Var finns logiken i allt det som sker nu i fotbollens värld under den så kallade silly season?

Vad och vem styr marknaden? Vem sätter priserna?

Jag vet inte och förstår inte.

Ett av många rykten är att Malmö FF är på väg att mista två av sina duktiga innerbackar, Erik Johansson och Filip Helander, till utlandet. Det har antytts att Erik Johansson skulle kosta cirka 20 miljoner till en belgisk klubb. Man måste ställa frågan: Finns det på den inhemska marknaden i en så stor fotbollsnation som Belgien inte en spelare av likvärdig kapacitet? Jag skall inte recensera hans och Filip Helanders utvecklingspotential. Men det måste finnas bättre alternativ till en rimlig kostnad.

Och får man tro de trogna MFF-bevakarna finns detta fynd redan på plats i Malmö, Luis Felipe Carvahlo från Uruguay. Lovorden har haglat över honom, men jag väntar att ge min bedömning efter att antal matcher i skarpt läge.

Och som vanligt i sådana här lägen, varför hamnar Luis Felipe Carvahlo i MFF och inte i en större klubb? Har hans agent inte lyckas sälja in honom någon annanstans?

Detta apropå frågan: Vad och vem är det som styr marknaden?

***

Såg för en stund sedan att MFF värvat en serbisk yttermittfältare, Vladimir Rodic. MFF:s poeter i Malmötidningarna var genast framme med sina omdömen: Just en spelartyp MFF saknar.

Detta skriver man utan att ha någon som helst uppfattning om vem denne Rodic är. Att fråga MFF-scouten, som rekommenderar honom, är ju ganska meningslöst. Vad skulle denne svara på frågan?

Det är väl också värt att notera att i våras menade MFF-expertisen att årets lag/trupp var bättre än fjorårets. Nu saknar man både två och tre spelare från 2014 års lag/trupp.

Verkligheten hann i fatt drömmarna.

***

Det är skönt att det digra fotbollsutbudet i tv ger möjlighet att själv bilda sig en uppfattning om de allsvenska spelarnas skicklighet. Med detta sagt menar jag inte att mina åsikter är de rätta, möjligtvis mer nyanserade.

Och skulle jag rekommendera en allsvensk innerback för den utländska marknaden är det Djurgårdens 22-årige Omar Colley. Titta på honom!

För andra året i följd har Malmö utsetts till Årets idrottsstad i Sverige.

Det är naturligtvis glädjande och uppmuntrande för stans idrottsliv, som jag på olika sätt och nivåer varit involverad i sedan jag på hösten 1962 flyttade till Malmö.

Självfallet kan jag inte ha klar åsikt om valet av Malmö är det rätta. Kunskaperna om det breda idrottslivet i konkurrentkommunerna är inte tillräckliga. Och en titt på SvT:s hemsida om statuterna underlättar inte en bedömning. Vilka är de 23 idrotter av 70 som prioriteras och vilka ligor rankas högre än andra? Utan detta underlag är det omöjligt att ifrågasätta juryns beslut.

Några anmärkningar måste man som kverulant dock få framföra. Zlatan spelade sin sista (senaste) match för MFF 2001, likväl får Malmö poäng för hans prestationer. Och vilken anknytning har proffsboxaren Klara Svensson till Malmö?

Reglerna säger att enskild idrottsutövare kan bidra med poäng till två kommuner. Men vilka skall räknas, i den hen är född i, i den hen bor i, i den hen tränar i eller i den vars klubb hen tävlar för?

De suddiga reglerna ger möjlighet till oändliga tolkningar och hur många av jurymedlemmarna känner till födelseorten för alla de duktiga aktiva som tjänar sitt levebröd utomlands? Vi har ju ganska många världsstjärnor utanför Sveriges gränser.

Oklara regler är aldrig bra. Enklast är naturligtvis att bara räkna prestationerna utförda under en säsong i en och samma klubb.

Det ges väl efter vad jag förståt endast pluspoäng. För att nu ta några exempel från Malmö så hade det väl inte varit helt fel att ge ett minus för att de näst bästa herrlagen i fotboll och handboll finns på nivå 4 respektive 5, att det är långt till eliten för damlagen i handboll och basket, att volleybollen endast spelas ganska långt från eliten, att innebandyns herrlag inte är konkurrenskraftiga i de högre serierna och att tidigare starka idrotter som vattenpolo och rugby inte utövas i en Malmöklubb längre.

