Gårdagsförlusten för Malmö FF, förvisso något B-betonat, mot AFC Eskilstuna skakade om lite i all den optimism som genomsyrat de trogna MFF- följarna i diverse media.

Underhållningen var tydligen mer än medioker. Såg den inte, men har sett några av de MFF-matcher, som sänts på några av mina kanaler.  Har därför ingen säker uppfattning om laget kapacitet. Men jag har läst mig till att Anders Christiansen är Allsvenskans bäste spelare, att ingen anfallare är bättre i serien än Markus Rosenberg, att ytterbackarna TInnerholm/Safari är Allsvenskans bästa par, att Magnus Wolff Eikrem är assistkungen, att landsmannen Jo Inge Berget är en av Allsvenskans värdefullaste spelare, att … ja, det är bara att fortsätta.

Och så det eviga mantrat att MFF har den överlägset bästa bredaste truppen, kanske till och med två lag allsvensk klass.

En sådan trupp kan väl inte misslyckas? För det är väl inte den oftast förekommande upphaussningen av spelarnas kapacitet som fick sig en liten knäck. Alla är kanske inte så bra som man velat påskina. Eller hemska tanke: Även motståndarna har bra spelare, okända för dem, som bara har ögon för MFF. Kanske till och med AFC Eskilstuna har bra spelare.

***

AFC Eskilstuna är naturligtvis det Svarta fåret i säsongens Allsvenska.

Klubben har fått sin beskärda del av kritiken i Malmömedia. Man byter inte bara namn så där. Och spelort.

Men just i Malmö finns det två elitföreningar som bytt namn. Under påtryckningar från sponsorer.

Malmö FF, Dam blev Ld B FC Malmö och senare FC Rosengård.

IFK Malmö, Handboll blev HK Malmö.

Indignationen var inte lika djup från Malmöhåll som i fallet AFC Eskilstuna.

***

Nu bytte förvisso inte FC Rosengård och HK Malmö adress. De blev trogna Malmö.

Men idrottshistorian, även Malmös, visar att klubbar sökt sig utanför kommunens gränser för att försöka öka publikintresset.

Basketsatsningen Heta Skåne spelade Ligamatcher runt om i distriktet på 1990-talet.

Det fanns en period, då Team Malmö i handboll spelade både i Malmö och Trelleborg.

***

Åter till AFC Eskilstuna, vars urspungsklubbar funnits norra Storstockholm.

I Stockholmsregion fanns det 2016 tretton herrlag på de tre högsta nivåerna. Endast de tre stora AIK, Djurgården och Hammarby, lockade åskådare. Se bara på Brommapojkarnas minst sagt skrala publiksnitt under sina säsonger i högsta serien! Det finns alltså inget underlag för ett fjärde lag i Stockholm,

På publiksidan vill säga. Däremot gott om spelare i området. Eskilstuna har inte fler utländska spelare i sina trupper än sina konkurrenter. AFC hade inte överlevt i Stockholm.

Det är kanske på sikt en strålande idé att spela i Eskilstuna för svensk fotboll. Intresset för fotboll finns i Eskilstuna. Eskilstuna United drar överlägset mest publik i Damallsvenskan.

Eskilstuna har också tradition som fotbollsstad. Två klubbar från orten har tillsammans 15 allsvenska säsonger.

Ge projektet en chans. Det är ju 2017.

Alla gillar när de små överraskar och vinner över de stora.

Inte alltid förstås. Det egna laget skall naturligtvis inte drabbas av några överraskningar.

I helgen spelades steg 4 i handbollens USM för herrjuniorer och flickor B, 14—15-åringarna. 16 av 48 lag kvalificerade sig därmed till finalspelet i Malmö den 12—14 maj.

Det mest intressanta skedde i FB-spelet. Sju av de åtta herrjuniorlagen har seniorlag som spelar i Handbollsligan, det åttonde, Lindesberg, i Allsvenskan.

På flicksidan var det bara Irsta och Eslövs IK som har lag i högsta damserien, Kärra finns på nivå 3, Gustavsberg, Silwing/Troja, Härnösand, Tumba och Baltichov på nivå 4.

