Sydsvenskan publicerar i dag en lista över de grundskolor i Malmö, vars elever är behöriga till gymnasiet.

En enda skola ståtar med siffran 100, Malmö idrottsgrundskola.

Det är naturligtvis ett fint erkännande till rektorn Richard Ohlqvist och hans lärarkår. Skolans måtto har alltid varit: Skolarbetet först. Det är kanske inte alltid så lätt att genomföra med elitinriktade elever med en Zlatankarriär som den idrottsliga målsättningen.

Om några år, 2020, skall skolan få utökade lokaler och därmed möjlighet att ta in fler elever.

Men står inte samtidigt detta i kontrast till det som idrottsrörelsen nu debatterar, och delvis försöker förändra?

Det vill säga den tidiga utslagningen och den tidiga specialiseringen.

Nu väljer idrotten ut de 13-åringar som får tillgång till de ganska få men attraktiva platserna. Är det rätt att en verksamhet, som bekostas av stat och kommun, skall selektera 13-åriga idrottsungdomar? Samtidigt som Riksidrottsförbundet, organ för den samlade svenska idrotten, inriktar sig på att höja medelåldern på de föreningsanslutna ungdomarna. Som jag påpekat många gånger tidigare, efter 11,5 år sjunker antalet idrottande ungdomar.

De stora bollsporterna har, efter stort missnöje från många, beslutar att inte räkna tabeller förrän efter 12 år. Några förbund sänder inga ungdomar till de så kallade elitlägren, och då talar vi om 15-åringar. Andra förbund låter alla som vill komma till sina träningsläger utan krav på uttagningar upp i ungefär samma ålder.

Så går tankarna i Idrottssverige.

I Malmö tänker man annorlunda.

Jag tror säkert att eleverna på Malmö Idrottsgrundskola utvecklas positivt i sina idrotter. Samtidigt som de sköter sitt skolarbete utomordentligt.

Men har man bland sina elever de med störst potential, de som kan bli elit (av någon grad)? Det är ju en omöjlighet att se utvecklingen på en 13-åring. Det visar all forskning. Hur många misströstar och tappar intresset när de innan de fyllt 14 år får ett första besked om att de inte duger?

***

Det totala idrottsliga värdet av en idrottsgrundskola tål verkligen att diskuteras.

Om jag uppfattat det rätt har kritiken mot de tabellösa ungdomsserierna i fotboll varit större än de i handboll, basket och innebandy.

Under mina år som ansvarig för Malmösport på Sydsvenskan förde jag noggrann statistik över utvecklingen inom Malmöfotbollen. Sen början av 2000-talet har antalet lag i de åldrar, 13 och uppåt, som man med de nya bestämmelserna vill behålla, minskat om än inte radikalt så oroväckande.

I 13—14-årsklassen för pojkar hade Malmö de första åren av det nya seklet över 70 lag i ett 25 tal föreningar. 2016 55 i 19 föreningar.

Motsvarande siffror bland 15—16-åringarna är cirka 30 lag i över 20 föreningar då, 20 lag i 15 föreningar 2016.

I åtanke bör man också ha att Malmös invånarantal vuxit rejält de senaste drygt tio åren.

Flickfotbollen har aldrig breddmässigt blomstrat i Malmö. 2016 seriespelade sex 13-årslag, fyra 14-årslag och tre i F 15/16-serierna. Totalt alltså 13 lag. 2003 var det 24.

En annan siffra på ”svinnet” är att 2015 fullföljde 50 11-åriga sjumannalag från Malmö sina serier. 2016 fanns bara 29 kvar som 12-åringar.

Med dessa siffror som bakgrund är det underligt att fotbollförbundet söker nya vägar för att behålla sina ungdomar i gemenskapen?

Med sex barnbarn, fem av dem aktiva i olika idrotter på olika nivåer, får man en hygglig inblick i ungdomsidrottens värld.

Går man så lite mer på djupet och studerar resultatlistor och serietabeller, i den mån de nu finns, hittar man oerhört stora skillnader i hur klubbarna anammar de intentioner som förbund och idrottsforskningen vill genomföra.

