I dag återfick jag tron på handbollen.

Ärligt talat: Riktigt så illa har det inte varit.  Men när man under en period får se en massa tempofattiga matcher med ett destruktivt försvarsspel som naturlig följd och som gett en omöjlig uppgift för domarparen, har handbollshumöret varit lika mörkt som decembervädret.

Samtidigt – det skall inte förglömmas – finns det domarpar som själva satt sig i en situation som de inte behärskat. Både i VM och i de inhemska ligorna.

***

Men att under tidig morgon, förmiddag och vid lunchtid få se tre högklassiga, tempostarka, finessrika VM-möten tillika med överraskande utgångar det hjälpte Lucia att lysa upp fredagen den 13.

Sverige—Tyskland 35—24, Holland—Ryssland 33—32, Spanien—Norge 28—22.

Mera plus: Det var sex kompetenta domare.

Var det en tillfällighet att det var dammatcher som fick handbollshumöret att höjas?  Nja! Nej! Mästerskap på landslagsnivå för damer är idrottsliga höjdpunkter för de allmänt idrottsintresserade.

Inför OS hoppas jag verkligen att hemmanationen Japan kan ta ytterligare ett steg mot världstoppen. Laget spelade framtidens handboll. Där fanns fart och fläkt, teknik och fantasi. Lite mer styrka – och storlek, om man nu kan fixa något sådant – och Japan blir en allvarlig medaljutmanare till de europeiska toppnationerna.

***

Kommentarerna efter den svenska förlusten mot Montenegro var mörka. Visst det var en match som saknade det mesta som gör sporten sevärd. Det var bök och stök och uselt temposvagt i passningar och löpningar. Och till råga på allt var domarna inte mogna sin uppgift.

Förbundskaptenen Henrik Signell hamnade naturligtvis i kritikerstormen. Om än inte allt, så var mycket hans fel. Sverige skapade lägen men dessa missades. Det kan knappast Henrik Signell lastas för. Jag är också ”allergisk” mot den allmänna sjukan att, exempelvis, höja en svensk målvaktsinsats (Filippa Idéhn har oftast varit värd lovorden), men när som nu Montenegros målvakt storspelar koncentreras den svenska kritiken till de missade lägena, inklusive straffmissarna, eller ur en motsatt synvinkel, straffparaderna.

Signell har även kritiserats för att han inte hittat en förstauppställning. Men har det varit så lätt? Filippa Idéhn har varit given, Linn Blohm som mittsexa offensivt, Anna Lagerquist i försvaret och så Bella Gulldén som spelmotor så länge hon med sin träningsbakgrund orkade. Dessa fyra har varit stommen. Hur många av de övriga har över tid tagit chansen att övertyga att de skall få längre speltid? Mikaela Mässing, Jamina Roberts, Olivia Mellegård och till och med Nathalie Hagman har blandat och gett i den här tuffa turneringen. Den breda matchningen innebar att Carin Strömberg och Emma Lindqvist (vilket genombrott!) var beredda för avgörande insatser i dagens segermatch-

***

Och vilken realistisk tippare hade Sverige på en bättre placering än sex till åtta. Sverige kom sjua. I min värld godkänt.

Före Frankrike, Danmark och Tyskland.

Det ger perspektiv.

Handboll morgon, middag, kväll.

Ja, om man vill. Och det vill man ju. Oftast i alla fall.

Men som handbollsvän känner jag en viss – kanske till och med stor – oro. Jag tänker på den ojämna bedömningen. Inte bara med tanke på vad som sker i den pågående VM-turneringen utan oron grundar sig även på vad som händer i de inhemska ligorna.

Stackars spelare! De vet ju inte vad som gäller. Ta fredagens match mellan Rumänien och Ungern: Ett tyskt kvinnligt, utmärkt par dömde konsekvent straff när försvararna arbetade på eller innanför målgårdslinjen. Det blev många straffkast och det avgjorde också till Rumäniens favör.

I matchen efteråt, Ryssland—Sverige, tillät ett japanskt herrpar ett försvarsspel där det – nu överdriver jag en aning – var mer regel än undantag att försvararna arbetade innanför målgårdslinjen.

