Det blev långt mellan mina funderingar från EM i friidrott.

Min arbetskaraktär är inte alltid vad den borde. Jag hade beslutat att reducera mitt tittande på EM-fotbollen, men det löftet kunde jag naturligtvis inte hålla. Nej, det har inte blivit alla matcher, men många …

Ett slutspel i fotboll, EM eller VM, fascinerar även utan svensk medverkan.

***

Den svenska förbundskaptenen i friidrott Kajsa Bergqvist hade satt målen, sex medaljer, 68 placeringspoäng (8—1). Det senare skulle innebära ett nytt svenskt EM-rekord i modern tid. Nu blev det tre medaljer och 54 poäng.

Jag har svårt att se det som något misslyckande. Snarare som ett bevis på Sveriges status i Friidrottseuropa, en plats kring 12.

***

Jag gillar också att vi till EM sänder stora trupper, som nu cirka 60.  Det är seriösa, duktiga aktiva med år av daglig träning som bakgrund och som måste få stimulans med möjlighet att, förutom nu i den livsviktiga Finnkampen, tävla internationellt. Speciellt då ett EM-år som samtidigt är ett OS-år. Många ur eliten avstår EM för att koncentrera sig på OS. I vissa grenar är konkurrensen mindre.

***

SVT:s EM-bemanning är väl insatt i svensk friidrott och hade bra koll alla de person- och årsbästa som presterades och gav en positiv bild av mycket som kanske egentligen inte var så bra i ett internationellt perspektiv.

***

De svenska storklubbarna dominerade numerärt den svenska truppen. Det är naturligt. Där finns de ekonomiska och personella resurserna. Stockholm och Göteborg med omnejd är de stora friidrottsregionerna. Jag blev dock lite förvånad när jag fann att över 30 av EM-deltagarna även hade sina moderklubbar från Stockholms och Göteborgs närområden. Förvisso är de befolkningsmässigt störst, men övriga Sverige borde få en bättre elitutdelning på sitt fina ungdomsarbete. Vid SM i de yngre åldersklasserna hävdar sig landsorten sig väl så bra som storstadsregionerna. Många ungdomar får inte utveckling på sin talang. Många fortsätter inte ens som seniorer.

På friidrott.se kan man numera studera statistiken uppdelade på nio stordistrikt (Stockholm med Gotland, Göteborg och Skåne är separata) och det är lätt att konstatera att det är alarmerande tunt på många håll. Även ur ett nationellt perspektiv.  

Norr om Gävle finns det totalt bara knappt ett dussintal seniorer, gäller både damer och herrar, som kan nå en hyfsad placering på SM.

***

Och vi i Skåne skall inte slå oss för bröstet. Visst finns det riktigt bra grenar även sett till bredden, det gäller sprint för båda könen. Men nog är det förvånansvärt att av de 60 EM-deltagarna fanns bara två med en Malmöklubb som moderklubb, stafettlöparen på 4x400 m William Trulsson och Lisa Lilja, semifinalist på 400 m, numera dock tävlande för Ullevi (Göteborg).

Med så stora geografiska luckor i klubbtäthet, sett över hela landet, blir det svårt för Sverige att avancera på Europarankingen. Det gäller även att hitta vägar att utveckla de talanger som finns utanför de etablerade regionerna.

***

William Trulsson kommer från Södra Sandby, en liten ort öster om Lund,  vars idrottsförening sporadiskt har friidrott på programmet, men aldrig hittade William, som jag efter vad jag förstått på eget bevåg hamnade i MAI.

EM-finalisten i kula Wictor Petersson är från Sösdala, som mig veterligen aldrig haft någon friidrottsförening. OS-femma från 1960 Gunnar Tjörnebo kommer förstås från trakten.

Wictor kom i kontakt med friidrotten och HAIS under skoltiden i Hässleholm

Den nya sprinterdrottningen Julia Henriksson har i hela sitt liv bott i Bjuv, en ort som för en massa år sedan hade en friidrottsklubb IK Spiridon, men sen varit utan friidrottsverksamhet.

