Fem medaljer blev den skånska utdelningen vid finalspelet i handbollens USM i Uppsala.

Ett guld (P 18) och ett silver (P 16) till Ystads IF, ett guld (F 16) till Lödde Vikings och två brons (F 14 och P 18) till Lugi.

I fjor blev det sju skånska medaljer (1—2—4) och 2023 fyra (2—2—0). Det är i det häradet den skånska medaljskörden ligger vid ett finalspel. I min ungdomsidrottsvärld är det viktigare att av de 24 finalklubbarna är tio skånska och av 48 finallag är 19 skånska. Sen är det naturligtvis så att topplaceringar även i ungdomssammanhang inspirerar. Speciellt för de mindre föreningarna.

Ystads IF är sett över hela spektret Skånes särklassig bästa handbollsklubb den här säsongen. Tittar man över hela landet är det bara Sävehof som är bättre. Sen är det jämnt mellan YIF och Önnered. Det var också denna trio som var framgångsrikast[MM1]  vid finalerna, enligt poängberäkningen 8, 7, 6 osv.

1)     Önnered 26 p, 2) Sävehof 25, 3) Ystads 1F och IFK Tumba 23, 5) Aranäs/Fjärås 20, 6) Lugi 17, 7) Lödde Vikings 10.

Övriga Skåneklubbar: 8) OV Helsingborg 9, 11) IK Sund, Helsingborg 7, 14) H 43 Lund, Eslövs HF 4, 16) , HK Malmö, Ankaret, Bjärred, 3, 21) Eslövs IK 2.

***

Några funderingar:

• Att Ystads IF numera kan hävda sig i en totaltabell beror på att även tjejerna tar för sig, åtta i F 16 och fyra i F 18.
• För något år sedan blev Lödde Vikings bästa klubb, en fantastisk prestation. Ett guld (F 16) och en sjundeplats i F 18 i år visar på en stabil och utmärkt verksamhet. Löddes mästarlag var ett av de mest överlägsna  under finalhelgen.
• I F 16-klasen kom fem lag från Skåne: 1) Lödde, 4) OV, 6) HK Malmö, 7) Eslövs IK, 8) YIF.
• OV hade en bra säsong överlag och hade också P 18-laget som sexa. Lokalkollegan IK Sunds två finalplatser, båda i 14-årsklasserna, åtta bland tjejerna, fyra bland killarna tyder på Helsingborgshandbollen är på stark frammarsch.
• Lugis två brons (F 14 och P 18) kunde med rätt marginaler blivit mer. F 14-laget föll i semifinalen med ett mål mot Önnered och 18-årsgrabarna med ett i sin semifinal mot blivande mästarna YIF. Slutspelet i denna klass bjöd på mycken dramatik, finalen YIF—Önnered 24—22, bronsmatchen Lugi—Tumba 26—25.
• Eslöv är ett stabilt ungdomshandbollsfäste, såväl HF (P 14, femma) som IK (F 16, sjua) hade lag med i Uppsala. Hur går det med planerna om en  sammanslagning?

***

Intressant är att en klubb från Stockholmsregionen, som IFK Tumba, både topp- och breddmässigt kan mäta sig med Skåne och Göteborgaområdet. Ett guld, ett silver och en fjärdeplats är respekt.

Tre ytterligare medaljklubbar (Täby, Skuru och Bolton) från Stockholmsregionen tyder på en gynnsam tendens.

Slutligen en honnör för Kungsbackaklubben Aranäs, femma i den inofficiella föreningstävlingen.

Anders Hübinettes utredningsförslag om hur svensk fotboll skall förhindra ordningsstörningarna vid vissa elitmatcher har väckt debatt

Och som vanligt kommer förslag om att legalisera användandet av pyroteknik under ”säkra” former. Senast från en centerpartist från Malmö, en moderat från Stockholm, en ledarskribent från Expressen. Och så givetvis från supportergrupperingar.

Jag har hört det till leda. Genom åren har liknade förslag haglat. Men ännu har jag inte sett ett enda förslag om När, var, hur dessa opportunistiska förslag skall realiseras.

För några år sedan vid ett möte med Idrottsgillet i Lund var den respekterade fotbollsjournalisten Olof Lundh inne på liknande tankegångar. Men utan att kunna ge svaret på När, var, hur.

