Sämre resurser kräver en annorlunda planering.

Jag tänker på tidningsbranschens kris med minskade personella resurser och minskat antal sidor.

Mina funderingar landar på min älskade Sydsvenska, som jag dagligen läst i 75 år, och dess sportsidor.

Vid ett möte i Lund med Idrottsgillet berättade chefredaktören Jonas Kanje att papperstidningen tryckets i cirka 33 000 exemplar men att prenumerationerna på e-tidningen var betydligt fler, gissningsvis kring 50 000. Det blir kanske en upplaga upp mot 90 000. Hur många personer har tillgång till samma ”tidning”? Jag har ingen klar uppfattning, skall vi anta två. Det blir 180 000 personer, ett i sig imponerande antal.

Hur många av dessa som tar del av sportsidorna vet jag naturligtvis inre heller. Men det är många. Mina funderingar landar då i frågan:

Är dessa många läsares idrottsintresse så smalt att de är nöjda med den extremt rikhaltiga bevakningen av Malmö FF, herr, Malmö Redhawks och stans både allsvenska lag i fotboll, MFF och FC Rosengård?

Mitt svar är: Jag tror inte det. Jag ändar mig: Jag vet.

Jag umgås i några olika konstellationer, där sport och tidningsläsning är en del av vardagen. I dessa grupper finns också inbitna MFF-are. I stort är vi eniga: Vi saknar alldeles för mycket.

Av geografiska orsaker var det en tid sedan Sydsvenskan valde bort elithandbollen i Höör och Ystad. I år försvann Trelleborgs FF. Det är några år sedan Landskrona Bois och Helsingborgs IK försvann från menyn. På den finns inte heller de lokala division 1-lagen Lunds BK, FC Rosengård, BK Olympic och Ariana.

På min tid på tidningen pratade vi ofta om redovisningsskyldighet. Det gällde inte bara resultat utan även om nyhetstexter utanför den absoluta eliten. Vi ville ge en allsidig bild av regionens idrott. I dagens bevakning får läsarna inte ta del av den stora fantastiska, lokala idrottsvärlden. Även utmärkta prestationer på hög svensk nivå, individuellt som i lag, uppmärksammas aldrig.

Det går att skylla på personalbrist och minskat utrymme.

Men nya tider kräver nytänkande.

Malmö FF behöver inte, som i dag, ett helt uppslag med tre artiklar inför l kvällens allsvenska möte mot Öster. Speciellt inre som det sällan eller aldrig är någon dag utan någon MFF-relaterad artikel.

Och varför inte några ord om gästerna från Växjö? Något intressant borde det finnas.

                                                  
                                                  
                                                  
                                                  
        Den 14 juli 1929 bildades Sydvästra Skånes Idrottskrets, förmodligen den första av sju i Skåne.

De andra var Sydöstra, Mellersta, Västra, Norra, Göinge och Kristianstadsbygden.

Initiativtagare, och den förste ordföranden i sydväst, var Anton Andersson, (senare Årestad), vid tillfället också ordförande i IFK Trelleborg. Han ledde kretsen till och med 1935. Skånes Friidrottsförbund bildades 1936 och fram till dess fanns en friidrottskommitté inom Skånes Idrottsförbund.

Huvudsyftet med kretsarna var att skaffa en hållfastare ram kring landsbygdens friidrott, se till att det byggdes arenor för ”allmän idrott” och värna om småklubbarnas intressen gentemot storklubbarna i städerna.

Malmö AI, IFK Helsingborg och IFK Malmö, de tre främsta skånska klubbarna under 1920-, 30- och 40-talen, inbjöds inte in i kretsgemenskapen. Men 1950, när IFK Malmös elitstatus försvunnit, blev IFK medlem fram till sektionens nerläggning 1955.

Sydvästra kretsen innefattade häraderna Skytts, Wemmenhög och Oxie (dock inte under de första åren Malmö) det vill säga de nuvarande kommunerna Vellinge, Trelleborg, Svedala och Skurup. Malmöklubbarna fick inträde i början av 1930-talet.

Gränsdragningen har aldrig varit rigorös. Rynge IK från Ljunits härad har varit medlem liksom Genarpsklubbarna (under olika epoker Genarps IF, IOGT Genarp och Romeleåsens IK) från Bara härad.

