Detta inlägg skulle ha publicerats klockan 16 i dag, men ett mindre datorhaveri gjorde att det blev uppskjuter till kl 22.55

Om några timmar börjar Malmö FF:s andra halvlek i Champions League- kvalet  borta på Färöarna mot Klagsvik.

MFF leder med 4—1 och det finns väl ingen som tvivlar på ett svenskt avancemang. All respekt för Klagsvik men det är inget speciellt bra lag av det man fick se i förra veckan i Malmö. Även om en enögd krönikör på en MFF-relatera site ville vilseleda sina läsare och menade att färingarna var bra. Siten är låst och även om avgiften är l låg betalar jag inte för att läsa supporterjournalistik. Rubrik och ingress räcker.

Klagsvik är inget bra lag. Vi pratar Champions League.

***

Henrik Rydström, MFF-tränaren, roterade kraftigt inför lördagens hemmamatch mot Sirius, 0—1.

Han kan naturligtvis så mycket mer fotboll än jag och känner sin trupp. Men är inte prioriteringen underlig? Sirius hade dagarna före skärrat MFF betydligt mer än Klagsvik. Jag ser Uppsalalaget som ett avsevärt tuffare hinder än Klagsvik. Speciellt som MFF leder det kvalmötet med 4—1.

Det idisslas ständigt om nödvändigheten av rotation. Men förlåt en amatörfråga:  Borde proffsspelare inte tåla två matcher per vecka? Mot, för att ta det senaste exemplet, ett mittenlag i Allsvenskan och ett lag från Färöarna?

Siriusförlusten kan bli kostsam i jakten på ett försvarat SM-guld.

***

En annan Malmökrönikör menade att Rydströms stora problem var att hantera  sin stora trupp med sin spetskompetens. Men med nuvarande skadesituation och med många icke helt matchtränade spelare är truppen inte avskräckande stark. Gamla meriter är en dålig måttstock att bedöma en aktuell styrka.

Krönikörens egen tidnings betygsättning från de senaste allsvenska matcherna  har visat på ihåligheten.

Formtabellen över de senaste fem seriematcherna, två vinster, ett kryss och två förluster, tyder inte heller på stabil mästarform.

Det finns lite skånsk touch till Tara Babulfaths OS-brons i judo.

När jag satt och lyssnade på hennes framgångsrika lördag i Paris började jag undra varför jag kände igen namnet Babulfath. Efter en stund kom jag på det. Någon gång kring år 2000 hade jag av någon anledning vid ett Stockholmsbesök  i en liten lägenhet på Tegeludden intervjuat brottaren Ida Hellström. Jag tror att Sydsvenskan hade en artikelserie av något slag. Jag minns inte varför Vellingetjejen Ida var aktuell. Men hon delade lägenhet med Mohammad Babulfath, hennes nuvarande man. Tara är deras dotter.

Ida kom aldrig själv till något OS. Första gången damer fick OS-brottas var 2004 och då endast i fyra viktklasser. Ingen passade Ida. Hon slutade då efter en lysande karriär, med ett silver och tre brons i VM samt tre EM-silver. Ida blev svensk mästarinna elva gånger och representerade Skegrieklubben IF Altona, Hököpinge BK, Malmö Tigers och efter flytten till Stockholm Spårvägens BK.

Hade dambrottning tidigare än 2004 fått OS-status hade förmodligen Ida blivit familjens första OS-medaljör. Under 1990-talet var hon en av världens bästa brottare under många år.

Jag har i ett blogginlägg för några år sedan föreslagit att Ida Hellström som en framgångsrik pionjär för svensk dambrottning borde föräras en plats på Malmös Walk of Fame på Stadiontorget. De flesta av hennes framgångar fick hon när hon representerade Malmö Tigers, tränad då av legendariske Lars-Erik Skiöld.

Mitt förslag kvarstår.

