Det svänger fort i fotboll.

Och i åsikter. Av en samma person.

Rubrik den 18 april:

Kan MFF gå rent 2021?

Detta efter 3—2 hemma mot Hammarby och 2—1 borta mot Häcken.

Rubrik den 4/5:

Maktskifte i svensk fotboll

Detta efter Djurgårdens 3—1 mot MFF.

Rubrikerna är båda från Aftonbladet.

Textförfattare är tidningens profilerade allsvenske krönikör Robert Laul.

Betyder förtroende inget för honom? Och för tidningen? Säljer man tidningar på så kategoriska rubriker?

Alla med lite hum om fotboll – och idrott över huvud taget – vet att två inledande uddamålsvinster, förvisso över två tippade toppkonkurrenter, inte innebär en allsvensk säsong utan poängtapp. Två omgångar senare hade MFF förlorar fem poäng.

En seger, även om den var mycket övertygande, över de regerande mästarna är inte ett maktskifte. Definitivt inte efter fyra omgångar. Av 30.

Laul har spelat fotboll på elitnivå, har kunskap och skriver ofta, faktiskt, intressanta, läsvärda artiklar med tankeväckande kommentarer.

Men när dessa blandas med bombastiska funderingar och åsikter som de ovan relaterade, då tappar jag förtroendet.

Är jag ensam?

Förtroende är ett värdefullt kapital i mitt tidningsläsande liv.

Covid-19 berör oss alla.

Ja, alla över hela världen, i stort som i smått.

I det dagliga livet gör pandemin avtryck åtskilliga gånger. Även i min favoritsysselsättning, tidningsläsning, på papper och på nät. Mycket sport, det medger jag, men åtskilligt annat. Men vi håller oss till sportbevakningen.

Jag är fullt medveten om, och har full förståelse för, att bemanningen på redaktionerna minskat. Jag förstår också att man inte gör långa resor till bortamatcher inom och utom landet. Det är naturligt att man i dessa tider utnyttjar de oftast alldeles ypperliga tv-sändningarna för att referera och kommentera matcher och tävlingar. Det är inte nödvändigt att influeras av mer eller minde kunniga och pratglada tv-medarbetare. De flesta av de evenemang som tidningar och nyhetsbyråer bevakar sänds i tv. Till och med fotboll på herrarnas nivå 3. Med bra kvalitet på teknik och kommentatorer (oftast),

Men, det skall ju alltid komma dessa tre bokstäver, m e n.

Redaktionsrapportörerna lyssnar av naturliga skäl på de efterföljande intervjuerna och använder dem i sina referat och hänvisar till etermedia. Det gäller nyhetsbyrån TT likaväl som mera lokala media,

Vi som sett matchen får samma information dagen efter som precis efter matchen. Inget nytt, bara slentrian. Var finns ambitionen att hitta en enda ny information för alla dem som sett matchen och sen vill läsa om den. Undersökningar har visat att de som sett, exempelvis en fotbollsmatch, är de som också vill läsa om den och jämföra sina åsikter.

Ge dem i alla fall lite nytt. I dagens mobiltäta värld är tränare och spelare oftast lätta att nå.

Även i stressade situationer.

Vi fotbollsintresserade har fått ett nytt begrepp att förhålla oss till: Soft penalty.

Soft betyder mjukt och efter vad jag förstått och läst mig till, skall domarna vara mildare i sin bedömning av situationer innanför straffområdet. De skall med andra ord fundera extra (hur man nu skall få tid till det?) om förseelsen är tillräckligt glasklar för att bli straff. Man kan tolka det så att det nu skall lite extra till för att det skall bli straff. Är knuffen tillräckligt hård, är sparken på benet så kraftig att den förfördelade inte kan hålla balansen, är tröjdragningen så allvarlig att spelaren hindras i sin rörelse?

De nya intentionerna tillåter med andra ord att man till en viss gräns får vara ojuste inom egna straffområdet. Arma domare som först skall upptäcka en förseelse och i samma ögonblick bestämma sig för om den är tillräcklig för att bli bestraffad.

Den före detta elitdomaren Martin Ingvarsson, numera coach för elitdomarna, menar att man vill undvika ”gråzonerna”. Men blir det inte precis tvärtom? Tidigare var reglerna strikta: Ojustheter inom straffområdet blir straff. Punkt, slut.

***

Handbollen – och jag gillar handboll – har en stor nackdel. Där är gråzonerna många i bestraffningsregistret. I min värld är fotbollen inte förtjänt av samma oklara gränsdragningar.

***

De som jublar är väl experterna i tv – oftast före detta elitspelare – som ofta kommenterar händelser med ”inte tillräckligt ojuste”, ”förstärkning”, ja, ni vet.

***

Hur har då de nya intentionerna efterlevts?

Av de matcher jag sett, hamnar tre situationer inom ramen för nymodigheten,

Hammarbymålvakten Outsds knuff i ryggen på MFF:s Ola Toivonen.

HIF:s Andreas Granqvist tramp (?) på hälen på Sundsvalls Pontus Enblom.

Mjällbys Kadir Hodzis ryggberöring på Elfsborgs Johan Larsson.

I alla tre fallen blev det straff med mål som följd

.

Min åsikt – vad den nu kan vara värd – är att det var korrekta domslut: Klumpigt beteende på den här elitnivån skall bestraffas.

***

Men så finns det en annan sida av soft penalty. Får en spelare i anfallsposition inom straffområdet vara så där lite lagom ojuste och utdela en lättare knuff?

Tydligen inte. Inte om man skall döma efter den frispark MFF (Franz Brorsson) fick vid Östersunds bortdömda mål. Där fanns ingen soft penalty-bedömning.

(Domaren Kristoffer Karlsson lär i en intervju ha sagt att han dömde bort målet på grund av offside. Det är en efterhandskonstruktion. Det syns på hela hans agerande att han blåser på den förmenta knuffen.)

År efter år har vi sett domarna varit snabba att blåsa i försvarets favör vid situationer inom straffområdet. En harmlös frispark mot en straff, det ger andra reaktioner.

***

Det är svår att döma fotboll. Gör det inte svårare med olika parametrar för vad som är ojuste beroende på var förseelsen sker.

Gråzonerna blir inte färre.

Det finns enklare saker att koncentrera sig på för att få en mera rättvisande och snabbare fotboll utan longörer.