Något år kring 1600 stod prins Hamlet på Helsingörslottet Kronborg och myntade de klassiska orden: Att vara eller inte vara …

Eftersom han var dansk lär han väl förstås ha sagt det på danska, eller på engelska, språket Shakespeare skrev på.

Nu sitter jag i min VM-fåtölj och funderar: VAR eller inte VAR.

För den oinvigde: VAR kallas det system som används för att i ett kontrollrum videogranska avgörande domslut i det pågående VM-slutspelet i fotboll.

Jag är kluven, mycket kluven.

Inte när det gäller om bollen är i mål eller inte. Så borde det ha varit för länge sedan. Och självklart är det bra att domarna får hjälp i främst de kniviga straffsituationerna. VM har visat hur svårt det är. Reprisbilderna har från två, tre vinklar visat att inget regelfel är begånget. En fjärde vinkel säger ”solklar” straff.

Samtidigt har vi sett situationer som tveklöst borde granskats och gett en straff men som helt ignorerats. Så trots de många ögonen och tekniken är systemet inte ofelbart. Den mänskliga faktorn finns alltid med.

Men auktoriteten hos huvuddomaren har undergrävts. Har videorummet sagt sitt, måste han hålla med även om han inte delar uppfattningen. Sydkorea hade en farlig kontring på gång mot Sverige, när anfallet blåstes av för VAR. Hur hade reaktionerna från sydkoreanerna blivit om domaren inte accepterat VAR:s uppfattning?

Hittills har det, efter vad jag sett, blivit fler rätt än fel i straffsituationerna och de avgörande offsideavblåsningarna. Och det är naturligtvis alldeles utmärkt.

Cirka 50 procent av VM-målen kommer dock efter fasta situationer och till denna kategori räknas också hörnor och frisparkar. Visst en straffspark är den optimala målchansen, men den här turneringen har visat att utdelningen på frisparkar har varit hög och delvis även på hörnor. En del av de målgivande frisparkarna har varit diskutabla, några av hörnorna borde ha blivit inspark.

Självfallet kan VAR inte gå in och granska allt. Det är en orimlig tanke.

Men är det rätt att förseelser beivras/granskas olika beroende på var de sker? Ok, straffområdeslinjen är gränsen mellan straff och frispark. Men en felaktigt dömd frispark utanför straffområdet är en högklassisk målmöjlighet. Inte minst för Portugal med Ronaldo.

Jag inbillar mig också, att utan VAR hade domarna blåst för fler straffar direkt. Nu vet de att kan räddas – åt båda hållen – av sina kolleger i domarrummet. De har som elitdomaren Stefan Johannesson menade i en tv-intervju ”både hängslen och livrem.”

Efter att ha sett en halv VM-turnering är jag inte övertygad om att VAR i den nuvarande form är den bästa metoden att få en mera rättvis fotboll.

Däremot är jag förvånad över att man inte utnyttjar systemet för att beivra alla brottningsmatcherna i straffområdet. Det har funnits åtskilliga tillfällen att statuera exempel. En straff har det efter vad jag sett blivit. Det borde ha blivit åtskilliga till. Bildbevisen är många. Videorummet har här ett ypperligt tillfälle att få bort en av fotbollens avarter. Blir det ett par, tre straffar kommer försvararna att sluta vara brottare. Det är ju så att ojusta anfallare straffas oftare än försvarare. En frispark ger aldrig samma reaktion som en straffspark.

Fest eller vardag?

Dum fråga, naturligtvis.

Men i många fall föredrar jag vardag. Inte minst i idrottens värld. Det är den dagliga verksamheten som ger de långvariga framgångarna. Det gäller även på tävlingsområdet, där man förstås måste utbyta daglig mot årlig.

De här tankarna dök upp, när jag förstått att Malmö stad och Skånes Friidrottsförbund sökt, och lär få, veteran-EM inomhus 2020 i Atleticum i Malmö i mars månad.

Jag har full förståelse för att Malmö vill ha hit ett evenemang, som varar en vecka med cirka 3 500 aktiva och med ledare och anhöriga säkert rör sig om ytterligare några tusen besökare. Det ger stora inkomster till besöksnäringen.

