Så kom då ropen igång på ett införande av VAR i den allsvenska fotbollen.

Och det ropades högt efter mötet IFK Göteborg—Djurgården, 0—1.

”Alla” vill ha VAR. Men jag har inte sett något konkret förslag om i vilka situationer videogranskningen skall användas.

Visst det var straff till IFK när Kharaishvili fälldes och visst var Djurgårdens Buya Turay offside vid situationen som gav en hörna, som sedan resulterade i målet. Men att påstå att dessa två felaktiga domslut kan ha en direkt avgörande betydelse för utgången av årets Allsvenska är nonsens. För det första: Straff är inte liktydigt med mål. Fråga bara Malmö FF! En straffspark är förvisso den optimala målchansen, men inte mer. Bollen skall in också.

Dessutom, bara för att det är en match i en av de sista omgångarna, kan man inte, för att bli trodd, på allvar mena att just dessa två misstag är mera avgörande än de som skett i alla de tidigare omgångarna. Med ”rätt” domslut – med eller utan VAR – i alla matcher hade tabellen definitivt haft ett annat utseende. Alla lag är drabbade av misstag från domarteamen. Med detta sagt menar jag inte att fel och rätt jämnar ut sig under en säsong. Misstagen drabbar alla, ibland med större konsekvens för sluttabellen, ibland mindre.

Det hävdades också från många håll att Göteborg hade en boll inne som felaktigt underkändes för offside. Visst Lasse Vibe slog in en boll bakom Tommi Vaiho men ingen, med öppna, kunde väl undgå att se att Vaiho inte gjorde något för att förhindra skottet. Han hade uppmärksammat ”linjedomarens” höjda flagga.

***

Domarteamet hade ingen bra kväll. Det kan alla vara överens om. Men att hänvisa till att Kristoffer Karlsson tidigare gjort felaktiga beslut, som gynnat Djurgården, är väl långsökt. Sådana insinuationerna ogillar jag.

***

Och så det där – min käpphäst:  När skall VAR användas? Gårdagen gav ett nytt ypperligt exempel. Hörnan som gav mål, skulle förvisso inte blivit av. Men det visar på vilka stora målchanser just en hörna är. Hur många kniviga dueller förekommer inte under en match där det är stört omöjligt att se vem som sänder bollen över kortlinjen? Skall alla dessa situationer granskas? Välj själv!

***

Det fanns onekligen mycket att fundera över efter Göteborg—Djurgården. VAR löser inte alla problem. Och sett över hela säsongen var, och blir, inte misstagen avgörande.

En illusion fattigare?

Nej, egentligen inte.

Det är ju så här verkligheten ser ut i det moderna idrottssamhället. Delvis i alla fall. Definitivt inom ungdomsfotbollen i Malmö. Och tydligen finns samma tankegångar inom stans ungdomshandboll. Delvis i alla fall, är det väl bäst att tillägga.

Inom Malmöidrotten har det varit en tendens att antalet klubbar inom varje enskild idrott blivit färre. Det finns åtskilliga exempel. I handboll fanns efter Dalhems uppgående i HK Malmö endast två, HK och IFK.

Såg då för en tid sedan att det bildats en ny förening, HF Limhamn. Jag tror på positiv konkurrens inom idrotten, speciellt på ungdomssidan. En tredje aktör på handbollscenen i en stad av Malmös storlek var givetvis bra.

Med en viss erfarenhet av förhållandena inom fotbollen kollade jag på det svenska förbundets hemsida alla övergångar. HF Limhamn fanns inte med. Tog det som bevis på att föreningen inte rekryterat sina spelare från en annan Malmöklubb. Men jag hade förbisett ett övergångar för spelare under 15 år inte registreras hos förbundet. Och när Limhamns 14-årspojkar överlägset vann  sin grupp i USM insåg jag att det var något lurt. Nybörjare blir aldrig gruppsegrare i USM, inte ens i Steg 1.