Supportergrupperingar menar att pyrotekniken till stora delar är anledningen till de allt mer fyllda läktarna vid de allsvenska matcherna. Jag vill säga trots. Ingen skall inbilla mig att åskådarna betalar stora pengar för att omgärdas av illaluktande rök med risk för brännskador och dessutom få uppleva kortare eller längre avbrott. Den stämning som skapas på alla läktare (utan pyroteknik) runt planen är den som ger en helhetsupplevelse och ger det stora intresset. Det är att verkligen att -förhäva sig själva att tro att några få – för så är det – illegala användare av pyroteknik är orsaken till den nuvarande publikhaussen.

***

Nu tror jag inte att en strängare straffskala, enligt Hübinette, kommer att få bort olagligheterna från läktarna. Jag har inget recept.

Men de tv-bolag som pumpar in väsentliga summor för sändningsrätten borde kunna ställa tuffare ekonomiska krav på arrangerande förening. Som betalande konsument borde jag kunna kräva att matcherna börjar i tid och inte avbryts i tid och otid. Och inte minst att jag kan se hela planen under 90 minuter utan någon ogenomtränglig rökridå.

Jag vet att klubbar bötfälls. Det hjälper tydligen inte, men än högre bötesbelopp och krav från tv-bolagen hade kanske fått några irrhjärnor att tänka till och hjälpa den klubb de säger sig älska.

Den förste maj är en stor dag i mitt liv.

Den dagen 1985, i dag för 40 år sedan, blev jag fast anställd på Sydsvenskans sportredaktion. Min andra yrkesdröm var uppfylld.

I ungdomsåren i Skurup och under gymnasietiden i Ystad funderade jag över var vad jag skulle göra ”när jag blev stor”.

Det fanns två huvudspår, gymnastiklärare eller sportjournalist. Med ett stickspår åt bibliotekariehållet, min stora läslust fanns redan då.

Jag blev idrottsledare redan som 15-åring, så en viss förmåga att organisera och leda ungdomar fanns förmodligen. Mina första artiklar i Ystads Allehanda, handledd av legendariske Pero Landqvist, publicerades redan då jag blott var 16 år.

På den tiden, runt 1960, var det lite glamouröst att kunna titulera sig gymnastikdirektör, så jag sökte in på GCI, Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet. Intagningskraven var höga. Mina studentbetyg var okej men all tid jag ägnat åt att vara idrottsledare (plus en egen aktiv löparkarriär) och att vara YA:s sportbevakare i Skurup inverkade naturligtvis på studieresultaten. Ett år i lumpen, ett i Lund (sociologi och pedagogik, båda flum, enligt mig) och ett som gympalärare på Källängens grundskola och Handelsgymnasiet i Malmö gav de extra poäng som fordrades så att jag 1963 kom in på GCI, utexaminerad 1965. Vi är en grupp som i septembers skall fira 60-årsjubileum i Lidköping, ”Staden med D-et”. Fyndig slogan.

20 trevliga år som idrottslärare blev det. Samtidigt gnagde oron: Kan jag bibehålla entusiasmen i ytterligare 20 år med en åldrande kropp och svårare att själva visa och deltaga i de olika övningarna.

Dessutom fanns skrivglädjen kvar. Pero Landqvist, igen, hade på 60-talet gett mig uppdrag att skriva om friidrottens SM-tävlingar för ungdoma i Sydsvenskan. När jag i början av 1980-talet inte längre hade några uppdrag i Heleneholms IF eller IFK Malmö (där jag var klubbdirektör två och ett halvt år, 1978—1980, en lärorik period, som jag hade mycket nytta av i mitt kommande yrkesliv) fick jag fler och fler frilansuppdrag för SDS. 1983 och 1984 sommarvikarierade jag som redigerare.

Men när tidningen 1985 utlyste en tjänst, sökte jag. Men utan större hopp i en konkurrens som var stor, utbildad inom journalistik och dessutom yngre. Jag var trots allt nästan 46 år.

Men den 1 maj 1985 var jag extra stolt när jag med en fotograf åkte ut till Bokskogen för ett referat om nu nerlagda motionsloppet Bokskogsrundan. Mitt första uppdrag som yrkesjournalist.

Mina två ungdomsdrömmar var uppfyllda. 2025 är det jubileum för båda.