Vi glömmer så lätt.

Gårdagsmatchen, EM-semifinalen i handboll mellan Kroatien och Norge 29—28, har i media av alla de slag, och då räknar jag även in de sociala, utsetts till ett mästerskaps hittills mest dramatiska.

Visst var jag fascinerad av spänningen, ovissheten och de briljanta spelarprestationerna. Men det var ju ”bara” i en EM-semifinal.

Det skall ju vara en final för att det skall vara på riktigt. Har ni glömt söndagen den 30 januari 2000, EM-final i Zagreb, Sverige mot Ryssland?

Jag har inte. Jag var på plats, utsänd av Sydsvenskan.

I paus 15—9 till Ryssland, svensk kvittering till 24—24 strax för ordinarie tid, 27—27 efter de första tio minuterna, med två minuter kvar 31—30 till Ryssland, i 78:e minuten 31—31 (Andreas Larsson) och sen sätter Magnus Wislander 32—31 med cirka halvminuten kvar. Ryssarna hade alltså tid på sig att kvittera med fortsatt ovisshet. Det var finaldramatik.

Jag minns än den nerviga avslutningen och hur jag på kort tid skulle kunna skriva något vettigt. EM-silver krävde en ingång, EM-guld en helt annan. Och allt skulle ske snabbt, pressläggningen väntade. Jag var stressad. Jag kommer fortfarande ihåg att jag var osäker på om den sista femminutersperioden verkligen var den sista eller om det återstod fem minuter.

Oprofessionellt kan tyckas, men något mera dramatiskt har jag aldrig upplevt på en idrottsarena.

Vad är då en kroatisk seger över Norge i en semifinal mot ett svensk EM-guld i en FINAL mot Ryssland?

Om spelet var bättre än i går, det vet jag inte. Att det var snabbare utgår jag ifrån. Var tid har sitt tempo.

Och det gäller även utanför idrotten.