Gräsallergi har man hört talas om.

Men konstgräsallergi?

Jag har alltid förvånats över den kritik som riktats mot lag och kommuner på elitnivå som erbjuder konstgräs i stället för naturgräs. På herrsida alltså. På damsidan är kritiken inte lika hörbar. Endast tre allsvenska lag spelar hemma på riktigt gräs. Inte ens Malmös båda lag kan bjuda in till annat än plast.

Det har nu gått så många år att gräsfrågan borde vara passé. Lägg den åt sidan och acceptera nödvändigheten om vi vill ha ett Fotbollssverige med plats för Norrland och en tävlingssäsong från mars en bit in november.

I det oftast intressanta fotbollsmagasinet Offside menade en ansvarig för landslagsfotbollen på ungdomssidan att de senaste säsongernas uppmärksammade svenska framgångarna till stor del kan tillskrivas det utökade antalet konstgräsbanor.

”Spelarna kan träna på ett bra underlag under storas delar av året och det snabba underlaget tvingar spelarna att förbättra sin teknik för att hänga med.”

Konstgräsytorna blir alltfler och allt bättre. De är framtiden för en förbättrad svensk fotboll. Den kommande generationen är i stort uppvuxen med konstgräs.

***

Det är väl heller ingen tvekan om att de flesta av de bästa allsvenska matcherna i årets Allsvenska avgjorts på konstgräs. Många matcher har spelats på planer som inte hållit måttet. Som nu mötet mellan AIK och MFF på Friends så sent som den 29 maj. Där fanns situationer på grund av planens uselhet, som verkligen kunde ställt till det.

***

På tal om AIK—MFF, 0—1. En del Malmöbaserade journalister – givetvis inte alla – noterade MFF:s Alexander Jeremejeffs interferens (den beskrevs till och med som en ishockeytackling av en skribent med hockey som specialitet) mot AIK:s innerback Jesper Nyholm. Inget om händelsen i de ledande krönikörernas kommentarer om att en regelvidrighet underlättade för Felipe Carvalhos segermål. Allt kretsade kring honom och MFF:s förmåga att avgöra i slutskedet av matcherna.

Domare Glen Nyberg är oftast bra och lovande, gjorde en bra match nu också men att oreserverat hylla honom känns fel, när han missar en helt avgörande situation.

Jag är ganska övertygad om att det blivit ett annat tonläge i Malmö om ett liknande domslut gått mot MFF.

***

Ser nu att MFF förbereder sig för en lång, intensiv höst med Europaspel. Så skall det givetvis vara. Media fyller på, med små reservationer på något håll, och menar också att det blir ett intensivt spelschema. Rätta mig om jag har fel, men är MFF garanterat mer än tre extra tävlingsmatcher, två i kval till vidare spel i de europeiska turneringarna och en i Svenska cupen.

I helgen avgjordes friidrottens stafett-SM i Malmö.

Om än inte helt i skymundan så nästan. För en intresserad, men ej helt invigd, var det svårt att veta var och när. Min morgontidning hade i sitt Sport i dag inte en notering om evenemanget bland alla fotbollens seriematcher från de lägre nivåerna. Jag vet att det inte är tidningarnas uppgift att göra reklam för idrottstävlingar men gör man det för några idrotter borde man kanske meddela viktig fakta om att det i spridningsområdet avgjordes ett SM.

Märklig är också att massmedia med sin ansträngda arbetssituation inte får sig tillsänt en rätt skriven resultatlista för seniorklasserna att bara klistra in på sidan. Det funkade perfekt vid Heleneholms IF:s Vårtävling i tisdags.

Att inte få del av resultaten från ett SM är något andefattigt. Vems är ansvaret?

***

Tävlingen då?

Det visade sig än en gång att Skåne breddmässigt är klar detroniserat av Stockholmsregionen (förvisso befolkningsmässigt betydligt större) och Göteborg (i motsvarande grad mindre). Nu gäller denna jämförelse bara löpning men det ser ur ett breddperspektiv lika illa ut i hopp och kast.

36 klubbar kom till start med totalt 228 lag. Stockholm bidrog med 88, Göteborg med 80. Skåne med en befolkningsmängd på 1.3 miljoner deltog med 27 lag fördelade på fyra klubbar. Hade stafetterna avgjorts på en plats förenat med resor och uppehälle hade siffrorna varit ännu dystrare för skånsk del.

Övriga Sverige hade 33 lag.

