Att sätta betyg är svårt.

20 år som lärare ger mig en viss erfarenhet. Det är många parametrar att ta hänsyn till. Slarv bestraffas hårt av elever och föräldrar.

De journalister, som betygsatt den svenska OS-insatsen, slipper denna granskning. Men att placera en elfteplacerad golfspelare i turistklass beror naturligtvis på slarv. Men så blir det när kvantitet är viktigare än kvalitet.

Det finns många sätt att granska den svenska OS-insatsen. Jag tror att de flesta länder procentuellt har ungefär lika många misslyckanden/besvikelser som Sverige. Inför OS finns det i många grenar ett tiotal medaljkandidater, eller om man vill medaljförhoppningar. Tre får stiga upp på prispallen. Har de andra sju misslyckats? Några naturligtvis, men inte alla. Vi var ett gäng någorlunda insatta personer som före OS spekulerade i hur många realistiska medaljchanser Sverige hade. Vi kom fram till något över 20. När vi plitade ner våra tips hamnade vi på siffrorna 8, 9, 12. Det blev alltså ett något bättre utfall, 11, än vad vi ”experter” förutsåg. Självfallet har jag ingen aning om ifall Sveriges konkurrenter fick en lika bra utdelning på sina förhoppningar. Jag betvivlar.

Vi svenskar hakar upp oss på att exempelvis friidrottens två främsta medaljkandidater, Michael Tornéus och Daniel Ståhl, inte kvalificerade sig till längd- respektive diskusfinalen. Det fanns OS-vinnare, guldmedaljörer från VM och statistiska världsettor som rönte samma bittra öde. De stora friidrottsländerna med bredd kunde kompensera en miss med att en landsman klarade kvalet. Som i herrarnas diskus, där storebror favoriten Harting föll bort men guldet kastades hem av lillebror. En liten svensk parallell också i diskus: Ståhl ut, Härstedt in.

Just friidrotten i OS är den mest konkurrensutsatta idrotten. Friidrott på en någorlunda hög nivå bedrivs i de flesta länder. I OS får nationerna ställa upp med tre aktiva/gren, i simning två. I väldigt många grenar är deltagarantalet per nation begränsat till en. Det gör självfallet att en medalj, en finalplats sitter olika högt. Det bör man ta hänsyn till i bedömningen.

Jag har svårt att förstå att en semifinalplats i simning, det vill säga en placering bland de 16 främsta, ger godkänt medan plats 14 i kvalet i en friidrottsgren, där endast tolv går till final, ger ett underkänt betyg.

Logiken?

I de idrotter, där det är direkteliminering, måste man i min värld bedöma prestationen och motståndet, inte enbart resultatet.

Jag är inte mannen att värdera insatserna, men de som i massmedia gör det borde, inte minst för att visa respekt för de aktiva, vara noggrannare i sin betygssättning.

Sen det där snacket om att en del aktiva skulle vara nöjda med att bara vara med i Rio, ja, det är bara löjligt.

                                                  

         ***

Jag är en stor beundrare av Sarah Sjöström. Ja, vem är inte det? Men lite kyligt kan man konstatera att hennes tre medaljer (är det mer än i simning och gymnastik som en enskild aktiv kan konkurrera om mer än två individuella medaljer?) inte ger en helt korrekt bild av den samlade svenska OS-insatsen. Sarah simmade hem mer än 25 procent av de svenska medaljerna. Svensk idrott och svensk simning skall vara stolta över denna fantastiska idrottskvinna.

 Hon räddade inte bara det svenska totalfacit utan även den svenska siminsatsen.

För bakom Sarah var simmarna inte nämnvärt mycket bättre än friidrottarna, speciellt inte om man dessutom tar hänsyn till bredden på konkurrensen.

En minisemester, OS förstås, en besvärlig förkylning men framförallt en havererad dator.

Där har du förklaringarna till uppehållet på min skrivklåda. Passionerad tidningsläsare som jag är känns det tufft att erkänna att 13 dagar utan tillgång till olika tidningssajter med läsvärda krönikor och några få intressanta bloggare är en lång tid. Jag har förvisso en modern mobil. Men någon måtta får det vara på moderniteterna för en äldre man.

