En match, finalen, återstår i EM-fotbollen.

Känns på något sätt skönt. Det har blivit för mycket, när man sett i stort alla matcher. Jag blandar ihop händelser och kan med bestämdhet inte komma ihåg i vilken match en speciell händelse inträffade. Som en ringa tröst har jag förstått att betydligt yngre personer har liknande erfarenheter.

***

EM-konfekten har varit varierad. Som alltid i ett mästerskap. De små har verkligen utmanat de stora. Schweiz blev något av favorit och visst hade man önskat att laget vunnit straffsparksläggningen mot Frankrike och avancerat till semifinal.

Schweiz är ett fantastiskt idrottsland. Se bara på medaljskörden i EM-friidrotten! Femma i medaljligan.

Slovakien, Slovenien, Georgien, Ukraina, Albanien och Österrike var andra lag som gjorde grundomgångarna och åttondedelsfinalerna mer sevärda än kvartsfinalerna. Två av dessa var veritabla sömnpiller. Man bara önskade att domarna, som i handboll, kunde blåsa av anfallande lag för passivt spel och ge bollen till motståndarna.

Det var usel fotbollspropaganda.

***

Finalfavorit: Spanien. De har spelat den mest offensiva och konstruktiva fotbollen. England har förstås visat stegrad forn.

Det är segrarlaget som oftast sätter sin prägel på sättet att spela framtidens fotboll. I alla fall några år framåt. Visst är vinst det väsentliga men glöm inte underhållningsvärdet för oss neutrala fotbollsälskarna. Vi är väldigt många.

***

Hur EM kommer att påverka den allsvenska fotbollen får framtiden visa. Nu är jag ute på minerad MFF-mark, men jag känner mig trygg, när jag delar åsikt med Sydsvenskans krönikör Kent Leijon Jönsson om att de första 70 minuterna mellan MFF och Halmstad (5—1) bjöd på en tempofattig och föga underhållande tillställning. Inte värdigt en serieledare på hemmaplan.

Det var först efter Taha Alis inhopp efter 70 minuter och 3—1-kontringen som matchen tände till och med 5—1 som slutsiffror glömdes allt i segereuforin.

Kent skrev det inte, men visst fanns det stora likheter i MFF:s inledande 70 minuter och två av EM-kvartsfinalerna? Jag har sett liknande tendenser tidigare.

Tillfälligheter?

***

Det få den närmaste tiden utvisa, då allsvensk fotboll finns på huvudsportmenyn.

Sen är det dags för OS. Hur skall man hinna med?

Helgens friidrottstävlingar i Paris och Hengelo visade hur högt medaljer och finalplatser kommer att hänga i Paris-OS.

Andreas Kramers strålande svenska rekord på 800 meter, 1.43,66, räckte bara till en sjundeplats.

Carl Bengtströms hyggliga 48,68 på 400 meter häck gav en sjätteplats.

Fanny Roos stötte 18,69 i kula, ett normalresultat för henne. Hon blev sexa, tre kom över 20 meter.

Tävlingen i Paris hade Diamond League-status, den i holländska Hengelo en tävling med hög status. Konkurrensen var av hög internationell klass men långt från den som väntar dessa tre finalhopp i Paris. Detta sagt för att stilla alltför höga önskeförhoppningar. Jag är nöjd om löparna når semifinal med närhet till en finalplats. Och att Fanny kvalar in bland de tolv främsta.

Armand Duplantis tävlade i Paris mot i stort alla sina OS-motståndare. Honom kan man lita på, ny seger och på nytt över 6 meter, nu exakt.

***

För en tid sedan avgjordes SM.

Den svenska friidrottskartan var sig lik: Det är områden kring Stockholm och Göteborg som dominerar. Skåne hade en undanskymd roll. Övriga Sverige skötte sig glädjande nog bättre än på många år, fick ihop 39 medaljer, bara fem färre än Storstockholm, 44. Göteborg tog 27. Skåne tio, ett distrikt med 1,3 miljoner innevånare.

Det är Upsala IF och Göta från Karlstad som höjt Övriga Sveriges medaljskörd med hjälp av Uddevallaklubben Hälles löpare på herrsidan. Är man generös i sin gränsdragning kan Uppsala inlemmas i Storstockholm och Uddevalla i Göteborgsregionen för att ytterligare accentuera den regionala begränsningen.

***

Norrland med sina nio landskap och nära två miljoner invånare har helt tappat sin position inom svensk friidrott. IFK Umeå vann två silver, Gefle IF ett brons. Historiskt sett tillhör dessa föreningar och Skellefteå AIK de främsta i landet.

Och vi veteraner minns när småbyarna i Jämtland som Albacken, Kälarne, Ragunda, Nälden och Trångsviken med flera fostrade stjärnor av världsklass.

***

Skåneklubbarna gjorde 44 SM-starter, 32 av dessa var MAI:s. IFK Lund hade sex, IFK Helsingborg två (en sjätteplats som bäst) och en vardera för Björnstorp, Eslövs AI, Lomma FIK och Heleneholms IF.

Nio av medaljerna tog av MAI:are, den tionde var silvret för IFK Lunds Erik Erlandsson på 200 meter.

***

Malmö AI är Sveriges mest SM-medaljtyngda klubb sedan 1896. Högt på denna lista (har ej den aktuella ställningen) finns också IFK Helsingborg och Heleneholms IF. En bit efter denna trio finns IFK Malmö, vars friidrottssektion försvann 1955.

