Jörgen Olsson skall inom kort hedras med en minnesplatta på Malmös stadiontorn.

Han skall få platta 37 i Malmös Walk of Fame för utförda idrottsprestationer.

Han är den sjunde brottaren som erhållit denna hedersutmärkelse. Det är ett bevis på brottningen historisk sett höga status och klass i Malmös idrottshistoria,

Det är bara att studera meritlistorna för de sju som fått sin minnesplatta av brons på Stadiontorget.

Men än intressantare är kanske att studera de namn och de meriter över de aktiva som, ännu i alla fall, inte hedrats på Walk of Fame.

Varje idrottsprestation skall givetvis värderas efter i vilken tid den utförts i en ständigt föränderlig idrottsvärld.

Åtta brottare till har meriter väl i paritet med de premierade. Det säger det mesta om Malmöbrottningens historiska styrka.

Min mening med denna blogg är inte ifrågasätta, bara konstatera.

Men ett förslag må vara tillåtet, Ida Hellström/Babulfath, en av svensk dambrottnings pionjärer.

Hedrade på Walk of Fame

Årtalen inom () anger under den tidsperiod medaljerna togs

Frithiof Mårtensson, IK Sparta (1908—1909)

OS: 1 guld, EM: 1 guld

Calle Westergren, IK Sparta (1920—1932)

OS: 3 guld, VM: 1 guld, EM: 3 guld och 1 brons

Johan Richthoff, BK Kärnan (1924—1932)

OS: 2 guld, EM: 3 guld, 1 silver och 1 brons

Thure Sjöstedt, BK Kärnan (1928—1934)

OS: 1 guld och 1 silver, EM: 1 guld och 1 silver

Karl-Erik Nilsson, GAK Enighet (1948—1956)

OS: 1 guld, 2 brons, VM: 1 brons

Gustav Freij, IK Sparta (1948—1960)

OS: 1 guld, 1 silver och 1 brons, VM: 1 guld, 1 silver och 1 brons

Jörgen Olsson, Limhamns BK (1991—1992)

VM: 1 silver, EM: 1 guld

Övriga mästerskapsmedaljörer

Gustaf Malmström, IFK Malmö och IK Sparta (1907—1912)

OS: 1 silver, delat med Ivar Böhling, Finland, VM: 1 silver, EM: 1 guld

Alfred Lundbladh, IK Sparta (1909)

EM: 1 silver

Anders Ahlgren, GAK Enighet, (1911—1922)

OS: 1 silver, VM; 1 guld, 1 silver, EM: 1 guld, 2 silver

Edvin Mattiasson, GAK Enighet, (1912)

OS: 1 brons

Hugo Johanson, GAK Enighet (1913)

VM: 1 guld

Ernst Nilsson, IK Sparta (1913—1922)

VM: 2 guld

Gunnar Glans, IK Sparta (1931—1934)

EM: 1 guld, 1 silver, 1 brons

Egon Svensson, IK Sparta (1936—1937)

OS: 1 silver, EM: 2 silver

Viking Palm, GAK Enighet (1948—1954)

OS: 1 guld, VM; 1 silver, 1 brons, EM: 1 silver

Fredrik Schön, IK Sparta (2014)

EM: 1 brons

Lorentz Freij, IK Sparta (1947)

EM: 1 brons

Leif Freij, IK Sparta (1966)

VM: 1 silver, EM: 1 silver

Lars-Erik Skiöld, Kulladals BK (1977—1980)

OS: 1 brons, VM: 1 silver, EM: 1 guld, 1 brons

Lars Malmqvist, moderklubb Kulladals BK (1978—1979)

Tävlade för Lidköpings AK

VM: 2 brons

Gunnar Håkansson, GAK Enighet (1955)

VM: 1 silver

Jalmar Sjöberg, IK Sparta (2007—2009)

Medaljerna togs för moderklubben BK Ore, Vinslöv

VM: 1 brons, EM: 1 silver, 1 brons

Ida Hellström/Babulfath, Malmö Tigers WT (1996—2004)

VM: 1 silver, 3 brons, EM: 3 silver

Tillägg

Isaak Theodoridis, Malmö Tigers WT (1992)

EM: 1 brons

Han deltog för Grekland

***

Det första Europamästerskapet arrangerades 1907 i Malmö. EM höll upp under de båda världskrigen samt under perioden 1950—1966. Tävlingen har sen dess avgjorts med oregelbundna intervaller, ett, två eller till och med tre. Någon gång har det varit två EM samma år.

VM avgjordes första gången 1909 med uppehåll under Första världskriget och  sen under perioden 1923—1950.