Man märker förstås snabbt att utan en fungerande dator kan det vardagliga livet bli något besvärligare. Men det finns, som i allt, två sidor av saken. Jag har hunnit läsa mer än vanligt, bland annat del 2 av ”Spela fotboll bondjävlar” av Torbjörn Andersson, historiker och lektor i idrottsvetenskap på Malmö högskola. En intressant läsning om fotbollens ställning i några svenska orter med allsvenska lag. TA ger perspektiv på annat än fina passningar, offside och felaktiga domslut.

Vad missar man nu i denna expanderande massmediavärld utan en fungerande dator. Jag inbillar mig att mina två Malmötidningar ger mig det jag vill ha om politik, kultur (Skånskan och Sydsvenskan kompletterar varandra) och lokala nyheter (Skånskan är bredare både i Malmö och de skånska närliggande kommunerna). Men på ett område räcker Malmötidningarna inte till: Min gamla käpphäst Sporten. Jag nöjer mig den allsvenska fotbollen. Tre dagar med Barometern i Kalmar gav jag mig mer läsning om Kalmar FF:s motståndare än vad Sydsvenskan ger mig om MFF:s. Skånskan skriver regelbundet om Helsingborgs IF.

Jag är givetvis väl medveten om den globala förändringen i tidningsläsandet men ibland känns det som om tidningsledningarna gömmer sig bakom detta tråkiga faktum i stället för att fundera i annorlunda banor. Eller att kanske fråga sig om allt det gamla var så himla uselt.

Självfallet förstår jag att Sporten bara är en avdelning av många, men ack så viktig. Jag har fortfarande ett brett kontaktnät och vet att många, även de mest fotbollsintresserade, vill läsa mer än om Malmö FF och FC Rosengård. Tro mig!

OS då? Tiderna, semestern och förkylningen, allt tillsammans, har gjort att jag följt Rio-spelen sämre än kanske alla sen Helsingfors 1952.

Några funderingar har jag och återkommer.

Men först skall läsa några krönikor och bloggar som jag missat under datorhaveriet.

I helgen var jag funktionär vid USM i friidrott i Vellinge.

Det var trevligt att umgås med trevliga, positiva, målinriktade ungdomar och med andra funktionärer. I den senare kategorin var det många jag känt under tre, fyra decennier. Friidrottens funktonärsstab är gammal i den här regionen. Nåväl, det kändes stimulerande att hjälpa till och ge en ung friidrottsgeneration möjlighet att träffas under angenäma former.

Samtidigt som 15- och 16-åringarna hade sina mästerskap i Vellinge arrangerades i Hässleholm SM för 17- 19- och 22-åringar. Sammanlagt tävlade man i 164 grenar om 492 medaljer. Med ett så brett utbud är det givetvis lätt att hitta många positiva insatser med åtskilliga medaljer. Som döljer brister och svagheter. I många grenar var det oroväckande små startfält även i de två yngsta åldersgrupperna.

SM i Skåne borde generera att det fanns gott om skåningar till start. Och visst resultatnivån hos några aktiva visade ett de förmodligen inte anmälts till ett SM, där det krävts både långa resor och övernattningar. Självfallet var det oerhört positiv för tävlingarna i sin helhet och för den enskilde aktive att man ställde upp i SM.

Men ... Trots närheten till tävlingsorten fanns det i nio av 16 grenar ingen skånsk deltagare i P 16. I F 16 var sju grenar "skånelösa". Lite bättre var det i 15-årsklassen, fyra grenar vardera var utan skåningar. Liknande var utfallet i de grupper som avgjordes i Hässleholm.

Grottar man ner sig i antalet aktiva är siffrorna än mer alamerande, speciellt på pojksidan. I P 15 deltog endast sex skånska pojkar, i P 16 sju. Flicksidan var betydligt mera positiv, 20 respektive 15.

Vill man se en bred skånsk friidrott är underlaget för klent. Det är lätt att gömma sig bakom ett rikt medaljutfall. Det är ju så att inom ungdomsfriidrotten kan en och samma aktiv ta både två och tre medaljer. Så var det också i år för många duktiga skånska ungdomar.