Berörde ämnet i ett blogginlägg för en tid sedan.

I Lundaspelen i basket i åldersgruppen U 12, det vill säga en klass för 11-åringar, möttes kontrasterna. En av Skånes främsta klubbar har en stor trupp i den åldern som räckte till tre lag. Två andra duktiga Skåneklubbar hade vardera två lag med i turneringen. Dessa två föreningar fördelade sina spelare på två jämna lag. Den andra klubben toppade ett lag, som i gruppspelet vann alla sina matcher i utklassningsstil. Medan de två andra lagen i sin tur förlorade rejält i de flesta av sina matcher. Var finns den idrottsliga utvecklingen i att vinna överlägset vid de flesta tillfällena? Och hur skoj är det att alltid förlora? Speciellt när det inom de egna ramarna går att undvika.

Att till varje pris vinna en 11-årsturnering med följd av en tidig utsortering är just det förbunden vill förhindra.

Alla klubbar har inte denna inställning.

***

 Därför är det så skönt att hitta en kontrast i de stora Lundaklubbarna i handboll, H 43 och Lugi. Till SM i 18/19-, 16/17- och 14/15-årsklasserna har man inte toppat sina lag i de två yngsta grupperna. Totalt i de sex klasserna hade H 43 13 lag, Lugi 12 till start.

I de två yngsta pojkklasserna startade Lugi med sammanlagt sex lag, endast ett återstår inför steg 4. Men jag är övertygad om att om man nöjt sig med ett toppat lag hade detta i de båda klasserna varit heta aspiranter till att bli bland de åtta lag som i maj i Malmö skall spela om SM-medaljerna.

H 43 har i samma två åldersklasser samtliga fem startande lag med inför steg 4, två av 32 i PA-gruppen och tre av 32 i PB-klassen. Imponerande!

H 43 har också prioriterat bort eventuellt finalspel för två lag och i stället låtit så många som möjligt delta länge i en utvecklande SM-spel.

I min värld skall ungdomsidrott bedrivas som H 43 och Lugi gör i USM för sina tonåringar.

Inte som basketklubben för att vinna en 11-årsklass i Lundaspelen.

***

I kommande helg spelas steg 3 för flickor A (16/17-åringarna). Återkommer då med en skånsk sammanfattning inför steg 4.

Hur anammar de enskilda föreningarna, de viktigaste kuggarna, de intentioner och bestämmelser, som diskuteras och delvis genomförts i svensk ungdomsidrott?

Det lär inte finnas någon undersökning och det underlag jag har för mina funderingar är naturligtvis för litet för att dra några säkra slutsatser. Förhoppningsvis är mina iakttagelser från olika hemsidor, facebook, tidningsartiklar och egna besök vid faktiskt ganska många ungdomsevenemang bara enstaka olycksfall i arbetet att utveckla svensk ungdomsidrott och få barnen – för det är det ju oftast just barn – att vara kvar inom idrotten längre.

En ålderspeak vid 11,5 år – se senaste inlägget om ungdomsidrott! – är med mina erfarenheter minst sagt oroande.

Distriktsförbundet i Skåne i innebandy, fotboll och handboll vill att ungdomarna skall kunna kombinera olika idrotter – forskning och erfarenhet visar att detta är utvecklande – och gjorde så att seriesäsongerna i görligaste inte skulle kollidera.  Det gäller framför allt fotbollen kontra handbollen och innebandyn.

Men vad händer?

”Mertiden” använder man i stället till olika turneringar och utlandsresor.

Ett tioårslag från Malmö åkte till Barcelona och spelade, deltog i en turnering i Stockholm och ytterligare en någonstans i Sverige.

Ett tolvårslag, också från Malmö, åkte också långt söderöver för en tävling och spelade på hemmaplan i Skåne tre turneringar.

Föräldrarna i de här lagen tillsammans med sina ledare har gjort ett fantastiskt arbete för att samla in pengar och organisera det hela. Men har man fått med alla? Har några av ekonomiska skäl eller av bristande tid för engagemang av ensamstående eller flerbarnsfamiljer tvingats avstå?

