Ett fiasko innebär något negativt. Men per automatik också något positivt för den andra parten.

Som nu i fallet IFK Kristianstads sensationella uttåg i herrarnas SM-slutspel i handboll. De negativa rubrikerna dominerade. Det var Kristianstads fiasko. Och naturligtvis tränaren Ljubomir Vranjes.

Visst det var en sensation, modell större, att Alingsås eliminerade storfavoriten Kristianstad. Och tänk, till och med i tre raka!

Jag har ofta i dessa sammanhang påmint: Räkna aldrig bort Alingsås! Det har ofta visat sig vara befogat. Bara en gång, i fjor, har laget missat final, sedan man 2014 vann sitt andra guld (det första 2009).

Bakom detta finns det givetvis många vinnare, inte minst tränaren Mikael Franzén, numera assisterad av Mattias Flodman. Det är extra anmärkningsvärt att under bara de senaste åren har närmare ett tiotal landslagsaktuella spelare flyttat till ett mera inkomstbringande spel utomlands. Alingsås har fyllt luckorna utifrån eller från en egen gedigen ungdomsverksamhet (AHK hade finallag i samtliga tre åldersklasser i pojkarnas i helgens USM).

Jag tror att Alingsås har lätt att rekrytera unga, lovande spelare. De vet att de får en bra utbildning och utveckling med möjligheter att ta steget utomlands. Och speltid i Handbollsligans grundserie, där Mikael Franzén vanligtvis coachar brett. Det ger utslag i ett slutspel.

Så här på avstånd är Alingsås HK en sympatisk klubb med en ideologi jag gillar.

Liksom för övrigt Sävehof och IFK Skövde, en av Alingsås blivande finalmotståndare

***

Åter till IFK Kristianstad och Vranjes.

Jag tycker inte fiaskot – om man nu vill kalla det så – är Vranjes. Det är IFK Kristianstads. Jag känner inte till turerna kring Ola Lindgrens tränaravhopp. Men i en idrott som kräver en struktur i spelet är det givetvis olyckligt med tre huvudtränare under en säsong. Tre byten ger inte den trygghet som är ett måste i elithandboll. Vranjes borde kanske fått vänta tills spelåret var slut.

Jag kan gissa att klubben litade på sin breda, välrenommerade trupp. Och att alla slutspelsomgångar skulle avgöras i bäst av fem matcher.

Man hade inte räknat med att deras i alla matcherna duktiga målvakter skulle överglänsas av Niklas Kraft eller att stortalangen, skadedrabbade William Andersson Moberg, en spelartyp Kristianstad saknar, skulle nå en toppform.

Lägg till att laget i Felix Claar har en av ligans absolut bästa spelare, väl i klass med Kristianstads främsta, meriterade spelare.

Tre toppar i ett bra kollektiv, där man absolut inte får glömma försvarsstrategen Fredrik Teern med oanade offensiva kvaliteter.

Det var att bra coachat lag Kristianstad föll mot.

***

Nu är det dags att förbereda sig för att se vem av Skövde och Sävehof som tar ett steg närmare en finalplats.

Den nya massmediavärlden – ja, ny för oss lite äldre – har gett oss en närhet och snabbhet till nyheterna som varit tidigare generationer främmande.

Tidningarnas hemsidor är oftast snabba med uppdateringar. Men hur är det med nyhetsbedömningarna?

I går hade jag inte möjlighet att se Daniel Ståhls jättekast i diskus vid galan i Doha men hörde på avstånd att han presterat något verkligt imponerande. Men vad?

Med tillgång till en dator loggade jag in på Sydsvenskans sporthemsida – har ju sedan nästan 70 år en relation till företaget. Men jag fick leta efter vad Ståhl åstadkommit.

Sidan toppades sedan länge, och långt därefter, av den verkliga nyheten: Malmö FF:s tidigare andremålvakt Mathias Nilsson, nu utlånad till division 1-laget Eskilsminne, hade blivit petad inför helgens match.

Vilken intressant nyhet!

Och artikeln finns kvar på första uppslaget även nu sent på lördagseftermiddagen.

