H 43, Lund och Malbas, Malmö.

Två tidigare elitklubbar i handboll och basket. På både dam- som herrsidan.

Två klubbar som av olika orsaker hamnat långt ner i seriesystemen för seniorer. Också för båda könen.

Men det finns andra, mera positiva, likheter. Båda klubbarna har stora gedigna, framgångsrika ungdomsavdelningar, givetvis för såväl flickor som pojkar.

Trots många säsonger av segrar och medaljer för de båda klubbarna i USM har lyftet på seniorsidan uteblivit. H 43:s båda seniorlag håller till i division 2, nivå 4, Malbas på ungefär samma plattform.

Spel i så låga sammanhang lockar inte ungdomarna. I Skåne är det tätt mellan handbollens elitklubbar. Talangerna har mycket att välja mellan. Ett tiotal av H 43:s tidigare herrungdomsspelare finns i regionens elitklubbars organisationer. På damsidan har H 43 även en hel del före detta spelare på högre nivå än egna laget.

Rörelsemönstret känns igen från Malmöklubben Dalhems herrar på 1980-talet och dess damer under några år under det här decenniet. Lovande grupper har skingrats, elitspel lockar. Kanske fullt naturligt. Så ser verkligheten ut i dessa tider. Duktiga ungdomsfostrare från en lägre nivå får sällan skörda frukterna av sitt eget arbete. Det går inte att som på 1940-talet med ett klasslag som stomme få fram ett lag som når högsta serien. Som H 43 en gång i tiden.

Basketen har inte samma konkurrens i närområdet. Men collegebasketen i USA drar tidigt de mest lovande spelarna dit.

Miljön är tuff för de stora ungdomsklubbarna från de lägre seniornivåerna. H 43 har cirka 70 seriespelande lag, Malbas ungefär 30.

Nu i halvtid ser det hygglig ut för de båda klubbarnas damlag. Det kan bli avancemang till division 1 för såväl H 43 som Malbas.

***

USM-spelet är igång och det visar än en gång på den stabila grunden i de båda klubbarna. H 43 Lund ser dock ut att få ett något sämre slutfacit än de senaste säsongerna. När turneringen går in i steg 4 av 5 har man fyra lag kvar.

Basketen är betydligt mindre än handbollen. Men när grupperna U 15 och U 16 är klara med sitt steg 3 och åtta lag är kvar har Malbas tre av fyra lag med bland de åtta främsta i landet.

U 17 och U 19 har bara avverkat en omgång. Malbaspojklagen tog sig som ettor direkt till steg 3. F 1

F 19-laget skall i helgen i den nya, fräsch Hästhagenhallen föröka nå dit.

***

I veckan skall jag ta mig en titt på övriga Skåneklubbar i ett USM-perspektiv,

Det har varit en hel del liveidrott den senaste tiden.

Malmö har bjudit på en varierad kost. Jag har varit gäst på ett handbollsderby, SM-finalerna i brottning och en omgång i Riksmästerskap i basket för 15-åriga flickor. Intrycken är många och besöken visar på idrottens styrka och kraft i samhället.

***

Brottning är en av de idrotter jag är uppvuxen med i Skurup. Utbudet var förstås inte så stort, men seriematcherna åren kring 1950 på dansrotundan i Folkets Park på söndagseftermiddagen var publikfester. Det var ofta fullsatt.

Min ungdoms idol var Lennart Persson, sedermera flerfaldig svensk mästare.

När jag blev sportjournalist på Sydsvenskan fick jag ofta uppdraget att bevaka de stora mästerskapen. Det gjorde tidningen på 1980- och 90-talen. Minnena är många. De mest bestående är hur sympatiska, hjälpsamma och tacksamma de aktiva var. Och förmodligen är än i dag.

***

Jag gladdes i går vid finalpasset med tävlingsledaren Jörgen Olsson en gång Europamästare, när Limhamns sporthall var fullsatt med råge. Det var den även vid de tidigare passen. Brottningsfolket sviker inte när det är fest.

Jörgen är hängiven sin sport och har en syn på ungdomsidrott och ledarskap som är befriande. Fler ledare med hans resning behövs. Inte bara inom brottningen.

***

Brottningen är trängd, sett i ett seniorperspektiv. Men det får vi ta vid ett annat tillfälle.

Dock blev jag faktiskt överraskad av de extremt tunna startfälten i damklasserna. De svenska tjejerna är verkligen framgångsrika i de internationella mästerskapen från seniorer och ner i åldersgrupperna. I min enfald trodde jag att det fordras en viss bredd för att få den internationella topp som svensk dambrottning bevisligen har. I fjor var det SM-final direkt i fyra av nio klasser. I år var det lika illa. I två viktklasser vägde sex aktiva in, i övriga fyra och tre.