Vilken inspiration för dessa klubbar att bevisa att deras ungdomsverksamhet kan mäta sig med elitklubbarnas!

Det visar också på vikten att värna om en stor klubbredd. Ju fler föreningar desto fler ungdomar får möjlighet att spela i detta fall handboll. Det är i min idrottsvärld –  oavsett sport – det viktigaste med ungdomsverksamheten.

Eslövs IK var alltså den enda skånska klubb som klarade det tuffa steg 4, där 41 lag skulle reduceras till 8. För Eslövsklubben, som haft det tungt på seniorsidan de senaste åren, var avancemanget säkert en injektion för framtiden, eller boost för att tala en ”modern svenska”. Åtta Skånelag försvann. Givetvis till stor besvikelse för de inblandade. Men i ett vidare skånskt perspektiv är det på sikt mer betydelsefullt att Skåne hade nio lag med så här långt och det från början fanns 21 lag från 16 föreningar. Det är denna bredd som skall generera en fortsatt skånsk storhetstid inom damhandbollen.

Lugi åkte ut med minsta möjliga marginal, uddamålsförlust mot Härnösand. Får man vara cynisk även ur ett skånskt perspektiv menar jag att svensk handboll gynnas av Härnösands finalplats. För Ångermanlands handboll är detta en stor framgång, som ger pr i regionen.

Lugi visar säsong efter säsong att klubben är en av de främsta rakt igenom även på ungdomssidan. En ytterligare finalplats ger inte samma pr-effekt som Härnösands.

***

Juniorsidan ser annorlunda ut. Det är naturligt. Oftast har elitklubbarna på sikt byggt upp bra ungdomsavdelningar med kontinuitet. Och det är förståeligt att de främsta talangerna i denna ålder söker sig (eller lockas) dit för att försöka ta det sista steget i sin utveckling.

Den här säsongen hade elva av de 14 fjorton lagen från Handbollsligan sina lag i med i minst steg 4. Endast IFK Ystad, Ricoh och Karlskrona var utan representation så här långt.

I Skåne finns nästan varje säsong IFK Kristianstad, Lugi och Ystads IF lag med när det drar ihop sig juniorklassen. Så även i år.

Även i fotboll, basket, innebandy och ishockey är det storklubbarna som dominerar slutspelen i de äldre klasserna i sina ungdomsmästerskap.

Men jag har en känsla av att de andra lagbollsporterna inte kan matcha handbollens klubbredd när man kommer lite längre ner i de klasser man tävlar på riksnivå.

Detta är handbollens styrka. Den måste man värna om.

Mer och mer sällan läser jag matchreferat.

De ger mig inte vad jag förväntar mig. Allt koncentreras till hemmalaget. Oftast inget om bortalaget, inte ens ett endaste namn. Jag pratar om Malmötidningarna.

***

Som nu när Malmö FF i lördags mötte en kommande motståndare i Allsvenskan, Jönköpings Södra. Allt, bara allt, handlade om MFF:s tydligen mediokra insats. Om alla de frånvarande hemmaspelarna och Anders Christiansens lovande återkomst.

Fanns det verkligen inget nytt intressant att berätta om J-Södra? Vem skall ersätta Pawel Cibici? Något annat nytt om Smålandslaget? Fanns det inte något som stack ut? Något måste ju ha varit bra eftersom man pressade MFF under i stort 90 minuter.

Men inte …

***

Jag vill poängtera, allra först: Det HK Malmö sargade lag presterat i sina fyra senaste matcher har varit minst sagt överraskade. Kloka spelare, taktisk tränare, lågt tempo, tålamod, allt detta är förklaringar till de åtta poängen. Men också – handen på hjärtat, trots allt – förvånansvärt svagt motstånd.

I analyserna, eller vad man nu skall kalla det, nämndes inte med ett ord att Guif-matchen var den tempofattigaste elitmatch som på mannaminne spelats i Baltiskan.

Niklas Kraft, målvakten, fick berättigat beröm efter sin insats vid 4-målsvinsten mot Ricoh med en räddningsprocent på närmare 50. Jag har inte hittat ett ord om att de alternerande Ricoh-målvakterna totalt svarade för en (!) räddning, 6 procent. Det måste vara ett alla tiders bottenrekord för högsta herrserien.

