Hemkommen från ett dygn på sjukhuset.

Som alltid väl omhändertagen av vänliga människor och den kvinna som satte en spruta med Voltaren i ena skinkan har en evig plats i mitt tacksamma hjärta.

Inte ens min värsta ovän önskar jag en njurstensattack.

***

Håller just på att läsa Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Osökt hamnar tankarna på det omänskliga lidandet hos människorna som på något sätt var involverade i andra världskriget. Och i alla krig både före och efter. Förstås.

Voltaren, denna välsignade smärtstillare, fanns i alla fall inte.

Jag rekommenderar Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte och även hennes bok om Tjernobyl. Skall även senare läsa några av hennes övriga böcker. Hon är en Nobelpristagare lätt att förstå och ta till sig. Det är en hemsk verklighet hon skildrar med ett lättläst språk.

***

Som en ivrig konsument av främst tidningar har en stor del av tiden efter hemkomsten ägnats åt att ta igen det jag missat i massmedia, där jag inkluderar några hemsidor och ett fåtal bloggar.

Mellan de båda EM-matcherna i handboll i går gick jag in på Sydsvenskans sporthemsida för att se något nytt om just den fascinerande EM-turneringen. Men inget.

Däremot fanns det klockan 20.20 inte mindre än 23 MFF-relaterade artiklar, både nya och gamla.

Alltså TJUGOTRE.

Någon måtta måste det väl finnas i alla överdrifter? Tror de ansvariga att det minskade antalet läsare bara är intresserade av MFF?

***

På fredag kommer det första numret av veckotidningen Skånesport ut. Jag hoppas verkligen att den gör skäl för sitt namn, en tidning för hela Skåne och alla dess idrotter.

***

Åter till handbolls-EM. Har det i någon idrott på internationell nivå spelats så många jämna, dramatiska matcher som i den här turneringen? Jag tror det inte.

Hur skall man då se på uddamålsförlusten mot Tyskland? Allt har två sidor. Jag tror säkert att man i tyske press menade att tyskarnas första halvlek var en kollaps, precis som vi i Sverige menade att inledningen av den andra halvleken var en svensk sådan. Klart är att Sverige just nu saknar den eller de spelare som individuellt kan utmanövrera ett utgrupperat internationellt försvar. Andreas Cederholm vägde i går alldeles för lätt.

Jag har alltid hävdat att i handbollsmatcher med en till två måls marginaler är det tillfälligheter som avgör. Så var det även i går. ”Tillfälligheten” hette denna gång Markus Wolff och han var tysk målvakt. Han gjorde som svenska målvakter ”alltid” gjort, avgjorde matchen med sitt storspel. Kan vi tillskriva Mattias Andersson och hans kolleger många ärofulla vinster måste vi naturligtvis ge samma erkännande till en motståndarmålvakt.

Så ser jag på förlusten och ser fram mot en dramatisk onsdag.

***

Min vakne, kunnige före detta kollega Stefan Eckerström observerade att förra vårens HK Malmöspelare Bozo Andjelic är med i Montenegros EM-lag. Underliga äro vägarna och tankegångarna. I HK Malmö fick Bozo Andjelic sparsamt med speltid, i vissa perioder ingen alls. Nu EM-spelare. Som sagt värderingarna är underliga.

Så kanske får vi i framtiden se HK:s kantspelare Lev Snaer Petrusson i det isländska landslaget. I HK har jag knappt sett honom.

***

Såg just att Ystads IF:s 19-årige världstalang Lukas Nilsson till hösten skall spela för Kiel. Jag förstår den tyska storklubben och att pengarna lockar Lukas.

Men spåren förskräcker lite. I unga år har två andra Ystadsspelare, Oscar Carlén och Jim Gottfridsson, gett sig av till Tyskland och visat att de fysiskt inte varit beredda för den tuffare tillvaron i Bundesliga. Deras proffskarriärer kantades och har kantas av otaliga skador.

Lukas Nilsson verkar dock vara byggt av ett sällsynt gott virke.

Såg i dag att Malmö stadion kommer att vara kvar minst tio år till.

Och att friidrottsdelen skall upprustas.

Det är bara att gratulera friidrotten i Malmö, som nu har tre utearenor, Stadion, Heleneholm och sedan i somras/höstas Hästhagen, fullvärdiga för att arrangera i alla fall tävlingar av hygglig klass. Detta i en stad, där det sedan SM 2009 inte funnits mer än en arenatävling utomhus.

