Höga målsättningar kan alla ha.

Men det gäller att ha resurser för att infria dem.

Från flera krönikehåll i Malmö har man efterlyst att fler klubbar än MFF skall satsa på Europaspel i fotboll. Jag är fullständigt övertygad om att de föreningar som kvalificerar sig till de europiska turneringarna gör allt för att lyckas. Utifrån sina resurser. Och utan att riskera sin ekonomi.

IFK Göteborg och Helsingborgs IF är – förvisso för länge sedan – två varnande exempel. Elfsborg, ständigt topplag kring 2010, försökte utifrån sin ekonomi skapa en trupp för dubbelspel i Allsvenskan och Europa. Det lyckades inte, men man försökte.

Häcken har kvalificerat sig för Europa de två senaste åren. Oseedat har Hisingeföreningen i sina första matcher stött på Leipzig och AC Alkmaar. Det gick som väntat, utslaget direkt mot två topplag i två av de bästa ligorna i Europa.

Djurgården och Hammarby, och eventuellt AIK, går in i Europaspelet utan högre rankningspoäng och risken är uppenbar att lagen i en tidig omgång lottas mot ett storlag från en toppliga. Det är ju först längre in i turneringarna de stora pengarna kommer.

I en sund ekonomi investerar man inte i ett projekt som inte är finansierat. Det är i denna situation de svenska klubbarna befinner sig. Ja, förutom då Malmö FF. Som genom skicklighet – absolut – och rätt marginaler skaffat sig en seedning som i nuvarande system ger en lättare väg genom de första omgångarna. Och därmed också tillgång till miljonerna.

MFF har råd att köpa kvalitet – och till och med göra misslyckade stormiljonköp. Det har inte deras svenska konkurrenter.

Det är lätt att sitta i sin skivkammare och efterlysa storsatsningar utan att analysera verkligheten.

***

Och tydligen räcker inte ens MFF:s ekonomiska resurser till att skapa en trupp för att lyckas fullt ut både i den inhemska ligan och i Europa League. Uwe Rösler, den notoriskt gnällige tränaren, förklarade den mediokra insatsen i går mot Lugano med att truppen var tröttkörd efter en lång säsong.

Samtidigt kan man fundera i banor om han, sett över hela säsongen, utnyttjat den rätt.

***

Dessutom var det en sådant misslyckande att få oavgjort borta mot schweizarna? Lugano är ju ingen slagpåse i gruppen, har stått upp bra i alla mötena. Att sen MFF stundtals var direkt dåligt är en annan historia.

Var det mer än de tunnelseende MFF-anhängarna i olika läger som hade MFF som storfavorit?

I tisdags såg jag en fascinerande handbollmatch, Alingsås mot IFK Kristianstad, 29—28.

Det var inte dramatiken, som fängslades mest. Även om Alingsås upphämtning från minus fem till en uddamålsseger gav en härlig atmosfär i Estrad, arenan i Alingsås. Det var också en stark moralisk seger för hemmalaget. Man missade fyra av fem straffar. ”Missade” är kanske ett fel verb. Kristianstads målvakt Rikard Kappelin räddade dem och var strålande matchen igenom och gästernas särklassigt bäste spelare.

Det mest fascinerande var dock coachkampen.

Båda lagen utnyttjade sina tre tillfällen att ta time-out. Alla sex gångerna tog Kristianstads Ljubomir Vranjes fram taktiktavlan, placerade ut de röda och blå brickorna drog några sträck som visade löpvägar och pratade om rundgångar och falska tjecker och gud vet allt.

Och så avslutade Vranjes sina föredragningar med frågan: Är ni med?

Jag tog mig för pannan. Är det inte detta man gör på den dagliga träningen, lär in kombinationer, löpvägar, försvarsstrategi osv, osv …? Inte hittar man på något nytt i en stressad matchsituation? Men det kan man tydligen göra.

Kollegan i Alingsås, Mikael Franzén, använde ingen taktiktavla, samlade truppen och påtalade att man spelade bra och att man skulle fortsätta med sin matchplan, trots underläge.

”Men tänk på att vi kanske borde ha lite mer djup i anfallsspelet och vara lite tuffare i försvaret.”

Det behövdes inget ”Är ni med?”

Lätta klara instruktioner, inga komplicerade, förbryllande kombinationer.

När Kristianstad kvitterade, 28—28, med 15 sekunder kvar tog Alingsås time-out. Nu måste väl taktiktavlan komma fram? Men nej, Franzén samlade spelarna, lugnade ner dem och sa:

-        Gå nu in och slå in den!

