Malmö FF förlorar en allsvensk fotbollsmatch.

Till och med mot seriens särklassiga jumbolag, AFC Eskilstuna.

Hela MFF-världen rämnar. Och till den räknar jag den stora delar av Malmös sportjournalistkår.

Det skrivs om MFF:s sämsta halvlek (0—3 i paus) någonsin – smaka på ordet någonsin!  Någonstans dristade man sig att ranka MFF:s genomklappningar, också sett över tid. AFC-matchen platsade. Givetvis.

Den stora morgontidningen underkänner åtta av startspelarna, sett över 90 minuter. Det var kollaps på kollaps från ledare till spelare.

Och naturligtvis berodde alla E-tunas mål på MFF-misstag. För inte kan väl målen ha kommit efter bra prestationer av hemmaspelarna? Fast nog var det så att AFC i går hade spelare med kapacitet att till och med platsa på MFF:s avbytarbänk. Annars låter ju MFF-mantrat som att: Det finns knappast någon av de allsvenska konkurrenterna som har någon spelare som kan slå sig in i MFF-truppen.

Att ett MFF-nederlag, eller i varje fall poängtapp, var på gång var väl ingen större överraskning. De sex senaste bortapoängen mot Sundsvall och Djurgården var maxutdelning med tanke på prestationerna. En poäng, mot Sundsvall, totalt hade inte varit orättvist.

Och självfallet kan man inte dra för stora växlar på 1—3 mot ett bra Eskilstuna. Precis som MFF hade en dålig lördag, hade Kalmar FF det i förra omgången på Swedbank, då 6—0[MS1] .

Så ser idrotten ut, ups and downs. Tack ock lov.

Inte ens Malmö FF står utanför verkligheten.

***

AFC, ja.

Klubben är tydligen en nagel i ögat på många. Aversionen är så stor att AFC i år tillägnats nästan två identiska krönikor på Sydsvenskan sportsidor.

Jag har inte AFC som någon favorit. Men nu är det 2017 och idrottsvärlden ser inte ut som på Åshöjdens tid. Visst kan man önska sig ett Degerfors, Mjällby osv åter i Allsvenskan men den tiden lär tyvärr vara borta. Något år kanske, men inte beständigt. Det behövs kapital.

AFC har ju inte heller gjort något olagligt.

Det som irritera mig mest i fallet AFC ur Malmösynpunkt är, att det just i den här stan finns två elitklubbar som tagit sig upp till högsta nivån genom krav på namnbyte av sponsorer och övertagande av föreningsnummer. I ett av fallen utan någon större medlemsuppslutning vid årsmötet,

Detta utan indignerande krönikörer.

Förvisso har klubbarna ej bytt spelort. Men det har funnits basketklubbar från Malmö som elitmässigt bytt både namn och också speladress vid många tillfällen under en och samma säsong.

I det vällovliga syftet att sprida pr för sin idrott. Detta applåderades då.

Om AFC stannat i Stockholmsregionen som Athletic FC United hade deras publiksnitt inte legat över 3 800 personer.

Jag har ingen sympati för AFC men jag efterlyser att alla  skall bedömas lika.

Vångavallen i Trelleborg ligger bara drygt tre mil från Malmö.

Där vann i går Trelleborgs FF med 5—1 över Norrby i fotbollens Superetta och tog sig uppå till plats 3, en position som i slutändan ger ett kval till Allsvenskan.

I TFF finns det mycket Malmöanknytning både i laget och i ledarstaben.

TFF är ett elitlag tre mil från Malmö.

Likväl nonchalerar Sydsvenskan klubben.

Jag kan inte tolka det annorlunda, då alla lagets matcher, hemma som borta, bevakas per telefon av en trött frilansjournalist. Och alltid efter samma tröttsamma, torftiga, slentrianmässiga modell: En intervju med tränaren Patrick Winqvist – jag har inget att erinra mot hans sätt att få fram sin mening utan att bli ifrågasatt – och så några ord med en målskytt.

Så har det sett ut omgång efter omgång. Inte ens när TFF-matcherna visats i tv har SDS-bevakaren verkat bemöda sig att skaffa sig en egen uppfattning om matchen.

Jag såg TFF—Norrby på plats och vill inte påskina att mina åsikter är de enda korrekta. Men det känns lite märkligt att matchens store lirare, ett (dröm-) mål och två assist (som med bättre lagkompisar kunde varit fler), Zoran Jovanovic bara nämns i förbigående. Journalister på plats och de som såg matchen i tv strödde idel lovord om den lille teknikern, en av Superettans stora lirare.