***

Mohammad Babulfath deltog i OS 2004 i Aten utan framgång. Han blev senare förbundskapten. Han är tränare för Tara.

Vilken härlig OS-start det blev.

Självfallet vet jag att en enstaka, inledande seger i ett gruppspel i slutändan inte betyder en rak väg till en topplacering. Men de svenska handbollsdamernas vinst, 32—28, mot Norge kan ge inspiration inte enbart till laget självt utan till hela den svenska OS-truppen.

Under ett olympiskt spel förenas lagen och de enskilda aktiva över de annars lite konstlade gränserna de olika idrotterna emellan. I ett OS tävlar alla för ”laget” Sverige i sin jakt på medaljer.

Även om jag anser att fokuseringen på medaljer och medaljligan tar bort glansen från andra strålande prestationer.

***

Tillbaka till handbollsmatchen!

Åter fick jag bekräftat att damhandboll i internationella mästerskap är bland det mest underhållande i idrottsväg man kan uppleva. Det var ett rasande tempo både i löpningar och passningar, kryddat med finessrika kombinationer och spektakulära avslut.

Jag är fullt medveten om att handbollen publikmässigt inte kan konkurrera med exempelvis fotbollen. Men en neutral åskådare måste väl tillstå att Sverige—Norge bjöd på en större underhållning än exempelvis de svenska fotbollsdamernas EM-kval mot Frankrike och England.

***

Johanna Bundsen, målvakten, var förstås den stora matchvinnaren. Men det fanns andra spelare som starkt bidrog till överraskningen. Inte minst unga Nina Koppang. Att Nathalie Hagman efter tre (?) raka missar – eller räddningar av Katrine Lunde – fortsatte att gå på avslut var en avgörande detalj. Emma Lindquists mod vid det avgörande rycket kan inte nog berömmas. Jamina Roberts stabilitet var som vanligt betydelsefull.

Ja, jag vet att Norge saknade en av världens främsta spelare, Henny Reistad, men det gör inte den svenska insatsen sämre.

***

OS har börjat.

Andra halvlek av Allsvenskan  bli spännande.

Inte minst bottenstriden, där åtta lag ligger inom sex poäng. I andra ord två segrar kan ändra det mesta.  Tätstriden tror jag inte blir lika hård, möjligen om den tredje Europaplatsen. Malmö FF och Djurgården lär inte tappa de två första platserna.

***

Vårens positiva överraskningar är främst två, Mjällby och nykomlingen Gais. Deras lagbyggen visar att man kan forma bra allsvenska trupper med bra scouting i de lägre svenska serierna.

Den verkliga kontrasten syntes tydligt i måndagsmötet Gais—AIK, 2—0. Det är förbluffande att en storklubb som AIK med en hygglig akademi måste använda så många mediokra utländska spelare.

***

En stor missräkning har Häcken varit. I de två senaste matcherna tappade laget fem poäng på övertid. Det håller naturligtvis inte för att nå en topplacering. Förlusten av Samuel Gustafson märks tydligt, i synnerhet som Mikkel Rygaard ännu inte kommit upp i samma standard som de senaste åren.

I sina bästa stunder kan Häcken vinna över alla lag i serien. Kryssade under våren både mot Djurgården och MFF, men i protokollet finns alltför många, nästan oförklarliga, bottennapp.

***

Oscar Hiljemark, den nye Elfsborgstränaren, har fått en lyckad start med fem raka segrar, tre i Allsvenskan och två i Europa. Han gjort ändringar i spelsystemet och vågat rotera en hel del. Det har visat att Boråslaget har en  bred trupp som kan hantera dubbelspelet i Sverige och Europa.

Se upp! För upp lät det gå för Elfsborg.

***

Hammarby har många, unga lovande spelare i sin trupp, vägledda på plan av en av seriens bästa spelare, Nahir Besara. I den senaste matchen, 2—0 mot Brommapojkarna, fanns 12 spelare födda 2000 och senare i tuppen, därav några tonåringar. Kim Hellberg, tränaren, är på väg att bygga något intressant.