Men vem skall arrangera en tävling med låt oss säga 10 000 starter på dagtid under en vecka? Förbundet hoppas att de skånska föreningarna gemensamt skall klara av det. Utan att förstås ha kännedom om den ekonomiska ersättningen tvivlar jag på att viljan att arrangera ett veteranmästerskap är tillräcklig stor ute i föreningarna. Skånsk friidrott har viktigare uppgifter.

Detta skrivit utan att förringa den alerta skånska veteranfriidrotten.

Efter vad jag förstått är de föreningar, Heleneholms IF, IK Pallas, IK Finish och IFK Lund, som under en lång period sett till att det årligen funnits minst fyra inomhustävlingar i Lund- Malmöregionen för seniorer och ungdomar, måttligt intresserade av att engagera sig i EM-tävlingen. De vill värna om Julchansen, Sprinterträffen, Pallasspelen och Atleticumspelen.

Vardagen är viktigare än en festvecka.

***

2019 skall SM-veckan i sommargrenara avgöras i Malmö. Utmärkt för besöksnäringen.

Men återigen har stad och förbund – vem som nu är ansvarig – inte försäkrat sig om att det finns kompetenta arrangörer. I friidrott har MAI accepterat att ansvara för lag-SM. Heleneholm har tackat nej till SM-loppet över 10 mil (!).

Årligen tre inomhustävlingar, en nationell utomhustävling, fyra långlopp och två, tre DM för veteraner är tillräckligt.

Vardagen är viktigare än ett enstaka SM-lopp.

***

Såg att Stiftelsen MAI undersöker möjligheten att få arrangera en Finnkamp i friidrott. Trevligt.

Men finns det någon annan idrottsorganisation i Malmö som så levt upp till orden ”Mer prat än verkstad” som Stiftelsen MAI?

Och fått sina budskap framförda av en och samma ickeifrågasättande skribent.

Stafett-SM i friidrott avgjordes precis före min semester.

Hann inte med att kommentera. Kan dock så här i efterhand inte låta bli att komma med några iakttagelser.

Aldrig – och jag menar verkligen aldrig – har Skåne kommit från ett stafettmästerskap med ett så dåligt resultat. Och då både topp- och breddmässigt. För seniorerna blev det ett silver, MAI:s damer på 4x100 meter.

Därutöver inte en enda placering bland de sex främsta. MAI:s 4x100 metersherrar blev diskvalificerade. Men det mest anmärkningsvärda var att Skåneklubbarna inte hade ett enda startande lag på de andra sex seniorstafetterna, 4x400, 4x800 m och 4x1 500 m för de båda könen.

Hade det inte varit för MAI:s segrande lag på 4x100 m i M 22 hade det varit lika tunt i den åldersklassen. Precis som i P 19 och K 22.

I F 19 räddade duktiga Åhus lite av den sydliga äran med två finallag, 4x100 m (fyra) och stafett 1 000 m (sexa).

Sammanfattningsvis: I 20 lopp i de tre äldsta åldersgrupperna deltog endast fem skånska lag.

I min värld ett rejält bottennapp.

Bättre var det i 17- och 15-årsklasserna. MAI hade lag i de fem pojkloppen, inga medaljer. Flicksidan har under åtskilliga år varit både större och bättre i Skåne. MAI, IFK Lund, IFK Helsingborg, Höör och Åhus deltog med 14 lag som fixade tre guld (MAI två och Höör ett) och ett silver (IFK Lund).

MAI:s segertid på F 17 4x100 meter, 46,60 är imponerande, svenskt rekord i F 19.

I Höör gör den gamle mästarlöparen Gert Möller ett utmärkt ledarjobb. Guldet på 3x800 m i F 17 visar att det finns talanger överallt. Finns det bra ledare/tränare blir det framgångar. Åhus är ett annat exempel på att ”de små” kan lyckas på SM-nivå.

Om man får behålla sina talanger.

***

Nu är friidrott mer än löpning. I hopp och kast finns några skånska toppar. Liksom i löpning. Men bredden är rakt igenom skral på seniorsidan.

Det finns mycket att göra på alla områden, inte minst för att skapa många stimulerande seniortävlingar för att få bredd på verksamheten.