”Lilla” Göteborg var representerat av nio olika klubbar – imponerade! – i de totat 30 loppen i de fem åldersklasserna seniorer, 22, 19, 17 och 15. Storstockholm bidrog med tio klubbar. Däribland AIK!

I många lopp fanns det bara lag från Stockholm och Göteborg, några till och enbart från Göteborg. Tala om dominans!

Men det är fler distrikt än Skåne, som har problem. Hela Norrland hade ett lag (Trångsviken), Blekinge och Östergötland inget, storstäder som Borås och Västerås, som exempel, ställde upp med enbart vardera ett 15-årslag.

***

Svensk friidrott räddas PR-mässigt av ljuskraften av en hel del aktiva av hög klass i världen och i Europa.

***

Skåneklubbarna sprang hem åtta medaljer, MAI 7 (5—1—1), IFK Helsingborg ett brons. Men bakom medaljlagen ligger också ett grundläggande ungdomsarbete av IFK Lund, IFK Trelleborg, Ystads IF, IK Finish och Heleneholms IF. Inte att förglömma!

Jag är inte förvånad. Säg i stället förundrad.

Det handlar om att Anders Grimberg fått sparken som fotbollstränare för division 1-laget FC Rosengård efter sex omgångar och ett ynka poäng. Som vanlig talar parterna om ett ömsesidigt beslut. Det låter ju lite bättre än att få sparken.
Turerna känner jag naturligtvis inte till. Men den klubb i den här regionen som anställer ”Grimman” bör ju veta vad man får och vad han står för. Efter alla sina år i klubbarna här omkring. Grimman menade med sin erfarenhet från division 1 att det krävdes en bred trupp. Och det fick han.

Ansvaret för rekryteringen av Grimberg och den till stora delar nya spelartruppen är givetvis sportchefen (denna fina titel finns numera alla idrotter långt ner i divisionerna) Amir Poursamad. Misslyckandet är hans.

Och nu är det han och Ivica Kurtovic som skall försöka vända skutan. Samma Kurtovic som för något år sedan ersatte då sparkade tränaren Hasse Mattisson.

Detta ideliga tränarbyte och bristen på kontinuitet är FC Rosengårds stora problem. Otålighet gynnar inte en klubb som vill etablera sig på en hög nivå. Det är ju också en klubb som i åratal pratat om att man skall satsa på de egna talangerna. Var finns resultatet?

Jag menar att FC Rosengårds problem ligger på ett annat plan än vilken eller vilka tränare man anställer.

Mitt humör – ja, det som gäller mitt friidrottsengagemang – har pendlat kraftig den senaste veckan.

Från djupaste resignation till den glädje man kan känna när något man trott och kämpat för visar sig uppskattat. Så uppskattat att jag faktiskt kan tänka mig att 2018 göra en punktinsats som ett testamente (vågar man vara så pretentiös att man använder ett sådant uttryck?) för en ledargärning inom friidrotten, som inleddes 1954.

Jag vill nämligen även nästa år vara ansvarig för Heleneholms IF:s Vårtävling. När anmälningstiden gått ut fanns det inga deltagare i fyra grenar, i andra två eller tre. I nio grenar var det totalt cirka 40 intresserade. Tanken att ställa in var nära. Efter lite pr-arbete och några efteranmälningar kom det 55 aktiva till start, inte många att hänga i julgranen, men i alla fall ett underlag att bygga en tävling på. I synnerhet som de små startfälten höll hög klass med tanke på den kategori tävlingen vände sig till, den skånska eliten med inslag av duktiga danskar. De tävlande var överlag nöjda med sina prestationer och det som gladde allra mest var att de flesta påpekade att det var just sådana här kvällstävlingar på cirka två timmar skånsk friidrott behöver. Och vi hade tur med vädret.

Lovorden kom från OS-finalister, annan Europaelit, svenskar och danskar och inte minst positivt från elittränare och ledare. ”Alla” lovade att återkomma nästa år om Heleneholms IF gör det. Kan man motstå ett sådant löfte?

Det finns mycket att förbättra. Men främst gäller det för några föreningar och deras tränare att bortse från de små egenintressena och tänk på friidrotten i stort. Det finns också anledning att fundera över många klubbars interna kommunikation.

***

Positivt var också att pressen, både på papper och på nätet, såväl före som efter tävlingen uppmärksammade tävlingen. Friidrotten är inte bortskämd med spaltutrymme.

Sen tycker jag att man kunde varierat konfekten. Både före och efter handlade det mesta om diskuskastaren Axel Härstedt. Temat var delvis detsamma. Jag är en stor beundrare av MAI:aren. Han har dessutom varit en betydelsefull ambassadör för tävlingen. Så all ära till Axel!

