Vad är det för speciellt med de små önationerna i norra Atlanten?

Island med sina drygt 300 000 invånare, som Malmö, har gång på gång visat att hand- och fotbollslagen både kan oroa och också vinna över de stora nationerna.

Visst är det långt till att Färöarna – och nu talar jag fotboll – kan nå sådana framgångar som grannen i nordväst. Men att Färöarna då och då kan skärra betydligt större fotbollsnationer är, för att inte ta till överord, duktigt, ja, väldigt duktigt. Det bor bara 50 000 personer på öarna, som i Kristianstad.

Trots nu 0—4 mot Sverige i går visade Färöarna att det är ett duktigt lag. Visst blev man tillbakapressat men utan att vara extremt defensivt och under hela matchen försökte färingarna hitta konstruktiva lösningar. Laget saknade naturligtvis bredden. Några spelare höll inte den kapacitet som är nödvändig i ett EM-kval. De svenska målen var en kombination av svensk skicklighet och i vissa fall taffligt försvarsspel.

Sverige gjorde vad som behövdes. Inte mer.

Jag kan dock inte låta bli att beundra Färöarna för att man med ett så smalt underlag kan ha ett så pass bra fotbollslag.

Min beundran för Island har alltid varit stor.

Det är kanske något särskilt med hårda, kalla, saltstänkta vindarna över de små örikena i Atlanten.

Om några timmar drar Handbollsligan, herrarnas högsta nivå, igång.

Det hör till traditionen att avge ett tips. Det brukar inte bli bra. Avståndet mellan den absoluta toppen och bottenlagen är förstås stort men i många regioner av tabellen är det väldigt jämnt. Det visade inte minst förra säsongen.

Och det är väl bara att erkänna att min kunskap om de nya utländska spelarna är i stort obefintlig.

Jag sticker likväl ut hakan och siar.

1) IFK Kristianstad har den bredaste truppen och det största publikstödet men kommer att förlora fler seriematcher än de senaste säsongerna. PR-mässigt också en vinst i och med tränarbytet, Ola Lindgren ut, Ljubomir Vranjes in.

2) Alingsås HK. Min respekt för tränaren Michael Franzén är stor. Finalstommen från i fjor är intakt, bra målvaktspar och unga spelare under utveckling. Inte minst William Andersson Moberg, min specielle favorit. Daniel Blomgren från Önnered intressant nytillskott,

3) HK Malmö. Seriens bästa svenska nytillskott, Viktor Östlund och Daniel Ekman, den senare med egenskaper laget delvis saknat sedan nuvarande tränaren Stian Tönnesens dagar. Sätter som alla andra ett frågetecken för målvaktsparet. Just den positionen har varit lagets styrka under många säsonger. Hoppas på mycket speltid för Tim Hilding, en grabb från närområdet på plan höjer intresset.

4) IFK Skövde var förra säsongens överraskning inte minst tack vare sin styrka på hemmaplan. Jag gillar lag med mycket närproducerat och det har verkligen IFK Skövde. En blandning av stor rutin och ungdomar under utveckling. Frågetecken: Målvakterna.

5) IK Sävehof, regerande mästaren, har förlorat sin kanske bäste spelare Oskar Sunnefeldt men det vimlar av talanger i Partilleklubben. Det finns ersättare i egna leden. Tio matcher i Champions League kommer att slita.

6) Ystads IF. Litar man inte för mycket på rutin, Kim Andersson, Anders Persson, Dalibor Doder (när han blir frisk), Henrik Knudsen och Alexander Borgstedt? Handbollen i Ystad förknippas med unga talanger. Men? Ludwig Hallbäck, en av landets främsta talanger är förvisso ung. Men han är inte från Ystad.

(Förvånansvärt: YIF har på sin hemsida inte presenterar säsongens trupp).

7) Redbergslid har tappat målvakten Tobias Thulin, Handbollsligans främste säsongen 2018/19. Givetvis ett avbräck. Tränaren Jasmin Zuta en mästare på att forma lag och få ut det mesta av ett begränsat material.