Jag är fullt medveten om den tuffa arbetssituationen i dagens tidningsvärld och att Trelleborg inte tillhör de kommuner Sydsvenskan prioriterar. Hur Sportens arbetsschema ser ut har jag av förklarliga skäl heller ingen aning om. Men någon gång borde det finnas resurser att på plats bevaka TFF. Förhoppningsvis vid nästa hemmamatch den 29 augusti i Skånederbyt – och toppmatchen – mot Helsingborgs IF.

***

Sen kan man förstås undra över den journalistiska bedömningen, när den största fotbollsnyheten i dagens tidning och på nätet var att Carlos Sandberg INTE tränade med MFF i går.

Kan man komma närmare klubbtidning?

VM-friidrotten är slut.

Det har varit en härlig idrottsfest. Internationell friidrott och fotboll kan man njuta av trots frånvaron av svenska framgångar. Exponeringen i tv har gjort att man ”känner” och känner igen stjärnorna. I friidrott är det ett internationellt seniormästerskap varje år. Diamond League, förvisso långt ifrån lika intressant som ett mästerskap, har också bidragit till att de flesta av de bästa är välbekanta namn.

***

Jag har följt VM mestadels via Fyran. A Lennart Julin och Johan Edlund är ett samspelt utmärkt par. Edlund har blivit riktigt bra. Eurosports Tommy Åström och Jonas Karlsson håller också hög klass. De gånger jag följt Eurosport har jag dock undrar vad Susanna Kallur tillfört sändningarna.

Stefan Holm i Fyran är säkert kunnig. Men vad säger han egentligen? Det är inte värmländskan som gör mig osäker.

Väljer man TV 4 vet man att det blir mycket kommersiell reklam. Det är liksom förutsättningarna. Men varför göra irritationen högre och pauserna längre genom alla inslag om kommande egna program på kanalen? Arge snickaren, Idol, Fångarna på fortet har jag fått aversion mot. Inget av dessa program kommer jag att se.

***

Den svenska VM-insatsen då?

Som väntat. En medalj, ytterligare en placering bland de åtta främsta och fyra till i det främsta dussinet. Det är den svenska standarden i ett globalt perspektiv.

Den journalist på Aftonbladet, som menade att Sverige hade möjlighet att göra sitt bästa VM någonsin, och sen i sin slutkommentar värderade VM-dagarna som ett fiasko, ja, han svarade för den särklassigt sämsta svenska insatsen i London.

Statistik kan säga mycket. Det tävlades i 48 grenar. 26 nationer tog ett guld eller mer, ytterligare 16 länder fixade medaljer av valörerna silver eller brons. Så tufft är det på den här nivån.

Hur många realistiska medaljkandidater finns i en gren? Sju—åtta? Innebär det att fyra—fem gör fiasko? Naturligtvis inte!

***

Men visst kan Sverige vid ett framtida VM ta både två och tre medaljer. Men det behövs strukturella förändringar. Jag har berört dem tidigare många gånger på denna plats.

Förutom SM i Helsingborg i slutet av augusti finns det under två månader knappast några tävlingar för varken seniorer eller juniorer i södra Sverige.

SM för ungdomar och juniorer i helgen visade att det finns talang på många håll men också på tunna startfält.

För någon som tror på devisen: Med bredden mot toppen, är detta alarmerande.

Inte minst ur skånsk synvinkel.

***

Experter har gjort listor över världens främste friidrottare genom tiderna. Usain Bolt är etta på de flesta. Finns ingen anledning att ifrågasätta detta,

Men glöm inte Jesse Owens! Han fick en chans i ett mästerskap, OS 1936, och tog då fyra guld. Låt vara att konkurrensen inte var så stor. Men var och en måste bedömas efter sin tid. Och 8.13 i längd har fortfarande respekt med sig.

Det så kallade övergångsfönstret i fotboll är stängt för den här perioden.

Och alla spelare som har hamnat i en ny klubb är nöjda: ”Det är just den klubb jag alltid velat spela för.”

Sportchefen i sin tur ser i nyförvärvet just den spelare laget behöver för att bli bättre. Är spelaren dessutom ung lyser dollartecknen i alla kassörögon: ”Den spelaren kan vi nog sälja och tjäna några miljoner på.”

Så ser verkligheten ut 2017 och det finns väl inget att göra åt den utvecklingen. Mer än att gnälla och inte gilla det.

Men jag kan inte undgå att fundera över situationen i Malmös två storklubbar. År efter år har FC Rosengård, med profilen Lena Videkull som huvudansvarig för utbildningen, ett av Sveriges bästa lag för 19-årsflickor. Hur många spelare har klubben fostrat som tagit en ordinarie plats i A-laget? Sportchefen Therese Sjögran tvingas söka spelare från utlandet eller från inhemska konkurrenter.

Malmö FF tog i den senaste SEF-rankningen om landets fotbollsakademier plats 1. Av MFF-bevakarnas rika information har man fått veta att Mattias Svanberg (främst) och Teddy Bergqvist är två av de största talangerna i landet.  Bakom dessa lär det finnas ytterligare förmågor med potential. Bergqvist har man lånat ut.