Malmö är ju trots allt Sveriges tredje största kommun. Det borde finnas mer utrymme för mer.

Malmö är förvisso etta i Sverige men jag vågar påstå att det var bättre förr i alla fall sett över ett breddperspektiv vad gäller antal idrotter med topp och även vad gäller den stimulerande konkurrensen Malmöklubbar emellan.

Det senaste exemplet på att Malmöidrotten inte är lika stark rakt över som tidigare kommer från SM i simning, där MKK kom på femtonde plats i föreningstävlingen, SK Ran på 34:e.

Så illa har det nog aldrig varit.

I morgon spelar AIK och Elfsborg kval till Europa League i fotboll mot var sitt finländskt lag.

Det är viktiga matcher och en första väg mot de eventuellt stora pengarna.

Men det är mycket troligt att AIK kommer utan dagens mest omskrivne svenske fotbollsspelare målvakten Patrik Carlgren. Lika troligt är det att Elfsborg låter Sebastian Holmén och Arber Zenili vila.

Trion har varit med om deras karriärers häftigaste fotbollsupplevelse, kanske till och med sett över tid, EM-slutspelet för U 21.

För AIK och Elfsborg har det varit en självklarhet att tre av lagets främsta spelare skall representera Sverige och ge svensk fotboll pr värd åtskilliga miljoner. Trots att det gått ut över egna lagets förberedelser inför de betydelsefulla kvalmatcherna.

Och hur gärna hade Malmö FF inte önskat en fräsch Oscar Lewicki (vilket EM han gjort!) i laget mot IFK Norrköping på lördag. Det finns inga måstematcher redan nu, men en MFF-förlust skulle innebära en brant uppförsbacke mot ett försvarat SM-guld.

***

Det är med detta som bakgrund jag inte kan släppa tanken på FC Rosengårds åtgärd att stoppa sin målvakt Zacira Musovic från U 19 EM-slutspelet.

Rosengård är landets resursrikaste damförening men har i sin organisation inte en målvakt som kan ersätta Musovic och den nu skadade Kathrin Längert. (Stoppförbudet kom för övrigt före Längerts skada.)

Målvakten är förvisso alltid en nyckelspelare men med tanke på Rosengårds internationella ambitioner är det märkligt att man inte har ett tredje alternativ som har kapacitet att spela några matcher i Allsvenskan, där Rosengårds målvakt tack vare lagets oftast stora överlägsenhet sällan har mycket att göra.

FC Rosengårds sätt att bygga ett lag har jag inte mycket till övers för.

Läste till och med i Sydsvenskan att krönikören rekommenderade ytterligare ett köp av en utländsk spelare, en afrikanska, som tydligen imponerat i VM. Precis som inte tio tjejer med utländskt pass vore nog.

***

Ibland känns det skönt landslagsspel prioriteras i en allt mer kommersialiserad idrottsvärld.

***

Åter till U 21-EM!

Det har varit några fantastiska veckor med ett svensk lag som visat vad organisation och laganda kan åstadkomma. Ett bra lag skall också ha marginalerna med sig. Och det hade Sverige. Precis som i stort alla lag som vinner ett stort mästerskap. Jag vill på inget sätt nedvärdera det svenska guldet. Det värmde denna kalla sommar.

Men ibland tar euforin över. Jag har sett kommentarer om att EM-guldet kan mäta sig med OS- och VM-medaljer för seniorer.

Men det var ju åldersbegränsat mästerskap med enbart europeiskt motstånd.

Rubrikerna och lovorden liknar de som varje år sköljs över Juniorkronornas insatser i JVM.

Gläds åt underhållningen och framgången!

Det är gott nog.

***

Ibland undrar man varför medaljer i de olika mästerskapen för ungdomar i handboll inte kunde få lite, lite, lite mer massmedial uppmärksamhet. Nästan varje år blir det någon gulblå medalj. Men vem känner till detta?

Sverige är för stort.

Samtidigt är det för litet.

Jag tänker på bollsporternas intentioner att genom en spetsad seriepyramid förbättra standarden på lagen genom att spela fler tuffa matcher mot lag med bättre kvalitet. Att det på högsta nivån bara skall finnas en serie är numera en självklarhet. Men när det sedan på steget under också bara finns en enda serie, bör man kanske fundera ett steg extra.

Det är här Sveriges storlek kommer in. Sverige är långt. Det är 190 vägmil mellan Ystad och Kiruna. Låt vara att det är sällsynt med ett utbyte mellan dessa två ytterligheter men att ett skånskt lag seriespelar mot klubbar från de norrländska kuststäderna är ingen ovanlighet under en säsong. Och detta på nivå 2.