Under 1980-talet tillkom de nybildade ungdomsklubbarna Lomma FIK, Staffanstorps AI och Kyrkheddinge IF.

Att dessa föreningar sökte sig åt sydväst berodde förmodligen på att sydvästra kretsen alltid varit välskött med ett utbrett tävlingsprogram och att de större klubbarna i regel alltid deltog med stora trupper och oftast även med sina främsta. Det fanns länge en viss status att bli kretsmästare, även för seniorer.

Klubbarna som var med vid mötet den 14 juli 1929 var IFK Trelleborg, Trelleborgs FF, Trelleborgs Bollklubb, Skanör-Falsterbo IF, Hvellinge IF, Svedala IF, IK Finish (Eskilstorp) Skurups AIF och Samskolans IF (Trelleborg?).

Alla föreningarna fick var sin styrelserepresentant.

Redan den 24 och 25 augusti 1929 avgjordes de första kretsmästerskapen med IFK Trelleborg som arrangör.

Signaturen A-n, med största sannolikhet Anton Andersson/Årestad, gör i tidskriften SPORT OCH IDROTT en sammanfattning av tävlingen.

”Det var ett storstilat deltagande från de olika föreningarna, Två föreningar lågo här markant framom de övriga: IFK Trelleborg och Svedala IF. Trelleborgs-Kamraterna voro mest framträdande men Svedalaföreningen pressade hårt.”

Signaturen berömde också Hvellinge, Skanör-Falsterbo och Finish för talrikt deltagande men att avsaknaden av idrottsplats och träningsmöjligheter kom till synes.

Trelleborgs FF och Trelleborgs BK hade inga deltagare, klubbarna koncentrade sig på fotboll

I ”Idrottens Julkamrat”, en publikation utgiven av IFK Trelleborg, från 1929 (?) finns det noteringar om att tack vare bildandet av den sydvästra kretsen hade TFF, Vellinge IF och Skanör-Falsterbo IF friidrottsaktiviteter.  Troligen mest som interna tävlingar ett par, tre år.

I kretssammanhang har IFK Trelleborg alltid tillhört toppklubbarna. De aktiva hade under de första säsongerna bättre faciliteter än konkurrenterna från landsbygden, undantagandes Svedala som haft friidrottsbanor sedan 1910-talet. Först när Malmöklubbarna fick medlemskap i kretsen utjämnades styrkeförhållandena.

***

I Svedala IF, grundad 1908, hade friidrott på sitt program redan från starten och  hade verksamhet fram till 1950.

Det var en schism som splittrade friidrottarna och Sven ”Kiddi” Persson tog då de friidrottsintresserade medlemmarna till Svedala Frisksportarklubb, som var aktiv under cirka ett decennium.

Svedala Godtemplares IF hade friidrott på sitt program några år kring 1940.

När Gunilla Cederström, en av landets främsta damfriidrottare på 1960-talet, var gymnastiklärare på ortens grundskola deltog hon med ungdomar i kretsmästerskapen.

Svedala kommun anlade kring 1990 Svedalagårdens idrottsplats med allvädersbanor och en ny förening, Svedala FIK, under ledning av Tommy Ziegenfeldt hade under några år en fungerande ungdomssektion.

***

I tidigare årsberättelser från kretsen dyker klubbnamn som Rydsgårds AIF och Östra Torps GIF upp. Kaj Månson, sprintern, började i Rydsgård och via Sjöbo IF hamnade han i Malmö AI, där han blev flerfaldig SM-medaljör av olika valörer både i individuellt och stafett. Han representerade även Sverige i några landskamper.

Nils-Bertil Nevrup (Nilsson), MAI, blev 1951 sensationellt svensk mäster i höjd och tog därefter tre SM-brons i följd, gjorde sin första tävling för Östra Torps GIF, och några för Heleneholm, före övergången till MAI. Som veteran tillhörde Nevrup världen främsta.

Några år runt 1960 hade Ugglarp, en liten by mellan Anderslöv och Svedala, en idrottsförening (IF), som också hade friidrott på sitt program.