Det är en smal grund att bygga på.

***

Malmö har varit landets brottningshuvudstad. Så är det inte längre. En mästare blev det Malmö Tigers Alexander Bica. Sparta, en av de klassiska storklubbarna, hade inte en enda deltagare. Sedan länge har Enighet, den argaste lokalrivalen när det begav sig, ingen sektion för brottning.

Nu är Malmö Tigers, en sammanslagning mellan Björnvid och Centrum (tidigare Mellanheden) samt Limhamns BK från 1970, då Fiskarena och Kärnan blev LB, de enda brottarklubbarna i stan.

Där blev det lite idrottshistoria från Malmö.

***

Limhamns BK hade för övrigt i samband med tävlingen anordnat en smakfull utställning om Limhamnsbrottningens historia. Kom osökt att med saknad tänka på att Malmö numera inte har något Idrottsmuseum. Vilket tillfälle det varit att under någon månad flytta utställningen till just ett centralt idrottsmuseum.

***

Alla idrottskartor ritas om. Så även brottningens. Överlägset bästa herrklubb blev AIK, Solna/Stockholm, landets främsta (?) idrottsallians. Tvåa blev Marsvinsholms IF och femma Pan, som i seriesammanhang tävlar gemensamt under namnet Marsipan. Laget vann för övrigt hösten skånska elitserie. I serien under kom Limhamns BK etta. Tyvärr deltog totalt bara sju klubbar.

SM-etta bland damerna blev Helsingborg Wresling Team.

***

Det var anhängarna till just Pan och Marsvinsholm som gav extra fest till finalpasset. Engagemanget, när deras aktiva var uppe på mattan, påminde om den stämning som fanns i Skurups Folkets Park, när SSK mötte kanske just Marsvinsholm.

***

Det var några trevliga, nostalgiska timmar i Limhamns sporthall. Jag vet att det finns många engagerade medlemmar i Limhamns BK, utan vars hjälp det inte går att genomföra ett SM, men att utan Jörgen Olssons entusiasm hade det inte blivit de succé det blev.

***

Handbolls- och basketfunderingarna får anstå till ett senare tillfälle.

Förra helgen avgjordes Pallasspelen i friidrott i Atleticum.

Det är årets största friidrottstävling i Malmö med ett erkänt och välförtjänt renommé, grundlagt av min vän Lennart Samuelsson, tävlingsledare under ett 40-tal år. Årets upplaga var inget undantag, Det var välarrangerat. En skillnad är nu att Pallasspelen är ett samarrangemang mellan Pallas, Heleneholm, Finish och IFK Lund.

Bland seniorerna var resultatnivån i många grenar hög med stora startfält. Kvantiteten, och delvis också kvaliteten, berodde till största delen på de danska deltagarna. Cirka hälften av seniorstartfälten var danskdominerade. Utan danskar kommer Pallasspelen inte att bli den PR-tävling, som skånsk friidrott så väl behöver.

Men det finns ett andra hot mot tävlingen, de små startfälten i vissa (alltför många) grenar i ungdomsklasserna, 19, 17, 16 och till och med 14 med färre än fem, sex startande. I någon gren kom bara en aktiv till start. De små startfälten var mest förekommande i pojkgrupperna.  I och sig ingen nyhet. Sedan många år är det fler flickor än grabbar som tävlar i friidrott.

Pallasspelen borde i en idrottslig optimistisk värld vara den inomhustävling som de skånska ungdomarna sökte sig till för att få stimulerande konkurrens. Men det var många grenar utan en enda skånsk deltagare. En faktor är, det finns ingen skåning eller skånska som någorlunda seriöst ägnar sig år grenen. Så ser verkligheten ut.

2005 ock 2006 var Pallasspelen som störst med cirka 2 800 starter. I år låg den på ungefär 1 800. Det är främst det minskade antalet skånska starter som utgör skillnaden.

Men i framtiden: Hur intressant är det att åka från exempelvis  Göteborg till Malmö och veta att man bara får tävla mot ett fåtal motståndare? Som i många fall dessutom kommer från samma stad.

Det byggs fler hallar i Sverige, det arrangeras fler tävlingar. Konkurrensen om ett minskat antal själar ökar.

Pallasspelen är en institution i skånsk friidrott, en av de absolut viktigaste. Den måste räddas. Det är en samlad skånsk friidrotts uppgift att fixa detta.

Den danska hjälpen är en utmärkt grund.

Idrottsgalan och Jerringpriset väcker alltid känslor och debatter.