Hammarby kan bli en aspirant till en Europaplats, har inga kraftödande matcher i Europaspel.

***

Djurgården har en något annorlunda åldersprofil i sin trupp, där finns, liksom i MFF, rutin i massor. Har i säsongens inbördes möten mot MFF visat att man kan utmana mästarna, förlust efter straffar i cupfinalen och 0—1 i mötet på Tele 2 med målet i 93:e minuten. På den negativa sidan för Djurgården finns svårigheterna att vinna de stora Stockholmsderbyna. Hittills i år 0—3 mot Hammarby och 0—2 mot AIK.

Men sett till den nuvarande poängskörden i halvtid ser jag Djurgården som den ende realistiske utmanaren till Malmö FF.

***

Ett topptips med halva facit i hand:  1) Malmö FF, 2) Djurgården, 3) Elfsborg, 4) Hammarby, 5) Mjällby, 6) Häcken, 7) Gais, 8) AIK.

Bottenstriden blir tuff. Visserligen är Västerås bara två segrar från att nå i kapp fem lag, men det skall göras. Jag tror inte VSK räcker till. Men sen? BP många kryss kan visa sig ödesdigert. BP och VSK åker ut. Och ”som vanligt” får Halmstad kvala.

***

 Men dessa amatörfunderingar kan kullkastas helt innan de olika fönstren stängs, några först en bit in i september. Då återstår 10 omgångar.

Halva Allsvenskan återstår.

Malmö FF och Mjällby har förstås i en tidigarelagd omgång spelat in tre poäng efter segrar mot Elfsborg respektive Häcken. Det ger naturligtvis en viss trygghet att ha säkrat poängen, samtidigt som de lag med en match mindre känner en viss stress för att gapet inte skall bli större för de jagande lagen. Jag tänker närmast på Djurgården, som kanske den enda realistiska utmanaren till Malmö FF.

***

15 omgångar återstår. Samtidigt är transferfönstret öppet. Det kan blåsa friskt åt alla håll.  Och har väl redan gjort det. Ser just när jag skall påbörja den här bloggen att Djurgården åter sökt sig till Listerlandet och köpt – det är väl detta verb man skall använda nuförtiden, inte ”värva” – Mjällbys Adam Ståhl.

Det känns onekligen lite underligt att serien just har återstartat och efter två, tre matcher tvingas lagen bygga om i startelvorna.

***

Jag har sett, via tv, ett 60-tal allsvenska matcher.

Efter de inledande omgångarna spekulerades det i sedvanlig ordning i om MFF skulle klara sig obesegrat genom serien. Så dålig är inte konkurrensen. 29 plusmål på 16 matcher imponerar. Men 25 av dem härrör sig från sex möten, 27—2, mot lag från den nedre halvan.

Att göra sena mål på övertid är en styrka. MFF har säkrat två vinster och ett kryss efter minut 90. Skicklighet plus rätt marginaler har gett detta fina utgångsläge.

Detta skrivet för att kanske dämpa lite av euforin i MFF-land.

***

Europaspelet för MFF; Djurgården, Häcken och Elfsborg kommer självfallet att påverka fortsättningen av Allsvenskan. Plus i vilken riktning det kommer att blåsa i transferfönstret.

När det gäller MFF är den bristande snabbheten på några försvarsspelare det i min värld det stora orosmomentet. BP, Mjällby och Sirius avslöjade bristerna.

***

Återkommer med ytterligare funderingar inför Allsvenskans andra halvlek.

Får man bli lite idrottsfilosofisk så här en varm sommardag?

Jag undrar över vad som gör en idrott stark. Min filosofi under mina år som ledare har varit att bredd ger topp. Och för att utveckla toppen behövs lokal och regional konkurrens.