1957 avgjordes kretsens mästerskap i terränglöpning i Svaneholmsskogen av Janstorps AIF. Det är det enda avtryck Janstorp, en lite by norr om Skurup, gjort i friidrottshistorien.

***

Åren efter andra världskriget anlades många friidrottsanläggningar i landet. Friidrottsintresset var stort. Under kriget hade löparna Gunder Hägg och Arne Andersson (med flera) fyllt arenorna i sin jakt på världsrekorden. I de internationella mästerskapen efter freden tog de svenska friidrottarna många medaljer i en förhållandevis klen konkurrens. Friidrotten var stor i Sverige åren efter 1945.

Kommunerna byggde friidrottsanpassade idrottsplatser. På många orter i Skåne utan att det fanns någon etablerad förening. Många arenor utnyttjades bara under ett fåtal år. Så var fallet även inom Sydvästra Skånes Idrottskrets.

1949 invigdes banor i Anderslöv bredvid Samrealskolan och Anderslövs BoIK bildade då en friidrottsektion. Den var livaktig en bit in på 1950-talet, arrangerade en del kretsmästerskap, ett lag-DM för ungdomar samt en nationell tävling Söderslättsspelen med hjälp av Heleneholms IF.

Under de få år Anderslöv hade friidrott fick man fram många duktiga juniorer av hög skånsk klass.

Redan under 1930-talet var Anderslövs IF med i kretsen.

***

1952/53 var det Skurups tur att få kolstybbsbanor. Då återuppväcktes friidrottsintresset.

Redan innan nystarten deltog Skurups AIF i kretsverksamheten.

Lennart ”Skurup” Andersson bör ha börjat i Skurups AIF i slutet av 1940-talet innan han började tävla för Malmö AI och där han 1952 blev silvermedaljör vid SM på 4x1 500 m tillsammans med bland andra storstjärnan Lennart Strand.

Kretsen betydde mycket för tävlingsverksamheten för Skurup under 1950-talet. För de unga nybörjarna var mästerskapen en bra nivå att debutera på.

Kring 1960 var Skurups AIF kanske den ledande landsortsföreningen i Skåne och deltog med sitt herrlag i Skåneserien division 1, tredje nivån i ett då utbrett seriesystem på riksnivå. Under division 1 fanns i Skåne ytterligare två nivåer.

1960 blev Skurups AIF bästa förening vid de olika skånska mästerskapen för 20-årsjuniorer, mycket dock tack vare några duktiga inomhushoppare, det vill säga i grenarna längd och höjd utan ansats, mästerskapsgrenar i SM och DM till och med 1965.

Verksamheten leddes i stort av de unga aktiva, alla i 20-årsåldern. Studier gjorde att de flesta flyttade från köpingen. Det var omöjligt att hålla i gång en fungerande verksamhet. 1963 var det slut.

***

I början av 1950-talet syns namnet Höllvikens GIF även i fridrottssammanhang, Klubben deltog något år i det skånska seriesystemet och 1955 arrangerades en nationell tävling, Höllvikenspelen.

***

När Malmös mindre klubbar under 1930-talet blev medlemmar vitaliserades verksamheten i sydväst, först genom Limhamns IF, som blev den främste utmanaren till IFK Trelleborg. 1934 grundades IK Pallas.1940 tillkom Heleneholms IF och denna Malmötrio är tillsammans med Trelleborg och Finish historiskt sett Sydvästra Skånes Idrottskrets fem främsta klubbar.

Men listan över andra Malmöföreningar, som varit medlemmar är lång: Kvarnby IK, GF Örnarna (duktiga damer på 1930- och 40-talen), IFK Klagshamn, KFUM Malmö, Kulladals GIF (som 1938 blev Kulladals FF i fotboll och i december 1939 Heleneholms IF i friidrott), SJ IF, Lv 4 IF (med handbollsprofilen Sten Stigborg som idrottsofficer), Malmö Frisksportklubb, IK Scania (de hörselskadades idrottsförening), IS Waine, Spårvägens IF och Malmöpolisens GIF.

I en notering har jag även funnit Trunnerups Skidklubb från 1940-talet. Under de snörika vintrarna avgjordes även kretsmästerskap i skidåkning. Även KM i orientering har funnits på programmet.

