”Det har stått i tidningen, så …”

Underförstått, då är det sant.

Visst, det mesta som står i tidningarna har givetvis sin riktighet. Men år av flitigt läsande, via papper och nät, har dock fått mig skeptisk mot en hel del skribenter. Några läser jag inte alls, några tar jag inte på allvar med tanke på med vilken färg de har på sina glasögon, när de skriver om sitt favoritlag.

Nåväl …

I helgen försvann förtroendet helt för en journalist, som jag litat på och i min enfald trott att hens uppfattningar var byggda på fakta. Såg dock en match på tv (oviktigt vilken) och läste därefter en tyckare av vederbörande (oviktigt vem) som var grundad av vad som skett under matchen. Det hen skrev stämde inte med verkligheten. Jag påpekad stillsamt (så var det!) att det hen skrev var felaktigt.

Hen höll med, med tillägget ”jag skarvade för att få fram det jag ville”.

Så försvann ytterligare en illusion.

Jag förstår inte att man som yrkesman vill tumma på sin heder för att få fram något, som man med skicklighet kunnat få fram utan att ”skarva”. Det måste vare mer än jag som uppmärksammat felaktigheten. Varför riskera sitt förtroende?

Så flyttas hen över till den kategori jag i fortsättningen måste läsa med stor skepsis.

Och det är lite ledsamt. Hen var den jag läste med störst behållning i en av mina favoritidrotter.

Två omgångar av årets Allsvenska är avklarade.

Tack vare utspridda omgångar och C More har jag hunnit se tretton av de sexton lagen under totalt nio matcher.

Inget lag har imponerat rakt igenom. Det är inte alls underligt, säsongen är lång, nya kuggar skall in i maskineriet.

En intressant notering: Inget lag är utan poängförlust, inget lag är utan poäng. Om än inte unikt, så i alla fall ovanligt efter två omgångar.

***

Såg på plats Malmö FF—Sundsvall, odiskutabla 2—0.

Men när man så får läsa ”Champions League-vibbar” och andra superlativer från diverse håll och ser spelarbetygen är det bara att inse: Fotboll begriper jag inte.

1—0 var ett ishockeymål, det vill säga ingen såg hur det gick till förrän hemmaspelarna jublade. 2—0 däremot mycket snyggt, strålande pass av Yotun och en lika strålande nertagning och avslut av Markus Rosenberg. Två bra prestationer av två duktiga spelare, som snabbt utnyttjade ett bolltapp av Sundsvall, som skall ha en eloge för att man i görligaste mån försökte spela sig ur MFF:s stundtals hårda press. Här misslyckades Sundsvall och det blev ödesdigert.

MFF hade också många bolltapp. Vilket också Markus Rosenberg poängterade i en radiointervju. Hade skickligare spelare än Sundsvalls utnyttjat misstagen, är jag säker på att det sammanlagda betyget för MFF blivit några grader sämre.

Som vanligt baserades betygen mer på resultatet än på prestationen.

***

Har som sagt sett många matcher.

Jag skall inte klandra enskilda domare, bara konstatera att det finns ett fundamentalt fel i fotbollens bestraffningsregler.

Spelare har fått gula kort för att man efter en avblåsning tagit upp bollen med handen i tron att det var det egna laget som skulle få frisparken, andra för att man efter avblåsning sparkat i väg bollen någon meter, några har mer eller mindre högljutt protesterat mot ett domslut, målvakter har maskat lite väl länge med att sätta bollen i spel.

Men när straffpåföljden blir lika hård som vid alla dessa mer eller brutala hälsovådliga tacklingar känns det helt enkelt fel. De farliga tacklingarna har varit för många-

Jag har ingen lösning, men någon form av koefficient på varningarna borde gå att utforma. Tre våldsamma tacklingar bör ge högre straff än exempelvis tre bortsparkade frisparksbollar.

***

Sen har jag alltid undrat varför en grov förseelse i en matchinledning inte bestraffas lika hårt som i ett senare skede. Gäller också – och kanske framför allt – inom handbollen.

Plockade fram mitt tips inför elitherrarnas handbollsstart.

Om inte annat visade det att jag inte är en speciell bra tippare. Eller om man vill: Det är svårt att tippa.

Visst jag hade två exakta rätt, HK Malmös fjärdeplats och Sävehofs sjätte och många lag i rätt ”härad”.

Men också några rejäla missar. Hade tippat serietvåan Lugi som sjua med motiveringen att man på två år tappat två norska landslagsmålvakter, ett bra par på ena kanten och dessutom Zoran Roganovic. Men tränaren Tomas Axnér och klubben hittade ersättningar och lösningar.