Inga krusiduller här inte. Och Felix Claar lydde, satte med en sekund kvar 29—28 uppe i Kappelins högra kryss.

Ordern blir i min värld en klassiker.

Jag tycker det var en mästerlig coachning. En tränare som litade på sina spelare och spelare som litade på sin tränare. Och en som famlade i sin osäkerhet och gjorde sina spelare osäkra.

Det enkla är oftast det bästa.

Jag har en känsla av att många tränare, det gäller alla idrotter, gärna övervärderar sin roll och inte litar fullt ut på spelarnas kreativitet.

Ta lärdom av Mikael Franzén.

Här del 2 av mina personliga tankar om Allsvenskan 2019.

Det är fjärde säsongen av fem som Örebro SK blir nia. Några ungdomar, inte minst då Jake Larsson, ger lite fräschör till en ganska ålderstigen trupp. Verkar få svårt att på sikt närma sig topp-8. Nästa år blir Nordin Gerzic 36 år, Allsvenskans för sitt lag mest värdefulle spelare.

***

Fyra tränare under en säsong visar tydligt på Helsingborgs ostabila grund. Är Olof Mellberg personen att skapa kontinuitet och ro i klubben? Senhösten visade att det finns utvecklingspotential hos många av de unga spelarna. Det är nödvändigt eftersomå för många av de äldre spelare man gett förtroende visade att ”bästföredatumet” för länge sedan var utgånget.

***

Erkänner att Sirius är ett av de lag jag sett vid minst antal tillfällen. De gånger jag gjort det har intrycket varit positivt. Den grund årets guldtränare Bergstrand/Lagerlöf byggde har Mirza Jelecak/Henrik Rydström förvaltat väl.  Närheten till Storstockholm har gjort Uppsalaklubben till ett bra alternativ för de många duktiga spelare som finns i regionen.

***

Östersund, ja, vad skall man säga? Med tanke på allt som skett – och då tänker jag inte minst på spelaromsättningen – är det förvånansvärt att laget höll sig kvar och det till och med utan kval. Framtiden är naturligtvis högst osäker.

***

Hans Eklund är Allsvenskans mest underskattade tränare. Återigen lyckades han med begränsade resurser, både vad beträffar ekonomin och spelarmaterial, hålla Falkenberg kvar. Stan och regionen har många lag på hyfsad nivå och i FFF har man nu – och även tidigare -- fått möjlighet att spela  elitfotboll. Klubben är en bra så kallad plantskola.

***

Kalmar FF förbryllar. År efter år plockar den egna akademin fram talanger som spås en bra allsvensk framtid. Men när det kommer till skarpt läge litar man inte på dem. Man värvar diffusa spelare från utlandet eller, som i somras, allsvenska konkurrenters bänkspelare (Jesper Manns, Elfsborg och Alexander Jakobsen, Norrköping). Det blev kval. Men visst hade truppen en stomme av kvalitet så att man inte borde hamna i denna situation.

2018 års överraskning, 2019 år stora missräkning, GIF Sundsvall. Och ändå började det så bra med en hemmaseger mot Malmö FF. Höstförlusten av Linus Hallenius inverkade förstås liksom att en av förra årets absolut bästa i serien, David Batanero, i år inte höll samma standard. För några år sedan försvann Gefle, i år Sundsvall och hur blir det med Östersund? En Allsvenska utan Norrland är inte bra. I min värld skall hela Fotbollssverige leva.

***

Att AFC Eskilstuna degraderades till Superettan gläder naturligtvis många, inte minst dem som ogillar att AFC tagit stegen upp genom att överta andra klubbars föreningsnummer. Jag har frågat tidigare ur Malmösynvinkel: Vari ligger skillnaden i tillkomsten av FC Rosengård och för den delen HK Malmö? Förutom att man bytte kommun, som dock haft den positiva effekten att fotbollsintresset ökat i Eskilstuna.

I den aktuella diskussionen om ett samgående mellan Malmö FF och LB 07 är det också en fråga om övertagande av föreningsnummer

***

.

Ett allsvenskt spelår ger funderingar och tankar om lite av varje.

Här några nedslag om Allsvenskans åtta främsta lag 2019. Återkommer i morgon med den undre halvan.

Jag har tidigare erkänt att jag på detta område är en nörd, har sett 136 allsvenska matcher, alla inte 90 minuter, men minst en halvlek.