Kontrasterna i bedömningen var för uppenbara.  Och det är självfallet inte bra för en idrottsgrens utveckling. Handboll är ytterst svårbedömt, tätt, intensivt med mycket närkontakt på en begränsad yta gör att domarna i många fall har en hart när omöjlig uppgift. Straff, ett harmlöst frikast, ett intetsägande

 gult kort, en tvåminutersutvisning eller ett rött kort? Medge att det är svårt även för ett vant, neutralt handbollsöga att avgöra, rätt eller fel.

Denna svåra gränsdragning gynnar inte handbollen, lockar inte de stora massorna.

Kan man finna en lösning med ytterligare en eller två domare på elitplanet? Basketen har tre domare, hockeyn och fotbollen (minst) fyra. Jag vill påstå att är svårare att döma handboll.

***

I idrottsvärldens fundament skall ojustheter inte ge fördelar, bra idrottsliga prestationer skall belönas.

Handbollen har några regler som strider mot dessa grundläggande tankar. Ta regeln vid passivt spel. Vid ”handen upp” har det anfallande laget sex passningar på sig före ett avslut. Match efter match får man se försvarare fixa ett billigt frikast, oftast låsningar, och antalet passningar är nere i två, tre. Det destruktiva, regelbrottet, har gett fördel.

Om målvakten i det försvarande laget i samma sekvens däremot gör en förstklassig räddning och bollen går till inkast eller åter till det anfallande laget då åker ”handen ner” och man får tid på sig att bygga upp ett nytt anfall.

Återigen: Regelbrott ger fördelar, en idrottslig prestation ”bestraffas”.

Ett annat exempel: Släpper man inte bollen direkt vid ett frikast mot sig blir det utvisning direkt. Däremot kan man i en liknande situation låsa motståndaren för att förhindra ett snabbt frikast och endast få ett sketet frikast mot sig. Vari finns konsekvensen? Det är i princip samma förseelse, man vill förhindra en snabb omställning.

***

För några år sedan pratade man om progressivitet, upprepade regelbrott av samma lag/samma person skall bestraffas. Men vad har hänt?

Under de senaste dagarna såg jag en match – oviktig vilken – där en spelare efter fem minuter blev utvisad. Under resten av matchen blev hen avblåst mellan 15 och 20 gånger för ”lindriga” förseelser, ingen brutalitet, i sitt försvarsarbete.  Men 15 till 20 gånger! Skall sådan destruktivitet godkännas? Jag tycker inte det.

Jag gillar handboll. Av åskådarsiffrorna i Handbollsligan att döma blir vi färre.

Beror det på att just det destruktiva får för stor betydelse? Det blir för mycket av det negativa. Det kreativa kvävs.

I min handbollsvärld något att fundera över.

Det har varit mycket nu en tid.

Igen julstress, den brukar jag vara befriad ifrån. Men en strejkande, fullmatad frys har ställt till det med allt vad det innebär med bilfärder hit och dit för att räddas vad som räddas kan och inte minst nyinköp och installation av ett nytt skåp. Och detta mitt i en intensiv period med dagliga handbollsmatcher, live och via tv, Europaleaguefotboll, ett 120 årsjubileum, en liten privat festlighet – som inte blev så liten – som får en uppföljning och så den groteska, vad kommentarerna beträffar, Zlatan/Hammarby/MFF-affären. Jag medger att jag läst en del om den – allt är väl en omöjlighet. Mycket är sagt om alla dess turer så jag har inget att tillföra till denna bisarra händelse.

***

Friidrottssäsongen i Malmö och Skåne är i gång. I Malmö kommet det att arrangeras sex tävlingar inomhus i Atleticum. Det är bra. Eller?

Utomhus är i nuläget bara en tävling i Malmö inplanerad, ett Götalandsmästerskap för 13—14-åringar. Med tävling menar jag ett arrangemang med löpning, hopp och kast och i alla fall upp mot 75 till 100 starter. Trots försök på senare år har det aldrig blivit någon kontinuitet.

Malmö AI har efter några års ”hattande” den här säsongen besluta sig för två lokala tävlingar. Men – jag säger men – man vänder sig till ungdomar från yngre tonåringar och neråt med en ”pröva-på-tävling” för de allra yngsta. Till Pepparkaksspelen har man dock inbjudit till tre seniorgrenar, 60 m, 200 m och stav. Malmö Indoors är för 8- till 17-åringar.

Jag förstår MAI. Det är för barn och i åren upp till 12 som klubben har en verkligt stor verksamhet. Givetvis vill man ge sina egna ungdomar stimulans.