Men det fanns, inte minst ur lokal synvinkel, några resultat att uppmärksammas. Heleneholms Mattias Ohlsson segertid på 800 meter 1.50,99 i premiären visar att han mycket väl kan bli bland de fem, sex bästa i Sverige 2017.

Lite kuriosa: Endast fem infödda Malmölöpare har hittills genom åren löpt 800 meter snabbare än Mattias.

Ett annat intressant reportageuppslag: Den förra elitspelaren i badminton, Heleneholms Sara Ericsson, är på väg att bli av svensk elit även på 800 meter. Efter ett halvårs löpträning vann hon i går på tiden 2.13,20

***

Det finns ju alltid ett aber. I går var det tungt att komma ner till Heleneholm och möta en ostädad idrottsplats med noll förberedelser från fritidsförvaltningens personal. Jag hade skämts över att bjuda in gäster till en ostädad arena, som man dessutom betalar hyra för att utnyttja. Jag skall inte gå in på detaljer, men att exempelvis manuellt behöva borsta över alla tävlingsbanorna för att inte utsätta de tävlandes för skaderisker, är inte det optimala för att återigen åta sig en ny Vårtävling 2018.

Men man står där väl lika fullt ut nästkommande maj.

Trots brist på tidsplanering från de ansvariga på fritidsförvaltningen. Men med – lite patetiskt – en stor kärlek till en friidrott utan dopning.

Taktik och spelsätt är en stor, intressant del av fotbollen.

Det ger lag utan de bästa resurserna en möjlighet att oroa och ställa till besvär för de bättre bemedlade. Som när Malmö FF är ute i Europa och får berättigat beröm för sitt agerande mot lag med kanske större potential.

Därför blir jag – ja, vad skall jag säga? – beklämd, när MFF:s spelare ofta efter en poängförlust ondgör sig över motståndarnas sätt att spela fotboll.

Är det inte tal om ”den parkerade bussen”, som man under de senaste säsongernas Europaspel själv tagit med sig på ganska många resor, så är det tal om bristande vinnarinsikt.

Som Anton Tinnerholm kommenterade 1—1 borta mot Hammarby, som tydligen enligt honom ansåg sig vara nöjt med en poäng. Det var kanske Stockholmslaget, vad vet jag. Men att en motståndare anpassar sig efter MFF är ju samtidigt ett erkännande till MFF:s skicklighet. Det vore ju vansinnigt att komma ut med en taktik som man inte trodde skulle ge poäng. Det blev en, med snudd på tre. Tinnerholms kvittering andades lite marginaler, hans fösta skott blockerades, returen hamnade hos honom, och visst var det ett misstag av Hammarbymålvakten vid Tinnerholms andra skott, som gav 1—1. Men inte ett ord av MFF:aren om detta.

***

Och i går var Markus Rosenberg ute och kritiserade Norrköpings sätt att spela fotboll. Inte bara för gårdagens spel, utan även för andra tillfällen. Naturligtvis sagt efter 1—2.

Han var förstås så ”dum” att han erkände att han inte sett Norrköping speciellt många gånger. Men likväl hade en bestämd åsikt.

Jag har sett Norrköping nio gånger. Det har varit varierad konfekt.  Men några matcher har varit väl i klass med MFF:s.

***

Det är inte ofta jag lyssnar på spelarintervjuerna i paus och efter slutsignalen. Men då och då: Enligt Markus Rosenberg är MFF alltid överlägset. Det har man vant sig vid. Men nu har han fått en överman, Pawel Cibicki. Lite elakt, det medger jag: Låt hans form fortsatt vara usel, så man slipper hans dravel.

***

De senaste poängtappen för MFF och de många gula och röda korten och bortförklaringarna har haft en positiv effekt. Malmöpressen har faktiskt beskrivit MFF:arnas agerande lite mera kritiskt än tidigare. Ansvarige utgivaren för Skånesport.se Robert Persson är för övrigt läsvärd och trovärdig.

Har i dag sänt ut en pressrelease inför en friidrottstävling för seniorer i Malmö den 23 maj.

Vi inbjöd till tävling i 14 grenar, fem fick strykas på grund av ingen anmälde sig. Totalt finns det i nuläget 43 anmälda i åtta grenar.

En bild av skånsk friidrott och den bristande viljan att få en ändring till stånd.

Om du är intresserad: Ta del!