8) Lugi som slutspelslag är vågat. Tapp på tapp är svåra att ersätta även om klubbens ungdomsverksamhet är gedigen. Alfred Jönsson, Anders Hallberg, Hampus Jildenbäck, de tre bästa förra säsongen ersätter man inte hur som helst. Även om tränaren heter Tomas Axnér. Philip Jonsson är ett intressant nytillskott.

9) OV/Helsingborg, nykomling igen och etta i Allsvenskan har förstärkt bra, två gånger Emil (Hansson och Andersson) från Guif och landslagsmeriterade Anton Månsson från en lång proffssejour utomlands. Kan hota Lugis slutspelsplats.

10) IFK Ystad är svårbedömt. I sina bästa stunder var Henrik Knudsen mästerlig. Målvakten Cleverly har sin ålder till trots, 38 år, en nyckelroll. Håller Fredrik Petersen ett år till? Nye tränaren Sebastian Seifert har en tuff uppgift i sin moderklubb.

11) Önnered har förvisso tappat Daniel Blomgren till Alingsås men i sin hemmahall spelar laget en snabb och sevärd handboll som har visat sig kunna oroa även ligans bästa lag.

12) Guif. Nye tränaren Zoran Roganovic får att bita i med ett helt nytt lag. Eskilstunaklubben har alltid haft en stabil och bra ungdomsverksamhet. Men finns det tillräckligt många spelare med tillräcklig talang för ett nytt kontrakt?

13) Hallby har hamnat i den på pappret lättare pool, det avgör mot

14) Varberg, som förlorar sin främst Filip Berentsen till HK Malmö.

I går var det Europacupspel i Malmö.

I en av regionens största bollsporter.

I EHF-cupen i handboll mötte HK Malmö Spartak, Moskva.

Enligt Sydsvenskan inför 250 åskådare.

Genant.

Jag tillhörde syndarna, alltså dem som prioriterade annat.

Toppmatcherna i Allsvenskan, AIK—Djurgården och Norrköping—Hammarby lockade mer. En söndagsmatch i handboll 16.30 mitt i en allsvensk slutstrid, där även Kalmar FF—Malmö FF konkurrerade är inte den bästa av tider, i tv-tider.

Jag har ingen aning om HK Malmö var tvingat att spela just denna dag och tid.

Men det reagerar mot är marknadsföringen och den uteblivna informationen om matchen i media. Den stora Malmötidningen hade matchdagen en förhands med angivande av avkasttid. För en tid sedan läste jag också att HK skulle gästas av ryssarna. Parentetisk: En familj planerar i regel sin helg några dagar i förväg och inte vid tidningsläsandet vid söndagsfrukostbordet.

Sökte också på Skånesport.se och på Kvällspostens och Skånskans nät. Inget.

Udda arrangemang i idrott – eller rättare fotbollen under MFF, FC Rosengård och delvis LB 07 samt Redhawks – har det inte lätt i Malmös mediavärld.

HK Malmö marknadsförde naturligtvis matchen på hemsida och sociala medier. Tron på dessa organ för att nå dem utanför den inre kretsen är i min värld övervärderad. Gårdagens åskådarsiffra är väl inget absolut bevis men kanske en tankeställare.

Summa summarum: Det var få presumtiva intresserade som i god tid visste om en match i en Europacup i Malmö.

***

Förra måndagen var bokstäverna svarta här söderöver. Malmö FF:s förlust mot Djurgården hade väsentligt minskat MFF:s guldmöjligheter i Allsvenskan. I dag, en vecka senare, är bokstäverna ljusare.

Vad har hänt? Inget mer än att en omgång med väntade resultat spelats. Att det i ”toppsjuracet” i de två inbördes mötena blev 1—0-vinster för AIK mot Djurgården och Norrköping mot Hammarby var inga högoddsare.

Och ännu återstår åtta omgångar och 14 matcher mellan de sju främsta.

Tre av dem avgörs söndagen den 15/9: Hammarby—Göteborg, Häcken—AIK och MFF—Norrköping.