(Trunnerup är en by i Skurups kommun, norr om Rydsgård.)

En annan förening i kommunen, Skivarps GIF, har haft friidrott i mindre omfattning och enligt hörsägen haft deltagare i KM.

***

I artikeln nämns 43 föreningar. Kretsen lär ha haft fler. Av dessa är det endast IFK Trelleborg, IK Finish, IK Pallas, Heleneholms IF, Genarps IF och Lomma FIK som har aktiva friidrottare, men ytterst få är seniorer som deltager i arenatävlingar.

Det var för den kategori aktiva som Anton Åndersson/Årestad 1929 grundade Sydvästra Skånes Idrottskrets.

Tiderna förändras.

Det finns fler förändringar. Till dessa återkommer jag.

Min gode vän Stefan Eckerströms läsvärda blogg kunde av någon underlig teknisk anledning inte fortsätta under sitt inarbetade namn.

Ny adress är:

Sportmedmera.blogspot.com

Besök rekommenderas!

Jag såg naturligtvis gårdagens toppmöte i den allsvenska fotbollen mellan Hammarby och Malmö FF, 2—0.

Det var en bra match mellan två bra lag, högt tempo, lagom aggressivitet, fina kombinationer, bra försvarsspel, duktiga spelare – i båda lagen. Och länge spelmässigt jämnt. Innan Hammarby tog över och vann välförtjänt. Men det behövdes ett osäkert ingripande av MFF-målvakten Richardo Friedrich vid 1—0 och ett ”flippermål” efter hörna vid 2—0. Större var inte marginalerna från ett kryss.

Därför har jag svårt att förstå att en MFF-relaterad site i en av sina rubriker påstår att MFF ska skämmas för sin insats. (Vill påminna att jag på den siten bara tar del av rubrikerna. Vägrar betala för supporterjournalistik.)

Lika undrande ställer jag mig Aftonbladets betygssättning på startuppställningarna, 33 plus till Hammarby, 21 till MFF.

Sydsvenskan följer sin vanliga linje, vid en MFF-förlust är allt elände. 20 poäng till de elva.

Det är ett MFF-syndrom, i alla led: Vid en förlust är det alltid det egna laget som underpresterar. Aldrig – nästan i alla fall – ett erkännande till de segrande motståndarna,

Det är ju faktiskt så att det inte är första gången denna vår som Hammarby spelar bra och vinner.

Och ett lag kan spela bra och likväl förlora. Till och med Malmö FF.

***

Malmö FF är givetvis favorit till att försvara sitt SM-guld.  Trots att man efter dagens matcher kan vara nere på åttonde plats. Blir det en vinnare i IFK-mötet mellan Norrköping och Göteborg (min kvällsmeny) och i matchen Gais—BP hamnar mästarna som åtta.

MFF har den bredaste truppen, men jag har svårt att se skadebenägna spelare över de 30 som förstärkningar över en längre tid i ett mästarlag. Jag tänker på Anton Tinnerholm, Martin Olsson, Oscar Lewicki och Stefano Vecchia.

Titt som tätt hävdas det om att alla MFF:s bänkspelare skulle gå in i vilket allsvenskt lag som helst.

Nonsens, visst Johan Karlsson, Nils Zätterström (bra i går), Emmanuel Ekong, Oliver Berg, Sead  Haksabanovic, Adrian Skogmar (den för mig den mest positive spelaren i går i MFF) och Daniel Gudjohnsen är alla duktiga spelare, men de behöver definitivt visa mer över tid för övertyga mig om den klass som skulle göra dem till startspelare i alla MFF:s konkurrenter.

Så dålig är inte Allsvenskan. Det finns många bra lag med många duktiga spelare.

Det blev mycket idrott i tv under helgen.

Med mycken dramatik.

Men jag hann även med annat.

Tv:n är en välsignelse när man med ålderns rätt inte är lika transportabel som tidigare. När dessutom utbudet var så enormt som det var de senaste dagarna är det bara att tacka och buga.

Dramatiken var sannerligen extremt i de matcher jag följde, mer eller mindre. Med den moderna tekniken finns ju också möjligheten att i efterhand följa en match utan att känna till slutresultatet. Den möjligheten utnyttjade jag.

