Givetvis innebär ett nytt år vissa önskningar och förhoppningar. Så även för mig.

De personliga håller jag för mig själv även om det är på modet i dessa sociala mediers-tider att mer eller mindre redogöra för allt man gör och tänker.

Nåväl.

Jag hade i mitt sista inlägg 2014 förhoppningen att mina morgontidningar 2015 skulle på ett allsidigare sätt bevaka det mångfasetterade idrottslivet i regionen. Den förhoppningen grusades direkt i Sydsvenskan. 2015 inleds med sex sidors skildring om MFF:s -- ja, jag medger -- strålande fjorårssäsong. Jag har inte läst den långa artikeln och kommer inte att göra det. För vad finns mer att berätta än vad det som redan stått en massa, massa gånger?

Jag tror inte man kan få tillbaka flyktade läsare om man är alltför ensidig i vad man producerar.

***

Skånskan däremot hade en genomarbetad artikel om handbollens publiktapp -- som jag var inne på för en tid sedan. Mer sådant, det ger ett mervärde i jämförelse med alla de förhandsartiklar, som Skånskan är “världsmästare” på.

***

Mina önskningar då ut ett Malmöperspektiv med lite snegling mot övriga Skåne.

***

Malmös politiker, se nu till att ni kommer till skott i Stadionfrågan! Simsporten, som kommit i kläm de senaste åren och kanske är den idrott som tappat mark mest, måste få besked som kan ge ny inspiration.

Ge plats till en mindre tävlingsarena för friidrott. Den tid är förbi då storpublik lockas till galorna, om man nu undantar de verkligt stora. I denna konkurrens finns det inte plats för Malmö. Blir det nya friidrottsbanor så måste kubbarna se till att utnyttja dem för tävling och träning. Det har inte varit mycket bevänt med detta på många år.

Bygg en intim inomhushall med plats för cirka 2 500 personer med utrymmen för klubbarna att samla sina sponsorer och andra intresserade för en bit mat före matcherna.

En konstfrusen utebana är vad jag förstår uteslutet. Men för folkhälsan och allmänheten vore detta en bra investering.

MFF har önskemål om hall med fullplansmått med åskådarutrymmen. Det är hausse kring MFF nu, men hur mycket resurser kan fotbollen (läs MFF) få? Man vill ju också förändra området mellan Stadiongatan och Swedbank.

Ge plats och bygg själv!

***

För friidrotten i hela Skåne önskar jag att man kan förmå tonåringarna att tävla. Det är inte många som gör det, speciellt inte pojkar. Nya initiativ måste till, eller kanske bättre, återgå till opretentiösa klubbmatcher med många stafettlopp. Blir det ingen förbättring inom kort är friidrotten snart “död”.

Konkurrens stimulerar. I Malmös friidrottsvärld är den på väg att försvinna. Öresund FK bildades för att utmana MAI. Så blev det inte. Det är tid för personerna bakom projektet och se till att det fungerar. Annars lägg ner och börja om i Heleneholm, Pallas och Finish och låt de ledare som finns koncentrera sig på att restaurera den egna föreningen!

***

Ungdomshandbollen i olika Malmöklubbar har vuxit. Jag önskar att ledarna orkar hålla ut så att vi snart får se Malmöungdomar spela elithandboll i en Malmöklubb.

Därför önskar jag att Dalhemsdamerna med den nya tränarkonstellationen Birthe Hansson och Peter Matthijs (gästtränare då och då) blir kvar i division 1, så att talangerna blir kvar i stan.

***

Småklubbsfotbollen ligger mig varmt om hjärtat. På många håll är den trängd på grund av bristande lojalitet i spelarleden. Det är väl för optimistiskt att tro att den skall förbättras men jag önskar av hela mitt hjärta att ledarna håller ut i många år.

Sen har jag förhoppningen att luckan bakom Malmö FF i alla fall seriemässigt skall minska. Min önskan är att Kvarnby skall bli den som gör det. Deras filosofi harmonierar med min. Men 2015 är det väl en utopi att man kan nå division 1 utan välvilliga sponsorer.