OS inställdes 1916, 1940 och 1944. Orsak: Krig.

De aktiva har med andra ord haft olika många tillfällen att tävla internationellt.

I veckan kom jag att tänka på Idrottsbladet, grunden till den idrottshistoriska kunskap jag förhoppningsvis delvis har kvar.

Under 1950-talet kom IB tre dagar i veckan, måndag, onsdag, fredag, med tåg, ”halvsexan”, till Skurup. Där hämtade jag den före 18 på Posten och hann jag inte hade jag turen att min snälla faster Inga-Lisa jobbade där, så hon tog min tidning med hem för senare avhämtning.

Allt i IB var inte dagsfärskt, den kom ju ut bara varannan dag. Men det var likväl fräscht. Det fanns inga, långa, dagliga sportradiosändningar och naturligtvis ingen datavärld. Man fick vänta tills tidningarna kom. Det som stod i dem var nytt.

***

Nu har min tidning, Sydsvenskan, tidigarelagt sin tryckning till 21. Sena nyheter kommer inte med. För att ta sporten. Det blir som på IB:s tid. Den tryckta versionen kommer ofta en dag efter. Men med en enorm skillnad: Alla texter är publicerade på nätet. Som nu MFF:s 0—2 mot Sparta Prag i CL-kvalet i onsdags. Men likväl fanns alla artiklarna tillgängliga även i fredagens tidning, ett helt uppslag. Till viss del förstår jag tanken, de som inte har tillgång till hemsidan skall kunna läsa om matchen även med en dags försening. Som på IB:s tid. Men samtidigt: Hur många nya läsare fick fredagsversionen? Min gissning, efter en mindre utfrågning i vän- och bekantskapskretsen, inte speciellt många. I ett reducerat spaltutrymme känns det lite IB från 1950-talet över denna dubbelexponering.

***

Det finns inte plats för något Idrottsblad i dagens svenska tidningsvärld. Den täckte hela Sverige både ur både topp- och breddsynpunkt. Det hände att jag såg några uppskattande ord om mina beskedliga löparinsatser av min specielle favorit, den oerhört flitige Sven Lindhagen. Eller av IB:s Malmökrönikör Kurt ”Alex” Alexandersson med alla sina sarkasmer.

Nåväl. Var kan man i dag finna den allsidiga, riksomfattande rapporteringen om Idrottssverige som IB gav min generation? Ingenstans är mitt absoluta svar.

Närmast kommer Aftonbladet/Sportbladet. Det anser jag trots några väl opportunistiska skribenter. Men behöver inte läsa allt och framför allt kan man sålla överord och okunskap.

Man måste givetvis också tacka AB för deras tv-sändningar från Europamatcherana för Elfsborg, Djurgården och Häcken.

AB verkar ha resurser som ingen annan tidning har. Att vara pluskund är en bra investering, inte mins för den allmänt sportintresserad person.

Inte som IB men i alla fall.

Jag sitter och filar på en artikel om Vellingeklubben IK Finishs första 100 år till Skånsk Idrotts Historias årsbok 2024.

Finish är en av åtta skånska föreningar som kontinuerligt bedrivit friidrott i mer än 100 år. De övriga är Malmö AI, Ystads IF, IFK Trelleborg, IFK Lund, Eslövs AI, samt de båda från Helsingborg, IFK och IS Göta.

Finish hade sin storhetstid från början av 1940-talet och 20 år framåt. Då hade klubben verksamhet dels i Vellinge men dels också i Malmö. Under den perioden tog Finish 18 SM-medaljer, alla för kvinnor. Sen dess har det blivit ytterligare en medalj till, Sebastian Ekstrands brons i tresteg (i) 2012.

Men här kommer det – enligt mig – det intressanta: Från 1987 till dags dato har Finishfostrade ungdomar, individuellt, i stafett och i lag, varit delaktiga i 75 SM-medaljer, 19 guld, 24 silver och 32 brons. Medaljerna är fördelade på tio aktiva.

Nio av dessa har deltagit i det svenska seniorlandslaget.

63 har tagits i MAI-dress, sex i Heleneholms och tre vardera för IK Pallas och Spårvägens FK från Stockholm.

Närmare detaljer får ni vänta på tills årsboken utkommer.

Men de här siffrorna understryker med all tydlighet mitt eviga tjat om hur viktigt det är att ha livaktiga klubbar runt om i landet för en bibehållen utveckling.

IK Finish är ett strålande exempel. Men talanger finns mer än i Vellingetrakten.

Han är på mången mans läppar dessa dagar, OS-silvermedaljören Truls Möregårdh.