Lördagens Julchansen, i regi av Heleneholms IF och IFK Lund, var upplägget detsamma. Och orsakerna de samma. Det är i detta åldersspann klubbarna har sina ungdomar.

Men – här är det åter dags för ett men: Är det rätt väg att på sikt fylla de oerhörda luckor som finns i den skånska statistiken för tonåringar – och för den delen även för seniorer?

Tre tävlingar i Skåne bjuder inomhus på ett hyggligt allsidigt program för seniorer och för de äldre ungdomsklasserna, Pallasspelen (Pallas, Finish, IFK Lund och Heleneholm), Atleticumspelen (Heleneholm) och alerta Åhus tävling i den nya hallen i Kristianstad. IFK Lunds innehall begränsar i stort grenarna vid Sprinterträffen till 60 meter med och utan häckar.

I klartext: En tioåring kan enbart i Skåne under en inomhussäsong tävla i alla sina grenar vid sju tillfällen, en äldre tonåring eller senior i vissa grenar högst två, tre.

Detta i ett idrottssamhälle där man livligt diskuterar att dra ner på antalet tävlingar för barn och minska tävlingshetsen.

Skånsk friidrott har valt en annorlunda väg. Är det genomtänkt?

***

Jag är också orolig för de framtida inomhusfriidrottstävlingarna i Malmö.

Hur länge kommer ett Pallas, utan någon enda arenafriidrottare, att bidra med sin spetskompetens på funktionärssidan vid Pallasspelen?

Orkar IFK Lund två gånger per säsong forsla sina duktiga funktionärer till Malmö och Atleticum?

Utan hjälp av Pallas och Lund känns arbetsbördan tung för Heleneholm att vara ansvarig för tre arrangemang under två månader.

IK Finish har de senaste åren ställt in sin tävling i Södervångshallen och är inte längre medarrangör i Julchansen.

***

Den sjätte inomhustävlingen är SM för veteraner, arrangerat av Malmö AI.

Defaitism.

Ett fint ord jag lärde min en gång för länge sedan.

Det betyder ungefär: Att acceptera en förlust utan kamp.

Det har alltså en negativ innebörd.

Osökt har ordet kommit upp när jag samtalar med personer engagerade i den skånska friidrotten. Det finns en uppgivenhet. Inte hos alla. Men i min väld hos alltför många. Huvudmantrat lyder: Konkurrensen med alla andra nya idrotter är alltför tuff och tuffare än någon gång tidigare.

Så är det givetvis. Det är ett korrekt konstaterande. Men att bara konstatera utan att söka nya vägar är att ge upp. Det finns klubbar och idrotter som befinner sig i samma idrottssamhälle och som lyckats. Till och med inom den skånska friidrotten. I år vann Klippans FIK Kraftmätningens flickgrupp, en lagtävling för aktiva 15 år och yngre som kräver både topp och bredd. Klippan vann över alla landets övriga friidrottsklubbar. Med rätt vilja och bra ledare, som ser möjligheterna, inte bara svårigheterna, kan en liten förening som Klippans FIK bli bäst i Sverige. Jag är full av beundran

Och ta handbollen! Trots att ”nya” innebandyn lockat många, nya, unga utövare och att ungdomsfotbollen tenderar att bli en åretruntsport med alla sina inomhusturneringar, har handbollen ungefär samma numerär nu som innan innebandy och inomhusfotboll trädde in på arenan.

***

En defaitist (Ser man på, ordet godkändes!) söker ofta tröst i andras tillkortakommande. Det är skönt att inte vara ensam.

Och visst har andra idrotter i Skåne tappat utövare. Förr fanns det brottning och bordtennis i varje litet samhälle, i Malmö var bowlingen stor. Det finns fler exempel.

Simningen har dock klarat av den nya konkurrenssituationen på ett helt annat sätt än friidrotten. För en tid sedan arrangerades regionskval till Sum-sim-finalerna, det är USM, för åldersgrupperna U 14 och U 16. För att få hanterbara tvådagarstävlingar hade man i Skåne delat upp kvalet på två orter, Sjöbo och Ängelholm (där deltog två Blekingeföreningar). Det var startfält som friidrotten bara kan drömma om. Jag bortser från de individuella starterna, en aktiv kan ju ställa upp på många distanser, och räknade antalet deltagande skånska lagkappslag på 4x100 meter fritt.