PRESSINFORMATION FRÅN HELENEHOLMS IF

Tre av Europas bästa diskuskastare finns på startlistan vid Heleneholms IF:s Vårtävling på Heleneholms idrottsplats tisdagen den 23 maj, med första start klockan 18.30

Det är Upsalas Simon Pettersson (årsbästa 64.77) och MAI:s OS-finalist Axel Härstedt (63.98) och 20-årige Jakob Gardenkrans (57.95).

Även herrarnas 800-meterslopp håller bra klass med Skånes två främsta på distansen, IFK Trelleborgs Joakim Andersson och arrangörsföreningens Mattias Ohlsson. Det kan bli en segertid under 1.50

Men det är överlag väldigt små startfält. Tre av sex herrgrenar är inställda på grund av inga anmälda deltagare.

Det blir heller inga stafettlopp över 4x100 meter. Inga lag anmälde sig.

-        Vi hade trott att tävlingen låg bra i tiden, inte minst som ett genrep inför SM i stafett den 27 och 28 maj på Malmö stadion, kommenterar tävlingsledaren Magnus Månsson.

Planerna att ställa in tävlingen var långt gångna. Ekonomiskt kommer det att bli en förlust. Heleneholms IF hoppas att Skånes Friidrottsförbund delvis skall kompensera förlusten.

-        Både vi och förbundet anser att en kvällstävling för seniorer och äldre ungdomar borde vara en injektion för den tunna skånska friidrotten, säger Magnus Månsson.

Skånska friidrottare på seniornivå är på hemmaplan hänvisade till deltagande i de tiotal ungdomstävlingar, oftast heldagarstävlingar över två dagar. Intresset har oftast varit minimalt från seniorernas sida.

-        Det var därför vi ville göra ett försök att vid i alla fall ett tillfälle återskapa en tävling av det slag som var navet i den skånska friidrotten, när det fanns en ganska stor bredd.

-        Vi tror på idén och vill ge tävlingen chans. Hade vi ställt in hade det varit kört för framtiden och det är klart att årets glesa startfält kan göra att de aktiva inte känner sig inspirerade att återkomma nästa år, funderar Magnus Månsson. Men vi har i alla fall gjort ett försök som vi tror på sikt skulle gynna friidrotten.

Även om det är få deltagare per gren, är det hyfsad klass i de flesta grenar. MAI kommer exempelvis på tjejsidan med några av sina främsta 16—17-åringar.

-        Men jag kan inte sticka under stol med att jag är besviken på att Skånes enda elitklubb, MAI, förutom nu diskuskastarna på herrsidan inte anmält en enda senior på en tävling på hemmaplan, avrundar Magnus Månsson.

Var inte på plats för att se den onekligen dramatiska allsvenska fotbollsmatchen mellan Malmö FF och Östersund, 2—1.

Den nya tv-tekniken bjuder en allmänt idrottsintresserad många live-alternativ, må vara med 20 minuters tidsförskjutning.  Därför kunde jag i lugn och ro se den tuffa, hårda, stundtals ojusta – så var det – SM-semifinalen i handboll mellan Alingsås och Sävehof 24—23. Men det var ett möte utan personliga vendettor och hälsovådliga attacker.

Sen var det att slå över till MFF-matchen, trycka på den gula C-knappen och få se matchen från start trots att den hade pågått i 20 minuter.

Att se en match på tv har sina fördelar. De viktiga händelserna repriseras – ibland in absurdum – men samtidigt är man som tittare hänvisad till producentens val. I allt det kaos som inträffade på Swedbank hade ett gammalt öga förstås inte heller kunnat registrerat allt. Man får förstås inte heller den helhetsbild av spelarnas rörelse utan boll som är nog så viktig för att bedöma en fotbollsmatch.

Framför tv-rutan går man förvisso också miste om stämningen. Men det kan också vara en fördel. När det växer fram en så hatisk stämning, som den i går mot domaren Magnus Lindgren, känns det bara olustigt. Ingen hade före utvisningen av Behrang Safari några större invändningar mot Lindgrens beslut.

Ingen neutral bedömare kan väl ha någon annan uppfattning än att MFF:s båda röda kort var korrekta. Östersunds har jag ingen åsikt om. De såg jag inte. Tv visade inte heller. Förmodligen var utvisningen rätt.

Pratet om att Östersunds Aiesch efter handgemänget med Safari också skulle ha rött kort är dålig advokatyr. Det finns många tillfällen i årets Allsvenska, där tröjdragning och livtag i samma sekvens inte en gett ens en varning. Fel naturligtvis. Men jag vill inte ha hockeybestraffningar, där man ”kvittar” domsluten många gånger oavsett allvaret i försyndelserna eller vem som inledde, exempelvis, de ofta förekommande löjliga slagsmålen.

