”Om sport i Skåne – på bredden, tvären, längden och djupet”.

Vad är detta?

Jo, den nya veckotidningen Skånesport inbjudningsslogan, som fick mig att snabbt beställa en halvårsprenumeration. Mina två Malmömorgontidningar, Skånskan och Sydsvenskan, gav mig inte det jag vill ha om hela det fantastiska skånska idrottslivet. Efter hand de senaet åren har det geografiska bevakningsområdet minskat. Jag hade hoppats på att fusionen mellan Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad skulle resultera i en mera omfångsrik bevakning av Nordvästskåne. Det blev inte så. Sydsvenskans sport har inte, med några få undantag, tagit tillvara på den kompetens som finns på HD. Andra avdelningar har gjort det med i mitt tycke positivt resultat.

Skånesport har nu kommit ut med tio nummer. I de nio första har jag läst alla artiklarna utom V 75-förslaget. Givetvis har jag haft behållning av många artiklarna. Skam vore det annars!

Men var finns bredden, tvären, längden och djupet?

Av de cirka 180 artiklar/krönikor som publicerats har 75 behandlat fotboll, 55 av dessa har på något sätt varit MFF-relaterade. De resterande har till absolut största delen handlat om spelare/klubbar i de områden som ”är” Skånskans och Sydsvenskans.

Likadant är det i de cirka 35 handbollsartiklarna.

I ishockey är det Redhawks och Pantern som fått merparten av innehållet. Rögle, då?

När redaktionen riktat sitt intresse utanför de tre stora idrotterna med inslag från klubbar och personporträtt håller man sig i stort inom samma geografiskt begränsade område, Skånskans och Sydsvenskans.

Nummer 9 var på sitt sätt ett ”skräckexempel”. Elva fotbollsartiklar (sex med MFF), fem med handboll, därav två fotbollskrönikor och handbolls, två ytterligare krönikor (ishockey, ridsport) och så en överraskning, ett inslag om en ung tjej som bytt från brottning till tyngdlyftning.

Väl ensidigt för en tidning som vill fånga bredd, längd och djup!

Vilken den exakta stora målgruppen för Skånesport är vet jag inte. Är målgruppen de fotbollsintresserade med MFF-hjärta och vänner med speciell kärlek till damhandboll i Lund och Mellanskåne är upplägget perfekt.

Men just detta kan man, kanske till och med i överflöd, ta del av i mina morgontidningar och dess webbplatser. Två av de tongivande reportrarna på Skånesport deltager dessutom också med alster till Skånskan.

Jag är fullt medveten om att min prenumeration på Skånesport inte har någon som helst betydelse för tidningens framtid men när det blir tid att förnya prenumerationen blir det ”nej tack”.

Skånesport uppfyller inte det man lovade i sin inbjudningsslogan.

PS

Jag vill poängtera att inläggets siffror inte är kontrollräknade men de visar klart hur de tio numren sett ut.

DS

Stack in om Kulladals sporthall i går på cykelturen i det strålande vårvädret i Malmö.

Där pågick ett gruppspel i handbollens USM, det sista steget för att nå slutspelet i Malmö den 22-24 april. Det var en direkt avgörande match mellan Dalhems och Lugis flickor om att ta en av de åtråvärda åtta finalplatserna i B-gruppen, 14-15-åringarrna.

Hallen var i stort fullsatt, föräldrar, släkt, vänner, klubbkompisar och allmänt handbollsintresserade. Det var upplagt för en liten idrottsfest eftersom det också var två bra lag på plan.

Ställde mig lite avskilt för att se ungdomsidrott när den är som bäst. Råkade dock komma i närheten av två föräldrar – det var två herrar, klubbtillhörigheten kvittar – som omedelbart protesterade mot alla domslut, de som gick det egna laget mot och de som gick med det egna laget (straffet skulle varit tuffare). Efter två minuter bytte jag plats, orkade inte höra på alla högljudda klagomål. Men då kom jag i närheten av avbytarbänken för ett av lagen. Och det var inte heller en uppbygglig upplevelse.

Gång på gång var en av tränarna någon meter inne på plan för att – på föräldravis – protestera mot domsluten.

Jag blev ledsen.

Var fanns respekten för domarparet, två herrar i 40-årsåldern från ett granndistrikt, som i stället för att hemma njuta av det ljuvliga vårvädret åkt till Malmö för att barnen under trevliga former skall kunna ägna sig åt bland det bästa de vet, att spela handboll? Och dessutom bli ifrågasatta hela tiden.