***

Det här är skånka exempel på att tre av landets främsta talanger är födda och uppvuxna i orter utan friidrottsklubbar. De har av olika anledningar kommit i kontakt med den idrott de visat sig ha speciell begåvning för.

Men hur många liknande begåvningar finns det inte runt om i landet?

Förr i tiden kunde föreningarna hitta Intresserade ungdomar med talang genom otaliga skoltävlingar, nu angenäma minnen blott.

Säger och suckar en pensionerad idrottslärare, som fann extra inspiration i de dagliga lektionerna för att sen se de bästa eleverna, i olika idrotter, tävla mot andra  skolor.

Det minskade antalet föreningar är oroande för utvecklingen av svensk friidrott.

Såg nyss att IF Kronan, världsstjärnan Thobias Montlers moderklubb, har så stora ledarproblem att det finns risk att man måste lägga ner sin ungdomsverksamhet. Friidrottssverige kan även förlora Landskrona.

***

IK Finish från Vellinge och Åhus FIK, två klubbar från mindre orter, har under många år haft en bra ungdomsverksamhet. I EM-truppen fanns rekordhållerskan i slägga Thea Löfman (Åhus) och stafettlöparen på 4x400 m Kasper Kadestål (Finish).

Ytterligare ett bevis på betydelsen av vikten av att Hålla Hela Friidrottssverige Levande.

Givetvis svårt, men absolut nödvändigt, om Kajsa Bergqvist målsättningar i framtida EM skall infrias.

Först ett EM och sen direkt ett andra.

Och däremellan några familjefestligheter, en med en långresa. Tiden och orken har inte räckt till allt man vill.

Nåväl, en form av en delsummering av friidrottens EM kan kanske vara på plats.

Som friidrottare i grunden i de flesta positioner med devisen Med bredden mot toppen som ledmotiv känner jag en viss oro för friidrotten. Inte minst tävlingsarrangörsmässigt.

I sin jakt på att hitta den optimala rättvisan har de tekniska hjälpmedlen tagit för stor plats. Det är elektriska kablar på hela arenan, kommunikationen sker digitalt, det finns speciella apparater för att kontrollera övertramp i längd och tresteg. Plus andra moderna påhitt.

Skorna får exempelvis inte se ut hur som helst.

När det fungerar så illa vid ett internationellt mästerskap som nu i Rom, hur skall arrangörerna vid mindre tävlingar klara av det? Nu blir naturligtvis reglerna inte lika omfattande, men erfarenheten pekar på att kraven kommer att skärpas även på småtävlingar. Teknik är svårt för en åldrande funktionärskår. Och hur villiga är kommunerna att rusta upp sina arenor för enstaka arrangemang?

Jag är kanske för pessimistisk men har sett svårigheterna att hitta kompetenta personer för en del nymodigheter.

***

Kajsa Bergqvist, förbundskaptenen, hade som målsättning sex svenska medaljer. Det blev tre. Sex pallplatser hade varit optimalt. Att nå hälften är en normal utdelning.

De två gulden, Duplantis och Karlström, och Carl Bengströms brons gav Sverige en elfteplats i den officiella medaljligan, där antal guld är det som först prioriteras. I denna liga kom Sverige elva före Tyskland med sitt enda guld. Tyskarna hade dessutom tre silver och sju brons, alltså elva medaljer, men hamnade officiellt efter Sverige.

På ”den gamla goda tiden” räknades en medaljliga ut efter principen 3, 2,1. Och eftersom jag är gammal har jag efter denna princip räknat ut en ”riktig” medaljliga:

1)     Italien 55 p, 2) Frankrike 29, 3) Storbritannien 24, 4) Nederländerna 22, 5) Schweiz 18, 6) Norge 17, 7) Tyskland 16, 8) Spanien 15, 9) Belgien 13, 10) Polen 12, 11) Irland 10, 12) Ukraina 9, 13) Sverige och Grekland 7.