Tiden har inte räckt till för att räkna ut hur många av de 492 medaljerna som hamnade i de skånska föreningarna. I min värld är detta, speciellt i 15- och 16-årsklasserna, inte det viktigaste. Ett stort antal deltagare är så oerhört mycket mer betydelsefullt. De skånska klubbarna har mycket att ta tag i, speciellt bland pojkarna. Det visade årets USM.

Kom just hem efter ett styrelsemöte.

Var givetvis intresserad av det senaste från OS i Rio och gick in på Sydsvenskans hemsida. Men vad möttes jag av? Jo, en rubrik om att Adu utgick i pausen i MFF:s match i den allsvenska U 21-serien mot IFK Göteborg. Och ett långt referat om MFF:s 5-0-seger utan att man med ett enda ord nämnde något om göteborgarnas lag. Detta i en serie, där ibland lagen kommer med en näst intill A-lagsuppställning för att omgången efter mönstra ett U 17-lag. Efter vad jag förstått har det hänt i MFF den här säsongen. För att rätt värdera MFF-insaten borde man få veta något om Göteborgs lag.

Men inte ord. Och är ett referar om MFF:s U 21-lag kvällens viktigaste nyhet i sportens värld? I OS-tider.

Ta bort fotbollen från OS-programmet!

Låter radikalt, förvisso. Men i ett OS skall de bästa vara med. Så är det inte i herrfotbollen. Med en åldersgräns på 23 år, med tillåtelse att ha med tre överåriga, är det ett ungdomsmästerskap och inget annat. Ett OS skall inte vara åldersbundet!

De många svenska återbuden höjer inte heller statusen på turneringen. Jag känner inte till antalet återbud hos de andra nationerna så jag vet inte i vilken grad Sveriges konkurrenter försvagas. På några håll, bland annat i Sydsvenskan, har kritik riktats mot de internationella förbunden för att dessa inte förbjudit ligaspel i perioden kring OS. Men om jag inte missförstått allt, är det svensk fotboll som själv med vissa begränsningar bestämmer under vilken tid Allsvenskan skall avgöras. Med ett EM-uppehåll på en månad finns inte utrymmme för en andra spelfri lång period under den årstid som är som bäst för fotboll i Sverige. De många kvalificeringsomgångarna i de europeiska turneringarna kräver också spel undet juli och augusti. Det finns helt enkelt inte tillräcklig med dagar för att samma år ha både ett VM- eller EM-slutspel och en OS-turnerning.

Så ser verkligheten ut. Så stryk herrfotbollen från OS-programmet.

***

Damerna då? Deras OS är tack och lov inte åldersbundet. Men när i sann olympisk anda det skall vara en geografisk spridning - det gäller även herrfotbollen -urholkas konkurrensen. Speciellt som det bara finns plats för tolv lag. Europa, som har de flesta toppnationerna, har exempelvis bara tre platser. Det ger ingen konkurrens som är värdigt en världsturnering som OS-skall vara.

Och för att vara lite elak: Spelar man damfotboll i Sydafrika utan offside? Detta apropå sydafrikanskornas fullständigt obegripliga agerande i ett otal situationer i matchen mot Sverige.

***

Det är förstås meningslöst att diskutera svåra, tveksamma domslut den senaste tiden i Allsvenskan. Blåst är blåst. Men nu svär jag i Malmökyrkan igen: I de tre senaste MFF- matcherna har domarna i tre kniviga fall dömt i MFF:s favör. Gårdagssitutionen när Rasmus Bengtsson bakifrån sparkar AIK:s Sauli Väisänen blodig i ansiktet kan inte vara annat än farligt spel med straff som påföljd. Det hjälper inte att Bengtsson även träffar bollen. Jämför alla väldsamma attacker bakifrån, eller från sidan, där splaren då och då först träffar bollen men likväl får en frispark mot sig och ibland en varning. För farligt spel! De som hävdar något annat än att AIK skulle fått en straff måste ha sett händelsen med väldigt ljusblå glasögon. Det är märkligt

- det är det förststås inte - att de som går på domarens linje alla tillhör MFF-poeterna.

Sen skall poängteras att en straff inte är liktydigt med mål. Men en verklig god målchans.