***

Avslutningsvis ser jag gärna att H 43 Lunds unga lag i damernas och herrarnas division 3 avancerar och ger klubbens alla talanger en möjlighet att spela elithandboll i den blå dressen. Med cirka 150 ungdomslag totalt i de olika Lundaklubbarna finns det utrymme -- i alla fall spelarmässigt -- till mer än en elitklubb i Lund.

H 43 Lund har en grund.

2011 efter VM-succén i handboll på hemmaplan framförde de svenska elitklubbarna på herrsidan målsättningen att 2016 skulle Elitserien vara en proffsliga.

Med det menades att klubbarna skulle bygga upp en modernare organisation med mer eller mindre professionella spelare.

Att ha höga målsättningar är positivt. Men de måste vara realistiska. Ett år före “förverkligandet” är svensk herrhandboll långt från målet. IFK Kristianstad lär vara där med sina överlägsna resurser, skapade genom idérikedom, tradition och för att klubben blivit en hel regions idrottsangelägenhet.

Men hur stor möjlighet har konkurrenterna att närma sig Kristianstad? Jag tänker då resursmässigt. Idrottsligt går det. Det är tack och lov inte enbart ekonomin som avgör på planen.

H 43 Lunds konkurs visar på bräckligheten, svårigheterna, speciellt när publiken sviker. För det gör den. Ok, det är inte helt rättvisande att jämföra åskådarsiffrorna från säsongen 2013/2014 när det återstår i det närmaste hälften av den innevarande. Men det är faktiskt bara Sävehof -- trots att laget inte gått bra -- som kan notera ett hygglig publiktillskott, dock beskedligt, från 1 081 till 1 209. De flesta av de övriga lagen redovisar ungefär samma siffror som senast men från en låg niva, mellan 1 700 och 1 000. Jag resonerar nu från perspektivet “professionell nivå”.

Fyra klubbar har ett snitt under 1 000 personer, HK Malmö 852, Richo 811, Redbergslid 791 och Önnered 501. H 43 hade 700 innan man tackade för sig.

Det säger sig självt att med dessa siffror som bakgrund man inte under en längre tidsperiod kan bedriva en verksamhet med hel- eller deltidsanställda spelare.

Generösa sponsorer till trots.

***

De stora publiktappen har HK Malmö med över 400/ match, men morgondagens möte mot IFK Kristianstad kommer förmodligen att minska denna siffra, och Lugi med närmare 400.

H 43 minskade från 1 049 till 700 men lockade på slutet knappt 300 personer till Arenan.

Jag tycker lite synd om HK Malmö som jobbar ambitiöst för att locka till besök i Baltiska hallen. Men med en klen ungdomsverksamhet i stans klubbar under många år har en handbollsintresserad generation försvunnit.

***

Om H 43:s kollaps kan man ha många synpunkter på. Spelartruppen har varit klädsamt tillbakadragen, väl medveten om att deras insatser på plan bidragit till det sviktande inresset från publik och sponsorer.

Två före detta profiler i H 43 har uttalat sig, Zoran Roganovic och Thomas Axnér.

Zorans har jag kommenterat. Det var en personlig vendetta mot en ledande styrelseledamot, som inte ville gå med på en uthyrning under en för H 43 viktig period.

Axnérs uttalande i en krönika i Kvällsposten: “H 43 behöver nu en seriös styrelse” är oförskämt.

Att arbeta oseriöst är det minsta man kan beskylla styrelsen för. Kanske överambitiöst, kanske väl ekonomiskt optimistiskt men hela tiden seriöst för att bygga upp en stark organisation för att klara ett elitlag och en oerhört stor framgångsrik ungdomsavdelning.

H 43 anställde en idérik, energisk marknadschef, som skaffade inkomster. H 43 stärkte organisationen kring A-laget med en assisterande tränare. H 43 jobbade för att höja ungdomstränarnas status.

Kalla dessa åtgärder vad du vill men inte oseriöst!

***

Siffran 500 000 kronor per månad för att driva H 43:s A-trupp dök upp i kommentarerna. Det är en enorm summa pengar för en trupp som inte lär vara den dyraste.

Hur skaffar man långsiktigt dem med begränsade publikintäkter?

Vi lär få vänta på en svensk professionell handbollsliga.