Det kändes skönt att solen fortfarande sken, när jag fortsatte cykelturen. Något av deppigheten försvann.

(Lugi vann med 15—11 och fixade finalplatsen.)

***

För en tid sedan skrev jag om damhandbollens dilemma i Malmö, duktiga flickor i Dalhem, IFK Malmö och IFK Klagshamn men inget seniorlag högre än nivå 4. Jag förslog någon form av samarbete för att behålla talangerna i Malmö.

Det långa örat har fungerat och något kan vara på gång.

***

Problematiken märktes i mötet mellan Dalhem och Lugi. En av de främsta i Lundalaget kom just från Dalhem. Det var kanske den faktor som gjorde att det blev Lugi i stället för Dalhem som kvalificerade sig till finalspelet.

Det finns också unga grabbar som föredrar spel i Lund framför spel i bostadsorten Malmö.

Malmös ungdomshandboll har problem trots en allmän uppryckning.

***

Varför drar seriehandboll större publik än internationella cupmatcher?

En berättigad fråga efter lördagens matcher i Ystad. YIF:s cupmatch mot det franska topplaget Chambery i EHF-cupen lockade 728 åskådare, IFK:s möte i Allsvenskan mot Warta drog 944.

Förvisso kunde dessa 944 också fira IFK:s avancemang till Elitserien.

Det är inte bara Ystad och handbollen som har dessa problem utan även andra orter och idrotter,

För övrigt lite märkligt att Sydsvenskan inte med ett ord nämnt att Skåne fått ett nytt Elitserielag i en av de stora idrotterna, i en stad belägen sju mil från Malmö. Märkligt, men ej förvånande.

***

Hajade till när jag i morse läste: HK Malmö drabbades av en ny tung skada.

Och i notisen säger tränaren Ulf Sivertsson: Vi vet inte hur länge han (Leo Petrusson) är borta, han spelar i alla fall inte mot Skövde i kväll.

Tung skada? Och ursäkta hur stor möjlighet hade det varit att han fått komma in på plan. Inte ens när Jim Andersson försvann inför senaste mötet mot Guif fick islänningen speltid.

Jag lider med Petrusson som i sina matcher i Malmö HK, farmarlaget, på senare tid ett flertal gånger slagit in mer än tio mål och i hög grad varit delaktig i HP:s avancemang till division 2.

En tung säsong för en ung spelare med ambitioner, utan speltid, i stort sett, i Elitserien och till detta skadad,

Såg i dag att FC Rosengård värvat en ny spelare till sitt damlag.

Naturligtvis en utländsk spelare, danskan Nina Frausing Pedersen.

Finns det någon annan elitförening med en stor ungdomsverksamhet, som så underkänner sin egen förmåga att få fram elitspelare?

Jag kan inte tolka det på annat sätt, när man ideligen söker spelare utifrån för att ersätta skadade spelare till och med för att fylla ut bänken.

I fjor somras slog klubben på stora pr-trumman och talade om vilka duktiga unga talanger man hade och att man också gav dem speltid i Allsvenskan. Klubben F 19-lag vann också SM överlägset.

Men var finns de nu, när det finns behov? Hur har klubben utvecklat dem?

På dagens hemsida för klubben redovisas tolv utländska spelare, men Nina Frausing Pedersen blir det tretton.

I min värld talande siffror.

***

Svenska cupen för herrar har på sina ställen rönt stort intresse, i i alla fall modern tid. Dock inte överallt.

Orsaken är självfallet möjligheten att få spela på bra underlag, konstgräs. Och att detta underlag nu finns på arenor med en viss publikkapacitet. Och att det dessutom i Stockholm finns två spelplaster med tak. Matcher med över 20 000 åskådare i februari/mars är i ett historiskt perspektiv helt fantastiskt.

Givetvis skall fotbollen utnyttja dessa pr-möjligheter, speciellt som tv-kanalerna är med på framgångståget. Det är klart att det går att hitta små sportsliga orättvisor i spelschemana, men varför fokusera på dem?

Gläds åt Friends och Tele 2! Men för att för att få ekonomi (även om det är si och så med Friends) behövs andra arrangemang än fotboll. Allt har två sidor. Pluseffekterna överväger.

Och nu när några delar av landet kan frambringa gräsplaner kommer den meningslösa debatten om natur och konst åter upp på agendan.