Men ni skall det hända något! På alla områden från internationella galor till ungdomstävlingar och inte minst förbättrade träningsförhållanden för ungdom.

Men hallå! Så usla har förhållandena på Stadion inte varit. Det har gått alldeles utmärkt att träna och tävla där. Liksom på Heleneholm. Det är viljan som saknats.

Och för att vara riktigt uppriktig: Antalet aktiva Malmöungdomar i åldrarna från 12 och uppåt är verkligen få. Kapaciteten har inte använts.

Jag skall inte besvära med statistik över antalet aktiva friidrottstonåringar, men vågar konstatera att ingen idrott av dem vi kallar stora, har så få tävlande (och det är för dem de tre allvädersbanorna finns) i Malmö som just friidrotten. Friidrottsskolorna behöver inte fullvärdiga friidrottsutrymmen.

Jag har full förståelse för att det finns irritation hos övriga idrotter i stan. Och det säger jag som har friidrott som ”min” idrott.

Nu är det upp till Malmö AI och Heleneholms IF att visa att man har vilja och kapacitet att motsvara Malmö stads förtroende. (IK Pallas är ”vilande” som aktiv förening.)

***

Friidrotten har ett stort förtroende överlag av de styrande i Skånes kommuner. Hörby, Höganäs och Båstad har nyligen fått allvädersbanor, Höör är på väg. Samtidigt finns många relativt nyanlagda anläggningar med ytterst begränsad användning. Spåren förskräcker tydligen inte.

Det gäller att, liksom i Malmö, ge aktivt liv på de nya eller uppfräschade idrottsplatserna.

Jag är tjatig, men skånsk och malmöitisk friidrott behöver en nytändning. Och detta genom en verksamhet där man hjälps åt.

Fiasko!

Det är ett värdeladdat ord.

Och det användes flitigt i en effektsökande mediavärld efter de tre förlusterna för de svenska handbollsherrarna i turneringen i Spanien. Det var ingen måtta på eländet. Glöm dock inte att det var träningslandskamper inför allvaret, EM.

Okej, tre nederlag ser inte bra ut. De skapar naturligtvis oro. Samtidigt kan ett rutinerat ledarpar som det svenska, Ola Lindgren och Staffan Olsson, ha fått de besked, både positiva och negativa, de sökte i dessa tre Spanienmatcher och i de två mot Tjeckien.

Jag såg fyra av dem, missade Spanienmötet, och med positiva ögon fanns det mycket som var bra. Målvakterna behöver vi inte vara oroliga över. På kanterna och i kontringarna finns många alternativ. Mittsexorna, Nielsen och Nilsson, är effektiva och de fick ju faktiskt en hel del bollar att förvalta av de hårt kritiserade niometersspelarna.

Men det är klart, den unga niometersuppställningen är ännu inte riktigt av internationell mästerskapsklass. Jag tycker dock att Jesper Konradsson tog för sig ju mer förtroende han fick. Kan han ta ett steg ytterligare i EM kan det bli riktigt bra. Lukas Nilsson visade mot Polen sin oerhörda talang men också att han inte ännu är mogen att möta ett offensivt försvar som Brasiliens.

Johan Jakobsson hade perioder där han visade att han spelar i ett topplag i Bundesliga. Lite fler och lite längre sådana sekvenser är förstås önskvärda.

Andreas Cederholm med sitt irrationella spel kan oroa de flesta försvar även på denna nivå.

Sen är jag lite förtjust i Philip Stenmalm. Hans förmåga att hitta kantspelarna ger många bra lägen.

Viktor Östlund och Markus Olsson visade i VM förra året att de har kapacitet – i alla fall periodvis – för internationellt landslagsspel.

Ett mästerskapsladdat försvar har jag fullt förtroende för.

Optimistiskt, tja kanske, men erfarenheten säger att i handbollsmatcher med en slutmarginal på ett par mål är det tillfälligheter som fäller avgörandet. Oroande är förstås att Sverige i de fyra matcher jag såg tappade just i slutskedena.

Ett EM i handboll är en tuff historia. Sveriges grupp, Spanien, Tyskland, Slovenien, är extremt svår. Tre alldeles utmärkta matcher kan ge tre förluster och direktfärd hem från Polen. Man kan åka ut utan att kalla det fiasko.