Finns den allsvenska lyckan utomlands?

Satt och funderade i dessa banor, när jag såg Jönköpings Södra spela 1-1 mot IFK Göteborg. J-Södra kom med ett lag uppbyggt kring lokala spelare, Blåvitt hade sex utländska spelare i sin startelva. Smålänningarna stod upp bra och var sett över 90 minuter väl så bra som göteborgarna.
I MFF:s segermatch mot Örebro startade man med sex utlänningar. Det har funnits tillfällen då MFF haft sju icke svenska spelare på plan. I senaste omgången hade AIK och Häcken fem, Hammarby sex utländska spelare i startelvan. På de tre bänkarna fanns också spelare med utländska pass.

Norrköping och Elfsborg har visat att de går bra att bli ett topplag med en svensk stomme. Lågprislagen J-Södra och Sundsvall har visar att man kan knipa poäng mer än en gång mot lagen som hämtar hälften av spelarna utifrån. Östersund, som gemene man tror är ett lag med kanske den största andelen av utländska spelare, hade senast endast fyra utlänningar i sin startelva och har visat att svenskar från underdivisionerna räcker till för att oroa de stora.

Är det drömmen om Europa som gör att tilltron till internationella spelare är större än att förlita sig på unga svenska talanger?

***

Det finns liknande tendenser utomlands. Vad får exempelvis en bulgarsk klubb att köpa Häckens Simon Sandberg, "bara" en habil allsvensk spelare? Det måste väl finnas ett otal bulgariska spelare av Simons kapacitet.

***

På tal om J-Södra och vurmen för utländska spelare. Har de senaste årens ansvariga i MFF inte insett Pawel Cibickis utvecklingskapacitet? Hur gör MFF när utlåningstiden går ut? Med årets inköp och den uttalande önskan att fylla på med egna talanger lär det bli svårt att få plats i truppen. I en krass ekonomisk fotbollsvärld är förhoppnigen troligen en utlandsförsäljning.

***

Elfsborg är den klubb i landet som varit bäst på att från regionens mindre klubbar hitta och utveckla spelare som lockar utländska intressenter. Nu går Marcus Rohdén till Italien. Inför säsongen försvann Arber Zeneli och Sebastian Holmén, inför 2015 Johan Larsson och något år tidigare Niklas Hult och Oscar Hiljemark, alla spelare i eller i närheten av olika landslag. Det är väl bara en tidsfråga innan även Viktor Claesson lämnar Boråsklubben. Lägg därtill att även Anders Svensson slutat. Det är svårt med en begränsad ekonomi att ersätta så många kvalitetsspelare.

***

Hörde nyss att Djurgården sparkat sin tränare Pelle Olsson. När kommer den förste sportchefen, den person som är ansvarig för att tränaren har en konkurrenskraftig trupp att jobba med, att få sparken?

***

Såpan Ängelholms FF fortsätter. I en sitution när klubbens existens står på spel kommer 396 personer för att stötta laget i en match mot Superettans serieledare Sirius. Bättre/sämre kan inte intresset för ÄFF illustreras.

***

Högerback i kommande landslag är i år 19-årige Häckenspelaren Joel Andersson, en modern ytterback med offensiva kvaliteter, känslig passningfot och en utsökt spelsinne. Sudera honom, men tyvärr är han avstängd i helgens match. Minns var ni läste det först!

Jag fick som prenumerant på Skånesport ett mejl i fredags.

Tidningen, som kom ut med sitt första nummer i början av året, skall inte längre produceras i pappersformat. Egentligen berör det mig inte. Jag hade beslutar att inte förnya min prenumeration.

Tyvärr.

Det verkar förstås lite motsägelsefullt. Men jag hade stora förhoppningar. Förhandsreklamen att man skulle följa den skånska idrotten på längden och tvären, med topp och bredd, lockade. I min enfald trodde jag att Skånesport skulle fylla det tomrun mina Malmömorgontidningar genom sina nedskärningar gjort både vad gäller bevakningsområden och utryme för antalet idrotter och inte minst ungdomsidrotten.