År efter år visar det sig att seniorgrenar inlagda i de ofta dagslånga ungdomstävlingarna inte lockar. Startfälten är små och föga inspirerande. Likväl försätter klubbarna i sin överambition att bjuda in till tävling för seniorer. Nej, ta bort och arrangera i stället mindre tävlingar på kvällstid över max två timmar!

Min förening, Heleneholms IF, inbjöd i fjor till en nationell kvällstävling i maj månad. Deltagarmässigt ett fiasko, endast cirka 50 starter. Vi trodde på idén och återkom i år. Nu kom 125 startande. Det visar att konceptet är intressant och kan utvecklas. Deltagarna var nöjda.

Det är dags för andra klubbar att ta efter. På 1960-talet fanns det ett år över 50 nationella tävlingar i Skåne, merparten på kvällstid. På den tiden fanns det gott om aktiva seniorfriidrottare. Det finns det inte nu, så 50 tävlingar är givetvis orealistiskt. Men säg fem, sex kvällstävlingar under 2019!

Det vore väl en realistisk skånsk målsättning?

Och enligt mig en väg för att bibehålla de aktiva längre upp i åren. Och i framtiden undvika fler skånska fiaskon liknande det i årets stafett-SM.

Men det krävs förstås att klubbarna och de aktiva  – och kanske inte minst tränarna – ställer upp på idén.

Friidrotten lever farligt i det här distriktet.

Det är mycket MFF i dessa dagar.

Sparkade spelare, återvändare och en ny tränare.

Den senare, Uwe Rösler, har just de egenskaper och kvaliteter klubben eftersökt: ”Uwe passar in i princip allt.”

Så säger vd:n Niclas Carlén och sportchefen Daniel Andersson.

Och något annat kan de naturligtvis inte säga eftersom de är huvudansvariga för rekryteringen. Men hur känns det att en gång per år upprepa samma mantra och sen tvingas avskeda den hyllade tränaren? För så har det ju varit, först Allan Kuhn och nu senast Magnus Pehrsson.

Delar av Malmömedia var snabbt inne på samma spår: Uwe Rösler var det perfekta valet. Han är mannen att lotsa MFF till toppen av Allsvenskan och ett lyckosamt spel i kval och inte minst i Champions League.

Vad vet herrarna egentligen om Uwe Röslers kapacitet? Vet de mer än jag? Och jag har ingen som helst aning. Såg också att bara det att han var utlänning var en viss garanti för framgång. Skribenten hänvisade till att under MFF:s främsta perioder det varit utländska tränare. Är det så enkelt att det är passet som avgör kvaliteten?

Kan Uwe Rösler på några veckor få spelare, som kritikerna under våren sågat längs knäna, att utvecklas till allsvenska toppspelare?

I min enkla värld är fotboll något mer komplicerat än så.

Den nye MFF-tränaren säger sig vilja satsa på de unga spelare som finns i truppen. Vällovligt.

Men kommer inte Anders Christiansens återkomst att göra vägen in startelvan oerhört svårare för de två talanger som gjort bra matcher när de fått speltid? Jag tänker på Samuel Adrian och Felix Konstandeliasz. Med AC och en i övrigt kurant trupp lär speltiden bli minimal.

Ordföranden Håkan Jeppssons uttalade målsättning att MFF skall ha en trupp med 50 procent av spelare från de egna akademierna och samtidig ha kapacitet att hävda sig i Europa må vara sympatisk men – som jag påpekat några gånger – orealistisk.

Affären Anders Christiansen är ett nytt bevis.

***

Affär är väl rätta ordet. Det är en oförklarlig ekonomisk fotbollsvärld för en oinvigd. Kort före flytten till belgiska Gent skrev Anders Christiansen på ett långtidskontrakt med MFF. Kontraktet med Gent sträckte sig till 2021 men bröts alltså redan nu. Det nya MFF-kontraktet är på 4,5 år. Samtidigt säger dansken att han är villig att lämna MFF en andra gång om han får ett nytt attraktivt bud.

Vem som är ekonomisk vinnare i denna pengakarusell vet jag inte. Jo, förstås. Anders Christiansen.

Och kanske MFF om man kan sälja honom en gång till.

Anders Christiansen är förvisso en duktig fotbollsspelare. Men han spelar mer för pengar än för den ljusblå tröjan. Vad han än må säga själv.