Grovt fel var det också att utse Alingsås som etta (blev femma) och Ystads IF som trea (åtta).

Men jag tror faktiskt att just Alingsås och YIF är de lag från ”undre” slutspelshalvan som har störst möjlighet att avancera till semifinal i SM-slutspelet, mot HK Malmö respektive Lugi.

Alingsås remarkabla formsvacka med idel förluster under en period har sin förklaring. Målvakten Rickard Frisk var borta,  är nu tillbaka och tack vare hans fina utkast får laget tillbaka sitt vassaste anfallsvapen, de snabba omställningarna. Alingsås har också en bredd i sitt material som i dagens situation vida överstiger HK Malmös. Med det täta matchandet kommer detta att fälla avgörandet.

HK Malmö, ja. Laget har efter sina många skador på många av sina främsta gjort det fantastiskt bra. Hur många hade trott att man skulle kunna behålla sin plats bland de fyra främsta? Starkt jobbat! Men man såg mot Redbergslid och YIF att bredden fällde avgörandet. Den bredden har Alingsås.

Med intakt trupp hade HK varit en stark kandidat till en finalplats.

YIF:s klena seriesäsong har delvis sin förklaring i de många skadorna. Nu är truppen skadefri och i ett slutspel tänder veteraner som Kim Andersson och hittills ojämne målvakten Anders Persson till och kan ställa till det för Lugi.

Det finns en given förklaring till att Kristianstad valde bort YIF: Respekt för YIF:s inneboende kapacitet.

Några ord om övriga lag.

IFK Kristianstad (tippad 2, blev 1), serieseger igen men laget inte lika starkt som de senaste säsongerna. Favorit till SM-guldet.

Redbergslid (tippad 5, blev 3), slutspelets outsider.

Sävehof ((tippad 6, blev 6), en ojämn säsong men ett spelarmaterial med kapacitet.

Hammarby (tippad 8, blev 12), årets besvikelse trots förlusten av Josef Pujol.

Ricoh (tippad 9, blev 10), färglöst.

Guif (tippad 10, blev 7), starkt att bli sjua med tre tappade landslagsaktuella spelare. Nya, fina hallen kommer att inspirera hela föreningen.

Karlskrona (tippad 11, blev 13), utan bra målvakter hjälper inte en hygglig förstauppställning. Skador har också ställt till det.

Skövde (tippad 13, blev 9), bra gjort av tränaren Patrik Liljestrand att få det i stort nya laget att undvika kval. Jack Thurin, 17 år!!

IFK Ystad (tippad 13, blev 14), ganska naturlig degradering. Sympatiskt att man låter tränaren Kenneth Andersson vara kvar trots nedflyttningen.

Aranäs (tippad 14, blev 11), hatten av för klubben som trots alla spelarförluster år efter år till och med kan skrälla mot topplagen, i alla fall hemma. Skall bli intressant att se vad tränaren Jerry Hallbäck kan åstadkomma med YIF:s många talanger kommande spelår.

Jag tror på kontinuitet, när det gäller att bygga något stabilt inom idrotten.

Jag tror också att en stor, välskött ungdomsverksamhet är nödvändigt för stabilitet över tid.

Vad skall man då tro, när man ser vad som hänt i Malmös tre division 2-klubbar på herrsidan inför säsongen och dessutom granskar vad som finns bakom representationslaget?

Kvarnby IK har 16 nya spelare, 13 har lämnat.

För IFK Malmö är siffrorna 19 in och 11 ut.

Prespa Birlik redovisar 16 nyförvärv och 22 som lämnat.

Siffrorna är hämtade från Sydsvenskan och stämmer inte helt, eftersom några namn är redovisade på ett ställe och borde varit det även på ett annat utan att det skett. Som vanligt är nämligen övergångarna mellan Malmöklubbarna, det gäller alla nivåer, många.

Till detta skall läggas att alla tre klubbarna har bytt tränare.

Var finns kontinuiteten?

Kvarnby IK har tidigare inte varit inne i denna rolljans på samma sätt som seriekonkurrenterna. De har kunnat förlitat sig på sin stora, välorganiserade ungdomsavdelning. Under några år har tongivande spelare försvunnit, många uppåt i seriesystemet. Med årets förluster har man insett att spelarmaterialet inte räckt till för division 2-spel. Man har tvingats ut på den för fotbollens utveckling osunda marknaden.

Men det är KIK som har de bästa förutsättningarna att på sikt etablera sig på den här nivån utan att säsong efter säsong skaffa spelare utifrån. Klubben har en fungerande ungdomsavdelning.