Det blev inte så. Det blev en "halv" tidning fotboll med tonvikt på Malmö FF, stora delar handboll, ganska mycket ishockey och nästan allt från den region som Sydsvenskan och Skånskan bevakar. De nedslag tidningen gjort vid olika evenemang var ofta veckogamla. Den fräschör jag hoppats på uteblev. De intervjuade personerna var exempelvis oftast välkända från konkurrenttidningarna.

Den ansvarige utgivare Robert Persson var i sitt avskedsbrev givetvis besviken på att hans idé blev ett misslyckande men han riktade också en viss kritik mot de skånska idrottsföreningarna som inte mera aktivt engagerat sig att sälja prenumerationer (klubbarna erhöll en viss provision). Men varför skulle föreningar med squash, bowling, badminton, motor- och bilsport, orientering, friidrott, simning osv, osv göra en insats för att få sina medlemmar att prenumerera på Skånesport? Det stod ju inget

- eller väldigt lite - om deras idrotter. Bredden - det man sade sig vilja skildra - saknades.

I min värld fuskade redaktionen bort sin egen fina idé.

***

Skånesport skall inom en snar framtid utkomma i en digital version. Skall jag söka upp nättidningen måste man bredda sin repertoar och skriva betydligt kortare texter. Nätet kräver detta.

***

Skånesport i pappersformat kom 23 gånger. Jag har dem alla. Men skall skänka dem till Idrottsmuseet i Malmö. Lite modern pressidrottshistoria är förstås försöket.

När något man sysslat och trivts med i över 60 år krackelerar blir man givetvis ledsen.

Som nu att det i Skåne inte blir något distriktsmästerskap i friiidrott för ungdomar. Att det inte funnits något rejält underlag under 2000-talet för seniorer har man tvingats acceptera samtidigt som startfälten i de äldre ungdomsklasserna blivit mindre och mindre och i vissa grenar obefintliga. Men en säsong utan ett DM för åldersgrupperna 12-14 år är inte mindre än ett fiasko.

Den tilltänkta arrangören Ängelholms IF hoppade i ett sent skede av uppdraget, som skulle ha avgjorts den 13 och 14 augusti. Skälet: Staden Ängelhom fyller 500 år och det skall man celebrera på allehanda sätt, bland annat med ett halvmaratonlopp med friidrottsklubben som ansvarig. ÄIF prioriterade alltså ett långlopp framför en för arenafriidrotten viktig tävling.

Skånes Friidrottsförbund har förgäves sökt en ersättare. De klubbar utanför Malmö, som har resurser att ta hand om en tävling av denna, trots allt, storlek, har sina egna årliga arrangemang.

Malmöklubbarna Heleneholm och Pallas är första helgen i augusti upptagna med att tillsammans med IK Finish i Vellinge arrangera USM. Återstår då MAI. Som redan svarat för Kalvinknatet, Vårruset, Malmöloppet och under hösten har två långlopp ytterligare. Jag förstår att resurserna är begränsade, men åter prioriteras långlopp - och inkomster - framför viktiga, stimulerande ungdomstävlingar.

Återigen står Malmö med sina tre allvädersanläggningar utan någon riktig arenatävling 2016. Precis som det varit sedan 2009, då SM för seniorer avgjordes på Malmö stadion.

I klartext innebär det att i de för friidrott vädersmässiga - och rekryteringsmässiga - utmärkta månaderna augusti och september bara finns två tävlingar i Skåne. Och dessa är inte öppna för alla åldersklasser. Vissa grenar finns över huvud taget inte med.

Förklara för mig hur man i en konkurrenskraftig fritidsvärld skall fånga och behålla ungdomarna med ett så oinspirerande tävlingsprogram. Och lite vid sidan om: Hur skall Skåne kunna ta ut ett representativt lag till Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringar utan en uttagningstävling som DM?

En eloge till Ystads IF, som under många år haft sina tävlingar under samma period, veckorna kring månadsskiftet maj/juni, som alla andra och liksom dessa haft små icke stimulerande startfält. Nu inbjöd man till en tävling den 23 juli, mitt i den bästa semestertiden. Det blev en bra tävling med stora startfält i vissa grenar som andra bara kunnat dröma om. YIF vågade bryta mönstret. Det lönade sig.