Det här är inget hockey-VM, för seniorer eller juniorer, där det är omöjligt för en, av få, toppnationer att åka ut i ett gruppspel.

Spännande veckor skall det i alla fall bli. Med eller utan Sverige den sista veckan.

Vad kan man begära/hoppas av en svensk elitspelare i fotboll, som blivit uttagen i en landslagstrupp?

Förvisso i första veckan i januari men i potten ligger både en plats i en EM-trupp och för några att till och med få deltaga i ett OS. Det man kan fordra är givetvis att spelarna kommer till den kombinerade tränings- och matchveckan så väl tränade som tidpunkt och omständigheter tillåter. Att spelarna skippat eventuella semesterresor den senaste månaden och att de firat helgerna på samma sätt som alla de elitidrottsmän vars säsong pågår, tar jag för givet. Vi pratar elitidrott.

Jag tar också för givet att spelarna hållit igång med individuell träning under den period den kollektiva klubbträningen legat nere. Vi pratar som sagt elitidrott.

Dessa funderingar dök upp när jag läste en krönika i Sydsvenskan, signerad Max Wiman, där det antyds att spelarna kom till årets Vinterturné utan någon rejält träning i grunden. Boll- och matchkänsla fattas naturligtvis men i övrigt tror jag att spelarna kom till samlingen med en hygglig träningsbakgund.

Grundträning är något man inte klarar av på någon vecka. Ta MFF som exempel! Om jag förstått det rätt börjar den kollektiva träningen den 18 januari. Den första träningsmatchen är den 29, den första tävlingsmatchen spelas den 20 februari.

Jag har svårt att tro att ett svenskt topplag på 30 dagar kan hinna med både grundträning från ”botten” och träna de specifika egenskaper som behövs för elitfotbollsmatcher. Så illa kan det väl inte vara?

Wiman föreslår att Januariturnén kunde legat ett par veckor framåt i tiden. Men hallå!

Vad skulle klubbarna säga om de inte kunde använda sina bästa spelare i kanske två av de få träningsmatcherna före den första matchen i Svenska cupen?

Ibland är det bra att tänka!

Allt som Svenska Fotbollförbundet och dess förbundskaptener gör är inte fel.

Jag har ingen som helst aning om Allan Kuhn, Malmö FF:s nye tränare.

Men givetvis önskar jag honom lycka till med sitt svåra uppdrag. Ingen vill väl att någon skall misslyckas i sitt jobb.

Att MFF i sin presentation hyllar Allan Kuhn är en självklarhet, men att de ledande bland MFF-följarna i massmedia efter en kort presskonferens är inne på samma positiva spår är förvånande. Vad säger svaren på några frågor och en sympatisk framtoning om kapaciteten som påpassad tränare i en klubb där kraven från alla håll är enorma? Egentligen inte något alls!

Men det visar på den symbios som finns mellan MFF och delar av Malmöpressen. Det har varit så många gånger inte minst vid spelarförvärv. När MFF presenterar en ny spelare gör man självklart det i de mest positiva ordalagen och får okritiskt ut sitt budskap. När utfallet inte blir det förväntade – det finns åtskilliga exempel under åren – är det sällan de ansvariga får kritik.

Symbiosen har sitt pris.

Det spelades en handbollslandskamp i går i Malmö, Sverige mot Tjeckien.

Om inte helt i skymundan, mötet sändes i tv, men snudd på. 1 386 personer hade mött upp i Isstadion. Det visar väl kanske också lite av handbollsintresset i Malmö. Men ett landslag på väg mot EM är ju mer än en lokal angelägenhet. Tidigare landskamper av samma karaktär har haft bra publiksiffror i Malmö.

Men sällan har marknadsföringen varit så bristfällig som nu. Huvudansvarige för landslagen, Stefan Lövgren, påstod att man lagt ner stora summor på just marknadsföringen.

Ursäkta! Jag har inte sett en enda annons i de två morgontidningarna jag dagligen konsumerar. Vart har man vänt sig? Jag vet bara att cirka 1 000 av biljetterna hade köpts av de skånska föreningarna.

Förbunden, det skånska och svenska, har verkligen fått lite valuta för sina pengar.