2016 hade IFK Malmö endast sitt A-lag som fullföljde sin serie, Prespa Birlik ett juniorlag och ett P 13-lag.

Det är den smala grund dessa klubbar bygger sin sportsliga framtid på.

Kvarnby hade två seniorlag, ett juniorlag och 13 pojklag i åldersspannet 16 till och med 11 år. I min värld är det en väsentlig, värdefull skillnad.

PS

Att FC Höllviken lades ner gjorde naturligtvis sitt till att spelarmarknaden i regionen blev större.

DS

Barn- och ungdomsidrotten är under debatt.

Det är nödvändigt i ett idrottssamhälle, där ålderspeaken är 11,5 år. Det rimmar illa mot Riksidrottsförbundets mål om ett livslångt idrottande. De flesta är eniga om att minska tävlingshetsen bland barnen. De stora lagbollsportens borttagande av serietabeller i de yngre årgångarna är bra och ett steg på vägen.

Men var går gränsen mellan barn- och ungdomsidrott?

Min mening är att den bör dras vid 15 år. Väl medveten om att det finns en fysisk åldersskillnad i dessa år. Men det gör det även några år senare.

Det är därför jag reagerar, när Skånes Handbollförbund inte på sin hemsida vill nämna skånska klubbars insatser vid USM för B-ungdomar, 14—15-åringarna. ”Det strider mot förbundets värdegrunder”. Man vill – och det är väl okej – undvika att klubbar toppar sina lag i så tidig ålder. Samtidigt bortser man från den injektion det är för de mindre klubbarna att nå en framgång i en riksomfattande tävling. Det är i den yngre klassen de små kan hävda sig. Finallistan inför slutspelet i Malmö den 12—14 maj är bevis nog. Elitklubbarna dominerar numerärt i juniorklasserna, i B-grupperna klubbar med sina A-lag på nivåerna 3 till och med 5 (läs H 43, Lund).

Det är naturligt att elitklubbarna lockar de främsta talangerna till sig. Utan att ha forskat är jag säker på att många av dessa kommer från de för bredden livsviktiga ”småklubbarna”. Ta inte bort glädjen och stoltheten för dessa, när de känner att de kan hävda sig på riksnivå! Och glöm inte stimulanseffekten!

Ett argument för att inte haussa insatserna på B-nivån är att föreningarna då gärna just toppar sina lag. Det är lätt att ha denna åsikt från exempelvis Lunds horisont. Lund är unikt i Handbollssverige. I Lund spelar var och varannan flicka och pojke handboll. För Lugi och H 43 är det lätt att få flera lag med kvalitet. Och där är de båda klubbarna föredömen. Till start i USM hade de båda klubbarna totalt tolv lag i flickor och pojkar B.

Men hur ser det i Lödde och Kävlinge – grattis båda till finalplatserna i PB – och Staffanstorp, Lödde, Ljunghusen, Tollarp, Klagshamn etcetera? Där lär man vara nöjda med att kunna få ihop ett lag med kvalitet som kan hävda sig i dessa sammanhang.

Det känns fel att dessa klubbars framgångar inte uppmärksammas på Skånes Handbollförbunds hemsida. Det skall inte vara några överord, bara ett konstaterande med ett beröm: Bra jobbat!

***

Har klubbarna i Skåne (eller är det bara kansli och styrelse?) uppfattningen att USM-spel för 14—15-åringar inte är gynnsamt för utvecklingen, bör man överväga att motionera om att man skall stryka åldersgruppen från programmet.

Att ha en uppfattning och inte göra något för att få en ändring till stånd är lite av ett hyckleri.

Det är bäddat för två majfester i Malmö i handboll, SM-finalerna i Arenan den 27 och dessförinnan slutspelet i USM på sex planer på Stadionområdet den 12—14.

De skånska förhoppningarna är stora, på båda fronterna. I herrfinalen känns IFK Kristianstad som ett säkert kort. Nu kan man ju inte förutse lottningen/valen men jag hade nog undvikit Redbergslid så länge som möjligt. Lugi är en het finalkandidat förstås.

Lugi mot Sävehof känns inte som vågat tips på damsidan.

Just Lugi och Sävehof är de stora – så är det ofta – när 48 lag i sex klasser gör upp om medaljerna i USM. De båda elitföreningarna har fyra lag kvar.

Men lika många har H 43, Lund. I min värld är det imponerande. Ledarna lät sig inte slås ner av konkursen för elitlagen för några år sedan utan har oförtrutet jobbat vidare med sin stora ungdomsverksamhet. H 43 hade flest anmälda lag, tretton, till USM i hela landet.