Gårdagens var inget undantag.

Jag såg delar av den, lyssnade lite i radion. Med indisponibla föräldrar måste ett barnbarn transporteras till sin basketträning. Idrottsvardagen tar inte paus för att det är gala i tv.

Jag hade inte tänkt blogga om det hela men har sett mer eller indignerade inlägg på diverse media, så jag kan inte låta bli.

För det första: Det finns ingen absolut sanning när man skall rangordna idrottsprestationer och jämföra olika idrotter. Det är en lek som intresserar.

Jag har sett uppgifter om hur många nationer som är anslutna till det internationella förbundet. Precis som det skulle vara ett bevis på sportens storlek och idrottsliga klass. Andra har påpekat hur många aktiva som finns inom de svenska specialförbunden, inget om åldersstrukturen, inget om antalet aktiva som seriöst siktar på internationell elitkarriär. Genom åren har det framskymtat åsikter om att det är mer meriterande att kunna hantera en boll med fötterna än med händerna. Och varför är det finare att vinna en stor tennistävling än en GP-tävling i bordtennis eller badminton?

Hur många vet att det i Sverige troligen finns åtskilligt fler tävlingsorienterare än kvinnor och män som ägnar sig åt att tävla i friidrott på medel- och långdistans?

När Tiomila i orientering för herrar i tiomannalag avgjordes i Skåne i våras deltog cirka 250 svenska lag. Det är en siffra att fundera över för landets friidrottsansvariga.

Det är omöjligt att avgöra om en världsmästare i diskus är mer kvalificerad än världens bäste orienterare. Lägg ner de indignerade känslorna! Ta det för vad det är.

Jag tycker juryn fick fram en okej lista. Damlandslaget i fotboll fick sin beskärda del genom att förbundskaptenen Peter Gerhardsson blev Årets ledare, Daniel Ståhl blev Årets manlige idrottare, Mattias Falck svarade för Årets prestation med sitt VM-silver i bordtennis och att skidornas Frida Karlsson var årets nykomling var väl egentligen inget att diskutera. Om man nu inte helt vill diskvalificera längdskidåkningen. Vilket många tycks vilja.

Årets lag är en kategori som naturligtvis är diskutabel. För vad är ett lag? Är nu statuterna som de är det bara att inse att damstafettlagets skidprestation var ett utsökt lagarbete.

***

Omröstningen om Jerringpriset engagerar. Och det är väl alldeles utmärkt. Det är intressant att konstatera att de mindre exponerade idrotternas anhängare ställer upp för sina favoriter, oavsett klubbtillhörighet, och ringer in sin röst.

Därför är det omöjligt för en inhemsk fotbollsspelare att vinna Jerringpriset. En MFF-are kan ju aldrig rösta på någon spelare från någon annan klubb.

***

Diskussionerna om Vinterstudions långa tv-sändningarna pågår jämt och ständigt. I alla fall är söderöver. Jag har ingen uppfattning, har nämligen inte sett ett enda avsnitt den här säsongen.

Men en uppfattning om hur populärt programmet är fick jag härom lördagen. Program 1 funkade inte i vårt område. Då ringde det på dörren. Min 95-åriga granna Viola var irriterad och undrade om även min tv strejkade. Nu kunde hon inte se Stina Nilsson och Charlotte Kalla.

Lärdom: Man skall inte bedöma intresset bara av vad några medelålders herrar anser.

Så var den handbollsfesten slut, EM-handbollen för herrar.

Men det är en fest man lämnar med blandade känslor. Inte nu för att man inte fick se Sverige i en medaljmatch, och inte ens i en plats om placering 5. Nej, jag tänker på domarnas omöjliga uppgift. Tv-repriserna i slowmotion, domarnas värsta fiende, visar hur många ojustheter, och andra felaktigheter, som slinker igenom, många mer eller mindre avgörande. Det stör också mitt idrottsliga rättstänkande att medvetna ojustheter inom en viss gräns gynnar det felande laget. Som fasthållningar vid passivt spel och fasthållningar för att förhindra kontringar.

Ett irritationsmoment är även inkonsekvensen hos domarna när det gäller försvarsarbetet inne i målområdet. Här har det svajat rejält mellan domarparen.

Trots detta gnäll har jag sett nästan 40 EM-matcher.

***

Handboll är fascinerande – med sina fel och brister. De jämna matcherna innehåller så oerhört mycket dramatik med alla dess marginaler, små, små sådana, men många. Med tanke på just detta är det svår att bestämt mena att det spelmässigt blev rätt Europamästare. Därmed inte sagt att Spanien inte var förtjänt att sitt guld.