Nörd? Svar: Ja!

Lite av det mest dramatiska:

*) Segermål på straff för Elfsborg mot Degerfors som missade sin. Degerfors var bra.

*) Såg bara förlängningarna  av första SM-finalen i hockey, Brynäs avgjorde en bit in i femte perioden mot Luleå.

*) Brage gjorde 1—0 mot Trelleborgs FF i 93:e efter touch och stolpe in.

*) En frisparksvariant avgör derbyt mellan IFK Göteborg och Häcken, 2—3, i 97:e minuten,

*) Den allsvenska hockeyfinalen, tredje mötet mellan AIK och Djurgården avgjordes också i period 5, denna gång i AIK-favör.

*) Djurgården—Gais, förvisso mållöst, men många ”närasituationer” för Djurgården.

*) Jag hann också se sista halvleken av tredje SM-semifinalen i handboll mellan OV Helsingborg och Hammarby. Med tolv minuter kvar ledde Stockholmslaget med 23—18, finalplatsen syntes klar. Men OV gick i kapp, 27--27. Med elva sekunder kvar fick OV straff. 19-årige Alfred Arnelin sätter den säkert. OV håller liv i kampen om en finalplats.

Det var kantspelaren Arnelins elfte mål, det ena mer spektakulärt än det andra. Ett av dem var ett konststycke, omöjligt att beskriva. Definitivt ett av de mest sevärda jag sett av alla de tusentals jag upplevj genom åren.

***

Det var ett värdigt avslut på en sällsynt dramatisk idrottshelg i tv-fåtöljen.

En påsklunch med familjen, en god och trevlig sådan, gjorde att jag i går i efterhand fick välja min kvällsfotbollsunderhållning.

Mjällby—Hammarby eller Malmö FF—Sirius?

Det blev matchen på Strandvallen i Hällevik. Det mötet kunde nog bli det mest intressanta och spännande. MFF skulle väl bara hemma köra över ett Sirius som senast hemma föll med 3—0 mot Brommapojkarna. Nu blev det inte så. Uppsalalaget överraskade och nådde 1—1. Nog så spännande att lyssna efter de eventuella målplingandena samtidigt med det händelserika mötet i Blekinge.

Det var en toppmatch. Förvisso svajade Hammarbys defensiv men det är lite enkelt att förklara förlusten på försvaret. De tre hemmamålen föregicks av strålande kombinationer.

Mjällby är ett välkomponerat kollektiv med spetskompetens. Elliot Stroud och Niklas Röjkjaer är de som oftast får de högsta lovorden. Berättigat.

Jag vill dra fram en tredje spelare, målvakten Noel Törnqvist. I de tre matcher jag sett Mjällby (Elfsborg, Häcken och nu Hammarby) har Noel i kritiska moment svarat för mer eller minde avgörande räddningar. Han är en av landets absolut bästa målvakter.

***

Malmö FF:s överraskande poängtapp  mot Sirius vill jag inte kommentera eftersom jag bara sett ett kort sammandrag.

Fäste mig dock vid en välformulerad passus i SDS:s Kent Leijon Jönssons

krönika angående ändringarna i startelvan: Allt för att hålla igång sin på pappret kvalitetstarka trupp.

Just orden på pappret är signifikativt för prestationerna över tid från många av de nya och även av de mera etablerade.

***

Såg i sena torsdagskvällen Djurgårdens avancemang till semifinal i Conference League och ett dubbelmöte mot Chelsea och nya sköna miljoner in på kontot. Och vilken känsla att kunna bjuda 30 000 åskådare på 3Arena en tävlingsmatch mot en av världens mest kända klubbar.

Vinsten med ett sargat lag var meriterande. Låt vara att Djurgården fick en viss fördel av att en Rapid Wien fick en spelare utvisad redan efter nio minuter. I gengäld fick Djurgårdens tunna en spelare mindre att laborera med.

4—1, totalt 4—2, pratar man inte bort.

Djurgården var bra med de lysande stjärnorna Tobias Gulliksen, 22 år, och den 19-årge japanske backen Keita Kosugi. Deras insats i Wien lär ha lockat åtskilliga intressenter.