Mer än välförtjänt.

Visst har han utvecklats till en världsstjärna i Eslöv men kontakt med bordtennisen fick Truls i Hovmantorp och dess GoIF.  Det visar med all tydlighet på de funderingar jag var inne på i går: Vikten av ett brett föreningsliv runt om i landet. Talangerna finns överallt.

En vän och granne kommer från Hovmantorp och är givetvis mäkta stolt över Truls Möregårdhs insatser i tennishagarna världen runt.

***

För en tid sedan lånade jag Hovmantorps 100-årsksktift, 1923—2023, av min vän. Den 78 sidor lilla skriften ger verkligen en bild om den idrottsliga utvecklingen i Sverige under 100 år. Då 1923 fanns det (högst) cirka 800 boende i byn. Men det var tillräckligt för att de unga män som bildade klubben, vågade arrendera ett skogsområde och anlägga en fotbollsplan. På samma plats finns nu tre planer, byggda på ideell basis. Klubbens medlemmar har också byggt ett förnämligt klubbhus och på senare år den så kallade Allhallen.

Underhåll och den dagliga skötseln fixar Torsdagsklubben, mestadels pensionerade medlemmar.

Detta är en del av den fantastiska svenska idrottsrörelsen. Utan vilken Truls Möregårdh troligen inte funnit en väg till Paris 2024.

***

Fotboll var först och är störst, numera finns även dam- och flicklag.

Bordtennis har bedrivits sedan 1972.

1990 tillkom innebandysektionen.

***

Men klubbens 100-åriga historia visar även på hur idrotter försvunnit av olika orsaker.

Bandy fanns 1925—1944.

Ishockeyn har i sina led haft landslagsspelaren Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson.

Gymnastiksektionens medlemmar har gått upp i föreningen Gympalätt.

Friidrott fanns från 1924 till 1961. Klubben har haft en SM-sexa på 800 meter, Rune Nordström.

Från 1936 till 1961 hade GoIF en stark brottningsavdelning.

En bra, lite tråkig, bild av vissa idrotters svårigheter att hålla sin ställning i de mindre orterna. Situationen känns igen från Skåne i ishockey, brottning och friidrott.

***

Truls Möregårdh är inte Hovmantorps GoIF:s förste olympier. 1972 deltog Kurt Elmgren (då för Växjöklubben BK Enig) i fristilsbrottning och blev sjua. Han var nordisk mästare två gånger och svensk mästare vid 13 tillfällen.

Klubbens främste fotbollsspelare är Curt Olsberg, tre landskamper, två SM-guld för Malmö FF och 351 allsvenska matcher för MFF och Djurgårdens IF.

***

2024 bor cirka 3 300 personer i Hovmantorp, Lessebo kommun.

Det finns lite skånsk touch till Tara Babulfaths OS-brons i judo.

När jag satt och lyssnade på hennes framgångsrika lördag i Paris började jag undra varför jag kände igen namnet Babulfath. Efter en stund kom jag på det. Någon gång kring år 2000 hade jag av någon anledning vid ett Stockholmsbesök  i en liten lägenhet på Tegeludden intervjuat brottaren Ida Hellström. Jag tror att Sydsvenskan hade en artikelserie av något slag. Jag minns inte varför Vellingetjejen Ida var aktuell. Men hon delade lägenhet med Mohammad Babulfath, hennes nuvarande man. Tara är deras dotter.

Ida kom aldrig själv till något OS. Första gången damer fick OS-brottas var 2004 och då endast i fyra viktklasser. Ingen passade Ida. Hon slutade då efter en lysande karriär, med ett silver och tre brons i VM samt tre EM-silver. Ida blev svensk mästarinna elva gånger och representerade Skegrieklubben IF Altona, Hököpinge BK, Malmö Tigers och efter flytten till Stockholm Spårvägens BK.

Hade dambrottning tidigare än 2004 fått OS-status hade förmodligen Ida blivit familjens första OS-medaljör. Under 1990-talet var hon en av världens bästa brottare under många år.

Jag har i ett blogginlägg för några år sedan föreslagit att Ida Hellström som en framgångsrik pionjär för svensk dambrottning borde föräras en plats på Malmös Walk of Fame på Stadiontorget. De flesta av hennes framgångar fick hon när hon representerade Malmö Tigers, tränad då av legendariske Lars-Erik Skiöld.

Mitt förslag kvarstår.

***

Mohammad Babulfath deltog i OS 2004 i Aten utan framgång. Han blev senare förbundskapten. Han är tränare för Tara.

I dag gjorde jag per tåg en nostalgitripp.

Malmö—Simrishamn fram och tillbaka.

