Det får bli några OS-funderingar till.

Jag följde naturligtvis en av mina favoritsporter, handbollen, under dagarna i Paris och Lille. Med på en gång fascination och olustkänsla. Vi tar det där om känslan senare i avsnittet.

De svenska damerna blev åter fyra. I tre av de fyra senaste mästerskapen har Sverige placerat sig som just fyra. Laget är ett stabilt världstopplag, inte minst accentuerat genom vinsten över de blivande OS-guldmedaljörerna Norge. Under de stora mästerskapen följs det sympatiska laget av en stor tv-publik, dels för att laget är bra och dels för att damhandboll på den här nivån är hög underhållning.

Tyvärr är intresset svagt för den inhemska ligan. Senaste säsongen hade degraderade Lugi högst publiksnitt, 736, topplaget Skuru sämst, 201. Ger ett så klent intresse ekonomiska muskler för att få fram en bättre bredd? Nu spelar förvisso de allra flesta i landslaget i utländska och utvecklande ligor men det som i min värld skiljer Sverige från de ständiga toppnationerna Norge, Frankrike, Danmark är bristen på alternativ. Jag led med Elin Hansson, när hon tvingades spela non stop i avslutningsmatcherna trots att allt självförtroende försvunnit på vägen.

***

Herrarna infriade inte helt förväntningarna. Alla nyckelspelare måste vara på topp i alla matcher för att nå medalj. Nu var det lite si så där hos en del. Då fungerar det inte fullt ut i ett tufft OS.

***

Nu till olustkänslan. Vid varje jämn match, speciellt på herrsidan, blir det alltför många diskutabla domslut, i synnerhet i beträdandet av försvarsmållinjen. Jag tänker inte bara på de domslut i slutsekunderna som gynnade Danmark både mot Sverige och Slovenien. I dessa matcher fanns det fler liknande situationer som inte gav berättigade bestraffningar. Givetvis blir det mer uppmärksammat i de sista av sekunder. I semin mot Danmark var domarmarginalerna verkligen inte Sloveniens.

Jag har vid åtskilliga tillfällen påpekat det nästan omöjliga att döma handboll med sin intensiva närkontakt på en liten yta. Som sagt: Olustkänslan infinner sig för ofta. Likväl gillar jag handboll.

I finalen mot Tyskland visade förstås Danmark vilket oerhört bra lag man har.

***

Medaljligan, med alla sina felaktigheter och orättvisor, intresserar de flesta.

Sverige har sin Duplantis. Han kan ta, och tar, ett guld. En duktig herrgymnast kan ta åtta medaljer, en kvinnlig sex.

Okej, vi har vår Sarah med sina två guld.

USA och Kina var överlägsna i den officiella medaljligan. Trea kom Japan på fler guld än Australien, som dock fick 53 medaljer medan Japan fick nöja sig med 45.

En imponerande insats av Australien med sina blott 27 miljoner innevånare.

Nya Zeeland, 5 miljoner boende, kom elva med 20 medaljer.

Det är två starka grannationer.

Nederländerna med sina 18 miljoner är också en stark idrottsnation, officiell sexa med 34 medaljer. Av de europeiska länderna var det endast de betydligt folkrikare Frankrike (64), Storbritannien (65) och Italien (40) som tog fler medaljer. Tyskland kom efter hur man än räknar, 33 medaljer.

16) Sverige och 18) Norge, officiellt, är förväntade placeringar. Man skall också ta i betraktande att i dessa båda länder är konkurrensen om talangerna stora sfrån vinteridrotterna.

***

Slut från OS 2024.