Men tydligen litar man inte på att Akademin kan forma eleverna till den klass som behövs för att ta plats i seniortruppen. I alla fall inte att döma av de senaste köpen.

I min, kanske lite inskränkta, värld är det ett underkännande av den egna elitungdomsverksamheten.

Både i FC Rosengård och Malmö FF.

Såg på nätet någonstans några kommentatorer spekulera i hur många matchers avstängning MFF:s Markus Rosenberg skall få efter sin armbågsknock mot Djurgårdens Jacob Une Larsson.

Det som i eftermälena efter matchen förvånar mig mest är inte utvisningen av MFF-kaptenen i sig utan att ingen,mig veterligen, noterat att Rosenberg redan tidigare skulle haft ett rött kort. I en duell med samme djurgårdare gick MFF-aren inte upp för att försöka nå bollen. I stället duckade han och kröp under Une Larsson, som föll handlös mot konstgräset. Om detta inte är farligt spel så säg …

Djurgården fick förvisso frispark, men inte ens ett gult kort till Rosenberg. Tv-kommentatorerna noterade de oerhört allvarliga skaderiskerna med sådant förfarande men nämnde inget om ett kort, gult eller rött.

I basketboll hade ett liknande agerande gett en direktutvisning och några matchers avstängning. I fotboll en sketen frispark.

Inte ens en krönikerande basketdomare nämnde incidenten med enda stavelse.

Rosenberg borde haft ett rött kort redan före han fick det.

Farligt spel skall beivras. Detta var farligt spel, mycket farligt. Synd bara att fotbollsdomarna i gemen inte förstår detta. Jag har sett fler liknande situationer som inte gett mer än en frispark.

***

Efter matchen fick MFF-tränaren Magnus Pehrsson tillfälle att i tv kommentera Rosenbergs utvisning. I stället för att markera att så här gör man inte säger han nonchalant att det fanns fler situationer som i så fall borde gett rött kort.

Och tyvärr tror jag inte han tänkte på den ovan relaterade.

***

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundra mig över vad som händer med dem som blir MFF-tränare. Hareide, Kuhn och nu Pehrsson har agerat/agerar ju som semaforer vid varje domslut som går MFF emot.

Jag prioriterade EM-finalen mellan Nederländerna (ok, då, inte Holland) och Danmark, 4—2, framför den allsvenska toppmatchen mellan Sirius och AIK.

Valet var bra. Finalen var en alldeles utmärkt fotbollsmatch. I bekantskapskretsen finns många som har sin bestämda åsikt om att damfotboll är skit. Utan att egentligen ha sett så speciellt många matcher. Själv är jag ingen frekvent åskådare till fotboll för damer, varken på plats eller via tv. Följde dock EM- fotbollen så där, en hel match då, en halvlek då och då, men hoppade över mer än hälften av matcherna. Det var blandad konfekt, några bra matcher, några sämre och några usla. Precis som vid ett mästerskap för herrar.

Rent generellt vill jag påstå att damfotbollen på den här nivån höjts en hel del under den senaste perioden. Även målvaktsspelet. Trots en del genanta misstag. Vidhåller fortfarande att det ibland osäkra målvaktsagerandet beror på att målen är för stora för kvinnor. Måtten är fastställda efter männens storlek.

Den allmänna kvalitetshöjningen gäller inte Allsvenskan, som stundtals är torftig.

***

 Intressant att några ”nya” nationer kunde utmana de stora och etablerade länderna.

Men rent allmänt saknas öst, bara Ryssland bland 16 finallag.  Speciellt Balkan. I de andra stora lagbollsporterna för damer finns i alla internationella mästerskap nästan alltid någon eller några Balkanationer med i slutspelet. Men så icke i fotboll. Fortfarande är fotboll för damer underutvecklad i stora delar av Europa.

***

Domarna – det är damer som dömt EM-matcherna – har i vissa fall blivit hårt kritiserade. Jag har tydligen haft tur i mitt matchval. De domare jag sett har varit alldeles utmärkta. Lite elakt vill jag påstå att de avgörande misstagen var färre än de vi sett i Herrallsvenskan under den här säsongen. De har varit alltför många. Inkonsekvensen mellan -- och även i en och samma match -- de olika domarna har varit anmärkningsvärt stor. Nivån för att få en varning har exempelvis varierat alldeles för mycket.

***

Såg någonstans att finallagen hade mycket att tacka bland annat FC Rosengård för framgångarna och det fina spelet. Ett antal av medaljörerna har spelat eller spelar Sverige.