I handboll är det små marginaler som avgör, vinst med ett eller två mål kan lika gärna vara det motsatta. När HK vann med uddamålet mot Lugi missade Lundalaget alla sina tre straffar och hade fyra ramträffar mot HK:s två. Marginalerna var mot Lugi – inte ett ord någonstans. Därmed inte sagt ett HK:s vinst var oförtjänt.

Efter den klara söndagsvinsten mot Karlskrona upprepades det ”alla” skrivit den senaste tiden, de många frånvarande i HK och veteranernas förmåga att styra matchförloppet till en ny seger. Inte en stavelse om att Karlskrona, tunt från början och sedan med många skador på niometer, som till denna match dessutom fick undvara Lars Möller Madsen, storskytten.

***

Jag vill än en gång poängtera—det finns ömma tår överallt -- att jag inte på något sätt vill undervärdera HK:s insatser. Laget har gjort det väldigt bra. Samtidigt finns det förklaringar, som jag som läsare hade velat veta. Om jag nu inte sett alla fyra matcherna och sett vad som hände.

Matchreferaten saknar alldeles för ofta väsentligheter. Därför läser jag sällan dem.

Givetvis ger några tidningsrader inför ett idrottsevenemang extra pr och oftast några fler åskådare.

Samtidigt kan föreningarna inte begära textutrymme inför sina tävlingar. Det ligger inte i tidningarnas uppdrag att göra propaganda för olika matcher och tävlingar. Även om man föranleds att tro det när det gäller vissa föreningar.

Sportredaktionerna har sitt Sport i dag, övriga redaktioner informerar om offentliga föredrag, konstutställningar och så vidare. Avdelningarna gör det för läsarnas, den viktiga kundgruppens, skull. Därför får man i min värld inte slarva med exempelvis Sport i dag utan lägga ner lite redaktionell möda på att  redigera denna viktiga information. I går fanns inte Panterns kval till SHL med i Sydsvenskans Sport i dag. Kan delvis vara en förklaring till den svaga publiksiffran mot Almtuna. För en tid sedan fick hela Sport i dag, och stora delar av resultatredovisningen, ge vika för en internannons om en av SDS tv-sänd MFF-match. Det irriterade.

Jag vet att man köper in uppgifterna, men nog kan man ifrågasätta valet av att ha kvar matcher i Pingisligans matcher i damernas B-grupp utan tillstymmelse till sydsvenskt deltagande. Ett av åtskilliga exempel i dagens SDS. Lite redigering hade gett plats för annan, för den stora allmänheten, viktigare information.

Det är inte ok att negligera det som läsarna vant sig vid och förväntar sig.

Vissa uppgifter kräver kontinuitet.

Det gället mer än Sporten.

Svensk handboll skall vara stolt över USM.

I dessa tider, då utslagning och tidig specialisering inom idrotten tar allt mer plats i debatten, kan handbollens spelform i USM vara ett föredöme. Det har gjort att även de mindre klubbarna känner sig välkomna och vet att deras ungdomar får sex utvecklande matcher. Ja, om det nu inte blir några sena avhopp, då det kan bli något färre.

Upplägget lockar. Det har blivit lite av prestige att kunna ställa upp med ett lag i USM. När tävlingen startade i höstas deltog 526 lag i de sex grupperna. Jag medger att jag inte orkat räkna ut hur många föreningar som är representerade i denna siffra, men det rör sig om en bra bit över 100. När nu USM under de närmaste veckorna går in i steg 4 finns 173 lag kvar. De kommer från 75 klubbar.

Det tyder på att handbollen har den klubbredd som alla idrotter eftersträvar.

***

Att på Kvinnodagen, den 8 mars, också kunna konstatera att det var fler startande flicklag än pojklag i USM är fakta, som stärker handbollen image. 289 flicklag mot 237 pojklag är för många kanske överraskande siffror. I rättvisans namn bör man kanske notera att konkurrensen för de bollbegåvade flickorna från andra sporter är mindre än den för pojkar. Ishockeyn är inget allvarligare alternativ och fotbollen kan inte på långt när matcha handbollens jämställhetssiffror.