***

Att Djurgården vände 0—2 till 2—2 i den avgörande matchen mot Norrköping och därmed säkrade SM-guldet var ingen större överraskning. Mästarna har ofta visat styrka och klass på slutet och kunnat kasta in spelare av hög klass. Sett till de 18 främsta spelarna har Djurgården haft seriens bästa bredd. Tränarnas kapacitet hänger mycket samman med spelarnas kvalitet. När dessa komponenter förenas i en bra kemi blir det bra. Tränarduon Bergstrand/Lagerlöf skall hyllas.

***

För andra året i följd missade Malmö FF guldet. I fjor på grund av att man under våren hade en alldeles för dålig trupp. Spetsvärvningar räddade 2018. Utvecklingen fortsatte inte 2019 och som oftast övervärderas MFF-truppen, av expertisen. Hur bra är tränaren Uwe Rösler på att utveckla och ge unga spelare chansen? Att MFF:s fotbollsakademi rankas som bäst i landet har inte märkts i det allsvenska spelet under Rösler.

***

Hammarbys positiva trend fortsatte. Efter återkomsten 2015 har placeringarna blivit 11, 11, 9, 4, 3. De som vet bättre än jag anser att Stefan Billborn är Sveriges skarpaste tränarhjärna. Men man måste tillstå att han hade en bra trupp att arbeta med, måhända inte med samma bredd som de två topplagen. I min bok är Darjan Bojanic, tänk bara 24 år, en av seriens absolut bästa spelare med sina underbara öppnande passningar.

***

Från etta till fyra. Var egentligen AIK:s försämring någon större överraskning? Förlusterna av kreativitet (Kristoffer Olsson), främst, och stabil allsvensk klass av ett par tre spelare med karaktär visade sig kännbara. Samtidigt som nyförvärven över tid inte höll en tillräckligt hög klass. Det blev för tungt för veteranerna Per Karlsson och Henok Goitom att ensamma behöva ta ett stort ansvar.

***

Naturligtvis är en femteplats en missräkning för IFK Norrköping, fattas bara annat. En olycklig start med många kryss gick inte att reparera och när det lossnade försvann den store målskytten Jordan Larsson. Nu är jag fult medveten om att risken är stor att Norrköping kommer att förlora några av sina unga spelare. Åldersstrukturen på truppen är annars seriens intressantaste. 2019 var en mellansäsong.

***

Häcken kan inte heller vara nöjt med sin säsong. Oförmågan att vinna över toppkonkurrenterna kvarstod och inte ens på Bravida lyckades man klara kryss vid alltför många tillfällen mot dessa. På något sätt känns det som det finns en oförlöst kapacitet i klubben/laget. Man vinner inte Svenska cupen utan kvalitet.

***

Stundtals charmade IFK Göteborg de neutrala allsvenska åskådarna, ungt, fart och sevärt. Den krassa verkligheten hann delvis i fatt Blåvitt under hösten. Man tappade viktiga spelare, skador och försäljningar, och idrottens oskrivna lagar säger att unga spelare under en hel säsong har en ojämn formkurva. Hösten visade att det är många talanger underifrån som är redo för allsvenskt spel.

***

Elfsborg bröt sin nedåtgående kurva. Med sin tradition att fostra egna talanger och hitta unga spelare i regionen är det viktigt för svensk fotboll att Boråsföreningen mår bra. Den fina hösten bör ge trygghet för Elfsborg, en av de främsta klubbarna i landet att forma elitspelare.

***

I ett framtidsperspektiv tror jag att det är just dessa åtta klubbar som kommer att vara i topp-8 de närmaste åren.

Så är den slut, den allsvenska fotbollssäsongen 2019.

Med Djurgården som svenska mästare. En värdig sådan. Det tycker jag. Och även de flesta ”tyckare” av olika dignitet, som jag, lite summariskt, tagit del av.

Men det finns naturligtvis personer, som pekar på vissa domslut som gått mästarnas väg, om fördelen av att ha konstgräs på hemmaarenan och att de främsta konkurrenterna i motsvarande grad haft domslut mot sig.

Det sägs ju att en tabell aldrig ljuger och det ligger en stor del av sanning i detta. Samtidigt har de berömda marginalerna sin betydelse.  Det kommer man aldrig ifrån.

Anhängarna till Malmö FF pekar naturligtvis på de sex straffmissarna som en avgörande guldmissfaktor. Men missarna beror självfallet på egen oskicklighet, parad med nonchalans, och duktiga motståndarmålvakter. Inget annat.

