerskap i skidåkning. Även KM i orientering har funnits på programmet.

(Trunnerup är en by i Skurups kommun, norr om Rydsgård.)

En annan förening i kommunen, Skivarps GIF, har haft friidrott i mindre omfattning och enligt hörsägen haft deltagare i KM.

***

I artikeln nämns 43 föreningar. Kretsen lär ha haft fler. Av dessa är det endast IFK Trelleborg, IK Finish, IK Pallas, Heleneholms IF, Genarps IF och Lomma FIK som har aktiva friidrottare, men ytterst få är seniorer som deltager i arenatävlingar.

Det var för den kategori aktiva som Anton Åndersson/Årestad 1929 grundade Sydvästra Skånes Idrottskrets.

Tiderna förändras.

Det finns fler förändringar. Till dessa återkommer jag.

Min gode vän Stefan Eckerströms läsvärda blogg kunde av någon underlig teknisk anledning inte fortsätta under sitt inarbetade namn.

Ny adress är:

Sportmedmera.blogspot.com

Besök rekommenderas!

Jag såg naturligtvis gårdagens toppmöte i den allsvenska fotbollen mellan Hammarby och Malmö FF, 2—0.

Det var en bra match mellan två bra lag, högt tempo, lagom aggressivitet, fina kombinationer, bra försvarsspel, duktiga spelare – i båda lagen. Och länge spelmässigt jämnt. Innan Hammarby tog över och vann välförtjänt. Men det behövdes ett osäkert ingripande av MFF-målvakten Richardo Friedrich vid 1—0 och ett ”flippermål” efter hörna vid 2—0. Större var inte marginalerna från ett kryss.

Därför har jag svårt att förstå att en MFF-relaterad site i en av sina rubriker påstår att MFF ska skämmas för sin insats. (Vill påminna att jag på den siten bara tar del av rubrikerna. Vägrar betala för supporterjournalistik.)

Lika undrande ställer jag mig Aftonbladets betygssättning på startuppställningarna, 33 plus till Hammarby, 21 till MFF.

Sydsvenskan följer sin vanliga linje, vid en MFF-förlust är allt elände. 20 poäng till de elva.

Det är ett MFF-syndrom, i alla led: Vid en förlust är det alltid det egna laget som underpresterar. Aldrig – nästan i alla fall – ett erkännande till de segrande motståndarna,

Det är ju faktiskt så att det inte är första gången denna vår som Hammarby spelar bra och vinner.

Och ett lag kan spela bra och likväl förlora. Till och med Malmö FF.

***

Malmö FF är givetvis favorit till att försvara sitt SM-guld.  Trots att man efter dagens matcher kan vara nere på åttonde plats. Blir det en vinnare i IFK-mötet mellan Norrköping och Göteborg (min kvällsmeny) och i matchen Gais—BP hamnar mästarna som åtta.

MFF har den bredaste truppen, men jag har svårt att se skadebenägna spelare över de 30 som förstärkningar över en längre tid i ett mästarlag. Jag tänker på Anton Tinnerholm, Martin Olsson, Oscar Lewicki och Stefano Vecchia.

Titt som tätt hävdas det om att alla MFF:s bänkspelare skulle gå in i vilket allsvenskt lag som helst.

Nonsens, visst Johan Karlsson, Nils Zätterström (bra i går), Emmanuel Ekong, Oliver Berg, Sead  Haksabanovic, Adrian Skogmar (den för mig den mest positive spelaren i går i MFF) och Daniel Gudjohnsen är alla duktiga spelare, men de behöver definitivt visa mer över tid för övertyga mig om den klass som skulle göra dem till startspelare i alla MFF:s konkurrenter.

Så dålig är inte Allsvenskan. Det finns många bra lag med många duktiga spelare.

Det blev mycket idrott i tv under helgen.

Med mycken dramatik.

Men jag hann även med annat.

Tv:n är en välsignelse när man med ålderns rätt inte är lika transportabel som tidigare. När dessutom utbudet var så enormt som det var de senaste dagarna är det bara att tacka och buga.

Dramatiken var sannerligen extremt i de matcher jag följde, mer eller mindre. Med den moderna tekniken finns ju också möjligheten att i efterhand följa en match utan att känna till slutresultatet. Den möjligheten utnyttjade jag.

Nörd? Svar: Ja!

Lite av det mest dramatiska:

*) Segermål på straff för Elfsborg mot Degerfors som missade sin. Degerfors var bra.

*) Såg bara förlängningarna  av första SM-finalen i hockey, Brynäs avgjorde en bit in i femte perioden mot Luleå.

*) Brage gjorde 1—0 mot Trelleborgs FF i 93:e efter touch och stolpe in.

*) En frisparksvariant avgör derbyt mellan IFK Göteborg och Häcken, 2—3, i 97:e minuten,

*) Den allsvenska hockeyfinalen, tredje mötet mellan AIK och Djurgården avgjordes också i period 5, denna gång i AIK-favör.

*) Djurgården—Gais, förvisso mållöst, men många ”närasituationer” för Djurgården.

*) Jag hann också se sista halvleken av tredje SM-semifinalen i handboll mellan OV Helsingborg och Hammarby. Med tolv minuter kvar ledde Stockholmslaget med 23—18, finalplatsen syntes klar. Men OV gick i kapp, 27--27. Med elva sekunder kvar fick OV straff. 19-årige Alfred Arnelin sätter den säkert. OV håller liv i kampen om en finalplats.

Det var kantspelaren Arnelins elfte mål, det ena mer spektakulärt än det andra. Ett av dem var ett konststycke, omöjligt att beskriva. Definitivt ett av de mest sevärda jag sett av alla de tusentals jag upplevj genom åren.

***

Det var ett värdigt avslut på en sällsynt dramatisk idrottshelg i tv-fåtöljen.