27 länder tog medalj.

***

För mig är bredd inom idrotten viktig och ger en bättre bild av en idrotts allmänna hälsotillstånd än en medaljliga.

Hur såg då en poängliga ut efter beräkningen 8, 7, 6?

Jo, så här:

1)     Italien 232 p, 2) Frankrike 193, 3) Tyskland 163, 4) Storbritannien 139, 5) Spanien 128, 6) Nederländerna 103, 7) Schweiz 83, 8) Belgien 79, 9) Norge 67, 10) Polen 65, 11) Sverige 53, 12) Tjeckien 42, 13) Finland 41, 14) Ukraina 40

36 länder hade topp-8-placeringar.

***

Det är givet att de folkrika nationerna toppar breddlistan men att länder som Nederländerna (17 miljoner invånare), Schweiz (8), Belgien (11) och Norge (5,5) kan hävda sig utmärkt i dessa sammanhang. Alltså både topp- och breddmässigt.

Sverige (10,5 miljoner innevånare), då? Tar vi bort Ryssland och Turkiet är Sverige faktiskt det befolkningsmässigt nionde största landet i Europa. Snacket om ”lilla Sverige” håller alltså inte.

***

Kommer inom kort om synpunkter på den svenska insatsen i ett vidare perspektiv.

EM i friidrott har tagit mycket tid.

Ett internationellt mästerskap är högtid för oss friidrottsintresserade. Då gäller både försök och final. Mycket har kommit kläm.

När jag firat en stor familjehögtid några dagar, återkommer jag med synpunkter.

Men här några senkomna funderingar kring 0—3 för Sverige mot Serbien i fotboll. I vissa journalistkretsar var allt svart, inte en antydan till något positivt. Lyckligtvis har jag också läst nyanserade krönikor. För visst fanns det intentioner och sekvenser som visade att det finns utvecklingspotential i lagbygget. Första halvlek var sevärd och intressant.

Okej, fotboll är en resultatfixerad bransch. 0—3 sätter facit på insatsen. Men varför i en träningsmatch inte också uppmärksamma det som var bra, till och med mycket bra?

En stilla undran är på sin plats: När skall en ny förbundskapten inte pröva något nytt om inte i en just i en träningsmatch?

***

Många har undrat över varför allsvenska spelare, som exempelvis Malmö FF:s Sebastian Nanasi, inte fick någon speltid alls under samlingen.

Givetvis har jag inget svar. Men väl en fundering: Träningarna har kanske visat att de helt enkelt inte räcker till tempomässigt i konkurrens med spelare som finns i topplag från ligor, betydligt högre rankade än Allsvenskan. Som ärligt talar inte är speciellt tempostark.

Det finns en anledning till att de främsta svenska spelarna finns utomlands. Och att de svenska toppklubbarna gärna söker sig till utländska marker för att stärka sina trupper.

Som friidrottsintresserad borde man vara nöjd, när SVT i stort sänder varje minut från EM i Rom. Och i en kanal utan reklamavbrott.

Men ibland blir det bara för mycket. Som i går, en fredagskväll mellan 18.30 och 20.00, när friidrotten blockerar kanal 2 med i stort ingenting.

Jag har full förståelse för de måttligt intresserade som knorrar över att man i helhet sänder gångtävlingen över 20 kilometer gör damer och dessutom några heat på 200 meter från damernas mångkamp. Det var det enda som hände.

För att fylla ut tiden visade man intetsägande bilder, när kvällens senare finalister anlände till Olympiastadion. Plus några spekulationer – som man hört förut – om hur det skulle gå, främst då i herrarnas diskusfinal.

Det blev 90 minuters tomgång på nästan bästa sändningstid.

Den tiden kunde SVT använt till program, som lockat fler intresserade.

IFK Malmö gör en storsatsning på sin ungdomssektion.