När B-pojkarnas steg 4 avgjorde i helgen hade H 43 tre lag kvar av de 32. Två av dem kvalade in till Malmö. Det tredje föll bort på sämre målskillnad. Det var med andra ord inte långt från att Lundaklubben haft tre av åtta lag med i finalrundan i klassen, 14—15-åringarna.

Och kom ihåg att klubben även har ett slutspelslag i åldersgruppen över PA, 16—17-åringarna. Denna bredd på pojksidan kan ingen klubb i Sverige konkurrera med.

Det fjärde slutspelslaget från H 43 är FA.

H 43 är alltså också en jämlik förening.

Men hur länge får man behålla sina talangfulla ungdomar? H 43:s båda seniorlag flyttades i och med konkursen ner till nivå 5. Nu skall båda lagen kvala uppåt, damerna mot Lågan från Hörby, herrarna mot Cyrus från Jönköping.

När lagen degraderades, försvann många av juniorerna och de äldre pojkarna till klubbar högre upp i seriesystemet. I sig naturligt. Spel på ”korpnivå” lockar inte. Detta scenario finns kvar vid kvalmisslyckanden.

Därför är det så oerhört viktigt att H 43:s seniorlag avancerar i systemet, om man vill behålla sina talanger. Min erfarenhet säger att ungdomsledare/tränare också inspireras av framgångar på seniorplanet.

Jag hoppas därför för lyckosamma kval för H 43. Det är på sikt viktigare än medaljer på USM. Men varför inte både ock …

De ledare som lagt ner alla sina själar på att få H 43, Lund på rätt köl är värda detta.

Skånsk och svensk handboll behöver ett välmående H 43.

Detta skulle jag ha publicerat i fredags men en akut händelse eller akuthändelse (båda uttrycken är relevanta) gjorde att det måste till en prioriteringsändring.

Jag lovar att gårdagsmatcherna inte ändrat mina åsikter, såg för övrigt bara IFK Göteborg mot Malmö FF.

Först: Det blir en jämn allsvenska. Nio, tio lag kan aspirera på medalj, alltså bli bland de fyra främsta, något färre på guldet.

Här mitt tips, grundat på att ha sett över 100 allsvenska matcher 2016 (nördigt, jag vet) och nu under våren många tränings- och cupmatcher.

1)    BK Häcken. Har en välkomponerad trupp med stor rutin med ungdomar som trycker på. En frisk Paulinho och Kamara, kanske seriens främsta anfallsduo. Peter Abrahamsson högklassig målvakt.

2)    AIK. Ständigt topplag med liksom Häcken mycket rutin med ett koppel unga spelare på väg mot genombrott. Intressanta nyförvärv, både unga hemvändare och från utlandet. Frågetecken: Målvakterna.

3)    Malmö FF. Hade få domslut – både vid styrelsebord och på plan – MOT sig senaste guldåret. Differensen, sex poäng, till AIK en chimär. Årets trupp sämre än fjorårets, både topp- och breddmässigt. Stjärnspelare på väg neråt.

4)    IFK Norrköping. Har på ett knappt år förlorat många toppspelare men fått unga egna spelare och talanger utifrån att utvecklas till fullgoda allsvenska spelare. Utan skador och fler försäljningar till och med en guldkandidat.

5)    Djurgården. Får nye tränaren Özcan Melkemichel ihop det kan det bära hur långt som helst. Nyförvärven är meriterade och med Radetinac  och Mrabti åter efter långa skador finns kvalitet. Men vem skall göra målen?

6)    Elfsborg. Listan över spelare utbildade i den egna akademin som på senare år blivit utlandsproffs och också hamnat i landslaget är lång. Boråsklubben har mer på gång och är oftast ett medaljlag, bara två missar sedan 2005.

7)    Kalmar FF. Det hänger på Rasmus Elm. Är han frisk – och kvar i KFF – kan det bli riktigt bra. Lagets mittfält är bland de vassaste i Allsvenskan. Tränaren Peter Swärdh vågade satsa ungt i fjor. Tid för några genombrott? Och för några återvändare att hitta gammal ny kapacitet?

8)    IFK Göteborg. Egentligen en trupp för en högre placering. Samtidigt har den största delen av stommen ha passerat ”bäst-före-datum”. Finns det några ungdomar klara för att ta över i nyckelroller?

9)    Östersund. Givetvis ett lag med ett spel att ta till sig. Som neutral åskådare vill man att det skall gå bra för Jämtlandslaget. Men vad säger att det skall gå bättre i år, åtta i fjor? Många i truppen håller ”bara” hyfsad allsvensk klass.