Svensk fotboll har gemensamt beslutat att de två högsta serierna skall bestå av 16 lag och att elitserierna skall avgöras från månadsskiftet mars/april till en bit in i november. Lägg till cupspel i februari/mars. Du har en säsong på cirka nio månader. I Sverige från Trelleborg till övre Norrland. Det säger sig självt att man inte i varje match kan spela på ett acceptabelt naturgräsunderlag. Lösningen blir konstgräs. Av ekonomiska skäl. Fotbollen ställer höga krav på elitfotbollens arenor. Kommunernas ekonomi är ansträngd. Hur långt kan man sträcka sig för att tillgodose alla önskemål/krav från elitfotbollen? Se bara vilka hål, som kommunerna har att fylla i dessa budgettider.

Nu pratar man om hybridgräs. För det första det kostar mer än ”vanligt” konstgräs och för det andra, går underlaget att spela på vid extremt vinterväder med snö och kyla? Det är lätt att sitta i Malmö och kräva antingen hybrid- eller naturgräs för allsvenskt spel.

Kommunerna, arenaägarna, har inte samma ekonomiska resurser som Malmö FF.

Om jag inte missminner mig flyttade MFF också sin cupmatch i februari mot Degerfors till Lunds konstgräs gå grund av att Stadions hybridmatta inte höll för ett tätt matchande.

Med dessa mina tankar som grund menar jag, lägg bort diskussionen om underlagets betydelse för Allsvenskans sluttabell. Skaffa trupper som behärskar naturgräs, konstgräs och hybridgräs. Eller välj en trupp som är anpassad till spel på hemmaplanen. Likvärdigt underlag kan du aldrig få i Sverige med allsvenska lag från Malmö till Östersund och eventuellt ett stopp i Borlänge (Brage), där det kan bli cupspel vid samma tidpunkt som Svenska skidspelen avgörs några mil bort.

Säsongens mest kritiserade planer från Malmöhåll – förutom de slentrianmässiga mot några  plastvarianter – är Friends (Solna) och Guldfågeln (Kalmar). Det är naturgräs på båda.

Acceptera att vi bor i Sverige med olika förutsättningar. Och att hela Fotbollssverige lever.

***

Genustänkandet präglar Sydsvenskans sportbevakning. Men underligt nog har jag inte noterat det märkliga att damernas planunderlag aldrig diskuteras. Man kritiserar allsvenska herrkommuner för att de inte kan erbjuda naturgräs.

I Malmö, här längst i söder, spelar de två elitlagen för damer på konstgräs.

Det blir en laddad fotbollshelg.

Avslutning i Allsvenskan och Superettan med avgöranden i både topp och botten i både serierna.

I den allsvenska guldstriden har det mesta koncentrerats till Norrköpings möjligheter att hemmavinna över Djurgården. Det är förståeligt. Östgötarna är ett formlag och inte minst ett topplag. Undantagandes den märkliga 4—4-matchen mot Sundsvall har det dock varit tunt med målskyttet på sistone. 1—0-vinsterna mot Kalmar och Häcken har satt långt inne. Saknaden av Jordan Larsson är tydlig.

Och nu möter Norrköping försvarsstarka Djurgården, som lär öppna försiktigt, förlitande sig även på styrkan i kontringsspelet.

Det här lutar åt 0—0 eller 1—1. Med andra ord GULD till Djurgården.

***

Malmö FF är naturligtvis storfavorit mot Örebro, som får tillbaka Michael Almebäck och, enligt mig, en av seriens för sitt lag mest värdefulle spelare, Nordin Gerzic. Med dessa rutinerade herrar i laget ökar ÖSK:s styrka avsevärt i jämförelse med senast, 0—3 mot Djurgården. Siffror som förstås inte helt speglade händelseförloppet. ÖSK är svårspelat. Hemma vann MFF med 2—1. Varning utfärdad.

***

Häcken har haft en resultatmässigt svag höst, i synnerhet mot topplagen. Därför bör Hammarby vinna men inte med så stor marginal som behövs för att passera MFF.

Häcken, ja, en besvikelse. Samtidigt vågar jag påstå att laget fått sällsynt många diskutabla domslut mot sig under säsongen.

Varning utfärdad även här.

***

I bottenstriden vinner Falkenberg över Eskilstuna och klarar en kvalplats. Kalmar har svetsats samman av veckans turbulens och vinner över Sirius. Och då hjälper det inte att Sundsvall besegrar AIK. Det blir degradering för Norrlandslaget.