I dessa fall har jag ingen aning. Men jag vet att det förekommit. Många gånger.

För några år sedan var ett lovande ishockeylag för 15-åringar i Kanada och spelade. Två år senare finns laget inte kvar. Kanadaresan var kulmen på deras ishockeykarriär. Vid 15 år.

Förbunden vill, många föreningar likaså.

Men när intentionerna, det är inga regler i många fall, inte följs, vems ansvar är det då?

Givetvis föreningarnas.

Men har de kraft att i ledarbristens tider sätta stopp för kreativa ledares/tränares och prestigetörstande föräldrars ambitioner?

I botten ligger hela tiden det många gånger missriktade lokala aktivitetsstödet, som ger pengar och också genererar underlag för andra viktiga bidrag.

Bidragsbestämmelserna är inte bra för det nytänkande som förhoppningsvis är på rejäl uppgång inom svensk idrott.

Det pågår en ständig debatt om barn- och ungdomsidrott.

Givetvis positivt.

Under jul- och nyårshelgen fanns det många inlägg i tv, radio och i tidningarna. Att debatten tog ny fart berodde naturligtvis på att den mäktiga fotbollen bestämt att man från och med 2017 inte skall redovisa serietabeller innan laget deltar i en 13-årsserie. Inga vinnare i olika cuper skall heller koras i yngre årgångar än 13.

Dessa regler, med modifierade åldersgränser, finns redan i basket, handboll och innebandy. Och faktiskt även i några fotbollsdistrikt, till exempel Göteborg.

Utfallet är övervägande positivt. Verksamheten har inte minskat. Tävlingshetsen har avtagit.

De som är mot de restriktiva bestämmelserna glömmer det allra viktigaste: Den svenska ungdomsidrott är som störst innan barnen fyllt 12 år.

Detta enligt Björn Eriksson, Riksidrottsförbundets ordförande, vid ett möte med Idrottsmuseets Vänner i Malmö i höstas.

För mig är det naturligt att de ansvariga då gör något. Givetvis skall vi ha barnidrott under trivsamma, sociala former, gärna med tävlingar utan press från omgivningen. Definitivt inte från okunniga, prestigetörstande föräldrar.

***

Ett annat argument som framförs är att genom att i cuperna reducera antalet tävlingsinriktade åldersklasser kommer arrangörsföreningarna att missa en stor inkomstkälla.

Men hur många av exempelvis Skånes 390 föreningar arrangerar en årlig turnering? I Malmö är det tre, Malmö FF:s Skånecup, Olympic cup och Oxie SK:s Tomtecup. För de två mindre klubbarna är det förstås ett kännbart inkomstbortfall. Samtidigt kan man förhoppningsvis i ett framtidsperspektiv vända den utveckling som finns och få fler ungdomar att fortsätta med sin idrott med nya utmaningar med attraktiva turneringar. Antalet ”mellantonåringar” som spelar fotboll minskar nämligen. Det är detta de nya åldersbestämmelserna vill få stopp på.

Ta 2016 års Tomtecup är ett exempel på hur det ser ut. Antalet deltagande lag var på pojksidan:

P 16 – 6                           P 15—10                          P 14—10

P 13—20                          P 12—16                          P 11—32

P 10—40                          P 9—48                            P  8—48

P  7—48

Nu är naturligtvis en inneturnering i Malmö i december ingen helt rättvisande bild av ungdomsfotbollen i Sverige. Men den visar hur det ser ut, var koncentrationen ligger.

Är det inte förståeligt att idrotten vill diskutera och ändra något som olika forskningsresultat visar inte är bra för svensk idrott, varken ur social eller elitidrottens synvinkel.

Jag har full förståelse att det för föreningarna är en viktig inkomstkälla och därför satsar ungt.

Men siffrorna visar också att Björn Erikssons oroande siffror har fog för sig:

”Svensk idrott peakar i 11,5 årsåldern.”

***

Jag återkommer med synpunkter på svensk ungdomsidrott.