Den för inget positivt med sig. Skall vi ha en säsong från februari till november med lag från Malmö till Östersund måste man tillåta konstgräs.

Ingen kan väl med gott ekonomiskt samvete mena att kommunerna skall ha godkända arenor både med naturgräs och konstgräs.

***

Så lite friidrott.

Den skånska regressen fortsätter att visa sig. Skåne blev utklassat av Göteborg i distriktstävlingen i Götalandsmästerskapen för 13-14-åringar, 283 poäng mot 164. Småland hade 147 poäng.

Det sorgliga var inte utklassningen som sådan. Vad värre är att det fanns grenar där ingen enda skåning deltog, i många endast en till tre. Av resultaten att döma hade man barskrapat förrådet. Skåne sände i stort vad man hade.

Så dyster är återväxten,

rdrottsgillet i Lund är ett illustert sällskap, som med ojämna mellanrum inbjuder till intressanta möten.

I måndags var Fotbollskanalens Olof Lundh, för övrigt uppvuxen i Lund, gäst och intervjuades skickligt och påläst av Lasse Holmström, sekreterare i Gillet. Okej, jag är lite jävig i frågan om Lasse, han var nämligen under några år min duktige administrative chef på Sydsvenskans sportredaktion och strukturerade upp organisationen.

Nåväl, nu var Olof Lundh inte svårintervjuad, gav utförliga svar på de allra flesta mer eller mindre svåra frågorna. Van vid intervjumiljön som han är.
Det finns ingen anledning att referera den timmeslånga intervjun. Det hade fört för långt.

Olof var, som sagt, tydlig i sina synpunkter. Men, i en blogg skall (?) man ju ha någon avvikande mening eller åsikt, varför var han liksom så många andra fotbollskommentatorer så diffus i pyroteknikfrågan.

– Jag är för pyroteknik i ordnade och säkra former. Och jag förstår inte varför man inte kan skaffa fläktar på Friends för att snabbt få ut röken.

Men Olof, och ingen annan heller, har någon gång kunnat presentera vad de menar med säkra former. Om jag förstått det rätt, vill brännarna skapa det de tror vara stämning just före avspark. Var och när skall man göra det om inte just precis där man gör det nu, inne i publikhavet på ståplats. Det är ingen säker miljö.

Jag, och den övervägande majoriteten av publiken, förstår inte att alla med fungerande hjärnor inte tar avstånd för denna, dessutom på många sätt skadliga, användning av pyroteknik.

***

Och i går var det dags igen vid cupderbyt mellan AIK och Hammarby.

Kortsidornas två stilfulla tifon doldes snabbt av full, illaluktande (förmodar jag) rök och matchen blev en halvtimme försenad. Till allmän förtret. Inte minst min egen, jag missade trivsamma tv-serien Badhotellet. Men det hade jag förstått gjort ändå eftersom det blev förlängning.

Den stora frågan är förstås hur tv-bolagen, som betalar stora summor för sändningsrätten, reagera när de ser värdefull sändningstid försvinna och dessutom tvingas göra oplanerade ändringar i efterföljande program.

Till förtret för ytterligare en kategori, de icke fotbollsintresserade.

Jag har svårt att förstå anhängarna av pyroteknik.

Och rädslan från många opinionsbildarna att verkligen ta avstånd,

Vem gillar egentligen pyroteknik?

Ibland råkar man ut för händelser man inte planerat.

sDärför detta lite försenade inlägg, en fortsättning på mina funderingar om hälsotillståndet inom den svenska/skånska friidrotten.

I förra helgen avgjordes de svenska ungdomsmästerskapen, de för 15- och 16-åringarna.

120 medaljer stod på spel, lika många placeringar 4 till 6.

Stockholm, Göteborg och Skåne är av hävd vanligtvis de tre framgångsrikaste distriktsförbunden i Sverige, ganska naturligt eftersom de har det största befolkningsunderlaget.

Men något är på gång. Vi JSM (17- , 19- och 22-åringarnas mästerskap) var det övriga Sverige som tog mer än hälften av medaljera, vid USM var fördelningen 72—48. Räknar man antalet placeringar 4 till 6 är skillnaden i stort lika stor.

Det är de små som dominerar svensk junior- och ungdomsfriidrott, den viktiga grunden.

Av Skånes elva medaljer togs fem av två aktiva, detta noterat för att beskriva den tunna bredden,

På seniorsidan, med SM som underlag, är det sig likt. Där klarar sig ”Sverige” inte lika bra.