Ridå!

***

I morse fick jag under en kort stund av hybris.

Läste Sydsvenskans förste sportkrönikör, som behandlade herrelithandbollens begränsade geografiska spridning. Han såg det som en fara för framtiden.

Och se! Precis som jag framfört den senaste tiden i denna anspråkslösa blogg.

Tänk att han läser vad jag skriver!

Men så vaknade jag till: Så kan det inte vara. Det måste vara en tillfällighet.

Det är ju inte så ofta vi har samma synpunkt.

Men det kan ju vara skönt för mig nån gång ha rätt.

Eller kanske för honom!

Alla talar om Ajax, den holländska (jag framhärdar) fotbollsklubben.

Så även ledningen i Malmö FF. Åtminstone den nye ordföranden Anders Pålsson. Han har Ajax som förebild. Verkligen inge dålig sådan. Snarare tvärtom.

Pålsson vill bygga vidare på de framgångsrika akademi som redan finns i klubben, slussa i talangerna in i seniorfotbollen för att sedan sälja de främsta till de penningstarka storklubbarna i Europa. Det är Ajax´s affärsmetod.

Men är det realistiskt i dagens MFF? Tankarna påminner något om klubbens framlidne ordföranden Håkan Jeppssons funderingar inför säsongen 2018: Truppen skall bestå av 50 procent komna från den egna ungdomsverksamheten.

Vårtruppen 2018 hade likheter med målsättningen. Tränaren Magnus Pehrsson fick inte ett spelarmaterial som hade kapacitet för toppstrid. Han fick sparken. In kom Uwe Rösler. Och inte minst en drös duktiga, erfarna spelare.

MFF har byggt vidare med ytterligare fler spelare med dessa egenskaper.

Malmö FF har skaffat en ekonomisk kostym, som kräver årlig toppstrid i Allsvenskan, helst guld, och ständiga avancemang i de europeiska cuperna. Här finns inte plats för en massa mellanår för att bygga långsiktigt.

2019 års trupp är uppbyggd för nutida framgångar. Av de 18 spelare, som under normala förhållanden är aktuella för A-lagsspel, är sju över 30 år, tre 23 och resten mellan 25 och 28.

Det är en åldersstruktur som är så långt från Ajax´s man kan tänka sig.

Även om transfersummorna på den internationella marknaden (även i de mindre ligorna) är groteska har jag svårt att inse att attraktionskraften på dagens MFF-trupp är överdrivet stor.

Ett MFF/Ajax hade exempelvis aldrig lånat ut 21-årige Adi Nalic (till AFC Eskilstuna, av alla klubbar) utan gett honom möjlighet att träna och spela i en mera utvecklande miljö.  

Adi Nalic har varit en av Allsvenskans hittills bästa och intressantaste spelare. Tillsammans med den förre MFF-aren Pawel Cibicki i Elfsborg och på sistone trion från IFK Göteborg, Patrik Karlsson Lagemyr, Alhassan Yusuf och Benjamin Nygren.

”Blåvitt” har verkligen gjort en Ajax-satsning. Att det inte blir toppstrid redan i år är en helt annan sak.

Höga målsättningar och bra förebilder är givetvis bra. Men det skall vara realistiskt.

Anders Pålsson får ursäkta: Situationen i dagens MFF gör att målet att bli ett Sveriges Ajax är långt, långt borta.

Det är jämnt i den allsvenska tabellen.

Sex lag inom en poäng, tre ytterligare bara tre från tätpositionen.

Men det kommer inom kort en förändring, i alla fall vad gäller förstaplatsen. Ett guldryck är på gång. Det har jag läst i en Malmötidning. Det är Malmö FF – om ni nu trodde något annat – som är på väg att redan om några omgångar avgöra kampen om mästartiteln.

Lite synd att guldstriden skall vara avgjord efter 10 av 30 omgångar.

Jag avvakta och ser och hoppas på en oviss serie långt in på hösten.