Vilken färg får bokstäverna efter dessa matcher?

I går stod jag inför ett problem:

Bnei Jehuda—MFF i playoff till Europa League eller Diamond League i friidrott.

Började med fotbollen men efter 1—0 till MFF och sen en minst sagt torftig underhållning blev det friidrott efter en halv timme. Inget val att ångra.

Av kommentarer från vänner och studerande av diverse tidningar att döma, höjdes aldrig underhållningsvärdet i EL-mötet.

Såg att min morgontidning gav MFF-spelarna 2,28 i snitt, alltså lite över godkänt. Det är väl okej. MFF spelade av matchen och fixade avancemanget. Så kan man se på det utan att ha sett mer än en halvtimme.

Betyg i fotbollssammanhang i tidningsvärlden är satta för att väcka intresse och debatt. När jag såg dessa 2,28 erinrade jag att MFF i förlustmatch mot Djurgården hemma (0—1) i samma tidning fick 1,87. Men det var ju kvalitetsskillnad i vad MFF presterade under dessa matcher. Prestationerna överlag i det allsvenska mötet var på nästan alla MFF-fötterna bättre än mot Bnei Jehuda. MFF—Djurgården var med allsvenska mått en bra match med nerv. MFF var inte dåligt. Man kan förlora utan att spela dåligt och utan att vara underkända.

Även Malmö FF.

***

Det som förundrat mig under MFF:s kvalspel är att man fått möta fyra så pass undermåliga lag. Förvisso är Europa League division 2 i dessa sammanhang men att ett lag av den standard Bnei Jehuda visat upp var så långt framme visar på ojämnheten och svagheten på lagen i turneringen.

Det måste man väl ha rätt att påpeka även i MFF-land.

***

Liksom att seedningen i de två europeiska turneringarna konsoliderar de ekonomiska klyftorna. Storlagen från toppligorna går direkt in i slutspelsgrupperna i båda cuperna med garanterade stora pengar (okej inte med engelska mått mätt, förstås). Utslagna lag från Champions League i kvalet får också en extramöjlighet i EL-kvalet (som AIK) och de lag som kommer tre i CL-grupperna får hoppa in i EL-slutspelet. De främsta klubbarna har en massa fördelar.

***

Några bra insatser och avancemang under några säsonger ger också bra utgångsläge, bra seedning. Som nu MFF. Välförtjänt, självfallet.

Men hur svårt är det inte för ett oseedat lag att ta sig vidare till köttgrytorna/pengarna. Ta Häcken som exempel: I fjor Leipzig, i år AZ Alkmaar.

Eller IFK Norrköping, som fick möta Hapoel Beer Sheva från Israel med tre ligaguld under de fyra senaste säsongerna, medan MFF:s motståndare Bnei Jehuda kom femma i senaste ligan, 29 poäng efter ettan.

Därför blir jag irriterad, när en krönikör med MFF-hjärta menar, att även de andra svenska klubbarna borde ta Europaspelet på allvar. Inte bara Malmö FF. Men hallå! Det har de väl alltid gjort. Utifrån sina resurser. Och historien visar att några satsat utan ha tillräckligt med resurser.

MFF:s situation är unik i modern svensk fotbollshistoria. En situation nådd med skicklighet men också de nödvändiga marginalerna. Vid mer än ett tillfälle.

Självfallet har en förlust, som nu 0—1 för Malmö FF mot Djurgården, mot en av de främsta konkurrenterna betydelse för en sluttabell.

Men med nio omgångar kvar överreagerar skribenter i alla medier. Det kan ju hända hur mycket som helst. Inte minst eftersom det återstår 16 inbördes möten mellan de sju tänkbara medaljkandidaterna. Det vill säga 16 så kallade sexpoängsmatcher.

Hammarby (41 poäng) skall möta alla sex topplagen.

AIK (43) och IFK Göteborg (38) fem av de sex.