Och mycket riktigt HF Limhamn är en missnöjesförening. Det är en utbrytning från en annan Malmöklubb. Det är i min idrottsvärld oväsentligt från vilken. Och lika oväsentligt vari missnöjet består. Du får alltid olika svar från dem du frågar.

På sikt gynnar det inte idrotten, i detta fall inte ungdomshandbollen. Risken är att det blir att ”Djungelns lag” kommer att råda. Vid minsta missnöje är det bara att byta färg på tröjan. Antingen för stora delar av laget, eller hela med tränare och allt.

Min illusion var att HF Limhamn startade från grunden. Den sprack. Tyvärr.

***

”Djungelns lag” råder inom Malmös ungdomsfotboll. Har av olika orsaker de senaste dagarna kommit i kontakt med några ledare/tränare från några av stans klubbar. De är oroliga.

• Tränare/ledare ringer runt och erbjuder att ta ”sitt” lag med till en annan klubb, ibland på grund av missnöje, ibland för att få bättre villkor.
• Ledare/tränare försöker locka över kolleger från andra klubbar och att dessa skall ta med några av sina bästa spelare. Det kan röra sig om spelare knappt över tio år.

Några klubbar säger nej till att ta över hela lag. Men det finns alltid andra som accepterar missnöjesövergångar.

Inom ungdomsfotbollen i Malmö är det inget nytt. Det har pågått i många, många år.

Inte ens ekonomiska oegentligheter av tränare/ledare hindrar andra klubbar att ta emot hela lag med tränare/ledare trots att den nya klubben är informerad. Och – lite hårdraget – föräldrarna bryr sig inte. Det senare exemplet är självupplevt.

Denna djungelvärd existerar i Malmös småklubbsvärld. Och troligen även på andra orter.

Olustigt.

Om några timmar är det omstart i den allsvenska (herr-) fotbollen.

Tre spännande omgångar återstår, både i topp och i botten.

Det kommer att gastas om VAR, videogranskning, vid åtskilliga tillfällen. Min inställning är klar, har torgfört den otaliga gånger: VAR ger inte en rättvisare fotboll. Det finns alltför många avgörande situationer överallt på planen som i så fall måste granskas. En orimlig tanke för att inte få alltför många, långa tidsavbrott.

Kan det inte vara tillåtet att en ”linjedomare” missar en offside med en halv fot medan en brutal tackling inte föranleder någon videogranskning? Nu är det i och för sig inte aktuellt i Sverige. Ännu.

Men i min värld är en rätt- eller felaktig marginaloffsideavblåsning sett över en hel säsong inte avgörande för en sluttabell.

I de avgörande skeenden accentueras varningarnas/avstängningarnas betydelse. Eftersom jag sett tre till sex allsvenska matcher per omgång vågar jag påstå att bedömningarna varit alltför svajiga. Det finns ojustheteter som gett rött kort, liknande situationer i en ”sketen” frispark eller i extrema fall blivit utan någon åtgärd alls.

Tröjdragningar bedöms olika: Filmningar har gett straff, ”ickefilmingar” en varning. Det är en djungel av olikheter i bedömningen. Med konsekvenser för en sluttabell.

Jag klandrar inte domarteamen. Uppgiften är svår. Men lite närmare i bedömningsnivå är givetvis önskvärt.

Vill man ha VAR under match kan man med samma rättviseargument kräva även efterhandsgranskning av många situationer vid många tillfällen under en säsong. En varning, eventuellt en retroaktiv utvisning, påverkar givetvis inte resultatet i den aktuella matchen. Men väl i de kommande. Och så är fallet även med den nuvarande ordningen.

Det har förekommit i svensk fotboll den här säsongen att förbundet i efterhand ändrat domslut men även fastslagit direkta felaktiga beslut av domarteamet.

Vill svensk fotboll ha en efterhandsgranskning av diskutabla domarbeslut? Jag ställer bara frågan.

Men inför man VAR måste man för en rättvisare fotboll – helt rättvist kan det aldrig bli – även tillåta att någon studerat vissa situationer i efterhand. Inte minst vid sådana som gett, eller borde gett, en varning eller utvisning.