***

Återigen har naturgräs/konstgräs-frågan hamnat i fokus. Frågan har fått ytterligare en dimension. En tredje variant har trätt in på scenen, hybridgräset. Och eftersom Malmö FF på sin egen stadion anlagt en plan med detta underlag är just hybridgräs svensk elitfotbolls välsignelse. Så menar man från Malmös horisont.  Man skall inte heller glömma att MFF fått Malmö stad att investera 23 miljoner i en träningsanläggning, som klubben hyr för 1,5 miljoner/år.

Diskussionen rör sig om att få bort det av många förhatliga konstgräset.

I CMores Ståplats dundrade Olof Lundh – oftast en frisk, intressant röst i den svenska fotbollsdebatten – på och menade: Att det svenska fotbollförbundet var fegt som inte ställde kravet att elitfotboll med en snäv geografisk gräns inte fick spelas på konstgräs.

Han la till: Kommunerna har ju accepterat alla de arenakrav man ställt.

Så är det inte, Olof Lundh!

Borlänge vägrade upprusta Domnarsvallen för Dalkurd. Trelleborg, Ängelholm, Halmstad och Falkenberg, och kanske flera, har fått dispens och inte behövt uppfylla alla de mer eller mindre betydelsefulla elitkraven.

Och det är naturligtvis såsom CMores programledare Lasse Granqvist påpekade: Det är en kostnadsfråga för arenaägarna som självfallet vill utnyttja sina anläggningar optimalt.

Så, Olof Lundh: Inse att elitfotboll inte är allt!

***

Det finns andra aspekter på frågan.

Svensk fotboll vill ha en tävlingssäsong från februari till en bit in i november. Är det då rimligt att begära att alla orter i vårt land skall kunna erbjuda gräs- eller hybridgräs under en så lång period? Inte ens Malmö kunde erbjuda Degerfors annat än konstgräs (till och med i Lund) i cupmötet i mitten av februari.

Svensk fotboll vill vitalisera Svenska cupen, vill locka storpublik. I Stockholm lyckades man på Friends och Tele2. Tack vare att publiken slapp vistas ute i vinterkylan. Jag vet också att man (Svenska Fotbollförbundet) på Friends tvingats byta naturgräsunderlag ganska många gånger med stora kostnader som följd. Och planen på Nationalarenan tillhör definitivt inte landets främsta.

Tele2 är en multiarena med möjlighet att ha tak och har konstgräs. Mig veterligen växer inte varken gräs eller hybridgräs optimalt utan naturligt ljus och värme. På en arena som används året om för olika arrangemang, däribland minst 30 inkomstbringande elitfotbollsmatcher, är konstgräs det naturliga och mest ekonomiska underlaget.

För Olof Lundh, och hans gelikar, kan väl knappast begära att Hammarby och Djurgården skall söka en ny spelplats för sitt allsvenska spel.

***

Såg också att MFF:s poängtapp mot Norrköping berodde på att en spelare föll i straffområdet i stället för att träffa bollen och att hans lagkompis i en kontring inte kunde bemästra boll och den egna kroppskontrollen. I båda fallen var det underlagets/konstgräsets fel!

Krönikören måste ha glömt alla de spratt undermåliga naturgräsplaner utsatt spelare för i nutid och forntid. Under alla tider på ett spelår. Men är glasögonen ljusblå så är de.

Jag har en vän och före detta arbetskamrat, som dessutom är en stor handbollsvän.

Han är förmodligen lite orolig det närmaste dygnet. Trots många år i Malmö har han fortfarande starka känslor för handbollen i sin ungdomsstad, Karlskrona. Sympatiskt. Låt vara att på den tiden var det IFK Karlskrona som gällde – och gör det väl ännu – men nu har en del av kärleken fallit över på HIF Karlskrona, där H:et står för Hästö.

Min vän vill att ungdomen i stan skall få uppleva elithandboll i Karlskrona liksom han. Under mer än 40 säsonger har huvudorten i Blekinge haft representation i den högsta herrserien i fyra klubbar, IFK, Flottan, BK och nu HIF.