En sak är dock helt klar: Skåne tappar mark på alla nivåer.

Talar man med ledare runt om i Skåne är försvaret alltid: pengar, genererade genom främst Stockholm Marathon och Göteborgsvarvet.

Och visst finns det elitaktiva från Skåneklubbar som tävlar för klubbar utanför distriktet, Johan Wissman (IFK Helsingborg/Hässelby), Staffan Ek (Björnstorp/Huddinge), Elias Håkansson, Sverigetvåa i slägga (Eslövs AI/Spårvägen), Petter Olsson (MAI/Hässelby), Sarah Lahti (Klippan/Hässelby) och Tracey Andersson (IFK Trelleborg/Ullevi).

Samtidigt finns det övergångar i andra riktningen, som med säkerhet inte enbart beror på att man får tävla i en vacker klubbdräkt.

Men låt seniorfriidrotten leva med de resurser som finns! Bygg om från grunden med gemenskap runt om i Skåne. Lägg resurserna där!

För någon vecka sedan fick Skånes Friidrottsförbund en ny styrelse. Den har tunga uppgifter framför sig. Jag håller tummarna.

***

I helgen avgörs Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringar. Aldrig tidigare har Skåne sänt en numerärt mindre trupp. På grund av ett tunt underlag. Det finns helt enkelt inte något större underlag. Det är den bistra sanningen.

Fler åskådare på plats än någon gång tidigare följde den allsvenska herrfotbollen i fjor.

Till detta skall läggas att ytterligare tusentals människor såg matcherna på olika tv-kanaler.

Visst är det känslan för hemmalaget, den egna klubben, som lockar den stora publikmassan till arenorna men samtidigt har den vidare exponeringen gjort att det allmänna fotbollsintresset ökats. Man har också lärt känna profiler även från konkurrentklubbarna. Men aldrig – i alla fall ytterst sällan – får man läsa om dem i de lokala morgontidningarna här i Malmö. Det är inte ofta någon spelare i motståndarlaget till MFF nämns vid namn, inte ens spelare med skånsk eller MFF-anknytning. All koncentration ligger på MFF.

Det finns läsare/åskådare som har sina känslor och sympatier för andra lag än MFF och också är allmänt intresserade. De är fler än man tror. I alla fall bland läsarna,

Bevakningen blir för lokal.

***

Svenska Fotbollförbundet har länge fått kritik för en bristfällig marknadsföring av Svenska cupen. Delvis har har kritiken mildrats. Det nya upplägget attraherar, på en del håll. Många av arenorna var dock glest besatta i helgen trots att det var elitlag som möttes.

Men hur följer pressen själv upp cupspelet?

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad har i många fall ett nära samarbete. Jag inbillar mig att HD hade en utsänd medarbetare på HIF:s lördagsmatch mot Örebro. Men inte en endaste rad i Sydsvenskan, förutom nu resultatet.

Sydsvenskan visar tydligt att Svenska cupen inte är den riksangelägenhet man ibland vill påskina att den borde vara.

I så fall hade man inte prioriterar bort en text från matchen. HIF har också anhängare i Sydsvenskanland.

***

Max Wiman, den numera oftast ilskne krönikören i Sydsvenskan, ondgör sig i ett blogginlägg över att cuplottningen i Tv-sporten inte prioriterades bland annat framför ett bandyinslag. Jag såg inte programmet, kan bara konstatera att publiksiffran vid semifinalen mellan Villa Lidköping och Bollnäs bara överträffades av en enda av cupmatcherna i fotboll, den mellan Hammarby och Djurgården.

Prioritering är svårt.

Men det känns lite olustigt att kritisera när man befinner sig i ett glashus. Det finns mycket att diskutera i Sydsvenskans papperstidningsval de senaste dagarna.

***

Nog borde man i en handbollsregion som nu den vi bor i uppmärksammat IFK Kristianstads och Ystads IF:s europiska cupframgångar.

Exempelvis HK Malmöbekantingen Nebosja Simics fantastiska målvaktsinsats i andra halvlek mot KIF Kolding. När Kristianstad stängde matchen hade Simic en räddningsprocent på över 80 procent. I slutet kom den ner kring 60, danskarna gjorde mål på några straffar.

Det var det främsta målvaktsspel jag någonsin sett.

Prespa Birlik, den omdiskuterade division 1-klubben i fotboll från Malmö, har på kort tid befriats i två undersökningar.