***

I Superettan räcker kryss borta för Trelleborgs FF mot Gais. Och förmodligen också för Göteborgslaget. Det luktar 0—0.

Mitt tips baseras på att Öster vinner hemma över Frej och passerar Täbylaget och fixar kval. Samtidigt som J-Södra vinner över BP och därmed har möjlighet att både nå en direktplats till Allsvenskan, få en kvalplats men till och med hamna fyra. Brage är i samma sist, möter Västerås hemma.

BP åker ut tillsammans med Syrianska. Öster och Frej till kval,

Allt i toppen hänger på vad redan allsvenskt klara Mjällby orkar prestera. Med ett kryss mot Varberg kan båda fira. Det lutar åt det. Varberg behöver inte gå för vinst. Mjällby är nöjt.

Kvalplatsen då? J-Södra har 21 plusmål, Brage 20, som har gjort två mål mer än Jönköping.

***

Det är bäddat för även en dramatisk söndag.

Jag har reserverat tid för att följa båda dagarna.

Såg i helgen ett dramatiskt fotbollskval till division 2 mellan IFK Malmö och Laholm.

Efter förlängning och ett 3—3-mål alldeles i slutet lyckades IFK hålla sig kvar i tvåan. Vi var över 300 personer på plats på den tillfälliga hemmaplanen, Malmö ip. Det fanns några spelare från tidigare generationer, några från 1960- 70- och 80-talen och faktiskt en hel del från de senare säsongerna.

Det var viktigt att IFK höll sig. I dagens Fotbollsmalmö, där det inför varje spelår är ”tio ut och tio in” i många, många klubbar, innebär en degradering oftast att det blir minus i summeringen.

Och dagens IFK Malmö står fotbollsmässigt på en lös grund. Det finns en seniortupp och fem pojklag, det äldsta ett 13-årslag. I fjor hade man två juniorlag men de försvann, ingen ville spela i en reservlagsserie. Så ser det generellt ut i Malmö. 2018 hade endast sju klubbar B-lag som fullföljde sin serie.

IFK har också drabbats av den Djungelns lag (se tidigare inlägg!) som råder i stan, hela ungdomslag med tränare har försvunnit till konkurrentklubbar.

Organisatoriskt och ekonomiskt (ja, faktiskt, men förstås inte utan problem) ser det från min horisont bättre ut än på bra länge. Styrelsen har en långsiktig plan. Och IFK Malmös sociala projekt är värda uppmärksamhet.

I en förening utan någon anställd finns det ett gäng trogna medlemmar, damer och herrar, som ger service till spelare och fixar det mesta kring matcherna. Allt ideellt förstås.

Så ungefär ser dagens IFK Malmö, Fotboll ut.

***

När det går dåligt för ett lag ifrågasätts alltid tränaren och hans stab. Nils-Erik ”Nisse Bagare” och hans assistent Ola Severin har givetvis inte undgått kritik. Jag är inte kapabel att bedöma deras kapacitet på denna nivå.

Efter att ha sett elva matcher av olika betydelse vågar jag dock påstå att kvaliteten på truppen är alltför låg för att bli ett topplag på division 2-nivå. Det fattas teknik, spelförståelse och inställning på alltför många spelare.

 Man säger att en tabell aldrig ljuger. Därför blev det som det blev, en negativ kvalplats. Med en marginal fel kunde det blivit direkteliminering, med en rätt studsande boll ett säkrat kontrakt före kvalet.

Som hade det goda med sig att det blev några 10 000 kronor i entréavgifter.

***

IFK Malmö har en fotbollstradition. Totalt 61 säsonger, 13 plus 48, i de två högsta serierna skojar man inte bort. Tradition är på många sätt en styrka, men samtidigt en fara. Det ligger i den optimism som finns inbyggd i idrotten att nå högre, att bli bättre. För IFK Malmö är ett naturligt – och kanske på sikt realistiskt – mål att åter bli Malmötvåa, vilket man varit under de flesta av de senaste 100 åren. Och att bli tvåa på en högre plattform än division 2.

Men dit är steget långt från den nuvarande positionen.

Division 1 är en dyr serie. Alla spelare måste ha kontrakt, minst 10 000 kronor/år. Dessutom måste man betala så kallat utbildningsbidrag till moderklubben för de spelare under en viss ålder som signerar sitt första kontrakt. Det är ett invecklat system och för en förening utan egenproduktion kan det bli kostsamt om man önskar unga och utvecklingsbara spelare. Nya avtal är på gång inom elitfotboll med större ekonomisk  resurser till lagen i de högre serierna. Och dit hör inte division 1.