För oss som anser att konkurrens stimulerar är det ledsamt att se att MAI saknar utmanare både i distriktet och lokalt. Förhoppningsvis kan IFK Helsingborg åter få ordning på sin ekonomi så att man kan elitsatsa igen. Klubben bidrog starkt till MAI:s medaljskörd, två guld (Julia Henrikssons sprintervinster) och ett silver (Johanna Carlsson på 100 m häck).

Även Heleneholms tidigare fina ungdomsarbete syntes vid SM. Erika Wärff (numera i IFK Växjö) silver i mångkamp och Victor Gardenkrans (numera Högby) brons i kula har båda Heleneholm som moderklubb.

***

Vid SM finns en föreningstävling, Mästerskapsstandaret, där de åtta främsta får poäng, 9, 7, 6 osv.

På herrsidan kom MAI fyra, 21) IFK Lund, 44) Eslövs AI.

Damlistan: 6) MAI, 33) IFK Helsingborg, 44) IFK Lund.

44 klubbar tog poäng i båda klasserna.

En  lista som säger mycket om den skånska regressen.

***

Eslövs AI är en duktig ungdomsklubb och har så varit länge.

Vid SM kom fyra EAI-fostrade aktiva poängplats. Samuel Eklund (IF Göta) fyra i längd, Edvin Assarsson (MAI) sexa på 110 m häck, Ivano Bevanda (MAI) sjua på 200 m och Anders Henriksson (EAI) åtta i slägga.

EAI är ett av många bevis på de små klubbarnas betydelse för en levande friidrott i hela landet. Klubbar som EAI blir alltmer sällsynta.

***

Ett annat utmärkt skånskt exempel är IK Finish från Vellinge. När Kasper Kadedstål (MAI) vann silver på 400 m var det hans tionde individuella SM-medalj (4—2—4).  I stafett har Kasper medaljsviten 3—3—1.

***

Så kan man också fundera i OS-tider.

Det är en delvis irriterad diskussion i den svenska friidrottsvärlden i dessa dagar.

Tårarna har runnit och Sveriges Olympiska Kommitté har blivit oduglighetsförklarad. SOK har kritiserats för att inte har gett biljett till Paris för aktiva som klarat det internationella förbundets kvalnormer. SOK har som ett grundkriterium att de aktiva skall ha en möjlighet att kunna konkurrera om en 12:e plats. Dessutom finns en möjlighet till en plats i ett så kallat framtidsperspektiv. SOK har gett klartecken till 22 aktiva, den största OS-friidrottstruppen på 40 år.

Jag är den förste att förstå de aktivas besvikelse över den uteblivna Parisresan. Ett OS-deltagande är det största en idrottsman kan vara med om. Det generella kravet om en möjlighet att nå plats 12 är inte heller rättvist. I friidrott får de stora länderna deltaga med tre aktiva/gren, i simning två, i många idrotter, som kampsporterna, rodd, kanot med flera endast en. I bordtennis, för att ta ett annat exempel, får suveräna Kina blott ställa upp med två spelare eller par per klass. Linjeloppen på cykel tillåter fyra åkare per lopp.

Friidrott är i vissa grenar den mest konkurrensutsatta idrotten av alla. Jag menar att man skall ta detta i beaktande vid uttagningarna. Det är betydligt svårare att bli tolva i en löpning än i brottning. Därmed inget ont sagt om brottning.

Friidrott av världsklass finns på alla kontinenter.

***

På sociala medier frodas invektiven. Tyvärr också synpunkter och förslag som  strider mot de regler som styr den internationella olympiska rörelsen. Det är inte bara Sverige som har en nationell olympisk kommitté. Alla, de över 200, nationerna har det. Det är dessa som i slutändan bestämmer och anmäler deltagarna. Svenska Friidrottsförbundet kan inget göra.

Om detta kan man givetvis ha synpunkter.

***

SOK:s medlemmar har fått utstå en nästintill kränkande personkritik. Jag har ingen aning vilka styrelseledamöterna är. Men en sak vet jag: De är alla demokratiskt valda. Det är de svenska förbunden i de olympiska idrotterna som väljer SOK:s styrelse. Anser man att det inte finns tillräcklig kompetens får man se till att det vid nästa årsmöte väljs in lämpligare personer. Svårare är det inte.

***

Att SOK höjt åldersgränsen för att ”se och lära” till 25 är i och för sig positivt. Men varför dra en åldersgräns? Man kan få en utveckling internationell även efter 25. Som nu 28-åriga Rebecka Hallerth som i slägga i år ökat från 67,22 till 71,62 och visat stabilitet på dessa längder. Vad säger att Rebecka om fyra år inte är i fortsatt utveckling?

***

Vilka svenska friidrottare har då möjlighet att nå en 12:e plats.

Grupp 1, medaljchans, Duplantis, Ståhl, Karlström.

Grupp 2, Kramer (semi med liten finalmöjlighet), Almgren (cirka 8), Bengström (semi med finalmöjlighet), Montler (final med chans till sex hopp), Fanny Roos och Axelina Johansson (final med chans till sex stötar), Kamga (final med chans till sex kast).

Grupp 3. Semifinal och därmed bland de 24 bästa Julia Henriksson och Henrik Larsson.

Går dessa mina förhoppningar/tips in är detta en mer än godkänd svensk insats.

***

Sen hoppas jag att de opportunister i olika medier som pläderat för en större trupp inte tar fram fiaskostämpeln vid ett  sämre utfall. Det har tyvärr hänt vid ett flertal tillfällen.