Det är i sken av detta som jag vågar konstatera att skånsk friidrotts regress, sett över hela registret, beror på det saknas elitkonkurrens till Malmö AI. De talanger de mindre skånska föreningar upptäcker och fostrar hamnar till stor del i MAI. Men har MAI resurser, ekonomiska, ledar-  och träningsmässiga, att ta tillvara all den talang som kommer till föreningen? Och samtidigt ge sina egna ungdomar den stimulans som är nödvändig för en elitsatsning.

Jag tycket inte det. Frånfallet är över tid för stort. Det visar en genomgång av den skånska årsstatistiken några år tillbaka.

I min värld är förklaringen enkel: Brist på konkurrens både distriktsmässigt och lokalt. Det finns inga, eller få, alternativ.

IFK Lund är på sprintsidan ett ypperligt alternativ. Det är det enda. I stort sett.

IFK Helsingborgs ekonomiska problem har visat sig förödande för en bred skånsk elitkonkurrens.

***

Bilden av skånsk simning är annorlunda.

Här är konkurrensen på elitplanet hård och det finns klart fler föreningar med aktiva som kan hävda sig på SM-nivå för seniorer.

Men i storstaden Malmö finns en likhet. I simning är numera Malmö KK helt dominerande. SK Ran syns knappast längre i SM-sammanhang för varken seniorer, juniorer eller ungdomar. I friidrott har Heleneholms IF hamnat i samma situation.

***

Den senaste tiden har simningen haft sina inhemska mästerskap för seniorer, juniorer och ungdomar. Nästan helt utan massmedial uppmärksamhet i min tidning,

I föreningstävlingen för seniorer, där simningen är generös och ger poäng till de 16 främsta, kom Helsingborg tvåa, 3) Malmö KK, 6) Poseidon, Lund, 11) Landskrona. Ytterligare sex Skåneföreningar, av 55, tog poäng.

Medaljskörden

Helsingborg                     6—3—2

Malmö KK                        2—4—7

Poseidon                          3—1—1

Landskrona                      2—2—2

Kristianstad                     3—0—0

Sjöbo                               0—2—1

Ringsjön                           0—1—0

Sydsim                              0—1--0

***

JSM, 19 år är högsta åldern

Föreningstävlingen

2) Helsingborg, 3) Malmö KK, 7) Kristianstad. Ytterligare fyra klubbar erövrade poäng.

Skånska medaljer

2) Kristianstad                 6—3—1

3) Malmö KK                    3—3—2

14) Poseidon                    1—1—0

19) Helsingborg                0—2—4

21) Triton, Staff-torp        0—2—1

***

Sum-Sim, två åldersklasser, 15—16 och 13—14.

Föreningstävlingen

2) Helsingborg, 5) Malmö KK, 9) Vellinge/Näset. Ytterligare nio klubbar erövrade poäng.

Skånska medaljer

 2) Helsingborg               13—9—8

13) Malmö KK                   2—0—4

17) Poseidon                    1—3—1

23) Vellinge/Näset           1—0—0

30) Ystads SS                    0—2—0

32) Triton                         0—1—2

38) Ängelholm                  0—1—0

***

Totalt 15 klubbar hade simmare bland de 16 främsta i de 4x2 åldersklasserna. Men precis som i friidrott finns det kommuner utan aktiva föreningar och tidigare starka simfästen har försvunnit.

Sett över alla åldersklasser är skånsk simning i grunden stabilare än skånsk friidrott, accentuerat på seniorsidan.

Varför?  Jag har inget svar, bara en amatörfundering: Friidrotten med sina många vitt skilda grenar fordrar speciella kompetenser (slägga och stav, för att nämna två väsensskilda grenar, är svåra att kombinera) har inte tillräckligt med elittränare medan jag inbillar mig att en tränare i simning behärskar alla fyra simsätten.

