I dag gjorde jag per tåg en nostalgitripp.

Malmö—Simrishamn fram och tillbaka.

Sommarkortet är bra.

Som boende i Skurup i över 20 år har man gjort några hundratals resor på Grevebanan, som för övrigt fyller 150 år i år. Det blev många resor till Ystad, fyra skolår med sexdagars skolvecka blev en hel. Läxläsning till Ystad, kortspel på hemresan. Resorna till Malmö var färre, ofta idrottsrelaterade, först med ånglok senare med rälsbuss.

Men tidigare har jag aldrig åkt tåg öster om Ystad.

Men mycket har hänt. I Malmö var startstationen Malmö Västra, sen Södervärn och Hindby, tre platser där det  numera inte passerar några tåg. Kör förbi gör tåget också Skabersjö, Börringe, Näsbyholm, Rynge och Marsvinsholm. Charlottenlund har bytt namn till Svarte.

Utsikten har förändrats. Träd och buskar växer mycket på 50 år. Från tåget ser man inte längre Börringesjön. Men mellan Näsbyholm och Skurup kan man skymta den nya Näsbyholmssjön, som torrlades på 1870-talet.

Svedala och Skurup, de största samhällena på sträckan, har vuxit. Oxie har blivit en stor stadsdel i Malmö. Svarte, förr några villor, längs Riksväg 9, är nu ett stort villaområde.

***

Sträckan mellan Malmö och Simrishamn bjuder också på idrottshistoria, stort som smått, och även personliga minnen, vemodiga och glädjefyllda.

Precis efter Skabersjö slott, från Malmöhållet, norr om järnvägsspåret kan man se en nerlagd fotbollsplan, där man spelat allsvensk fotboll under sju säsonger. Helt sant är det inte. När den första riksomfattande Damallsvenskan spelades 1987 hade Skabersjö IF precis degraderas från den södra division 1-gruppen. Men många är de landslagsspelare som fostrats på idrottsplatsen i byn, som knappt finns.

***

Mitt friidrottshjärta blöder inte så lite när tåget åker förbi idrottsplatserna i Svedala, Skurup och Köpingebro, där har man tävlat åren kring 1960. Nu finns inga friidrottsytor på dessa orter. I Tomelilla passerar man inte idrottsplatsen men  här är också friidrotten försvunnen sen många, många år. Förbi kupéfönstret  dyker vägvisare till Kivik, Glemmingebro och St Olof upp. Där har det funnits livaktiga friidrottsklubbar. St Olof med den legendariske tränaren och ledaren Sten Nilsson upptäckte och vägledde i ungdomsåren två blivande mångfaldiga svenska mästare, Kurt Hansson och Kenth Andersson.

***

Under mina Skurupsår följde jag Skurups AIF:s fotbollslag även på bortaplan. På Ystads idrottsplats i Sandskogen, tåget passerar, i Tomelilla, Simrishamn, Gärsnäs, Lunnarp och kanske också Smedstorp har jag sett mitt kära SAIF.

Inte att förglömma andra orter på sköna Österlen, där järnvägslinjen inte sträcker sig.

Åren kring 1960 var Skurup ett av de bästa lagen i Sydostskåne.

***

Svedala gamla idrottsplats vid 108:ans infart från Trelleborg har av två anledningar en plats i mitt idrottsliv.

Som 15-åring, tror jag, gjorde jag min första friidrottstävling utanför Skurup, en klubbmatch för seniorer mellan Svedala IF och SAIF. Jag hoppade höjd. Reglerna  förbjöd en 15-åring att springa längre än 200 meter på bana, så jag fick inte deltaga i det jag kanske var något bättre i.

***

Ett annat minne: En fotbollsmatch i JDM mellan samma föreningar. Våra båda duktiga målvakter var båda förhindrade att deltaga. Vi drog lott om vem som skulle stå. Oturen föll på mig. I ärlighetens namn var jag inte speciellt bra i fotboll, varken inne eller ute. Men tydligen var jag riktigt dålig som målvakt i den matchen,

Min 9-årige lillebror var av någon anledning med och såg matchen. Bredvid sig hade han några experter från hemmalaget, som snabbt var framme med sina kommentarer:

-         Deras målvakt är ju riktigt dålig.

Det fick min stackars lillebror höra. Han gick därifrån – och skämdes.

Historien har jag hört vid familjeträffar då och då i närmare 70 år efter förlusten, för det blev det.

Och varje gång jag åker förbi den olycksaliga platsen, då minns jag.

Så även i dag.

***

I en gammal mans hjärna är minnen och nostalgi viktigt i vardagslivet.

Därför gav dagens tripp en uppiggande kick.