Och någon större hjälp av Malmös tidningar har man inte fått. Jag vet att de inte är pressens uppgift att marknadsföra idrottsevenemang men det bör väl ligga i dess intresse att informera om stora idrottshändelser i spridningsområdet? Med intressanta reportage

Skånskan skrev i ett egetproducerat refererat från det första mötet dagen före, att returmötet var ”i dag” med tid och plats.

Sydsvenskan nöjde sig med att korta ner ett TT-referat till en notis på 14 rader och förvisso notera att returmötet var i Malmö men utan att ange varken tid eller plats.

Har en landskamp i Malmö i en av våra stora idrotter – för så måste väl handbollen rankas i ett distrikt som Skåne – någon gång fått så lite förhandsuppmärksamhet som nu Sverige—Tjeckien?

Jag skall inte gå in på detaljer men bara konstatera att på tisdagens sportsidor i Sydsvenskan fanns fler nyhetsmissar än den om handbollen samtidigt som det fanns artiklar och notiser som kunde vänta och helt strykas.

Jag saknar känslan och kunnigheten för att ge den stora allmänt sportintresserade läsekretsen det den vill läsa. Vem bestämmer?

***

Sydsvenskan tappar kontinuerligt läsare. Och det är klart, öppnar man sin Malmödel med att till sju helt okända personer, med stora bilder, ställa frågan om deras bästa badminne, ja då förstår jag många tvekande överväger att säga upp sin prenumeration.

Samtidigt som man bara någon dag tidigare fyllt ”Malmöettan” med fem bilder på okända personer och ställt frågan: Vad ska du göra mer av under 2016?

Ärligt talat, vem bryr sig om vad Johan Nilsson ska göra 2016?

I Sverige får föreningslivet ett så kallat aktivitetsstödsbidrag för verksamheter för medlemmar mellan 7 och 25 år.

Vissa kommuner kompletterar det statliga bidraget med ett kommunalt. Som Malmö, som är extra generöst och gå ner till 4 år med samma högsta ålder, 25, som Riksidrottsförbundets. Antalet medlemmar och aktiviteter genererar i sin tur ytterligare ekonomiska fördelat i form av bland annat konsulent-, utbildnings- och lokalbidrag.

Generöst kan man ju tycka. Men här finns en fara. Ta friidrotten i Malmö som ett exempel! När antalet aktiva tonåringar minskar radikalt kompenserar klubbarna bortfallet med att söka sig allt längre ner i åldersklasserna, ner till 4 och 5 år. Statistiken visar obarmhärtigt att det är ytterst få av dessa barn som är kvar i friidrottsgemenskapen i de yngre tonåren.

Men man har räddat personal och bidrag utan att dock finna kreativa lösningar för att stärka en krisande idrott.

***

Erfarenheten visar att barn och ungdomar som i ungdomsåren sysslat med ett flertal idrotter har lagt en bra grund för att utveckla sin förmåga att bättre ta tillvara på förutsättningarna att nå eliten. Men kanske än viktigare att ha kvar lusten att stanna kvar längre inom idrottsrörelsen.

Men är idrottsledaren nere på klubbnivå införstådd med dessa fakta? Många givetvis, men alltför många månar om ”sin” talang. Man låter inte ens hen pröva på en annan gren ens under ”dösäsong”. Min erfarenhet både som idrottslärrae och föreningsledare kan visa på åtskilliga exempel. En idrott – finkänslig som jag är skall jag inte avslöja vilken – sticker ut.

Samtidigt finns alltid rädslan att hen skall försvinna till den andra sidan. Och att låta alltför många från den egna klubben under en längre period syssla med något annat innebär ju färre aktiviteter/mindre inkomster och i slutändan är kanske någon del av konsulentbidraget i fara.

***

De skånska distriktförbunden i fotboll, innebandy och handboll har gemensamt förklarat att de vill underlätta för ungdomarna att kombinera olika idrotter genom att sluta respektive börja seriesäsongerna en vecka senare på hösten, så att tävlingssäsongerna inte överlappar varandra.

De skall också se över sanktionerna för sina turneringar utanför seriespelet. Här kommer det att stöta på problem. Vilken fotbollförening vill lägga ner sin inneturnering, som finansierar kanske klubbens hela ungdomsverksamhet? Och visst vill handbollen ha kvar sina populära, pr- och inkomstbringande sommarturneringar. Det arrangeras ju även innebandyturneringar utomhus.

Intentionerna är självfallet positiva. Problemen stora.