Det ingår i det fria pensionärslivet att då och då göra en trevlig och lärorik bussutflykt med likasinnade. Och kanske till och med någon kryssning.

Några bussturer har det blivit. Har just också kommit hem från en kryssning med Hurtigruten, Bergen—Kirkenes—Bergen, elva dygn med fantastiska naturupplevelser, några i midnattssol. Tyvärr var vädret på Nordkalotten inte det bästa. Men man kan inte få allt.

Har varit i Norge några gånger tidigare och inte blivit imponerad av det norska köket. Nu har jag ändrat åsikt: Maten på MS Nordlys var utsökt.

***

Valet av resperiod var välplanerad, hann se några matcher i den allsvenska våravslutningen och är hemma till den spännande VM-månaden. Man vill ju inte gärna missa något. Var hemma och såg 0—0-mötet mellan Sverige och Peru. Det var i sanning torftigt. Det får räcka som kommentar.

***

Elva dygn på ett kryssningsfartyg, utan tillgång till tidningar och – självvalt – inte heller till en dator, och minimalt utnyttjande av mobilens nyhetsförmedling ger tid för bokläsning och till funderingar om framtiden.

För det är klart: Man lär inte hinna med allt man vill. Tiden och åren rinner i väg. Detta sagt i friskt tillstånd och utan sentimentalitet.

Skall jag fortsätta blogga?

Har i år åter tagit på mig – tillsammans med Göran Schönhult – att vara ansvarig för Skånsk Idrotts Historia och skriva två artiklar i 2018 års bok.

Samtidigt har jag under många år samlat uppgifter om Heleneholms IF:s snart 80-åriga historia i ett skånskt och malmöitiskt perspektiv. Det jobbet vill jag gärna fullfölja. Hur materialet skall publiceras är en annan fråga.

Men det är uppiggande att blogga. Vill också titta på händelser och skeenden inom idrotten som inte får plats i dagens klickinriktade massmediavärd. Pretentiöst? Kanske och må så vara.

Har ingen aning om vilka läsarsiffror som är bra för en icke marknadsförd blogg, men statisten före Hurtigrutresan visade att läsandet av bloggen aldrig varit större och att många saknat inläggen under de senaste två veckorna.

Smicker biter. Så jag bryter löftet till mig själv från resan i norr och fortsätter mitt bloggande. Till glädje för några, till förargelse för andra och likgiltigt för de flesta.

***

Återkommer i morgon om MFF:s möjlighet att infria ordföranden Håkan Jeppssons målsättning med fler unga, egna spelare i laget nu när Anders Christiansen åter blir tillgänglig.

”Egzon Binaku tvingades kliva av torsdagens MFF-träning med en känning i baksida lår. Låret lindades innan han lämnade planen.
– Men "Berra" körde för fullt och det var positivt, så då får vi väl bara byta dem rakt av, sa tillförordnade tränaren Daniel Andersson med ett litet leende”.

Detta är de inledande raderna i dagens Sydsvenska på en av sportsidorna. Vem är då denne ”Berra”? Jag tror jag vet. Men jag har en nära vän, förvisso måttligt fotbollsintresserad, men hen hade ingen som helst aning.

Hur familjär får man bli med ett lag och dess spelare?

Det är många – ja, själv har tidningen producerat en ironisk reklamfilm på temat – som anser att SDS-sporten är synonymt med MFF-bladet. Kritikerna har fått ett nytt argument.

Ja, egentligen två denna dag. Reportaget från ett träningspass med MFF var i stort lika stort som det från Trelleborgs FF:s jätteviktiga möte med Brommapojkarna. Värdering?

Själv på plats på Vångavallen hade jag förväntat mig några ord om spelaren som fick något av ett allsvenskt genombrott, TFF:s mittfältare Sebastian Olsson. Men inte ett ord om planens suverän tillsammans med BP-målvakten Nikola Petric, som räddade sitt lag från ett betydligt större nederlag.

Men man kan ju inte få allt.

***

Jag gissar att ”Berra” är Behrang Safari. Rätt?

Jag lärde mig en gång som journalist att man alltid skall hoppas att man får en ny läsare, ingen skall känna sig utanför. Vem är det mer än den närmaste i MFF-familjen som vet vem ”Berra” är? Läsekretsen är förhoppningsvis större än den ljusblå familjen.