Djurgården (47), Malmö FF (41), Häcken (40) och Norrköping (37) har alla vardera fyra toppkonkurrenter kvar.

Hur har då de inbördes mötena slutat mellan ”de sju stora”?

Djurgården                      8                   4                    2                   2                      14

Göteborg                         7                   3                    3                   1                      12

AIK                                  7                   3                    2                   2                      11

Norrköping                       8                   2                    4                   1                      11

Malmö FF                         8                   1                    6                   1                        9

Hammarby                       6                   1                    2                   3                        5

Häcken                             8                   1                    2                  5                        5

Ger detta en vägledning om fortsättningen? Nja …

Hammarby har det tuffaste restprogrammet. Men samtidigt ett gynnsamt sådant. Vinster i ”rätt” matcher och läget kan bli än bättre.

Rent generellt har lagen likvärdiga restprogram i Allsvenskan. För MFF (säkert) och AIK (tveksamt) kommer det fortsatta spelet i Europa också att påverka fortsättningen.

Och Djurgården har två Stockholmsderbyn kvar och det är sällan laget kommer med full poäng från dessa möten och har dessutom IFK-lagen från Göteborg och Norrköping kvar på bortaplan.

Och bakom smyger Häcken, notoriskt dåligt mot topplagen, men kapacitet att rubba de flesta. Två kryss mot MFF, som exempel. Men saknar vinster.

Norrköping är kanske lite långt efter för att nå guld men ingen lag går säkert.

Och man skall inte glömma att när höststormarna viner och nedflyttning hotar kan det bli några överraskningar från kämpande bottenlag.

Speciellt kan mötena mot Elfsborg och Örebro bli vanskliga för topplagen. Två lag i ett säkert skikt av tabellen som hittat rätt i sina positioner och kan spela utan press.

Det här blir en intressant allsvensk avslutning med sju kandidater till de fyra medaljerna.

MFF är givetvis fortfarande en stark aspirant på ett nytt guld.

***

Olika media har sina sätt att förutse utgången och använder mer eller mindre konstiga statistiska underlag för att räkna fram ett slutresultat. Någon hade tagit sig tid att räkna ut hur många poäng i snitt de sju toppkrigande lagen spelat hem under de senaste tio säsongerna, delat summan med tio och med detta som underlag räknat ut 2019 års allsvenska sluttabell.

Seriöst! Tack och lov är fotboll mer än statistik.

Jag höll på Finland i helgens landskamper i friidrott.

Inte som slutsegrare förstås. Men jag ville inte se de utklassningar det blev i seniormatcherna. Båda länderna behöver den här kampen. Med stor publik och tv-exponering. Då behövs det ovissa jämna matcher, inte bara enstaka världsresultat.

Såg att Svenska Friidrottsförbundet var nöjt med cirka 20 000 åskådare totalt på de båda dagarna. Friidrottsintresset är inte som förr, så siffran är väl okej. Av tv-bilderna att döma fanns inte som tidigare sektioner fyllda med blåvita entusiaster. Jag har varit på Stockholms stadion, då Vårt land, vårt land dönat över hela Östermalm och fått Du gamla du fria att låta som en andeviskning. Och jag har hört dånet från tusentals finska strupar, när ett blåvitt spjut flugit över 80 meter. Detta stöd saknade gästerna denna härliga augustihelg.

Det finska friidrottsintresset är svalt för närvarande. Tidigare fyllde man mer eller mindre Helsingfors Olympiastadion vid Svenskkampen. Nu har man flyttat ut landskamperna till mindre städer för att få någorlunda fyllda läktare och slippa tävla på en öde arena i Helsingfors.

Finland behöver några bra löpare på sträckorna från 800 meter och uppåt. Nu tänker jag speciellt på herrsidan. Att en tidigare väldigt respekterad löparnation som Finland i år mönstrade så – ursäkta uttrycket – usla lag på så många distanser är förvånansvärt. Vi pratat inte världsklass, långt därifrån, inte ens Europatopp. Så illa är det.