Tidigare hade simningen svårt att behålla de aktiva upp över de 20 åren. Den trenden har man vänt. Friidrottens ålderskurva har gått åt andra hållet.

Simningen har bättre utnyttjat mottot: Med bredden mot toppen.

***

Mitt friidrottshjärta lider. Men jag beundrar simningen. Utan avund.

I dag gjorde jag per tåg en nostalgitripp.

Malmö—Simrishamn fram och tillbaka.

Sommarkortet är bra.

Som boende i Skurup i över 20 år har man gjort några hundratals resor på Grevebanan, som för övrigt fyller 150 år i år. Det blev många resor till Ystad, fyra skolår med sexdagars skolvecka blev en hel. Läxläsning till Ystad, kortspel på hemresan. Resorna till Malmö var färre, ofta idrottsrelaterade, först med ånglok senare med rälsbuss.

Men tidigare har jag aldrig åkt tåg öster om Ystad.

Men mycket har hänt. I Malmö var startstationen Malmö Västra, sen Södervärn och Hindby, tre platser där det  numera inte passerar några tåg. Kör förbi gör tåget också Skabersjö, Börringe, Näsbyholm, Rynge och Marsvinsholm. Charlottenlund har bytt namn till Svarte.

Utsikten har förändrats. Träd och buskar växer mycket på 50 år. Från tåget ser man inte längre Börringesjön. Men mellan Näsbyholm och Skurup kan man skymta den nya Näsbyholmssjön, som torrlades på 1870-talet.

Svedala och Skurup, de största samhällena på sträckan, har vuxit. Oxie har blivit en stor stadsdel i Malmö. Svarte, förr några villor, längs Riksväg 9, är nu ett stort villaområde.

***

Sträckan mellan Malmö och Simrishamn bjuder också på idrottshistoria, stort som smått, och även personliga minnen, vemodiga och glädjefyllda.

Precis efter Skabersjö slott, från Malmöhållet, norr om järnvägsspåret kan man se en nerlagd fotbollsplan, där man spelat allsvensk fotboll under sju säsonger. Helt sant är det inte. När den första riksomfattande Damallsvenskan spelades 1987 hade Skabersjö IF precis degraderas från den södra division 1-gruppen. Men många är de landslagsspelare som fostrats på idrottsplatsen i byn, som knappt finns.

***

Mitt friidrottshjärta blöder inte så lite när tåget åker förbi idrottsplatserna i Svedala, Skurup och Köpingebro, där har man tävlat åren kring 1960. Nu finns inga friidrottsytor på dessa orter. I Tomelilla passerar man inte idrottsplatsen men  här är också friidrotten försvunnen sen många, många år. Förbi kupéfönstret  dyker vägvisare till Kivik, Glemmingebro och St Olof upp. Där har det funnits livaktiga friidrottsklubbar. St Olof med den legendariske tränaren och ledaren Sten Nilsson upptäckte och vägledde i ungdomsåren två blivande mångfaldiga svenska mästare, Kurt Hansson och Kenth Andersson.

***

Under mina Skurupsår följde jag Skurups AIF:s fotbollslag även på bortaplan. På Ystads idrottsplats i Sandskogen, tåget passerar, i Tomelilla, Simrishamn, Gärsnäs, Lunnarp och kanske också Smedstorp har jag sett mitt kära SAIF.

Inte att förglömma andra orter på sköna Österlen, där järnvägslinjen inte sträcker sig.

Åren kring 1960 var Skurup ett av de bästa lagen i Sydostskåne.

***

Svedala gamla idrottsplats vid 108:ans infart från Trelleborg har av två anledningar en plats i mitt idrottsliv.

Som 15-åring, tror jag, gjorde jag min första friidrottstävling utanför Skurup, en klubbmatch för seniorer mellan Svedala IF och SAIF. Jag hoppade höjd. Reglerna  förbjöd en 15-åring att springa längre än 200 meter på bana, så jag fick inte deltaga i det jag kanske var något bättre i.