IF Elfsborg är en av svensk fotbolls mest värdefulla föreningar.

Boråsklubbens förmåga att upptäcka och utbilda ungdomar från regionen till elitspelare är vidimerad. Se bara på årets VM-trupp och de hetaste reserverna!

I årets Allsvenska har Elfsborg startat illa. Det talas om att den nye tränaren Jimmy Thelin sitter illa till. Jag tror inte han får sparken. För ett drygt tiotal år sedan inledde Elfsborg under då nye Magnus Haglund med – jag tror upp mot sju, åtta matcher utan vinst. Magnus fick stanna kvar och det blev därefter Elfsborgs mest framgångsrika period med åtta medaljer, därav två guld, under åren 2006 till och med 2015.

Jag inbillar mig att även den nuvarande styrelsen har samma tålamod. Elfsborg reder ut det här.

Om inte annat efter att ha sett lagets kryssmatch senast mot IFK Göteborg, 1—1-kvitteringen på övertid. Tilltufsade efter 0—5 mot Häcken efter två av den allsvenska historians märkligaste självmål gjorde Göteborg 0—1. Typisk för ett lag i motvind kom målet efter att bolluslingen inne i straffområdet studsat rätt i gästernas favör tre gånger före målet.

Det var då spelarna visade att man var ett lag, man spelade för klubben och Jimmy Thelin. När han i omgångar bytte ut tre av sina mest etablerade spelare, Alex Dyer, Samuel Holmén Stefan Ishizaki rusade dessa till avbytarbänken, omfamnade hjärtligt – det syntes – sin ersättare och tog Jimmy Thelin i hand utan den missnöjda min som tyvärr är så vanlig i sådana här sammanhang, där egot går före laget.

Bara detta var befriande och när Per Frick snyggt på övertid nickade in kvitteringen var den gemensamma glädjen från styrelse, spelare och tränare rörande till och med för en helt neutral tv-tittare.

Man såg tydligt att spelarna kämpade för klubbmärket – och Jimmy Thelin.

De tog sitt ansvar för vårens dåliga insatser.

Elfsborg kommer att avancera. Med Jimmy Thelin som huvudtränare.

I dag är det en friidrottstävling i Malmö, på Heleneholm.

Det är inte ofta det arrangeras någon arenatävling för seniorer i den här stan. Efter en massa års uppehåll var det en tävling i fjor med klena startfält men två diskuskastare i världsklass, Simon Petersson och Axel Härstedt. Det gav en viss uppmärksamhet i Malmömedia.

Nu återkommer Heleneholms IF med sin Vårtävling i kväll. Utan Simon och Axel som koncentrerar sig på Kastarfestivalen i tyska Halle senare i veckan. Förståeligt.

Det kan likväl bli långa diskuskast. Jakob Gardenkrans, numera tävlande för Växjöföreningen Athletics 24Seven men med ett förflutet i Heleneholm och MAI, är nämligen anmäld. För en tid sedan kastade Jakob 63,63, en imponerande längd av 20-årig yngling.

I min enfald sände jag i väg en pressrelease, informerade om tävlingen och hade en enda anspråkslös förhoppning att Sydsvenskan och Skånskan under vinjetten Sport i dag skulle informera om att det var en friidrottstävling i Malmö i dag.

Men ingen bemödade sig, orkade, att skriva in några rader. Det stod dock att läsa att om att Afro FK skall möta Klågerup i en match i fotbollens division 6, nivå 8.

Jag är fullt medveten om att det inte är pressens uppgift att göra reklam för olika idrottsevenemang men när man nu gör det, borde det finnas en viss form av konsekvens. Om inte för arrangörens skull så för de friidrottsintresserade läsarnas. De är numera måhända inte så många men jag övertygad om några sökt sig till idylliska Heleneholm. Om de fått information.

Jag är inte förvånad – men besviken och till och med lite arg – över att Malmös morgontidningar nonchalerar den lokala friidrotten.

Det var lika illa i vintras då världens bäste höjdhoppare Mutaz Essa Barshim tävlade i Atletiucumspelen och hoppade 236. Inte ett ord varken före, under eller efter tävlingen.

***

Nättidningen skånesport.se tog in hela pressreleasen. Tack!