Visst imponeras man av sexmetersstavhopp, 70-meterskast i diskus och spjut flygande långt över 80 meter. Men den riktiga stämningen frambringar de tuffa kamperna i längre lopp, armbåge mot armbåge. Kanske talar jag som en medelmåttig 800-meterslöpare av distriktsklass? Jag tror dock det är sådana täta uppgörelser som ger det där lilla extra, de där tusentals extra åskådarna.

Det som gör att även bortasektionerna fylls av entusiasm.

***

Jag älskar Finnkamperna, en tävling, där de enskilda resultaten är av underordnad betydelse. Har på olika sätt följt kamperna sedan början av 1950-talet, då mitt friidrottsintresse tog fart. Men på den tiden var det tufft att vara svensk. Herrmatcherna vanns alltid av Finland. Långt in på andra dagen skymtade man möjligheten att bryta den finska dominansen. Men så kom då tresteg och spjut och 16—6 i båda grenarna. Så var det kört igen. Det kändes hopplöst. Men det gick att bryta hegemonin.

Hoppas verkligen att Finland inser detta. Så sent som 2018 vann faktiskt Finland, vilket var märkligt med tanke både på årets och tidigare års svenska utklassningar.

***

Jag gläds med de duktiga, målmedvetna ungdomar under den absoluta eliten, som en helg om året får den uppmärksamhet de nästan aldrig får under sitt dagliga slit.

Svensk och finsk friidrott behöver de här landskamperna om man vill ha en viss bredd på den inhemska toppen.

Jag var i veckan på jubileum.

Men kan man kalla en träff efter en examen för 54 år sedan för jubileum? Skall det inte vara en nolla eller en femma med för att det skall kallas jubileum? Så var det tidigare. Vart femte år samlades delar av de B-kursare, flickor och pojkar, som 1965 fick tillåtelse (så står det i den röda examensboken) att  ”titulera sig gymnastikdirektör.” Tio gånger hölls femårstradition vid liv. Men 2015 hade gruppen tunnats ut. Livet har sin gång, några har dött, andra är sjuka, många prioriterar annat och med en grupp, spridd från Luleå till Skanör, är kommunikationerna stundtals besvärliga. Vi är trots allt kring de 80. Fem år tycktes långt. Så vi bestämde oss för att fira oftare.

Så vi har firat 52, 53 och som sagt 54. Vi sikta in oss på 55 och då i vackra Tällberg i Dalarna.

Lite över 20 (av 50) gymnastikdirektörer – det är en av få gånger, jag använt min ”fina” titel -- har totalt deltagit de tre senaste åren. 55 är ju ett riktigt jubileum så då hoppas vi på 20 deltagare.

I veckan blev det bara tio, många sena återbud. Så blir det i den här åldern.

Vi var i Tylösand och Tylösand är inte bara den långa, berömda sandstranden och det av Per Gessle upprustade Tylöhus. Söderöver mot Laholmsbukten finns en fantastisk natur med historiskt intressanta platser, som värdinnan och kurskamraten Ingrid Sandberg kunnigt informerade oss om under våra motionsrundor. Inte för inte har vi varit idrottslärare. Så motion måste stå på programmet.

Men mest blev det prat och prat över ett – nja, några, då – glas vin. Om minnen, naturligtvis, lite sladder, om skolans utveckling, om idrottslärarens nuvarande status men även om politik, kungahuset, litteratur och en varierad konfekt.

Dessa GCI-träffar är ett strålande bevis på det kamratskap som växte upp under två Stockholmsår, som på olika sätt formade oss.

Jag åkte från Tylösand stimulerad och inspirerad. Och ser fram mot Tällberg 2020.

***

Jag hade brått om hem från Tylösand för att via tv se Malmö FF:s playoffmöte mot Bnei Yehuda. Men den matchen kunde man gärna ha missat. Den saknade helt nerv. Precis som i förra omgången mot Zrinjski verkade israeliterna ha gett upp från början, spelade extremt defensivt och försökte inte ens fixa ett bortamål för att sätta bara en liten smula press på MFF inför returen i Tel Aviv. Ett defensivt organiserat, starkt MFF tappar givetvis inte 3—0.