Magnus Lindgren, hjälpt av få inblandade, pallade inte för trycket.  Hade han gjort det hade i så fall MFF:s Anton Tinnerholm legat nära ett andra gult kort. I andra halvlek hade han fyra inkast. Dessa tog mellan 16 och 29 sekunder – tv-klockan gav besked – och är detta inte spelförstörande så säg…

Låt oss säga att fyra inkast tog cirka 90 sekunder av speltiden bara under en kort period av matchen. Utan åtgärd från domaren eller under protester från publiken.

Sen skall Lindgren ha beröm för att han gav fördel till MFF och inte frispark för den ojusta tacklingen på Anders Christiansen. Den händelse som resulterade i segermålet. Så några kvaliteter har han i alla fall denne Magnus Lindgren. Även i MFF-ögon.

***

En krönikör skrev apropå Magnus Lindgren, relativ ny på denna nivå, att man bör kunna förvänta sig att förbundet tillsätter de bästa domarna till toppmatcherna. Det kan man väl få tycka. Men tänk om vi som betalar för att läsa om toppmatchen också kunde få se de främsta neutrala skribenterna på plats.

***

Såg någonstans att MFF—Östersund var säsongens bästa allsvenska match. Av de 33 (nörd!!) jag sett var Djurgården—Norrköping klassen bättre.

Det gäller att som pensionär bosätta sig strategiskt.

Som i mitt fall 3—400 meter från Stadionområdet i Malmö. Därför hinner jag nu under några lediga timmar ta mig ner och bevista succéarrangemanget  USM-finalerna i handboll.

Att inom 150 meter kunna bevista sex handbollsmatcher är unikt och att se publiken köa för att kunna se sina lag är en härlig upplevelse. Läktarna i Kombihallen, Baltiska träningshallen och Atleticum är överfulla och antalet besökare på Isstadion är större än vid en ordinarie Pantermatch i ishockeyns Allsvenska. Under finalpasset i eftermiddag i Baltiska hallen lär inte många, om ens någon, av HK Malmös matcher i Handbollsligan ha dragit fler intresserade.

Arrangörerna räknar med att cirka 4 000 personer cirkulerar runt området, ser matcher, fikar och umgås.

Med andra ord, ungdomsidrott när den är som bäst.

Och de ansvariga drar verkligen inte ekonomisk fördel av det stora intresset.

För tre dagars tittande och möjlighet att se alla de matcher du kan och vill, kostar det 60 kronor.

I all sin välvilja tycker jag handbollen i detta fall är alldeles för givmild. Jag är övertygad om att ingen hade protesterat om det kostat, låt oss säga, en hundralapp.

Lär finna anledning att återkomma och studera USM-finalerna ur ett idrottsligt perspektiv.

***

Turerna kring den allsvenska fotbollsklubben AFC Eskilstuna har den senaste tiden varit många. Bland annat uppmanas lagets motståndare bojkotta bortamatcherna i Eskilstuna.

Anmärkningsvärt är att ordföranden väljs på tio år. Kutym inom idrottsrörelsen är ett eller två år, inom de politiska partierna fyra år.

Är en medlemsavgift på 1 000 kronor 2017 så anmärkningsvärt? Det kostar 700 kronor att vara medlem i Heleneholms IF. Se på utlandet, exempelvis Danmark! I min värld är det AFC:s konkurrenter som har för låg avgift.

Är det så självklart att vem som helst skall få bli medlem i en förening? Jag känner inte till premisserna i AFC, men det finns klubbar, där det i stadgarna finns vissa restriktioner och att ett medlemskap skall godkännas av styrelsen.

Och att man skall vara medlem under det år som verksamheten skall granskas är i sig självklart. Samtidigt är det ett visst dilemma. Årsmötet skall ju samtidigt välja en ny styrelse och anta en verksamhetsplan. Så egentligen borde ett årsmöte ha två röstlängder, en för det år som granskas och godkännes och en för den som stakar ut framtiden.

Sen har jag svårt att förstå indignationen från Malmöhåll över på det sätt Eskilstuna nått högsta serien. Redan i höstas påpekade jag vissa likheter med FC Rosengård och HK Malmö, vars status på högsta nivån är skörden av föreningar med annat namn. Och där sponsorer haft en icke oväsentlig roll i sammanhanget.