Inte minst i en het allsvensk avslutning, där varje avstängning kan ha avgörande betydelse.

Det är skönt att ha en egen ”kuppe”.

Som Martin Ljung uttryckte det i ett revynummer med Hasse Alfredsson för en herrans massa år sedan.

Byt ut ”kuppe” mot blogg. Skrev i början av veckan ett inlägg till fb-sidan Du vet att du är från Skurup om för ”köpingen” fotbollhistoriska händelser. Inlägget har stannat på vägen så det får bli en publicering på egna bloggen i stället.

Med hopp att mina läsare i Skurup – bland andra några kusiner – tycker det är så intressant att de delar det.

***

Skurup, jag tänker på huvudorten, är väl inte direkt känt för sin fotboll. På herrsidan är det väl bäst att tillägga.

Damerna i Skurups AIF, mitt hjärtas idrottsförening, har skött sig bättre och har några säsonger i division 1, nivå 3.

Som bäst har SAIF:s herrar spelat på nivå 4. 1963 kom man tvåa, endast två poäng efter Malmölaget Kirseberg. Under den här perioden hade laget ytterligare topplaceringar. Några säsonger kom Skurup före Trelleborgs FF.

Två vinster i YA-cupen får också sättas högt på meritlistan.

Men den här veckan är speciell. Två unga grabbar med SAIF, som moderklubb, nu i TFF, är uttagna i en landslagstrupp, Hugo Andersson i U 21-laget som skall EM-kvala mot Island och Luxemburg, och Isak Jönsson som skall åka till Marbella med P 20-laget för möten mot Frankrike och Norge.

Man kan väl också notera att en tredje SAIF-fostrad spelare, Piotr Johansson, i veckan efter en allvarlig skada gjorde come-back i allsvenska Kalmar FF.

Tre Skurupspågar på elitnivå är inte så illa.

Den moderna fotbollen gör det svårt för de mindre klubbarna att nå högre i seriesystemet. Elitklubbarna är snabbt framme och tar hand om talangerna redan i de yngre tonåren.

Men något snäpp högre än ”femman” vill jag förstås se Skurups AIF.

***

Hugo och Isak spelade i fjor i Allsvenskan (Hugo 2017 i MFF), Piotr i MFF, Östersund och nu i Kalmar.

Mikael Rasmusson, också från SAIF, spelade även han i högsta serien för TFF.
Från kommunen Skurup kan mitt skröpliga minne plocka fram Ola Severin, Rydsgårds AIF i TFF och Roland Rasmusson Skivarps GIF, Malmö FF och Landskrona BoIS.

Finns det fler herrar från Skurup som spelat allsvenskt?

För någon tid sedan skrev jag om att Malmö fått en ny handbollsklubb, HF Limhamn och att man redan från början lät två pojklag deltaga i USM, alltså rakt in i hetluften.

Det blev förvisso en tuff debut för 16-årslaget, 71—119 i målskillnad på fyra matcher och idel förluster. Men det tyder på ambition att HF Limhamn redan under sitt första år låter lagen skaffa erfarenhet i ett USM.

De två senaste helgerna har 16-åringarna klarat av sitt första USM-steg.

Det skånska utfallet blev helt ok och visar på det viktigaste i denna ålder, en bra bredd med många föreningar.

12 av 22 flicklag avancerade direkt till steg 3, 13 av 20 på pojksidan.

Flickor till steg 3:

Tre lag från H 43 Lund och ett vardera från Lugi, Trelleborg, Ankaret (Lomma), HK Malmö, IFK Kristianstad, OV Helsingborg, Eslövs IK, HK Kristianstad och Lödde.

En ny chans i steg 2 får:

Två lag från Lugi, Lågan (Hörby), Kävlinge, HK Malmö lag 2, IFK Malmö, Åhus, H 65 (Höör), Ystads IF och Staffanstorp.

På pojksidan direkt till steg 3:

Lugi och IFK Kristianstad 2 lag vardera, Åhus, H 43 Lund, Ljunghusen, Eslövs HF, HK Malmö, Lödde, Lågan, OV Helsingborg och Ystads IF.