Sommarkortet är bra.

Som boende i Skurup i över 20 år har man gjort några hundratals resor på Grevebanan, som för övrigt fyller 150 år i år. Det blev många resor till Ystad, fyra skolår med sexdagars skolvecka blev en hel. Läxläsning till Ystad, kortspel på hemresan. Resorna till Malmö var färre, ofta idrottsrelaterade, först med ånglok senare med rälsbuss.

Men tidigare har jag aldrig åkt tåg öster om Ystad.

Men mycket har hänt. I Malmö var startstationen Malmö Västra, sen Södervärn och Hindby, tre platser där det  numera inte passerar några tåg. Kör förbi gör tåget också Skabersjö, Börringe, Näsbyholm, Rynge och Marsvinsholm. Charlottenlund har bytt namn till Svarte.

Utsikten har förändrats. Träd och buskar växer mycket på 50 år. Från tåget ser man inte längre Börringesjön. Men mellan Näsbyholm och Skurup kan man skymta den nya Näsbyholmssjön, som torrlades på 1870-talet.

Svedala och Skurup, de största samhällena på sträckan, har vuxit. Oxie har blivit en stor stadsdel i Malmö. Svarte, förr några villor, längs Riksväg 9, är nu ett stort villaområde.

***

Sträckan mellan Malmö och Simrishamn bjuder också på idrottshistoria, stort som smått, och även personliga minnen, vemodiga och glädjefyllda.

Precis efter Skabersjö slott, från Malmöhållet, norr om järnvägsspåret kan man se en nerlagd fotbollsplan, där man spelat allsvensk fotboll under sju säsonger. Helt sant är det inte. När den första riksomfattande Damallsvenskan spelades 1987 hade Skabersjö IF precis degraderas från den södra division 1-gruppen. Men många är de landslagsspelare som fostrats på idrottsplatsen i byn, som knappt finns.

***

Mitt friidrottshjärta blöder inte så lite när tåget åker förbi idrottsplatserna i Svedala, Skurup och Köpingebro, där har man tävlat åren kring 1960. Nu finns inga friidrottsytor på dessa orter. I Tomelilla passerar man inte idrottsplatsen men  här är också friidrotten försvunnen sen många, många år. Förbi kupéfönstret  dyker vägvisare till Kivik, Glemmingebro och St Olof upp. Där har det funnits livaktiga friidrottsklubbar. St Olof med den legendariske tränaren och ledaren Sten Nilsson upptäckte och vägledde i ungdomsåren två blivande mångfaldiga svenska mästare, Kurt Hansson och Kenth Andersson.

***

Under mina Skurupsår följde jag Skurups AIF:s fotbollslag även på bortaplan. På Ystads idrottsplats i Sandskogen, tåget passerar, i Tomelilla, Simrishamn, Gärsnäs, Lunnarp och kanske också Smedstorp har jag sett mitt kära SAIF.

Inte att förglömma andra orter på sköna Österlen, där järnvägslinjen inte sträcker sig.

Åren kring 1960 var Skurup ett av de bästa lagen i Sydostskåne.

***

Svedala gamla idrottsplats vid 108:ans infart från Trelleborg har av två anledningar en plats i mitt idrottsliv.

Som 15-åring, tror jag, gjorde jag min första friidrottstävling utanför Skurup, en klubbmatch för seniorer mellan Svedala IF och SAIF. Jag hoppade höjd. Reglerna  förbjöd en 15-åring att springa längre än 200 meter på bana, så jag fick inte deltaga i det jag kanske var något bättre i.

***

Ett annat minne: En fotbollsmatch i JDM mellan samma föreningar. Våra båda duktiga målvakter var båda förhindrade att deltaga. Vi drog lott om vem som skulle stå. Oturen föll på mig. I ärlighetens namn var jag inte speciellt bra i fotboll, varken inne eller ute. Men tydligen var jag riktigt dålig som målvakt i den matchen,

Min 9-årige lillebror var av någon anledning med och såg matchen. Bredvid sig hade han några experter från hemmalaget, som snabbt var framme med sina kommentarer:

-         Deras målvakt är ju riktigt dålig.

Det fick min stackars lillebror höra. Han gick därifrån – och skämdes.

Historien har jag hört vid familjeträffar då och då i närmare 70 år efter förlusten, för det blev det.

Och varje gång jag åker förbi den olycksaliga platsen, då minns jag.

Så även i dag.

***

I en gammal mans hjärna är minnen och nostalgi viktigt i vardagslivet.

Därför gav dagens tripp en uppiggande kick.