Jag hade förstått det om publikintresset varit stort. Men så är det inte. Jag har granskat publiksnittet i fotboll (där har jag tittat på division 1 för herrar, steg 3, med en nordlig och en sydlig serie) och handboll och det är genant litet. Ta Elitettan i fotboll för damer! Bästa hemmasnittet är 432 (IFK Kalmar), sämsta är 96 (Älta IF). LB 07, för att ta ett närliggande exempel, har sin topplacering till trots bara haft 138 åskådare i medeltal på fina Limhamns ip.

Sverige är för litet, intressemässigt.

Det känns som om Idrottsverige reser bort alltför mycket pengar.

I min värld hade pengarna gjort större nytta på utbildning av duktiga ungdomstränare.

Kanske främst då på damfotbollssidan.

***

Efter Sveriges dåliga insats i VM har frågan om hur man skall vända trenden ventilerats. Men i ett europeiskt perspektiv är återväxten okej. U 19-laget har kvalificerat sig till EM-slutspelet. Men Sverige kommer inte att spela med sitt bästa lag. FC Rosengård har förbjudit sin skickliga målvakt Zerica Musovic att medverka. En match i Svenska cupen och tre allsvenska matcher går före. Hur ställer sig de andra allsvenska föreningarna som också har representanter i U 19-laget? Jag vet inte, men det vore horribelt om det blev en allmän bojkott.

Som vanligt har Rosengård -- och Sydsvenskan -- dundrat mot Svenska Fotbollförbundet. Men ingen har kommit med någon lösning. Det är knappast det svenska förbundet som bestämt att VM skall avgöras i juni och början av juli och EM i slutet av juli. Det allsvenska uppehållet har nu varat i en och en halv månad. För att tillfredsställa alla skulle det behövas ett avbrott på ytterligare tre veckor.

Vilket ramaskri skulle det då inte bli!?

Det är i denna atmosfär framtiden för damfotbollen i Sverige skall utvecklas.

***

Tillbaka till verkligheten! Efter den strålande underhållningen VM-matchen mellan Frankrike och Tyskland -- applåderad av många -- såg jag fram mot mötet mellan mina favoriter från 2011 Japan och Australien. Men vad har hänt med Japan? Det som bjöds var verkligen mediokert.

Är världsfotbollen på damsidan inte bättre?

Handbollen återtog med råge sin position som etta på underhållningslistan.

I natt fick handbollen konkurrens.

På landslagsnivå har handbollen underhållsmässigt varit överlägsen alla övriga stora lagbollsporter för damer. VM-mötet i Kanada i fotboll mellan Frankrike och Tyskland höll dock samma höga nivå. Speciellt fransyskornas första halvlek var idrott av högsta klass, strålande tempo, härlig teknik, utsökta kombinationer, många individuella artistiska prestationer. Möjligen kan några av Japans matcher från VM 2011 konkurrera men det Frankrike presterade var kanske det bästa jag sett på en fotbollsplan med damspelare.

Men så är det ju det där med Tyskland i mästerskapssammanhang i fotboll, herrar som damer. Man kommer alltid igen, kom tillbaka efter utspelningen före paus, jämnade ut spelet och lyckades kvittera till 1--1 och så vinna på straffar 5--4.

Jag tyckte synd om de franska spelarna. Kvitteringen på straff efter hands kom efter en ytterst svårbedömd situation, där alla parametrar, som avstånd, rörelse, avsikt, naturlig ställning, fanns att ta hänsyn till. Mitt, för kvällen, franska hjärta säger ”icke straff” men att klandra den kanadensiska domaren som skall fatta sitt beslut direkt känns inte rättvist. Det var ett gränsfall.

Jag ber i alla fall få tacka för en midnattsunderhållning. I klass med en handbollsmatch för damer.

Det är ett mycket bra betyg.

***

Sverige är klart för OS med sitt herrlandslag i fotboll, damerna har ett kval för att få åka till Rio.

Jag kan inte bedöma kvalmotståndet, Schweiz, Norge, Holland, men skall Sverige ha en möjlighet att hävda sig i OS måste landslaget ges optimala förutsättningar och tjafset mellan landslagsledningen och elitklubbarna måste lösas.