HIF har hängt på den så kallade gärdsgården de tre senaste åren, har kvalat sig kvar. Nu är laget där igen, för fjärde gången i följd. Fyra kvalmatcher är avklarade, 2—2, mot Hallby från Jönköping, som vann första mötet hemma stort, 30—22. De tre övriga har slutat med uddamålet, några efter dramatiska vändningar. Karlskrona har hemmafavör och har vunnit båda mötena i egna hallen, 27—26 och 30—29.

Så visst dallrar ovissheten i luften och nerverna hos min vän inför söndagsdrabbningen. För hans skull – och för den sympatiske tränaren Robert ”Knirr” Anderssons – hoppas jag på ett lyckat slut.

***

Men jag vill också lägga en annan aspekt på det hela. En sport som vill vara stark i Sverige skall ha en geografisk spridning. Jönköping ligger förvisso i Småland (där ishockeyn står stark med tre lag i SHL, högsta nivån) men har knappa milen till Västergötland, där det finns två lag, Skövde och Alingsås, i högsta handbollsligan. Om Hallby avancerar skulle detta innebära ett isolerat Guif från Eskilstuna, sex Skånelag, fem från Göteborgsregionen (räknar dit Varberg och Alingsås) plus då Skövde 15 mil bort och så ytterligare 9 till Jönköping.

Det är ingen direkt större geografisk spridning. Förvisso korta, billigare resor, och många förhoppningsvis publikdragande derbyn. Men är det bra för en idrott med så få starka fästen?

De flesta av de 48 lagen i finalspelet i USM kommer även de från samma områden. I USM är förstås Stockholm hyggligt representerat. Man kan tycka vad man vill om vår huvudstad men på något sätt känns det tomt utan något herrlag på högsta nivån.

Trots att lagen hetat AIK och Hammarby har de inte lockat till några större publikmassor. Det är i de små orterna handbollen lockar.

***

Varbergs anhängare har också all anledning att hålla på Karlskrona. Missar Blekingelaget lär Varberg hamna i en pool med sex Skånelag och gå miste om en massa Göteborgsderbyn.

***

Såg båda gårdagens SM-semifinaler. Fanns intressanta detaljer, som det kan finnas anledning att återkomma till.

Tre rätt av fyra.

Så utföll mitt kvartsfinaltips i handbollens SM-slutspel. Det var Alingsås, som spräckte tipset i och med sekunddramat mot Ystads IF i det femte och avgörande mötet, 27—26.

Jag känner beundran för Alingsås och deras tränare Mikael Franzén, landets skickligaste (?). Säsong efter säsong tappar laget spetskompetens, ofta två—tre spelare, men varje år är Alingsås långt framme i slutspelet. Lagbyggare Franzén utbildar alltid nya spelare.

Den här våren lär det dock ta stopp i semifinalspelet. Över fem matcher är IFK Kristianstad för starkt med sin överlägsna bredd. Regerande mästarna är dock inte lika stabila som de senaste åren. Men en serie i bäst av fem gynnar naturligtvis IFK Kristianstad.

Redbergslid, det lag som spelmässigt överraskade mest i kvartsfinalomgången, pressade faktiskt mer eller mindre Kristianstad i fyra matcher.

Vem får då äran att spela SM-final mot Kristianstad?

Grundseriesäsongen talar för IFK Skövde, serietrean, mot sjuan Sävehof. Det skilde sex poäng i sluttabellen. Och denna poängmarginal fixade Skövde i de tre inbördes mötena, som västgötarna vann klart, två till och med borta. Statistiken talar alltså för Skövde, men den litar jag inte på. Sävehof visade mot HK Malmö moral, skicklighet, bra bredd, ung entusiasm och en taktisk förmåga.

Samtidigt har Skövde imponerat hela säsongen och de unga talangerna har rutinerade herrar att luta sig mot när, eller om, det kärvar.

Det är två av Handbollssveriges främsta fostrare av elitspelare, som man av ideologiska skäl båda gärna önskar en finalplats. Hjärtat får tala: Skövde stora stöttande publik är värt en eller två finalmatcher. Och den hjälper laget till 3—2 i matcher mot Sävehof.

***

Några funderingar kring HK Malmö. 