10)                Örebro. Svårbedömt. Truppen imponerar inte. Tränaren Alexander Axén kan ofta få ut mycket av ett begränsat material, men det här blir inte lätt.

11)                Hammarby. En del nytt, främst Jiloan Hamad, men också några tunga förluster. Finns stora brister i alla lagdelar. Vågar nye danske tränaren Jakob Michelsen satsa på de unga spelare som finns i en allt bättre akademi?

12)                Sundsvall. Får svårt som vanligt men det finns många för den stora allmänheten duktiga okända spelare, som ytterbacken Eric Larsson. Bra målvakt Tommy Naurin. Intressant yngling Peter Wilson.

13)                Halmstad. Kring några rutinerade äldre spelare har erfarne tränaren Janne Jönsson en hel drös unga talanger under utveckling. Skall bli spännande att följa laget.

14)                Jönköpings Södra. Gillar klubbar som med små resurser fångar in regionens talanger, mer i fjor än i år. Saknaden av Pawel Cibici (MFF) blir kännbar. Nu är det upp till tränaren Jimmy Thelin att visa sin kapacitet.

15)                Sirius. Ett tips egentligen mot förnuft och tradition. Nykomlingar brukar hålla sig kvar debutsäsongen. Superettan är en bra skola. Har spelare med allsvensk erfarenhet och inte minst kunniga tränare. Kingsley Sarfo en av seriens intressantaste debutanter.

16)                Athletic Eskilstuna. Rapporterar elva nya spelare och jag har ingen aning om de är sämre eller bättre än de ungefär lika många som lämnat. Har alltså ingen som helst aning om lagets kapacitet. Intressant att se hur Eskilstunapubliken tar sig an klubben.

En sammanslagning i idrottens värld mellan två eller tre klubbar beror oftast på att målsättningarna, förhoppningarna inte infrias.

Samtidigt kan det vara ett bevis på den optimism och framtidstro som alltid genomsyrar idrotten.

Givetvis finns också rena överlevnadsskäl i många av sammanslagningarna.

Resultaten varierar. 1+1 blir ofta 0,75. Även 1+1+1 blir ofta en liknande summa.  Det visar historian. Även i Malmöhandbollen. Team Malmö på herrsidan var ett samarbete mellan Malmö HP och Dalhem i början av 2000-talet, där även Trelleborgsklubben Stavsten var involverat och senare även IFK Malmö. Mitt minne är inte helt klart över den kronologiska ordningen i de olika konstellationerna.

Gårdagsbeskedet om att Dalhem och HK Malmö är alltså inget nytt även om HK är utbytt med HP (men det är väl på sitt sätt samma förening). Förhoppningsvis håller detta äktenskap längre.

HK Malmö Dalhem är ett elitprojekt på damsidan. Det känns välbehövligt. Sedan mitten av 1980-talet har Dalhem i omgångar försökt att åter tag sig upp till högsta serien. Förgäves. Årets facit, med Dalhem på nedre halvan på nivå 4 och med IFK Malmö näst sist i serien under, är den sämsta totala insatsen någonsin (?) i damhandbollens Malmöhistoria.

Jag har på min anspråkslösa blogg föreslagit ett samarbete på damsidan mellan Dalhem och IFK, som de senaste åren båda haft duktiga ungdomslag, som hävdat sig bra även på riksplanet. Där har det funnits en grund för att ta ett steg upp i seriepyramiden. Förmodligen snabbare än med den nu beslutade sammanslagningen.

Efter vad mitt ”långa öra” uppfattat har det diskuterats andra förslag men fallit på att personkemin mellan parterna inte fungerat.

Annars hade ett närmare kontakt mellan HK och IFK legat nära till hands. IFK har ju stor del i att HK Malmö så snabbt etablerat sig i Handbollsligan, då man övertog IFK:s plats.

Å andra sidan var – om jag nu inte minns fel – Lasse Larsson, en av HK Malmös starka män, tränare/ledare under Dalhems två säsonger i högsta serien.

Den nya klubben har en hög och snabb målsättning, högsta serie redan 2022. Så snabbt lär det inte gå. Konkurrensen är tuff.
För en som menar att konkurrens gynnar utvecklingen är det dock oroande att man i en så stor stad som Malmö i framtiden bara kommer att ha två handbollsklubbar, HK och IFK.

I planerna finns ju att även inlemma IFK Klagshamn i HK. Där finns det redan ett samarbete. I några av de allra yngsta pojkgrupperna har man gemensamma lag,

Men lycka till …