Jag förstår varken Zrinjski eller Bnei Yehudas taktik och inställning. Att inte ge sig själv en ärlig chans är mer än  förvånsvärt.

Krönikörerna öste sitt beröm över MFF och som matchen såg ut var orden berättigade. Ole Törner på Skånesport.se var dock ärlig och påpekade att Bnei Yehuda var ett sällsynt dåligt lag, speciellt för att avancerat så här långt.

Jag är helt enig med Törner.

MFF:s 3—0 skall bedömas med detta i åtanke.

Några friidrottsnoteringar från de senaste dagarna.

*) I de nordiska juniorkamperna för 19-åringa blev båda de svenska lagen, flickor och pojkar, utklassade av såväl Finland som Norge.

*) Vid SM i mångkamp för seniorer deltog endast fem damer (fyra fullföljde) och tre herrar. Förvisso bra segerresultat, men antalet …

*) Till Finnkampen för 17-åringar finna bara en skånsk grabb, från Eslövs AI, med. På flicksidan något bättre, fyra MAI-are.

*) Malmö AI blev svenska lagmästare i mixed för17­-åringar.

Noteringarna är fria för tolkningar.

***

I lag SM deltog 11 föreningar, sex var från Stockholm, två från närliggande distrikt (Uppland och Västmanland) och så Karlstadsgöta, Växjö och så då MAI. Det är en geografisk spridning, som inger i alla fall mig oro. Jag saknar i första hand ett så starkt distrikt som Göteborg. Det kan förstås vara så ett de främsta ungdomarna är spridda på de tiotal klubbar, som har verksamhet i Göteborg och ingen har ett tillräckligt starkt lag. I Skåne tävlar flertalet av de bästa för MAI.

Är det en fördel för utvecklingen här nere?

***

Jag har under åren deltagit vid åtskilliga konferenser, där skånsk friidrotts framtid diskuterats. Lite elakt sagt: Enigheten har ofta varit stor om att det måste ske förändringar, sen har alla gått hem i sin kammare och gjort precis som alltid annars.

Det är dags att bestämma sig!

***

Vill man att de bästa redan från de yngre tonåren skall samlas i en förening?

Det var inte så länge sedan en ledamot i Skånes Friidrottsförbund menade att det var positivt att en 15-åring lämnade sin moderklubb för att få tillfälle att deltaga i en storklubbs stafettlag. I min idylliska värld hade det varit bättre att 15-åringen stannat kvar och inspirerat sina klubbkamrater så att moderklubben också kunde fått ett stafettlag.

Vad är det för mening att sända 7-åringar runt om i Skåne för att stöta två-tre meter i kula?

Skall slutmålet för den aktive vara att kvalificera sig till Götalandsmästerskapen för 13—14-åringar?

Den åsikten har jag hört.

Gynnar det utvecklingen att 12-åringar hetsar runt landet för att sätta skånska rekord?

Varför kan man inte enas om att gynna det egna distriktets ungdomstävlingar framför dem utanför Skåne, även om dessa för tillfället kan ge ett bättre idrottsligt utbyte?

Det rör sig ju om yngre tonåringar med förhoppningsvis åtskilliga friidrottsår framför sig. Man måste skaffa status för fler av Skånes ungdomstävlingar. Det gör man gemensamt.

Den skånska friidrottssäsongen får inte ta slut i augusti.

Det är ett måste att det arrangeras fler seniortävlingar.

 Antalet aktiva är förvisso få, men antalet blir definitivt inte större utan tävlingstillfällen.

***

Problemen och frågeställningarna är fler.

Den alerta föreningen Eslövs AI har i september inbjudit de skånska föreningarna till en konferens för att diskutera problematiken. Jag har fått en förfrågan om att medverka. Tvekar dock, har gjort mina misslyckade försök att förändra många gånger.

Men den skånska friidrotten måste bli ENIG och bestämma vad man vill med sin  verksamhet.