Må så vara … Men man kan ju vända på det hela. De många importerna – inte minst i Rosengård -- har ju inneburit att många unga svenskor med talang fått stå tillbaka för utländska spelare och hindrats i sin utveckling. I den bästa av världar hade Sverige då kunnat mönstra ett bättre lag än det lite stabbiga som inte gjorde särskilt bra för sig i Holland (som det känns rätt att skriva).

Om några timmar invigs VM i friidrott i London.

Sverige har 29 kvalificerade aktiva.

Det är bra.

Under säsongen har det noterats tio svenska seniorrekord, sex av dessa i VM-grenar.

Det är bra.

Två bevis på det positiva inom svensk friidrott. Det negativa har jag berört några gånger, så det hoppar vi i dag.

Det positiva har fått VM-förhoppningarna att stiga till oanade höjder. En kvällstidningsjournalist har sålt sin heder och menat att Sverige kan göra sitt bästa VM någonsin, det vill säga överträffa Paris 2003 med två guld, ett silver och två brons. Några andra kalkylerar med tre, kanske fyra medaljer.

Vid den traditionella veteranfredagsfikan kom vi fram till att en svensk medalj var det realistiska. Daniel Ståhl i diskus givetvis. Men märk väl, medalj, inte guld. Marginalerna är så små att det bara kan vara några futtiga decimeter mellan ett guld och en plats utanför pallen.

Men Daniel Ståhl pallar!

VM-konkurrensen är stentuff. Alla kontinenter har friidrottare av världsklass. I VM får varje nation ställa upp med tre aktiva per gren. Detta gör att konkurrensen i ett VM i friidrott är betydligt tuffare än i ett VM i simning, där antalet deltagare/per nation är maximerat till två.

Jag är den största beundrare av simningens fantastiska Sarah Sjöström. Men det var Sarah med sina fyra medaljer från VM-veckan i Budapest, som massmedialt räddade svensk simning från negativa rubriker. Med sina många närliggande distanser i simsätt som behärskas av samme utövare kan en aktiv, som nu Sarah Sjöström, fixa fyra individuella medaljer. Det är en omöjlighet i friidrott.

Så gör nu inga medaljjämförelser mellan simning och friidrott!

Konkurrens och förutsättningarna är helt olika.

I helgen börjar VM i friidrott i London.

I helgen skulle de skånska mästerskapen i friidrott avgjorts i Ängelholm.

VM blir en fest.

DM blir inget alls. Orsak: För få anmälda.

Det är ambitiöst – i min ringa värld, överambitiöst – att inbjuda till ett skånskt

mästerskap med ett i stort komplett grenprogram i alla åldersgrupper utom 22-åringar. Det är ju bara att bara att ta en titt i den aktuella Skånestatistiken för att konstatera att det inte finns underlag för ett värdigt mästerskap. I den nuvarande situationen är det bara finna sig i läget. Det finns ingen anledning för skånsk friidrott att försöka hålla liv i något som ingen – varken aktiva eller klubbar -- verkar ha något intresse av. Samtidigt är det illavarslande att ytterligare en tävling, som i grunden riktar sig till ungdomar, ställs in i distriktet under säsongen. Tidigare har Finish Games och Malmö Youth, en tävling i anslutning till luftslottet Malmö Games, strukits från årets tävlingskalender. Det innebär i sin tur att skånska friidrottsungdomar, som inte är kvalificerade till U- eller JSM, inte har ett enda tävlingstillfälle på hemmaplan under augusti, årets bästa månad för att rekrytera och stimulera unga friidrottare. Efter att IFK Lund den 1--3 september genomfört Sydsvenska ungdomsspelen, Skånes äldsta ungdomstävling,  är det sedan helt tomt på arenatävlingar i Skåne.

Från början av den här månaden är 14 mer eller mindre inkomstbringande långlopp av olika dignitet inplanerade i Skåne.

För en person med ett stort hjärta för arenafridrott för ungdomar känns denna snedvridning fel. Den kommer inte att vända en kantrande skuta. Tvärtom. Motvinden blir än kraftigare.

Lösningen? Har tyvärr inget bra förslag. Med det nuvarande numerära underlaget ute i klubbarna finns det inte tillräckligt med aktiva i 13- 14—årsåldern för att exempelvis inbjuda till ett skånskt mästerskap i lag för dessa åldersgrupper. Alla pratar om medicinen ”lagtävling” men ingen eller få orkar organisera något sådant.

Gud förbjude att man att man går än längre ner i åldrarna för att få till stånd ett DM med anständiga startfält. Skånsk friidrott måste ge stimulans till de yngre tonåringarna. Med lagtävlingar och övriga tävlingar jämnt utspridda över säsongen från maj till oktober.

Ingen kan vara nöjd med utvecklingen. Den har varit väldig negativ under en väldigt lång period. En hel generation är på väg att försvinna.