***

Skåne, då?

En femtedel av de startande lagen kom från Skåne, 105. Antalet deltagande klubbar var 27. Könsfördelningen var jämn, 53—52 i pojkarnas favör.

När nu turneringen går in i sitt slutskede finns 39 lag kvar. Det mest imponerande är att de representerar 16 olika klubbar.

Jag är hyggligt insatt i friidrott och dess problem. I ett stafett-SM i motsvarande åldrar kan Skåne i bästa fall ställa upp med tio lag från, också i bästa fall, tre föreningar. Och då pratar vi om fyrmannalag.

Det är olika världar.

Elitklubbarna dominerar numerärt. Om man nu efter konkursen kan inlemma H 43 Lund i denna kategori.

Men att Kävlinge HK har tre lag kvar är värt ett extra omnämnande. Kävlinge är ett stabilt fäste i distriktet. Det behövs när andra orter av ungefär samma storlek sviktar. Skurup har exempelvis tappat rejält till innebandyn.

Trots det övervägande positiva tongångarna inom Skåne finns det hallar med handbollsmått som inte utnyttjas för just ungdomshandboll.

Av mycket positivt om spelformen för USM finns också det faktum att klubbar med sina seniorlag långt ner i seriepyramiden – några till och med utan seniorverksamhet -- kan avancera långt i USM med sina lag. Jag tror att det är en injektion för hela verksamheten i IFK Malmö, Ankaret, Dalhem, Ljunghusen, Lödde, Åhus och Staffanstorp att de har ungdomslag som finns bland de cirka 30 främsta i Sverige.

Axel Härstedt, OS och EM-finalist i diskus.

Kasper Kadestål, UEM-silver på 200 meter.

Austin Hamilton, EM-trea på 60 meter.

Tre uppmärksammade skånska internationella friidrottsframgångar det senaste dryga halvåret.

Vad har dessa herrar gemensamt?

Jo, de har alla tre fått sin första kontakt med friidrotten och lärt sig grunderna i Vellingeklubben IK Finish. Numera tävlar alla också för MAI.

Finish är duktig på att utbilda sina ungdomar men får aldrig chansen att se om man även har förmågan och möjligheterna att se talangerna bli etablerade på en hög seniornivå. De har lämnat Finish.

Inomhussäsongen är avslutad på mästerskapssidan. På senior-, junior- och ungdomssidan i SM har Finishfostrade ungdomar haft framskjutna placeringar och medaljer.

Endast en tävlade dock i Öresunds dress. (Finish föredrar av bland annat ekonomiska skäl att tillsammans med IK Pallas tävla inom Öresund FK.)

Friidrottsskåne behöver IK Finish, en frisk optimistisk Vellingeklubb. Enligt uppgift finns det ledare/tränare som nu är tveksamma till ett fortsatt engagemang. Det vore förödande.

***

Den stora boven är Friidrottsgrundskolan och Friidrottsgymnasiet. Ursprungstanken med dessa var att talangerna här skulle få den dagliga träning de mindre klubbarna inte alltid kan erbjuda och att ungdomarna skulle fortsätta tävla för sin moderklubb. Så har det inte blivit i Malmö. Tränarna, vars utbildning i några fall delvis är bekostade av en konkurrentförening, är oftast även knutna till MAI. Det har inneburit att de flesta också gått över till MAI.

Ystads IF, Heleneholms IF, IFK Lund, IFK Trelleborg, Lomma FIK och IK Finish är klubbar som alla fått ungdomar att börja med friidrott och sett dem placera sig och ta medaljer vid årets SM, men inte fått någon som helst kredit för detta.

Friidrottsgrundskolans och Friidrottsgymnasiets grundtanke hade gynnat skånsk och svensk friidrott.

***

Det finns tankar i Skåneklubbar i riktningen: Varför skall vi syssla med friidrott, när MAI plockar de främsta? Och varför arrangera ungdomstävlingar, när MAI inte gör det?

Realiseras dessa tankar blir en svag skånsk friidrott än svagare.