Återkval i steg 2:

Två lag från H 43 och ett vardera från Lugi, Sund (Helsingborg), Vinslöv, Limhamn och Ankaret.

Det är en intensiv period nu i idrott.

Den svenska fotbollen är inne i slutskedet, med inslag av europeisk klubbfotboll och EM-kval, ishockeyn har startar liksom handbollen. VM i friidrott under en dryg vecka fångade också intresset.

Konkurrensen om åskådarna är enorm. Inte minst genom att alla matcher och tävlingar sänds i tv.

Den store förloraren är elithandbollen. I den innevarande omgången har åskådarantalet inte varit över 1 000 i någon match. Det har spelats 15 Skånederbyn, matcher i inledningen av säsongen som skall locka till fortsatta besök. I sex av dem understeg åskådarantalet 1 000. Däribland klassikermötet Ystads IF—Lugi (927). HK Malmös hemmapremiär mot YIF såg av 1 071 personer. Så få lär väl aldrig YIF dragit till Baltiskan. Och ändå var det en premiär och sådana har av tradition alltid extra dragningskraft.

Även i Kristianstad har det noterats lägre publikantal. Derbyna mot HK Malmö och IFK Ystad sågs ”bara” av 3 778 respektive 3 838 personer. Det är bottennoteringar för Skånederbyn i den nya arenan.

Men Kristianstad har fått lokal konkurrens. Stans ishockeylag har avancerat till Allsvenskan, nivå 2, och 26 hemmamatcher med något under 2 000 åskådare per match inverkar naturligtvis negativt på handbollslagets siffror.

Åskådarmässigt är handbollen trängd. Det har inte minst HK Malmö fått kännas vid under sitt Europaspel. 250 åskådare mot Sparta Moskva och 591 mot Selfoss (Island) är de yttersta bevisen.

Jag lider lite av att se att energiska och ambitiösa föreningar inte lyckas förmå de intresserade att söka sig till matcherna. Själv tillhör jag syndarna. Besöken i Ystad och Lund och till och med i Baltiskan blir färre och färre. Tv-fåtöljen är bekvämare för en äldre herre.  Och häri ligger kanske en förklaring för Malmös del. Har genom åren noterat den höga åldern på besökarna vid HK:s matcher (vänner har bekräftat denna iakttagelse). Blir det då ingen påfyllning underifrån är en nedåtgående spiral ofrånkomlig.

Har sett för få matcher utanför Malmö för att veta hur åldersstrukturen ser ut på andra orter.

Men visst borde publikutvecklingen oroa de ansvariga. Det talades för några år sedan om en helprofessionell Handbollsliga. Det lär vara en utopi med nuvarande publiksiffror.

VM-festen i friidrott är slut.

Den svenska truppen kan resa från Qatar med ett klart godkänt betyg. Insatsen visar hur svensk friidrott står sig i ett internationellt perspektiv. Två medaljer blev det, guld till Daniel Ståhl, silver till Armand Duplantis. Realistiskt sett var detta den ultimata utdelningen.

Två svenska rekord, Angelica Bengtsson (stav) och Kalle Berglund (1 500 meter), som sexa respektive nia ger naturligtvis extra plus.

Sverige hade dessutom ytterligare tre aktiva bland de tolv främsta, Thobias Montler, Kim Amb och Simon Pettersson.

De som hade förväntat sig ett bättre facit, var inte riktigt pålästa.

Den kommande elitgenerationen Tilde Johansson, Wictor Pettersson, Yolanda Ngarambe och Vanessa Kamga (med ett visst frågetecken) nådde den nivå man hoppats på och som visar att de har kapacitet att ta ytterligare steg mot världstoppen.

Givetvis fanns det negativa insatser i svensktruppen. Precis som i de andra nationernas trupper. Vi fick se regerande världsmästare och ettor på årsbästalistorna missa i kval och försöksheat. Det tillhör VM-dramatiken.