Om den nu kommer med tanke på Sveriges plats i näringskedjan.

Direkt från Baltiska hallen och Skånederbyt i herrarnas elitserie handboll mellan HK Malmö och Lugi till EM-handbollen för damer mellan Sverige och Frankrike.

För dem som gillar handboll -- om man nu bortser från om man har något favoritlag eller ej -- var underhållningen i dammatchen överlägsen derbyts, som saknade det som gör handbollen så fascinerande, tempot. Det var segt, mycket segt, med oftast ett passningstempo som inte hör hemma i den högsta svenska serien.

Damerna däremot -- och det har varit genomgående i de EM-matcher jag sett --spelade en tempostark handboll, som de behärskade och kunde krydda med finesser. I det två senaste internationella dammästerskapen drev spelarna upp farten till en nivå de ej klarade av.

Det gör de nu. Det gäller de flesta lagen.

Handboll för damer har utvecklats vidare.

Blir det en kollision i veckan mellan ett möte i EM och ett i herrarnas elitserie, ja, då väljer jag en dammatch. För underhållningens skull

. ***

En likhet fanns dock mellan de båda söndagsmatcherna. Domarkvaliteten var inte alls bra.

Jag har påpekat det förr: skånsk handboll står stark, från elit till de allra yngsta, och inte minst med en väldigt jämn fördelning mellan könen.

Och detta också från elit till nybörjarna.

I helgen började steg 3 i USM för juniorer, 16- och 14-åringar. 30 skånska föreningar med 97 lag deltog från start i denna sympatiska tävling. 51 av

lagen var flicklag, 46 pojklag.

Nu återstår 64 lag, en bra siffra, men mest imponerar siffran 24 för föreningar som har lag kvar. I en skånsk idrottsvärld där många idrotter har stora rekryteringsproblem, inte minst i att få ungdomarna att tävla, är 24 en siffra att bara drömma om. Vi talar om en tävling på riksnivå.

Jämställdheten visar sig även i antalet kvarvarande lag, 33 är pojklag, 31 flicklag.

Jag skrev sympatisk tävling. De lag som anmäler sig är garanterade minst fem eller sex matcher, inget lag åker ut direkt, alla lag som inte avancerar från gruppspelet i steg 1 får en ny möjlighet i en omgång 2. Även om gruppindelningen är regional (regionerna är stora) så möter de skånska lagen oftast motstånd de inte träffar på i seriesammanhang.

Det är stimulerande liksom att gruppspelet sker över en lördag/söndag med en ofta förekommande spännande övernattning.

Jag tror att handbollen funnit ett lockande koncept, som ger en stabil grund för den breda elit som finns inom svensk handboll. Något som inte minst visar sig i den pågående EM-turneringen för damer.

De senaste decennierna har konkurrensen för handbollen ökats radikalt både i fråga om halltider och om de ungdomar som är intresserade av lagbollspel. Innefotbollen har expanderat liksom inte minst innebandyn.

Likväl ökar antalet skånska handbollslag. Förra säsongens cirka 600 seriespelande lag har blivit cirka tio procent fler.

Handbollen i Skåne står som sagt, och synes, stark.

H 43 Lunds konkurs är det givna samtalsämnet i handbollskretsar.

Det finns många aspekter på den uppkomna situationen och de olika kommentarerna i massmedia. Det lär finnas anledning att återkomma.

Det här inlägget är inte strikt neutralt. Jag är medlem i H 43 Lund -- och kommer så att förbli -- och jag har under de två senaste säsongerna mot en symbolisk summa skrivit pressreleaser och medverkat på hemsidan. Jag tror dock inte att mitt arvode påverkat konkursen.

***

Ur journalistisk synpunkt förstår jag att man vill intervjua Zoran Roganovic. Men det är inte nödvändigt att svara och allra minst i en svepande kommentar pekande på kansliet påstå att några personer där inne inte gjort sitt jobb.

Då blir jag beklämd. Jag vet att anställd personal och många, många ideella krafter i stort sett dygnet runt kämpat för att få balans i H 43:s ekonomi.

Många är också de personer som under elva år i alla fall sett till att Zoran fått ut sin lön.