Sveriges plats i hierarkin syntes klart. De allsvenska klubbarna kan inte tacka nej till bud från en förening från ens den österrikiska ligan. Rapid är förstås en välkänd klubb med en stor arena. I sin trupp hade Rapid Wien Kalmar FF:s Isak Jansson och BK Häckens Romeo Amane. Två duktiga spelare, utan stjärnglans, som under säsongerna i Allsvenskan i alla fall höjde kvaliteten.

Det ryktas ständigt och jämt om Henrik Rydström. Malmö FF:s fotbollstränare.

När tar han nästa steg i karriären, när flyttar han utomlands?  En profilerad MFF-krönikor menade till och med före seriestarten att en utlandsflytt för honom var det enda hotet mot ett tredje raka MFF-guld.

Men hur stort är intresset utanför Sveriges gränser? MFF:s spel i Europa har inte imponerat. Och vilken sorts fotboll vill han spela? Vet Rydström det ens själv? Det är nog mer än jag som tycket att hans intervjusvammel i många fall är obegripligt.

Och vi som såg måndagsmötet mellan AIK och MFF, 0—0, blev väl än mer konfunderade. Över 60 procents bollinnehav, till största del tempofattig kring mittlinjen., utan ett skott på mål. Så ser inte den moderna internationella fotbollen ut. Och det är dit MFF vill komma. Och kanske är det där Rydström vill verka i en större klubb än Malmö FF.

Henrik Rydström har mycket att bevisa, innan han är mogen större uppgifter.

Jag var på fest i går, 50-årsjubileum.

Vi var 2x700 personer i Heleneholmshallen, när Malbas firade sina första 50 år. Klubbens båda A-lag spelade match, herrarna vann i Superligan över Djurgården och befäste sin fjärdeplats viket innebär kvartsfinal mot Ockelbo.

Damerna föll däremot i en ren final mot Brahe med sex poäng i en av två division 1-grupper.

Malmös enda morgontidning uppmärksammade jubiléet och dammatchen med både krönika och referat. Det kan väl Malbas vara värt? Klubben är en av Malmös största idrottsföreningar, har en av landets absolut främsta ungdomsavdelningar och de båda seniorlagen tillhör cirka topp-15 i landet. Den dagliga verksamheten syns inte i massmedia mer än med resultat och tabell. Målskyttarna på nivå 7 i herrfotboll och 5 för damer kan dock få se sina namn i tryck i dagens Sydsvenska. Logiken får andra förklara.

Nästa säsong lär det dock bli en förbättring. Malbasdamerna har nämligen både på sportsliga och ekonomiska grunder kvalificerat sig till Basketligan. Där finns redan Eos från Lund och deras seriematcher får alltid några rader.

***

Av familjära skäl har jag de senaste åren följt damernas division 1-grupper kontinuerligt. Min enklas analys är att dessa serier ger en dålig utbildning för lagen som avancerar till ligan. Som nu för Brahe och Malbas. Det är endast i lagens inbördes möten de mött utvecklande motstånd. I övrigt har det varit mer eller mindre överkörningar. Det visade sig i går. När tempo och intensitet, tillsammans med matchens betydelse och prestige, höjdes då blev missarna i alla sekvenser betydligt fler än i de andra matcherna.

Samma tendens finns i Norrettan, där Riksidrottsgymnasiet i Luleå (RIG) och Fryshuset varit lika överlägsna som Brahe och Malbas. RIG med två Malbasspelare (de representerar Malbas i USM) kommer spelåret 2025/26 också att spela i högsta serien.

Malbas är på det klara med att laget måste förstärkas även om det finns utvecklingspotential i laget och talanger i ungdomslagen. I höstas möttes Malbas och Eos i Svenska cupen. Malbas var chanslöst. Eos blev nia i Basketligan, vann bara fyra av 20 matcher. Skillnaden mellan de två högsta serierna är enorm. Och tyvärr är lagen från ettan illa förberedda utan erfarenhet av tillräckligt många utvecklande möten under en hel säsong.

Även damerna borde ut idrottslig synpunkt ha ett mellansteg i form av en Superetta. Herrarnas är en bra serie med jämna matcher. Och inte minst utvecklande. Malbas hittills utmärkta säsong är ett klart bevis.