Många har ställt frågan: Vart är HK på väg?

Sex spelare försvinner från truppen, två av dem har fått begränsad speltid, Robert Månsson och Binai Aziz. I Jim Anderssons position som högersexa finns redan likvärdige Hampus Olsson. Adam Lönn flyttar till proffslivet i Tyskland men i min handbollsvärld är hans ersättare Viktor Östlund en mera komplett spelare än Adam Lönn. Som naturligtvis kommer att saknas i Baltiskan. Hans inställning och ärliga och sympatiska uppträdande har jag alltid gillat.

Och så det absolut viktigaste nytillskottet, Daniel Ekman som mittnia. Han är spelaren som kan öppna upp HK:s stundtals stereotypa spel och involvera kanterna och mittsexorna mera – och bättre.

Att ersätta de båda duktiga målvakterna Dan Beutler och Robin Paulsen Haug är förmodligen det svåraste. Den nye målvakten från Hammarby Anton Hellberg måste ha ett komplement.  Eller kanske behövs en förstemålvakt.

Jag ser inte den nästa säsongs trupp som mindre konkurrensmässig är den just avslutade. Med frågetecken för målvaktspositionen. Nog så betydelsefull, förstås.

Och jag skulle glädja mig om unge, egne talangen Tim Hilding får både mer speltid och ett genombrott.

***

Diskussionen sju mot sex-spelet kommer upp med jämna mellanrum. Om den regeln kan man ha olika åsikter. Men samtidigt måste man medge att den kan ge extra nerv och ge lag en möjlighet att förändra en matchbild.

Men hur mycket tränar lagen på att hantera sjumannaspelet? Det ser många gånger tafatt ut med många bollar i egna kassen.

Jag har ingen statistik men har ett intryck att facit ligger på minus, sett över hela säsongen.

Det mest inövade sju- sexspelet jag sett var Sävehofs i sista mötet mot HK Malmö i Baltiska hallen. Då dirigerade Jonas Larholm sina medspelare till fina lägen och eget avgörande.

Motsatsen var AIK:s spel i den avgörande kvalmatchen mot Varberg. AIK skänkte själv bort möjligheten att hota Varberg.

***

Apropå Jonas Larholm. Hur många spelare med hans meritlista reser land och rike runt och nöjer sig med att lägga straffar och göra kort inhopp, mestadels i övertalsspel? Och dessutom vara den store pådrivaren på bänken.

Klubbkänsla?

I alla fall heders.

Vilka krav kan den professionella svenska idrottsvärlden ställa på kommunerna?

Jag tänker främst på herrsidan och då på ishockeyn och fotbollen. Båda med i många fall, ur svensk synvinkel, högt spelarlöneläge.

Därför reagerade jag positivt, när Svenska Ishockeyförbundet låter SHL-nykomlingen Oskarshamn få dispens att spela i den nuvarande hallen utan alla de regelkrav som normalt krävs för spel i högsta ligan.

När Karlskrona var uppe i SHL krävde förbundet förbättringar och utbyggnader med kostnader som ännu belastar fritidsförvaltningens investeringsbudget. Nu finns Karlskrona i Allsvenskan, nivå 2. Chansen att Oskarshamn skall bli ett stabilt SHL-lag är ganska små och kraven på SHL-publikkapacitet lär knappast behövas i ett långtidsperspektiv.

***

Elitfotbollen ställer också sina krav på kommunens arenor.

Nu vevar Sydsvenskans huvudsportkrönkör i lördagens tidning på och kräver att lag i Allsvenskan, Superettan och möjligen division 1 skall spela antingen på naturgräs eller på nymodigheteten hybridgräs. Han är så generös att han drar en nordlig gräns vid Sundsvall. Men nu är det så att Sverige också har ett inland söder om Medelpad/Sundsvall med långa vintrar, sena vårar och tidiga höstar. Som Dalarna. Där Borlänge kommun för något år sedan markerade att man inte ställer upp på alla fotbollens elitarenakrav, då man inte var villigt att rusta upp Domnarsvallen till allsvensk status, när Dalkurd tog steget upp i högsta serien.