Flickor 16   22 lag

Pojkar 16    14 lag

Flickor 14   29 lag

Pojkar 14    16 lag

Det fanns 18 Skåneföreningar med i lagkapperna.

Hur många skånska friidrottsklubbar kan över huvud taget få ihop ett lag på 4x100 meter i motsvarande åldrar? Inte är det så många att det räcker till en tävling.

***

Den skånska årsstatistiken är avslöjande. Det är få grenar man kan fylla en tio-bästa-lista för seniorer med hyfsade resultat. Och desto värre: I de åldersbundna ungdomsklasserna är det minst lika illa. Och kanske ännu mera oroande: I många, många grenar kan man inte ens få ihop en tio-bästa-lista.

***

Det är i denna verklighet defaitismen frodas.

Med Kirseberg IF som moderklubb, 426 A-lagsmatcher, en del i Allsvenskan, i Trelleborgs FF, 62 seriematcher för IFK Malmö och 13 tränaruppdrag på olika nivåer från Allsvenskan och några snäpp ner.

Så ser Anders Grimbergs fotbollskarriär i korta drag ut.

Ja, plus då att han som 20-åring 1980 gjorde en allsvensk en (1) match för Malmö FF.

Och det räcker för att ”Grimman” i rubriker både på nät och papper kallas MFF-profil i samband med att han nu byter BK Olympic mot Lunds BK.

Vilken tidning som har en sådan syn på Anders Grimbergs cv i fotbollsvärlden behöver jag väl inte nämna.

Men hallå!  Vidga vyerna!

”Det är så skönt att påminnas om att idrotten är långt mer än fotboll och hockey som tar så mycket fokus.”

Vad är detta?

Jo, ett citat ur en krönika på Sporten i Sydsvenskan efter gårdagens basketlandskamp i Malmö mellan Sverige och Montenegro, 68—55.

Känns skönt att man på redaktionen kommit till insikt om det som så många av oss allmänt idrottsintresserade alltid vetat, och också alla de som sagt sig slutat prenumerera på tidningen på grund av ensidigheten på Sporten.

Att det skulle till en basketmatch, och därtill en för damer, för att öppna ögonen var i sig föga förvånade med tanke på krönikörens engagemang för just basket och damidrott.

Vi är många – jag vet, mitt kontaktnät är fortfarande stort – som hoppas att ingresscitatets påminnelse i fortsättningen även skall gälla andra idrotter, oavsett kön.

***

Jag såg landskampen. Det var en trevlig idrottsupplevelse med en fin stämning i Ishallen inför något över 2 600 åskådare. Jag har sällan sett en så stor andel ungdomar –till och med barn – vid ett liknande evenemang. Och det fanns en stor igenkänningsfaktor vad det gällde övriga åskådare. Basketfolket ställer upp, när det vankas landskamper. Precis som handbollens vid en landskamp i Malmö.

***

Malbas är en duktig arrangör. Och över huvud taget en gedigen förening. För säkerhets skull vill jag påpeka att jag delvis är jävig efter närmare 35 års närkontakt med Malbas. Son och svärdotter och fyra barnbarn är i dag i olika roller engagerade i klubben.

Nåväl, föreningen tar verkligen hand om sina ungdomar med läger över åldersklasserna och har många sociala evenemang. Damlandslaget skall ha en extra eloge för att de ställde upp och bjöd på sig själv vid en träff med Malbas ungdomslag i den nya, fina tvåvåningsidrottshallen Hästhagen. Det uppskattades. Jag har insideinfo.

Malbas har lyckats engagera många av sina före detta elitspelare som coacher. Det märks på resultaten, det finns kvalitet. I helgen avgjordes första steget i USM för pojkar U 17 och U 19 i Hästhagens sporthall. Båda lagen vann sina grupper obesegrade. Totalt har Malbas fem lag direktkvalificerade till steg 3, Lundaklubben Eos fyra och Ängelholmbaserade Ali ett.  Man tävlar åtta klasser.

I det skånska ungdomsseriesystemet, i åldrarna U 20, 17, 14 och 12 har Malbas 28 lag, Lobas (Lomma) 23 och Eos 20. Detta är de tre stora med lag i alla åldersklasser. Helsingborg och Äli har några luckor och inte alls samma bredd.