Det var inget värdigt uttalande av Zoran Roganovic.

***

I veckan hade jag några funderingar kring tv:s inverkan på de låga publiksiffrorna. Utan att känna till den ekonomiska kompensationen kan aldrig den eventuella pr:n överväga publikbortfallet.

***

Gårdagsmatchen mellan HK Malmö och Guif såg av 717 person, 100 av dessa var medlemmar i Idrottsmuseets Vänner, som HK vällovligt bjöd på entréavgiften. De publiksnitt merparten av elitserielagen visar upp kan aldrig ekonomiskt bära ett lag.

Sponsorerna blir alltmer nödvändiga. Men hur intresserade är dessa i framtiden med en allt mer försämrad exponering?

Jag är lite orolig för att mer än H 43 Lund riskerar att hamna i svårigheter.

***

26--21, och speciellt halvtidssiffrorna 16--8, var för många överraskande. Guif är ju topplag. Som dock kom till Baltiska hallen rejält skadedrabbat, speciellt offensivt. HK har förvisso samma problem men hunnit kompensera med spelare från Lugi och Balkan. Guif lät sina unga spelare få elitserierutin.

HK:s utklassningsvinst måste ses med denna bakgrund.

Något om Guifs situation hade jag hoppats att få läsa i mina morgontidningar.

Förgäves!

Vad var det jag skrev i går?

Jo, att en handbollsmatch på hög internationell nivå för damer underhållningsmässigt väl kan mäta sig med en herrmatch.

Och efter att ha sett Sveriges damer utklassa världsmästarna Brasilien – förvisso bara i en träningsmatch – är det bara att konstatera ”att så är det”.

Det var verkligen en höjdare med högt tempo, strålande kombinationer, hög individuell skicklighet, finesser i avsluten och då och då en förbluffande skyttekraft.

Det var handbollspropaganda av hög klass.

***

Matchen leddes av två ryskor och de var verkligen också bra, konsekventa i det mesta de företog sig.

I svensk elithandboll på herrsidan – jag ***erkänner att jag sett för få dammatcher – är domarstandarden inte bra. Domarna är inte konsekventa inom en och samma match och än mindre har de olika paren samma nivå. Det är givetvis svårt att begära en exakt bedömning med nu är skillnaden alltför stor.

Nu är förstås handbollen den kanske svåraste lagbollsporten att döma. Det finns ingen annan idrott där det förekommet så många regelfel. Ett bra försvarsspel bygger – lite hårdraget – på att vara så ojuste att det ”bara” blir frikast och inte utvisning. Ett sådant regelverk gör självfallet inte domarnas arbete lättare. Samtidigt som gestikulerande tränare – några mer, några mindre, men inga namn – ifrågasätter i stort varje signal. Hjälpen till domarna är oftast obefintlig.

Man har nu stramat upp bestraffningarna med knuffarna med raka armar på hoppande spelare. Det var på tiden.

Men jag efterlyser mer:

Större spelförståelse, var inte så snabba att blåsa, se vad som händer!

Se upp med alla täckningar och genvägar i målgården! Här skiljer sig verkligen nivån, inte minst i ett internationellt perspektiv.

Vänd spelet oftare, när det är uppenbart att den anfallande spelaren bara försöker vinna tid genom ett söka frikast!

Tillåt inte en omfamning av en motståndare för att förhindra en snabb omställning! Lägger man inte ner bollen direkt vid ett frikast blir det två minuter. ”Omfamningen” är samma andas barn.

Det här är några vanligt förekommande missar jag i mitt nördiga handbollstittande retat mig nu under hösten.

***

Stannade kvar framför tv-apparaten efter Sverige—Brasilien för att se Avkast på fyran. Jag förväntade mig ett aktuellt program. Men så var det inte. Det var inspelat för några dagar sedan.

Att då diskutera Kristianstads situation utan den sparkande målvakten Dan Beutler och den starka insatsen mot Hamburg var ingen bra journalistik.

Lika lite som att prata om damernas förutsättningar inför EM utan att ta hänsyn till det just avslutade mötet mot Brasilien. I samma kanal.

Förhandsinspelningar är inte alltid bra.

Det är mycket handboll i dessa dagar.