Efter alla negativa rubriker efter VM-insatsen är en framgång för landslaget viktig. En bra mästerskapsinsats genererar ingen publikrusning till de allsvenska arenorna, det vet vi (EM 2013!) men för rekryteringen är landslagssegrar och positiva tv-framträden betydelsefulla. Betydligt viktigare än lokala lags avancemang i Champions League, nådda med ett övertal av spelare som inte är aktuella för ett svenskt landslag.

Det är inte så lite okritisk ankdamm över den svenska diskussionen om landslaget kontra elitklubbarna.

***

På herrssidan verkar det vara helt annorlunda. Allsvenskan återkommer om några dagar och snart börjar kvalomgångarna till de europeiska klubblagsturneringarna. Hur skönt hade det inte varit att då att kunna ge de allsvenska U 21 EM-spelarna välbehövlig semester i stället för en lång sammankomst med landslaget? Och hur kommer MFF:s Oscar Lewicki att reagera efter minst fem oerhört krävande, uppoffrande matcher? Han lär inte vara perfekt förberedd vid hemkomsten till Malmö.

Men i stället för att gnälla gläds man åt den PR som U 21-landslaget ger svensk fotboll.

***

Efter mitt senaste inlägg om Sydsvenskans bristfälliga bevakning av VM har man producerat två informativa inslag. I söndagens tidning förväntar jag mig mer.

Att leva som man lär är inte alltid lätt.

Det vet alla.

Jag har funderat över detta de senaste dagarna. Det pågår ett VM i fotboll i Kanada. Sverige är utslaget. Det märks naturligtvis i den svenska bevakningen

och det är både naturligt och försvarbart. Men hur undermålig får rapporteringen bli från ett av idrottsårets största evenemang? Jag tänker på den tidning, Sydsvenskan, där huvudkrönikören gång på gång -- ibland med rätta, det skall medges -- gått till storms mot de orättvisor som könsmässigt finns inom idrottsvälden. Inte minst har Max Wiman framhållit sin och tidningens betydelse för att den massmediala bevakningen skall bli mera jämlik.

Men hur har det sett ut de senaste dagarna? Jag vet självfallet att matcherna spelas på tider som inte är morgontidningsvänliga men att gömma resultaten bland småklubbsreferaten och komplettera resultaten med en intetsägande text, där det mesta kunnat avläsas i resultatredovisningen, är inte värdigt en tidning, som vill profilera sig som en föregångare för jämställdhet inom idrottsbevakningen. Att inte ens orka fylla i det så kallade slutspelsträdet, som nog lär intressera de flesta, är undermåligt.

Sveriges herrar har inte varit med i de två senaste VM-slutspelen men ve den tidning som inte haft utförliga referat och inträngande reportage och fullständig resulatredovisning från turneringarna.

Det är marknaden som styr. Det är bara att erkänna, alla vackra ord till trots.

På annat sätt kan man väl inte heller tolka Sydsvenskans prioriteringar av Malmö FF:s återupptagna träning, lottningen av Champions League och de upprepade spekulationerna om utlandsflytten för några av spelarna.

I min värld kan man ge och ta. Lite mindre utrymme åt MFF, lite mer av VM i Kanada.

Som Skånskan som vaket och alert sände en reporter till Kastrup för att intervjua de hemkommande VM-spelarna från FC Rosengård.

Låt mig först erkänna, jag är ingen större konsument av fotboll för damer.

Det blir ett, kanske två, besök på en allsvensk match på Malmö ip per år, några matcher från samma serie i tv, hälften (?) av landskamperna. Av Sveriges VM-framträden har jag sett två hela och två halva.

Jag har alltså dåligt på fötterna och kan inte bedöma hur berättigad kritiken är mot Pia Sundhage och de mer eller mindre klart uttalade kraven/förhoppningarna om hennes avgång. Men är den trupp hon haft tillgång till den bästa Sverige har för närvarande -- och något annat har jag inte hört -- ligger problemet inte hos förbundskaptenen utan betydligt djupare. De svenska spelarna räckte helt inte till i denna världskonkurrens. Varken i snabbhet, styrka eller teknik. Dessa grundläggande kvaliteter måste naturligtvis finnas före samlingen till VM-lägren.

Detta är uppgifter för distrikt och klubbar, inte för en förbundskapten.