***

Med relativt få lag i distriktet med liknade spelkvalitet riskerar det att bli ”inavel” i matchandet. De bästa lagen söker sig därför norrut eller till Danmark för att få utvecklande och stimulerande motstånd. Fattiga klubbar har inte råd att bekosta resor och uppehälle. Föräldrarna får ställa upp. Den ekonomiska segregationen lurar överallt i den svenska ungdomsidrotten.

***

Med sin gedigna verksamhet och över tid framgångsrika ungdomsverksamhet borde Malbas ha sina A-lag på en högre plats än division 2, nivå 3. Ekonomin talar. Det är få sponsorer som lockas av lag på denna plattform i seriepyramiden. Den sociala sidan är inte lika intressant.

Malbas är hela Malmös basketförening, en mix av Malmös befolkning.

Friidrottsåret 2019 är slut.

I Skåne och Malmö finns Sveriges bästa förening, Malmö AI. I alla fall om man räknar insatserna i alla de SM, som avgörs i sex åldersklasser per kön, i alla grenar inne som ute, i stafetter och lag. Det är med andra ord en herrans massa grenar. De sex främsta per disciplin belönas enligt skalan 7—5—4 osv. För att göra det än mer detaljerat så har 22- och 19-årsklasserna en koefficient på 0,75, 17-åringarna en på 0,5 och 16- och 15-årsklasserna 0,25. Med andra ord: Insatserna i de äldre grupperna premieras högre.

Givetvis rätt.

MAI fick ihop 382 poäng (har tagit bort decimalerna), Hässelby 375 och Spårvägen 374. Det var alltså ytterst jämnt i tättrion. Fyran Ullevi  var distanserat med över 100 poäng.

Näst bästa Skåneklubb var IFK Helsingborg som 25:a (57 poäng), följt av IFK Lund som 43:a (23 p).

Det som gör mitt friidrottshjärta oroligt är det stora glappet mellan jätten MAI och övriga skånska föreningar. Bland de 25 främsta har Storstockholm åtta klubbar, Göteborg fem. Regional konkurrens stimulerar. Den finns inte i Skåne.

163 föreningar tog poäng i SM-trofén, 16 av dem kom från Skåne, förutom de tre ovannämnda: Eslövs AI (52:a), Ängelholm (56), Höör (59), Åhus (65), Öresund (90), IS Göta (95), Klippan (96), Hässleholm (106), Trelleborg (116), Ystads IF och Heleneholm (124), Björnstorp (144) och Genarp (160).

Statistik kan tolkas olika.

Positivt: Tio procent av klubbarna är skånska. Tio procent av Sveriges befolkning bor i Skåne. Så 16 föreningar är en relevant siffra.

Negativt: Poängen, utanför MAI, (något generaliserat) är skaffade i de yngsta åldersgrupperna, där någon, eller några, tidigt utvecklade ungdomar kan plocka poäng i många grenar.

Givetvis är det inspirerande för en liten förening att se en av sina unga aktiva nå en finalplats eller till och med fixa en medalj vid ett SM. Jag minns när min moderförening Skurups AIF 1961 fick sitt första guld (Bengt Nilsson på 800 meter) vid en UP-final, dåtidens USM, och vilken uppmärksamhet det väckte. Och när Heleneholms IF från mitten av 1960-talet började satsa på en bred ungdomsverksamhet var just de första framskjutna placeringarna i UP de bästa bevisen på att vi var på rätt väg.

Förhoppningsvis finner nutidens småklubbar samma inspiration i sitt fortsatta oerhört viktiga arbete för en bred och levande skånsk friidrott. Ett tiotal av dem har i mer eller mindre grad också bidragit till att MAI för andra året i följd vann SM-trofén.

Det är också ”de små” som gör att det finns tävlingstillfällen i Skåne under hela året.

Därför är det av största vikt att det finns en framtidstro och vilja hos Skånes övriga föreningar att arrangera tävlingar.

Men jag har en känsla av att det i Friidrottsskåne finns negativa strömningar. Viljan att ta upp konkurrensen med MAI finns inte längre i samma utsträckning som tidigare.

Och med den situation som råder inom skolvärlden gör det än svårare. Tränarna på Malmös friidrottsgymnasium och friidrottsgrundskolan är anslutna till MAI. Grundtanken med skolor med inriktning på idrott var att lovande aktiva från mindre klubbar med begränsade tränaresurser skulle få hjälp, men att den aktive skulle fortsätta tävla för moderklubben. Så har det inte blivit. Och det gäller inte bara friidrotten.