Ett steg upp i systemet från ”tvåan” är långt och dyrt. Och det kommer att innebära ett tungt, mångårigt arbete från grunden,

Det kan vara bra att veta för de IFK-anhängare som drömmer om en återkomst till elitfotbollen.

PS

För information för dem som inte vet: Jag är medlem i IFK Malmö, från de 1/7 1978 till den 31/12 1980 var jag klubbdirektör (fint, va?)  i IFK och har varit styrelseledamot i både fotbollsklubben och handbollssektionen.

Därför kan texten kanske tolkas som en partsinlaga.

DS

14-årsgrupperna i handbollens USM har spelat klart sitt steg 1.

Och det gick bra för de skånska klubbarna. 14 flicklag, av 20 och 13 pojklag av 22 avancerade direkt till steg 3. Övriga lag får en ny möjlighet i steg 2, så den skånska numerären i steg 3 kommer att ökas.

Det som imponerar mest på mig är att Skåne har så många föreningar som anser sig ha lag som kan konkurrera på riksnivå. Totalt 25 klubbar med 108 lag i tre åldersklasser, 14, 16 och 18 är ett tydligt bevis. Detta i ett Idrottssverige där väldigt många idrotter just i dessa åldrar har stora tapp, både individuellt och i lagsammanhang.

Den skånska handbollen har numerärt i ett fem—sex-årigt perspektiv inte minskat i dessa åldrar.

De stora ungdomsklubbarna i Lund, Kristianstad Ystad har i stort alltid hållit sig långt framme i dessa sammanhang och gör så även nu, även om IFK Ystad är i en tillfällig (?) svacka. I Helsingborg har OV byggt en stabil grund på både flick- och pojksidan och i Malmö spelar fler tonåringar handboll än för några år sedan.

Men i min idealidrottsvärld är det viktigt att även de små orterna har en stor och fungerande verksamhet. Det har handbollen, även om det finns ”vita fläckar” att fylla. Men klubbar i orter som Lödde, Åhus, Kävlinge, Eslöv, Hörby, Höör, Trelleborg, Bjärred och Vinslöv hade alla ett, två och till och med tre lag i 14-årsgrupperna som direktavancerade till steg 3.

Det tyder på en gedigen grund.

***

Basketen har samma upplägg i sitt USM-spel, ett inledande gruppspel, där de två främsta går direkt till steg 3, övriga får en chans till att nå dit.

I basket finns fyra åldersgrupper, U 15, U 16, U 17 och U 19.

Men basket är en liten sport i Skåne och har i Sverige långt ifrån den geografiska täckning som handbollen.

I USM deltager endas åtta skånska klubbar med totalt 24 lag, Malbas (Malmö) med sju, Eos (Lund) och Lobas (Lomma) med sex och så ett vardera från Helsingborg, Lugi, Bjärred, Äli (Ängelholm) och Trelleborg.

En intressant iakttagelse: Lund med Lomma och Bjärred är ett starkt ungdomsfäste för såväl handboll som basket.

I handbollen har granndistrikten en hygglig ungdomsbredd. Göteborg, också en region med en stor ungdomsverksamhet, ligger bara tre timmar bort. En av grundidéerna med USM är att lagen om möjligt skall möta andra än man träffar på i det ordinarie seriespelet.

Här har basketen ett stort och dyrt problem. Sporten är stor i Storstockholm med många duktiga föreningar. Redan i försa omgången fick exempelvis ett 15-årigt flicklag från Malbas åka till huvudstaden och möta tre lag från Stockholm och ett från Luleå. Malmö mot Luleå är en omöjlighet i handbollens steg 1.

Det kostar att bedriva ungdomsidrott, transporter kostar. Det är oftast föräldrarna som står för stora delar av utgiftrerna. Jag gillar både handbollens och basketens upplägg av sina USM, men samtidigt är jag rädd för att det bidrar till den ekonomiska segregationen som är en av svensk ungdomsidrott stora problem. Alla familjer har inte resurser att bekosta en turneringshelg som kostar 2- 3 000 kronor. Det förekommer ju ofta att det finns mer än ett barn.

Basketen med sina längre resor har det tuffare än handbollen.

***

Det gick bra för Skåne i steg 1 för U 15 och U 16. Tre lag från Malbas och Eos avancerade direkt till steg 3 liksom Älis pojkar 15.