Liknande diskussioner har förts i andra kommuner.

För det är naturligtvis en kostnadsfråga. Det är i de flesta fall skattebetalarna, som får betala. Exakta kostnader är svårt att få fram. Malmö FF:s träningsplan/er med hybridgräs lär ha kostat 23 miljoner. Den nyanlagda på Stadion 2,5. Den i Växjö 4,5.

Det är också en fråga om utnyttjandetid. En hybridmatta kan användas betydligt färre timmar per vecka än en konstgräsplan. Och hur är hållbarheten i vårt klimat? Ullevi i Göteborg har uppenbara problem och Göteborgslagen har tvingats flytta sina matcher. MFF:s träningsplan, nyanlagd som den är, har den senaste tiden varit i så dåligt skick att man tvingats uppsöka andra träningsytor.

Trots att vi haft ett osedvanligt milt vårväder.

Självfallet kan, och kanske kommer, hybridgräsmattan att utvecklas, bli tåligare och därmed tillåta fler utnyttjandetimmar och hålla kvalitet under många år och också bli billigare. Då kan det bli ett alternativ för ägarna/kommunerna, som har som uppgift att få så hög utnyttjandegrad på skattepengarna som möjligt.

Den professionella fotbollsvärlden kan inte få allt man pekar på.

***

Några funderingar i detta ämne.

1) Varför förekommer inte samma diskussion inom damfotbollen?

2) När Stadionområdet i Malmö kom till under senare hälften av 1950-talet fanns fem träningsplaner med naturgräs, två med grus, som senare fick ett undermåligt konsgräsunderlag. På samma yta för träning finns nu MFF:s egen inhyrda hybridplan och en gräsplan.

Två nya planer har tillkommit söder om Stadiongatan, båda med konstgräs. Den nuvarande generationen, även MFF:s, växer upp med konstgräs.

Varför denna aversion mot detta underlag som senior?

Så var den tredje omgången i fotbollens Herrallsvenska spelad.

Och tre omgångar av trettio ger inte speciellt många indikationer om hur sluttabellen ser ut framåt november. I synnerhet som det kommer att öppnas övergångsfönster åt båda hållen, innan det är dags för slutsummering.

Man ser bara vad en seger, som nu Malmö FF:s mot Östersund, innebär i förändrade åsikter om lagets fortsättning, från grått till något mera gult.

Men visst har man redan sett spekulationer, byggda på tre matcher. Jag skall inte hemfalla åt sådana tankegångar. Inte ännu i alla fall.

***

14 matcher har jag sett. Med den ojämna bedömningsnivå, både i en och samma match och mellan olika domarna, man tyvärr måste leva med. Det finns en massa domslut att diskutera, uteblivna gula och röda kort. Det är en lönlös diskussion.

Domarna har ingen lätt uppgift. Och nu har den blivit än svårare. Det har kommit in ett nytt ord i bedömningen: FÖRSTÄRKNING.

Jag hittat inte ordet i regelboken. Men tv-kommentatorerna använder ofta uttrycket och en massa journalister, när det passar egna laget.

Vad är då en ”förstärkning”? Jo, när en spelare faller, speciellt inom straffområdet, efter en lättare, men klar, beröring. Blir man trampad på foten eller sparkad på benet inom straffområdet, så är det straff. Oavsett hur teatraliskt den förfördelade än trillar.

I helgen visade tv-repriserna, domarnas värsta fiende, två flagranta domarmisstag, där kommentatorerna försvarade de uteblivna straffarna just med ordet ”förstärkning”.

Häckens Alexander Jeremejeff blev till och med varnad i sin duell med en Falkenbergsförsvarare.

Det slapp i alla fall Östersunds Hosam Aiseh, när han föll på MFF:s Rasmus Bengtssons långsamma fot vid ställningen 0—0. 

När nu ordet ”förstärkning” inte finns i regelboken, strunta då i att bortförklara felaktiga beslut med den förklaringen. Använd rätt benämning!

I dessa sammanhang ogillar verkligen ordet ”förstärkning.