Fotbollsklubben har på heltid anställt två personer att bygga upp en verksamhet med målet att på sikt återkomma till svensk elitfotboll.

Dessutom har IFK också anställt en föreningskonsulent för att sköta administrationen.

Det är naturligtvis dyra investering men den enda vägen att långsiktigt och bestående återkomma till de högre nivåerna i svensk fotboll. Och då talar jag inte om varken Allsvenskan eller Superettan. Utan låt oss säga division 1, nivå 3.

Det har i omgångar talats om att komma tillbaka till den riktiga toppen, de två högsta serierna. I min värld en utopisk tanke. För det krävs en ekonomi och en organisation som IFK Malmö på de senaste 20 åren inte varit i närheten av. Under många år har klubben inte haft ett bemannat kansli, ordförandena har kommit och gått, tränarskiftena har varit många, sportcheferna har varit än fler.

Enligt initierade källor har under de tre senaste säsongerna cirka 60 seniorspelare varit registrerade för klubben, ytterligare ett stort antal har  provtränat.

***

Över allt detta, som den berömda våta filten, har en dålig ekonomi legat.

A-laget har också som en naturlig konsekvens av bristande kontinuitet på de flesta plan på två säsonger degraderats från division 1 till 3.

Ungdomssektionen har inte fått det stöd som behövs för att utvecklas. För några år sedan hade IFK pojklag i de flesta årsklasser. I år finna två juniorlag – och det är naturligtvis bra – men bakom är det verkligen tunt.

Malmös ungdomsfotboll har under många decennier präglats av Djungelns lag. Efter minsta missnöje har ledare och hela lag försvunnit till välkomnande konkurrenter. IFK har blivit drabbat men är inte ensam förlorare i Malmö.

Ett stort plus är att det i IFK:s nuvarande A-trupp finns några duktiga spelare från de egna leden.

***

Förklaringarna till IFK Malmös nuvarande situation är många.

Mycket är självförvållat.

Att bli ”utslängda” från Stadion, hemvisten från 1958, har heller inte underlättat arbetet. Nu finns A-laget, juniorlagen och de äldre pojklagen på Heleneholms idrottsplats, övriga lag på Mellanheden efter att tidigare varit på Kroksbäck. Det är givetvis inte optimalt att inte kunna ha en samlad verksamhet och dessutom konkurrera med klubbar som sedan många år är etablerade där.

***

Jag gillar att IFK Malmö FK, utifrån hur det ser ut i dag, tar detta, faktiskt, radikala grepp. Utan en fungerande administration med ett bemannat kansli och en lockande ungdomssektion är det en omöjlighet att bryta en nedåtgående spiral.

Att det sen tar tid – och måste få göra det – är en annan sak. Det måste medlemmarna, och den stora skara icke medlemmar (varför inte, när man titulerar sig stort fan?) som via sociala medier följer IFK Malmö.

***

(Till slut ett klargörande: Jag är sedan 1960-talet medlem i IFK Malmö (numera både FK och HF) och var från 1/7 1978 fram till 31/12 1980) klubbdirektör (fint ord för kanslichef), då IFK både i handboll och fotboll spelade i näst högsta serien. Efter pensioneringen har jag några perioder varit med i fotbollsklubbens styrelse, men inte på många år. På ideell basis har jag hjälpt IFK med småsysslor och gör fortfarande.

Mitt inlägg skall läsas med denna bakgrund.)

Det är sommarvila i den allsvenska fotbollen.

Men inte för sportcheferna, en av den moderna fotbollens viktigaste personer. Några får mer att göra än andra. Tabellen ser oroväckande ut för många av de etablerade lagen. Tålmodighet är inte heller fotbollsvärldens bästa egenskap. En degradering är dubbelt kostsam.

17, 18 omgångar återstår, så visst finns många möjligheter att vända en kantrad skuta. Det spekuleras alltid om tränarbyten i krisklubbarna. Men oftast är det så att spelarmaterialet, då menar jag både spets och bredd, inte håller måttet för att klara av målsättningen. För rekrytering av trupp och tränarteam är sportchefen ansvarig. Att skapa ekonomi för att förverkliga målen ligger på styrelsens bord och det är den som stakar ut de långsiktiga målen.