Och hur intresserade är elitklubbarna av ett verkligt starkt landslag? Inför vårens turnering i Algarve vädjade Linköping och Rosengård om att deras spelare skulle sparas för klubbarnas kommande engagemang i Champions League. Och efter vad jag förstår har Rosengård stoppat sin lovande målvakt Zecira Musovic från att deltaga i en U-landslagsturnering, där hon skulle skaffat sig internationell rutin. Det är samma Musovic som i fjor fick stå tillbaka för en ganska medioker tyska, Kathrin Längert.

Antalet utländska spelare i elitlagen är givetvis en hämmande faktor för att skapa ett starkt landslag, vilket Pia Sundhage nogsamt poängterat. Rosengård och Linköping, Sveriges representanter i CL, hade i våras vardera nio spelare med utländskt pass i sina trupper.

Junior- och flickfotbollen i landet är trängd och för att få en stabil grund att bygga framtida starka landslag på måste bredden förbättras med en bättre utbildning.

Detta ät så oerhört mycket viktigare än att byta förbundskapten.

Om Pia Sundhage är duktig eller ej kan, eller vill, jag inte uttala mig om. Men jag har känslan av att hon liksom det svenska laget är upphaussad. Och när det blir så blir fallet och besvikelsen så mycket större.

Det har verkligen märkts i kommentarerna.

***

Några andra reflektioner:

I VM för U 20, herrar, kom den okända fotbollsnationen Mali trea. Fotbollsvärlden växer verkligen.

***

Nu skall jag åka och se den tidiga seriefinalen i division 1 mellan Trelleborgs FF och Örgryte. Kan man räkna med närmare 2 000 åskådare, det vill säga mer än dubbelt så många som vid en ordinär allsvensk dammatch för FC Rosengård? Men inte ett ord i dagens Sydsvenska.

***

På tal om de klena startfälten vid friidrottens Finish Games. Samtidigt arrangerades simtävlingen Färsingadoppet i Sjöbo. Där kunde man notera 3 200 starter. Det är inte ungdomen det är fel på. Det är produkten.

Optimism och ambition skall man naturligtvis uppmuntra.

Men när optimismen inte är realistisk bör man tänka till ett varv extra.

Jag tänker på min gamla käpphäst, det skånska tävlingsprogrammet i friidrott. De skånska klubbar som har banor är energiska och vill gärna arrangera tävlingar och gör det, ofta över två dagar med ett brett grenutbud. Problemet är bara att antalet aktiva inte räcker till. Startfälten blir små och oinspirerande. Den nödvändiga tävlingsglädjen infinner sig inte.

Förra helgen drabbades Finish Games i Vellinge av sin mångåriga överambition. Under en lång period har Finish bjudit på tvådagarstävlingar med ett stort smörgåsbord av grenar och åldersklasser, som gett klena startfält. Och dålig PR för tävlingen.

När man så samtidigt i Köpenhamn bjöd in till tävlingar föredrog åtta skånska föreningar -- och ytterligare några andra svenska -- att sända sina ungdomar till Danmark. Det var där en tävling med betydligt större och mer inspirerande, och därmed utvecklande, startfält.

Jag förstår att man väljer bort Finish Games.

***

I höstas samlades, på ett privat initiativ, de skånska friidrottsklubbarna i Heleneholms klubbhus för att diskutera just tävlingsprogrammet. Alla var eniga att något måste göras. Alla -- utom Ystads IF som ändrade datum från alldeles för tävlingstäta maj till juli -- gick dock hem i sin kammare och gjorde precis som alla de senaste åren.

Ibland blir man trött.

***

Skånes Friidrottsförbund verkar helt sakna initiativkraft men måste använda sin makt och förmå föreningarna att gemensamt ställa upp för en samlad skånsk friidrott.

Fördela tävlingarna jämnt över säsongen!

Begränsa antalet grenar så att tävlingarna inte tar så lång tid! Detta ger också tillfällen att testa grenar man vanligtvis inte tävlar i. Nyttig!

Samla de något udda grenarna till ett begränsat antal tillfällen, där föreningarna ”lovar” att i görligaste mån ställa upp med alla sina ”specialister” i just den grenen!

Det finns många andra förslag.

Men framför allt gör något!

***

Såg för en tid sedan uppgiften om att under de senaste tioårsperioden har friidrotten i landet minskat antalet aktiviteter med 23 procent. Skrämmande siffror för oss som gillar friidrott.

Och tittar man på resultatlistorna från övriga landet är antalet deltagare i de flesta fall lika få som i Skåne.

I min värld är detta ingen tröst utan ytterligare ett skäl till att verkligen ta tag i situationen och vända trenden.

Skånsk friidrott har varit ledande förr.