I samband med ett blogginlägg om fotbollsklubben IFK Malmös satsning på att bygga upp en stabilare organisation kring sin ungdomsverksamhet, fick jag frågan om hälsoläget i handbollsföreningen IFK Malmö.

Mitt svar, med nuvarande målsättning: Alldeles utmärkt.

IFK:s motto lyder:

Så många som möjligt. Så länge som möjligt. Från bollskola till seniorlag. Tillsammans. I vår förening,

I den nyss utkomna årsberättelsen konstaterar man at man haft 622 aktiva ingång under säsongen och haft över 20 seriespelande lag. IFK har verksamhet i 14 hallar, något som visar på de problem som inomhuslagsporterna har i Malmö.

Några av lagen är bra. 14/15-årsgrabbarna var i final i USM, Final 8, och kom sjua. I samma åldersgrupp för flickor avancerade laget till näst sista steget och blev tvåa efter Täby, som senare blev överlägsna mästare. IFK-laget kan nog med fog även det rankas bland de främsta i landet.

”Nya” IFK Malmö har tidigare haft lag i USM-slutspelet men med A-lag långt ner i seriepyramiden är det i den moderna idrottsvärlden omöjligt att bibehålla de främsta talangerna. Liksom andra klubbar på denna nivå har IFK drabbats.

***

En liten ljusning på den fronten blev det kanske under våren. Via kval tog sig herrarna upp till division 2 (nivå 4) och damerna till division 3.

***

IFK har också berikat stans arrangemansliv. I den nystartade Kanarie Cup i våras  deltog 36 föreningar med 129 lag. Malmö har länge saknat en ungdomsturnering i handboll sedan Dalhemscupen, efter mer än 50 år, försvann för en hel del år sedan.

***

I och med IFK Malmö (eller vad det nu var) 2007 blev HK Malmö stod IFK i stort utan seniorverksamhet. Några inbitna IFK-are (om jag inte missminner mig med Joakim Björkman som draglok) ville dock ha kvar IFK-handbollen, från 1933, och började bygga upp ett nytt IFK med en bred dubbelkönad ungdomsavdelning som grund. Det har gått lite upp och ner men i dag har IFK Malmö HF en stabil organisation med en anställd sportchef i Mikael Ekdahl (landslagsmeriter och känd från H 43 Lund och Ystads IF), som dessutom är chefsinstruktör på Malmö Idrottsgrundskola.

Klubben söker i dagarna även en klubbchef för att ytterligare stärka organisationen.

***

Det som är odelat positivt för Malmöhandbollen är att det finns två seriösa föreningar som vill ha breda ungdomssektioner som grund. I alltför många idrotter i Malmö är klubbkonkurrens en bristvara.

***

PS

I och med IFK Malmö (eller vad det nu var) 2007, den texten behöver en förklaring: Den klubb som 2007 tog steget upp i Elitserien och var grunden för HK Malmös plats i högsta serien benämns i alla sammang som IFK Malmö. Så kallades också det lag som blev sist i Elitserien 2003/2004. Men enligt säkra källor (Tommy Thysell) tillhörde föreningsnumret Team Malmö, som alltså borde ha en plats i maratontabellen för högsta herrserien.

För att göra det än mer komplicerat: 2006/2007 fanns IFK Malmö, Elit registrerad som en egen förening inom Malmö fritidsförvaltning.

Detta en information av en nörd till andra eventuella liksinade.

DS

En förflugen tanke, en fundering.

Kanske befängd, kanske är den redan framförd till de som bestämmer.

Idrottsmuseet i Malmö är nerlagt, eller kanske – förhoppningsvis – bara lagt på is. Nu skall Stadion från 1958 rivas och på området skall byggas bland annat nya hallar och byggnader med bland annat kontor och samlingslokaler.

Borde det inte finnas utrymmen för att inom detta, till synes fantastiska, område bygga upp ett modernt idrottsmuseum? Ett museum byggt på Malmös strålande idrottshistoria.

Och administrerat av Idrottsmuseets Vänner, enligt modell Helsingborg.

***

Det finns fler alternativ. Kanske inte lika tilltalande. Men dock.

Kasinot i Kungsparken är borta. Det finns diskussioner om att Malmö konstmuseum skall flytta dit och jag har sett förslag om att bygga till några huskroppar.

Kanske kan man finna plats även för en idrottshistorisk avdelning?

 Vilken synergieffekt det kan bli. Två kulturområden, med kanske skilda målgrupper, som i närliggande lokaler kanske kan förenas. I alla fall i några fall.

***

Se här några funderingar den första söndagen i juni 2024 från en person, som saknar sitt idrottsmuseum.