Många elitmatcher spelas i regionen. Fyran visar nästan dagligen något i sina olika kanaler. Det senare tackar man givetvis för. Samtidigt känns det lite glest på åskådarplats.

Jag har inte sett någon jämförande statistik över antalet besökare, men känslan är att tappet varit stort. Jag har heller ingen aning om hur klubbarna kompenseras för publikbortfallet men tomma läktare ger inget bra intryck. Dessutom uteblir den inspirerande stämningen. Sidoinkomsterna blir naturligtvis också mindre.

Jag är tveksam till om det i slutändan är positivt för handbollen med denna stora tv-exponering. Man tar inte säkert tillbaka på gungorna vad man förlorar på karusellen.

Själv är jag en svikare. Ännu har det inte blivit någon resa till Ystad den här säsongen och bekvämligheten – och tidsvinsten – har gjort att jag även skippat några hemmamatcher för Lugi.

***

Tv 4-produktionerna på Premium har en låg budget. Och då inte bara tv-mässigt, kamerorna är få. Men det får man ta. Om man är en flitig konsument är biljettpriset per match lågt

Värre är kanske kommentatorernas/referenternas okunnighet om reglerna. Till och med i de mest elementära kan de missa. Jag har förstått att matcherna inte bevakas på plats utan i en studio i Stockholm och det gör det förstås inte enklare om grundkunskaperna saknas.

Jag har en känsla av att man försöker kompensera sin okunnighet om själva spelet med att rabbla upp en massa statistik som om detta vore ett bevis på kunnighet.

***

I den ”riktiga” Tv-fyrakanalen, där Tomas Axnér härskar, är det bra, när nu Tomas lärt upp Felix Hall, medhjälparen, i alla fall något.

Men är det mer än jag som fått intrycket att Axnér ibland är trött?

***

Nu skall jag se handboll på tv, Sverige mot Brasilien för damer. Det är den enda lagbollsport där en dammatch på hög internationell nivå underhållningsmässigt kan mäta sig med en herrmatch.

Har nu två helger i följd sett de svenska mästarlagen i handboll utklassats i Champions League.

Och verkligen förstått hur ojämlik handbollsvärlden är på klubbsidan. Precis som i fotboll.

Dammästarna Sävehof mötte ungerska storlaget Györi. Den beundransvärda Partilleklubben har år efter år förlorat sina bästa spelare, de flesta bofasta i landslaget, till utlandet mötte ett lag med världsmästare från Brasilien och andra världsspelare från Norge, Ryssland, Balkan och några andra nationer.

Det är en omöjlighet för de svenska lagen att i serie över tio matcher hävda sig i denna världskonkurrens. Vi får glädja oss att de svenska klubbarna fostrar så många bra spelare att de är attraktiva för de utländska storklubbarna och att de där får den ytterligare skolning, som gör att Sverige har ett damlandslag som oftast kvalar till de internationella mästerskapen.

För att svensk damhandboll -- och även herrsidan -- skall kunna hävda sig även på klubbnivå måste först och främst publikintresset med tillhörande större intäkter höjas. Det går inte med publiksnitt som 627 (Sävehof) och Lugi (612).

***

Kan man hitta något positivt i en förlust med 13 mål, som nu Alingsås mot Barcelona?

Jag tycker faktiskt det. De svenska mästarna stod upp, vågade, försökte -- givetvis utan att lyckas helt ut -- hänga med i världslagets tempo, maskade inte för att hålla siffrorna nere, spelade optimistiskt (lite naivt förstås) men oj vad lärorikt det måste ha varit.

När Alingsås kastade in några juniorer -- som också vågade och lyckades -- kontrade Barcelona med spelare som ingår i startuppställningen i några av världens bästa landslag,

Med denna konkurrenssituation är det självfallet omöjligt att stå emot under 60 minuter och än mindre i en tio matcher lång serie.

Jag har förvisso inför seriestarten tippat Guif som svenska mästare men, om det är tillåtet, garderar jag med Alingsås, ett lag med faktiskt enbart inhemska spelare.

Jag blev faktiskt imponerad över det breda register och med kvalitet på många händer som västgötarna visade upp.