***

Det är med samma mål, att inte överdramatisera tävlingsmomentet inom ungdomsidrotten, som de stora lagbollsporterna nu vill införa seriespelet utan att publicera tabeller i de yngre årsgrupperna.

Jag tycker det är vällovligt. Alltför många slutar alltför tidigt. Både ur idrottslig som social synpunkt.

Jag spelade min första seriematch i fotboll som 15-åring och gjorde min första friidrottstävling utanför skolan i samma ålder. Lite för sent förstås men det vore bra om allvaret kom in några år senare än nu.

***

Svårigheterna ligger på det ekonomiska planet.

Ungdomsidrotten ger ekonomi.

Detta är ett hinder för ett nytänkande.

Två stora intressen har följt mig från de tidiga tonåren, tidningsläsning och friidrott.

Det är två branscher i kris och det känns därför naturligt att två av mina nyårsönskningar tillägnas dem.

Jag växte upp med Idrottsbladet, men IB hade konkurrens med många dagstidningar i min omgivning. Min mor har hade lärt sig tycka om Sydsvenskan när hon jobbade som barnsköterska i en familj på Ribersborg i Malmö och när hon bildade en egen familj i Skurup var det naturligt att även där läsa Sydsvenskan. I Skurup läste man även Ystads Allehanda, den fanns också i hemmet även om den under många år ”delades” med grannen Tant Matilda.

Mina släktingar, alla bodde i Skurup, hade Skånskan, så den tog jag också ofta del av. På ett plank kring Skurups hotell hade Arbetet tre glasförsedda anslagstavlor. Varje eftermiddag satte man upp dels första sidan, dels Skurupssidan och så även en sportsida. Det ingick i vardagsrutinen att cykla dit och ta del av innehållet. På eftermiddagarna kom även Ystads andra tidning Aurora ut. Den hade några familjer i huset där vi bodde så ofta bläddrade jag även igenom denna tidning.

Under studieåren i Stockholm fanns Stockholmstidningarna i elevernas samlingsrum och varje dag köpte jag Sydsvenskan på Östra station. Och varje vecka kom en packe med YA med post till bostaden i Stocksund från min mor. Portot var billigt på 1960-talet.

När jag själv bildade familj var en prenumeration på Sydsvenskan och Ystads Allehanda en självklarhet och eftersom vår granne i Oxie hade Arbetet var ett kvällsbyte SDS/Arbetet en självklarhet. Efter hand tappade jag kontakten med Skurup och skippade YA.

Under de 20 åren på Sydsvenskan hade jag obegränsad tillgång till tidningsläsning. Den utnyttjade jag.

Numera dimper varje morgon Sydsvenskan och Skånskan in genom brevlådan. Men tyvärr tunnare och mera lokala än någon gång tidigare. Jag förstår givetvis anledningen, färre läsare ger mindre resurser och sämre tidningar,

Min nyårsförhoppning är att upplageraset skall stoppas och att kvaliteten inte skall försämras.

***

Jag hoppas även att den nya veckotidningen Skånesport skall lyckas i sin satsning så att vi nördar åter kan få läsa om vad som sker på idrottsområdet i hela Skåne. Illavarslande är dock att man har tankar på att välja bort Nordvästskåne, en fjärdedel av distriktet, idrottsligt en tredjedel. Jag hade hoppats – och hoppas fortfarande – på en heltäckning.

***

För friidrottens del – jag tänker här bara på Skåne – finns det en självklar önskan: En kraftfull styrelse i Skånes Friidrottsförbund som kan vända ett skadeskjutet skepp. Den måste ha hårda nypor och se till att det blir ett vettigt tävlingsprogram och att utbildningen återuppstår.

Skånsk friidrott har aldrig varit sämre rakt över. Statistiken är fruktansvärt avslöjande. Det går inte att skyla sig bakom enskilda elitinsatser och att redovisa rekordstora friidrottsskolor för barn mellan 4 och 9 år, när i Malmö under 2015 en – ja, EN – 13-årsgrabb tävlade i friidrott och i årsklassen över också bara en –ja, EN.

Med sina utmärkta resurser, innehallen Atleticum och tre utearenor med allvädersbanor är det i mina ögon ett rejält underbetyg åt Malmös friidrottsklubbar.

Skånes Friidrottsförbund behöver nya krafter och Malmöklubbarna entusiastiska ungdomsledare som kan locka speciellt grabbar i tonåren till friidrotten.