Man hör ofta personer klaga över att svenskar inte fixar att avancera: ”Vad skulle de där att göra?”

Ett internationellt friidrottsmästerskap skall ha försök i löpning och kval i hopp och kast. Till detta måste även Sverige bidra. De är alla duktiga och ambitiösa idrottsmän, inga turister.

***

Guld- och silverglans med inslag av andra stålande prestationer får dock inte ta fokus från de problem som finns inom den fria idrotten i Sverige. Tävlande seniorer blir färre år efter år. Den skånska problematiken har jag berört många gånger i mina blogginlägg. Finns säkert anledning att återkomma.

Av en slump kom jag att fundera över var de svenska VM-aktiva kommer ifrån. Googlade på några. Skåningarna Wictor Pettersson och Thobias Montler är uppvuxna i Sösdala respektive Landskrona, Kalle Berglund i Jämshög, Angelica Bengtsson i Väckelsång, Kim Amb i Bålsta, Simon Pettersson i Sixarby och Erica Kingsley i Trångsviken.

Några av dessa världsstjärnor kommer från samhällen utan någon friidrottsförening. Några av orterna har i sin närhet en klubb som kan ta hand om talangerna. Så har det varit i exemplen ovan. Men med ett minskat antal föreningar i landet är risken uppenbar att än fler talanger aldrig får kontakt med friidrotten. Speciellt inte som skolfriidrotten i stort är försvunnen, den som tidigare generationers ungdomar i alla orter landet runt fick utöva i tävling och under lektioner.

Talanger finns överallt.

Kanske mer på landet än i storstan?

Något att fundera över, när VM-festen är över.

Jag är mycket friidrottsintresserad.

Om nu någon missat detta under åren.

VM är då naturligtvis en av idrottsårets höjdpunkter. Men inte bara för mig. Det är många som har samma åsikt. De stora friidrottsmästerskapen lockar tv-tittare långt utanför den trängre kretsen. Det har vänner och bekanta bekräftat under det pågående mästerskapet. SVT-teamet i Doha gör ett bra jobb och ger den information som ger kunskap och som inte skrämmer bort nya, icke initierade tittare. Det är många kvinnor som följer VM, kvinnor som aldrig har en tanke på att följa ett möte i fotboll eller hockey.

Sydsvenskan har inte insett intresset för friidrotts-VM. Redovisningen i text och siffror har känts som något nödvändigt ont. Resultatbörsen har varit allt från katastrofal, via okej till bra.

Gårdagens herrfinal i höjd var för hemmapubliken den idrottsliga höjdpunkten. Qatars Mutaz Essa Barshim segrade. Från tv-fåtöljen att döma var detta den hittills enda gången det uppstod något som kallas VM-stämning i arenan.

Sydsvenskan redovisade detta med en kort notis på 14 rader. Bakom VM-guldet fanns dramatik. Inte minst Mutaz Essa Barshims skadehistorik, plus det faktum att han bor och tränar stora delar av året i Malmö och har släkt och åtskilliga vänner här i stan. Mutaz är en stor idrottsprofil i Malmö. Hans VM-guld är i min värld mer än 14 rader i en Malmötidning.

Efter vad jag förstår, fanns det kunskap om Barshim på redaktionen denna fantastiska friidrottskväll. Utan att den togs till vara.

***

Händelsen påminner mig om att Barshim i februari 2018 deltog i Heleneholms IF:s tävling Atleticumspelen. Ingen av Malmös tidningar ville ta in en notis om hans deltagande, ingen kom och bevakade hans hopp, ingen tog in ens en resultatlista.

Barshim hoppade 2,35, världsårsbästa inomhus 2018, var ytterst nära 2,38.

SDS:s administrative sportchef förklarade den uteblivna redovisningen med att tvåan bara hoppade 2,10. Det var alltså ingen ”riktig” tävling.

Det måste vara första gången i historien som tvåans resultat är avgörande för om en världsbästanotering skall platsa i Sydsvenskans resultatbörs.

Ridå!