***

Ett annat minne: En fotbollsmatch i JDM mellan samma föreningar. Våra båda duktiga målvakter var båda förhindrade att deltaga. Vi drog lott om vem som skulle stå. Oturen föll på mig. I ärlighetens namn var jag inte speciellt bra i fotboll, varken inne eller ute. Men tydligen var jag riktigt dålig som målvakt i den matchen,

Min 9-årige lillebror var av någon anledning med och såg matchen. Bredvid sig hade han några experter från hemmalaget, som snabbt var framme med sina kommentarer:

-         Deras målvakt är ju riktigt dålig.

Det fick min stackars lillebror höra. Han gick därifrån – och skämdes.

Historien har jag hört vid familjeträffar då och då i närmare 70 år efter förlusten, för det blev det.

Och varje gång jag åker förbi den olycksaliga platsen, då minns jag.

Så även i dag.

***

I en gammal mans hjärna är minnen och nostalgi viktigt i vardagslivet.

Därför gav dagens tripp en uppiggande kick.

Hybris, övervärderad självkännedom, är en fara i många fall.

Som att åka till Mjällby med inställningen att det är en träningsmatch inför viktigare uppgifter, läs kommande Europaspel.

På annat sätt kan jag inte tolka Henrik Rydströms, tränaren i Malmö FF:s, kommentar efter 2—1 i hemmafavör:

-         Det gäller att få några av våra spelare i matchform inför kommande betydelsefulla matcher.

Han tänkte förmodligen på de tidigare skadade spelarna Anders Christiansen, Oliver Berg och Niklas Moisander. Efter gårdagsinsatsen är det lätt att konstatera att just den trion har långt till forna tiders kapacitet. Ålder och skador/sjukdomar tar oftast ut sin rätt.

Men att låta alla tre spela mot ett topplag som Mjällby AIF i en av seriens svåraste bortamatcher och dessutom mot ett lag som historiskt sett de senaste säsongerna har klar plusstatistik på MFF, det visar på dålig fingertoppskänsla. Eller visar på MFF-syndromet, hybris.

Och vilka signaler sänder det ner i leden, främst till Nils Zätterström och Hugo Bolin, två talanger, som när de fått möjlighet att spela övertygat? I denna kategori kan man också inlemma Elison Makoli.

Under EM har unga talanger i många lag – inte enbart i Spaniens – vågat satsa på tonåringar med lyckad utdelning. Jag har svårt att förstå att exempelvis Nils Zätterström inte klarat av sin uppgift i internationella möten mot lag i de första omgångarna, som inte lär håller samma klass som Mjällby. När Derek Cornelius återkommer blir det bara som backup.

En annan fråga: Finns det verkligen inte plats för Taha Ali i en startelva?

***

I MFF:s historiska DNA finns den lokala spelarförankringen och viljan att satsa på unga spelare.

Givetvis vet jag att fotbollsvärlden är förändrad och att utländska influenser kan innebära en injektion. Men till vilket pris för svensk fotboll? Hur många talanger får stå tillbaka?  Det här resonemanget gäller inte enbart MFF.

Men visst är det anmärkningsvärt att MFF i gårdagens startelva hade sju spelare med utländska pass och bytte in ytterligare en. I truppen finns ytterligare fem utländska spelare. Alltså totalt 13.

Åldersstrukturen sticker också ut. Sju i startelvan var mellan 39 och 31 år, två av inhopparna 37 respektive 36 år. (Alla åldrar beräknade efter normen, fyllt eller fyller under 2024.)

***

Malmö FF är populärare än någon gång tidigare i sin 114-åriga, framgångsfyllda historia. Samtidigt är populariteten byggd på moderna grunder, långt från de som under de första 100 åren präglade verksamheten.

Saknad av några, men anpassad till ett modernt, internationellt fotbollssamhälle.