***

Friidrottsgrundskolan och Friidrottsgymnasiet utgör delvis ytterligare en fara. Kommer man inte in på Friidrottsgrundskolan, och det gör man som 13-åring, finns risken att man kan känna sig utslagen.

Det nuvarande systemet, inte minst på grund av tävlingssystemet, ger lite utrymme för dem som är fysiskt sent utvecklade och dem som vill byta idrott eller helt enkelt bara börja. Det måste ske en rekrytering även efter 13 år.

Här finns en nisch för nytänkande.

Tomas Axnér, handbollstränare i Lugi, är missnöjd med att endast 1 170 åskådare fanns på plats när hans lag i går komfortabelt slog Hammarby med 29—23 i Handbollsligan.

Det har den gode Tomas all rätt att vara. Men sen slår han, liksom många andra, åt fel håll, mot de egna medlemmarna och de många ungdomarna i klubben.

Men hur ser en handbollsvecka ut för Lugis ungdomsspelare? Träning två till kanske fyra gånger och oftast en match under helgen. Vid de flesta tillfällena är en förälder chaufför – och många familjer har mer än ett idrottande barn. Finns det då eventuellt en aktivitetsfri kväll, speciellt en fredag, är valet i min värld enkelt: Det får bli en handbollsfri kväll med lite fredagsmys med hela familjen.

Och handen på hjärtat: Hur attraktivt är säsongens upplaga av Hammarby?

Dessutom har handbollen sålt ut alla sina matcher till tv och i och med att de nu sänds i C More är kvaliteten på sändning och i många fall även på kommentatorerna högre än tidigare. Ytterligare en konkurrensfaktor.

Rent allmänt är Handbollsligans matcher inte lockande. Publiksnittet är beskedliga 1 522 personer. Då skall man ta i betraktande att IFK Kristianstad snittar på 4 812 och att Sävehof invigt en ny hall och att Ystads Arena höjt sin kapacitet.

Lägg till att det finns några matcher med fri entré och därmed avsevärt högre åskådarantal.

Problemet finns inte hos Lugimedlemmarnas bristande intresse en fredagskväll med motstånd av ett av seriens sämsta lag.

Fem medaljer och ytterligare sex placeringar bland de sex främsta.

Det blev den individuella skånska utdelningen vid helgens SM i friidrott i inomhus.

Antalet deltagare från de skånska klubbarna var också klent trots att tävlingen arrangerades nästgårds, i Växjö.

Jag har svårt att tänka mig att Skånes facit någon gång varit sämre än i år.

På onsdag har Skånes Friidrottsförbund årsmöte. Det finns många problem att diskutera.

***

Malmö AI var som vanligt bästa Skåneförening. Alla fem medaljörerna var MAI-are, fyra av de sex övriga finalplatserna var också MAI:s.  IFK Lund och IFK Helsingborg hade var sin finalplats.

Men, och här är, i min friidrottsvärld, det intressantaste: Ingen av dessa elva skånska aktiva har en Malmöförening som sin moderklubb! Många har hamnat i Malmö tack vare studier vid idrottsgrundskolan eller vid Fig, Friidrottsgymnasiet.

En naturlig fråga blir: Finns det inga talanger i Malmö?

Självfallet finns det. Men resultatet från helgens SM visar att Malmöklubbarna varit dåliga på att utveckla den generation som nu skulle vara konkurrenskraftig på ett senior-SM.

Noll infödda Malmöbor bland de sex främsta är genant.

***

I mitt förra blogginlägg ställde jag följande fråga:

Var har Fredrik Ljungberg i Arsenal och, låt oss säga, min gamle kollega på Sydsvenskan Calle Palmér i Malmö FF för ett likvärdigt rekord?

Svaret: Från den 6 maj 1948 till och med den 1 juni 1951 spelade MFF, med Calle Palmér i truppen, 49 raka matcher i Allsvenskan utan förlust.

Från den 7 maj 2003 till och med den 6 oktober 2004 spelade Arsenal, med Fredrik Ljungberg i truppen, 49 raka matcher i Premier League utan förlust.

Kuriosa: Det svenska och engelska rekordet i den högsta fotbollsligan är allt