Okej, tränaren har en del av ansvaret men sett i ett vidare perspektiv är hans roll mindre än många andras.

I min, kanske gammalmodiga, idrottsvärld något att beakta, när media i jak på ”gillatryck” spekulerar i vem som blir förste allsvenske tränare att få sparken.

Det var ju bara för några månader sedan som tränare och trupp hade allas förtroende.

***

Tabelltoppen är den väntade. Malmö FF i topp före Djurgården, sju poängs differens med en match mer spelad. Det är givetvis en fördel MFF att ha inkasserat de tre poängen i den tidigarelagda matchen (2—1 hemma mot svåra Elfsborg). Djurgårdens ”restmatch” är Göteborg hemma. Det lär krävas en fullpoängare för en intressant guldduell.

***

I en alltmer kommersialiserad fotbollsvärld är det charmerande att lågbudgeterade lag som, främst Mjällby och Gais, kan utmana de mera bemedlade. Det går att hitta duktiga spelare även inom Sverige. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan landsgränsen.

Jag menar att det är betydelsefullt att många spelarköp sker inom Sverige så att övergångspengarna hamnar i de mindre klubbarna med sin viktiga grundläggande utbildning.

I ett fotbollslandskap där antalet föreningar blir färre är det viktigt att minskningen inte fortsätter i alltför hög hastighet.

Talanger finns överallt. Som i Skurups AIF, som aldrig nått de större höjderna i fotboll, men som från början fostrat fyra spelare som spelar elitfotboll i dag, Pjotr Johansson (Djurgården), Isak Jönsson (Västerås SK), Filip Boman (Trelleborgs FF) och Hugo Andersson (Randers).

***

Helgens omgång gav klara indikationer om vilka klubbar som får svårt att fullt ut att koppla av under uppehållet.

En stor överraskning var förstås att MFF tappade poäng borta, 2—2 mot Brommapojkarna. Och sättet man gjorde det på. Med tanke på det Europaspel som väntar var det frapperande hur lätt hemmaspelarna, främst Tim Waker och inhopparen 18-årige Evan Botchway, sprang ifrån de bevakande MFF-arna. Bristande snabbhet hos några Malmöspelare har man sett tidigare, men detta förekom i en omfattning jag faktiskt inte sett tidigare.

Kanske något att fundera på ock koncentrera sig på för tränaren Henrik Rydström i stället för att efter i princip varje match negativt kommentera domarteamens insats.

Det börjar faktiskt bli irriterande tjatigt.

En förflugen tanke, en fundering.

Kanske befängd, kanske är den redan framförd till de som bestämmer.

Idrottsmuseet i Malmö är nerlagt, eller kanske – förhoppningsvis – bara lagt på is. Nu skall Stadion från 1958 rivas och på området skall byggas bland annat nya hallar och byggnader med bland annat kontor och samlingslokaler.

Borde det inte finnas utrymmen för att inom detta, till synes fantastiska, område bygga upp ett modernt idrottsmuseum? Ett museum byggt på Malmös strålande idrottshistoria.

Och administrerat av Idrottsmuseets Vänner, enligt modell Helsingborg.

***

Det finns fler alternativ. Kanske inte lika tilltalande. Men dock.

Kasinot i Kungsparken är borta. Det finns diskussioner om att Malmö konstmuseum skall flytta dit och jag har sett förslag om att bygga till några huskroppar.

Kanske kan man finna plats även för en idrottshistorisk avdelning?

 Vilken synergieffekt det kan bli. Två kulturområden, med kanske skilda målgrupper, som i närliggande lokaler kanske kan förenas. I alla fall i några fall.

***

Se här några funderingar den första söndagen i juni 2024 från en person, som saknar sitt idrottsmuseum.