Svenska Fotbollförbundet har funnit att klubben inte brutit mot förbundets regler.

Skattemyndigheterna har granskat och godkänt Prespas räkenskaper.

Det är inget underligt i detta. Utan att var speciellt bevandrad i varken ekonomi eller skattefrågor var utslagen väntade. Jag skall inte slå mig för bröstet bara konstatera att jag på denna plats den 24/11 förutspådde utgången.

Underligt är att Sydsvenskan, som började rota i affären, inte med ens en enda kort notis nämnt att Prespa Birlik befriats från de framförda misstankarna.

Det är dålig journalistik.

Det var ju Sydsvenskan som i braskande svarta rubriker i stort uppslagna artiklar berättade om spelarkontrakten och att skattemyndigheten beslagtagit kontrakt, kvitton och de ekonomiska redogörelserna.

Tidningen skall dock ha beröm för att den skrev om den cynism som finns i Prespa Birlik – och efter vad jag förstår även i andra svenska föreningar.

I en artikel i senaste numret av SkåneSport, signerad Ole Törner, säger Prespas sportchef Meysam Javan att ”Moral och juridik är två helt skilda frågor.”

Så är det, men att utnyttja reglerna med att betala minimilöner på 14 300 kronor/månad till fattiga, outbildade afrikaner – någon med familj – är inte värdigt svensk idrott.

Cynismen har fått ett ansikte.

Även om Prespa Birlik vunnit i två instanser är klubben en förlorare.

***

För något år sedan var Prespa Birlik på väg att bygga upp en ungdomssektion. I något fall genom att ”ta över” ett helt lag från en annan Malmöklubb. (Denna tyvärr ganska ofta förekommande destruktiva företeelse inom Malmöfotbollen.)

2013 hade PB ett juniorlag och ett pojklag.

2014 ett J-lag och sju pojklag.

2015 ett J-lag och sex pojklag.

2016, enligt SkåneSport, ett J-lag och ett pojklag.

Enligt min källa var det efter 2013 meningen att Prespa Birlik skulle avancera i seriesystemet genom en seriös satsning på utbildning av talanger från de egna leden.

Man var på väg. Några av de äldsta lagen 2014 var bra. Men de främsta talangerna försvann till andra klubbar. Importerna tog platserna.

Varför klubben nu tappat fem lag på ett år, vet jag inte. Men väl några teorier som jag i nuläget håller för mig själv.

Att Malmö fått ett division 1-lag med dessa metoder är inget som gläder mitt idrottshjärta. Vi talar om nivå 3.

Axel Härstedt är en ambitiös herre.

Såg honom i morse cyklande från ett av sina träningspass på Stadionområdet i Malmö. Det är där han lägger grunden för att i augusti få åka till OS i Rio och kasta diskus.

Axel älskar sin friidrott. Och han är orolig för dess framtid, speciellt i Skåne.

Han har därför som privatperson lagt en motion till Skånes Friidrottsförbunds årsmöte i morgon i vilken han föreslår att förbundet skall anta en målsättning för mångkamp för ungdomar och utforma en handlingsplan.

Axel pekar bland annat på nyttan av den allsidiga träningen, den gemenskap en mångkamp ger och också på möjligheten att ungdomarna kan hitta rätt bland alla friidrottens grenar.

Trots att förbundsstyrelsen håller med Axel i hans argument avslår den motionen i sin helhet med motiveringen att man ej har resurser eller medel. Man hänvisar i stället Axel Härstedt att tillsammans med Skånes Friidrottsförbunds arenakommitté hos Skåneidrottens ansöka om ett särskilt utvecklingsprojekt.

Ibland baxnar man.

Hur tror man att en enskild person kan söka projektbidrag hos Skåneidrotten? Och för det andra varför inte föreslå årsmötet att man godkänner Axel Härstedts förslag samtidigt som styrelsen själv på olika sätt undersöker möjligheten att skaffa medel.

Och behövs det så mycket medel? Det är mer en fråga om viljeinriktning från förbund och föreningar.

Det är många som pratat om att något måste ske med skånsk friidrott.

Här kommer en ung elitfriidrottare med ett konstruktivt förslag.

Då är det bara att lyssna och slå till!

Visa handlingskraft!

***

Och till slut: Lycka till med din OS-satsning, Axel!

Det är härligt med elitidrottsmän som även vill ta ansvar för de kommande generationerna. Det värmer.