Jag tror att skånsk friidrott i ett framtidsperspektiv lever farligt. Det finns redan bevis. Det finns anledning att återkomma.

En eller två gånger per år åker jag med några idrottsintresserade vänner till Idrottsmuseet i Helsingborg, utsett till bäst i landet, 2016, första året man utdelade hedersbetygelsen.

I går var det dags att ta sig dit tillsammans med tre heleneholmare. Vi fick en guidad tur av en FIA:s (Föreningen Idrottsarkivet, som ideellt sköter museet) drivande personer Hasse Sjöström. Det blev en nära tre timmars lärorik berättelse om museets och delar av Helsingborgsidrottens historia, från stort till smått.

Mina tre medresenärer, alla starkt knutna till Malmöidrotten, blev imponerade av museet. Och som alla andra Malmöbor kommenterade de besöket med.

-        Det är skandal att Malmö inte har något idrottsmuseum.

Nedmonteringen av museet i Baltiska hallen svider fortfarande hos de idrottshistoriskt intresserade Malmöborna. Nu var det i Malmö förstås långt, långt från Helsingborgs klass. Malmös bibliotek med det stora arkivet i källaren var förstås överlägset Helsingborgs. Och servicen i Baltiskan överglänste den som nu erbjuds på Stadsarkivet på Bergsgatan.

***

FIA är ansvarig för Walk on Fame-plattorna utanför Idrottens Hus. Statuterna är inte nedskrivna men man jobbar efter intentionen att idrottsmännen skall vara födda i kommunen eller tävlat för en Helsingborgsförening upp mot fem år. Inga tillfälliga gästarbetare är aktuella. FIA:s jury har kompetens och intresse. Jag har tidigare påpekat att de jurys, som utser namnen till Malmös motsvarighet på Stadiontorget, inte har tillräcklig kunskap om stans långt över hundraåriga idrottshistoria. Man byter ut okunniga politiker och tjänstemän mot lika okunniga politiker och tjänstemän.

I Malmö har man bestämt att antalet minnesplattor skall maximeras till 40. 30 är klara. Det är en grannlaga uppgift att utse de tio kvarvarande. Det krävs noggrann research. I min värld finns det två namn som inte har de meriter som borde krävas för att ta plats på en 40-bästalista.

Men det är inget att göra något åt nu.  Misstagen bör inte upprepas. Och nu är det kanske ännu viktigare att titta bakåt. Tio platser är inte många.

Senaste plattan fick Caroline Jönsson, fotbollsmålvakten. Nu har damfotbollen tre namn på Stadiontorget, även Lena Videkull och Therese Sjögran. Och det kan naturligtvis bli aktuellt med Caroline Seger (har sin plats utanför IH i Helsingborg) och inte minst Marta, numera svensk medborgare (om nu detta är ett kriterium). Det finns gästarbetare på Malmös Walk on Fame. Och utan att diskriminera damfotbollen vore förstås fem damfotbollsspelare av 40 en överrepresentation med tanke på damfotbollens korta historia.

***

FIA har beslutat att även hedra Helsingborgsidrottens främsta ledare med en plats på Walk on Fame.

I Malmö har förvisso Eric Persson hedrats med en gata, Sven Lindvall med en stig och Birger Buhre med en cirkulationsplats utanför Simhallsbadet.

Malmös stolta idrottshistoria har givetvis åtskilliga ledare av liknande dignitet.

Kanske något att uppmärksamma av Idrottsmuseets Vänner när man bygger upp ett Mästarrum i Baltiska hallens östra foajé?

FIA är även en flitig utgivare av böcker, som främst handlar om Helsingborgsregionens idrottshistoria.

Den senaste boken, Agent 001, bryter dock mönstret. Det är tv-profilen Ken Olofsson, som med hjälp av medlemmar i FIA (bland annat Hasse Sjöström) sammanställt en biografi om Börje Lantz, den mytomspunne agenten och affärsmannen från Tomelilla.

Man får en varierad bild av Börje Lantz, med intervjuer med många av hans klienter, släkt och vänner och intressanta tidningsklipp från ett stundtals intensivt liv i massmedias blickpunkt.

Onekligen en intressant bok. Något att tänka på i julklappstider.

***

En lyckad dag i Helsingborg avslutades i Olympias/HIF:s restaurang med en god lunch samtidigt som HIF:s allsvenska fotbollstrupp. Bara det!