***

Årets EM visade på en ökad bredd. Danmark och Frankrike utslagna direkt är det främsta beviset. Portugals positiva insatser visade på en nation i frammarsch. Såg Vitryssland vid några tillfällen och stundtals hade de ett passningstempo som Sverige inte var i närheten av. Österrike med hemmaplansfavör visade klass. Ungern såg vi i Sverige vad det laget kan. Island, alltid detta imponerande örike. Alla de handbollskunniga smånationerna på Balkan, inte bara Kroatien och Slovenien. Och visst finns det en dold kapacitet i Ryssland.

Jag tycker att man i all den svenska besvikelsen skall ha den förbättrade konkurrenssituation i beaktande.

***

Men ok. Sveriges insatsen avslöjade allvarliga brister. Inte minst då avsaknaden av så kallade tvåvägsspelare, alltså spelare med internationell kvalitet både offensivt och defensivt. De många bytena drog ner på tempot och väl i position var det alltför lågt passningstempo för att oroa motståndarförsvaren. Detta sagt rent generellt om de matcher som verkligen gällde något.

Med Linus Arnesson – va bra han var mot Island – låst i en ytternioposition saknades en avbytare till Jim Gottfridsson. Den stora svenska bristen var att laget inte hade tillräckligt med spetskompetens på niometersspelarna.

Och likväl kom Sverige sjua. Vad gnäller vi för?

***

40 matcher via tv ger en viss trötthet. Efter en tid minimerade jag studiosnacket. Speciellt när Johanna Ahlm tog plats där. För plats tog hon. Hon skulle ha fram sin åsikt om allt och alla. Precis som när hon var expertkommentator vid matcherna, då skulle hon förklara varje enskild situation. Tröttsamt.

Och det var precis som när Johanna Ahlm trädde in i studion blev det en kamp om att prata fort och länge mellan henne och Hanna Fogelström.

Martin Frändesjös överlägsna kompetens kom bort.

Men tack och lov fanns Perlskog/Hellgren att lyssna till under matcherna.

Vi glömmer så lätt.

Gårdagsmatchen, EM-semifinalen i handboll mellan Kroatien och Norge 29—28, har i media av alla de slag, och då räknar jag även in de sociala, utsetts till ett mästerskaps hittills mest dramatiska.

Visst var jag fascinerad av spänningen, ovissheten och de briljanta spelarprestationerna. Men det var ju ”bara” i en EM-semifinal.

Det skall ju vara en final för att det skall vara på riktigt. Har ni glömt söndagen den 30 januari 2000, EM-final i Zagreb, Sverige mot Ryssland?

Jag har inte. Jag var på plats, utsänd av Sydsvenskan.

I paus 15—9 till Ryssland, svensk kvittering till 24—24 strax för ordinarie tid, 27—27 efter de första tio minuterna, med två minuter kvar 31—30 till Ryssland, i 78:e minuten 31—31 (Andreas Larsson) och sen sätter Magnus Wislander 32—31 med cirka halvminuten kvar. Ryssarna hade alltså tid på sig att kvittera med fortsatt ovisshet. Det var finaldramatik.

Jag minns än den nerviga avslutningen och hur jag på kort tid skulle kunna skriva något vettigt. EM-silver krävde en ingång, EM-guld en helt annan. Och allt skulle ske snabbt, pressläggningen väntade. Jag var stressad. Jag kommer fortfarande ihåg att jag var osäker på om den sista femminutersperioden verkligen var den sista eller om det återstod fem minuter.

Oprofessionellt kan tyckas, men något mera dramatiskt har jag aldrig upplevt på en idrottsarena.

Vad är då en kroatisk seger över Norge i en semifinal mot ett svensk EM-guld i en FINAL mot Ryssland?

Om spelet var bättre än i går, det vet jag inte. Att det var snabbare utgår jag ifrån. Var tid har sitt tempo.

Och det gäller även utanför idrotten.

Jag gillar personer som är raka i sina uttalanden.

Som nu målvakten Sofia Reideborn i elitserieishockeylaget SDE, som i en TT-intervju angående löneskillnaderna mellan herrar och damer säger:

-- Vi har en produkt som ingen vill se och vi spelar i BVM.

Hon tillägger:

-- Det är en hobby, varför skall andra betala för den?

Befriande ärligt. Sofia Reideborn vet vad hon talar om.

Hon lär inte vara direkt populär bland damhockeyspelarma i Sverige. I samband med landslagsspelarnas bojkott av Damkronorna var hon kritisk till löneanspråken av delvis samma skäl: Visa kvalitet först!

(SDE är en sammanslagning av tre klubbar från de tre Stockholmsorterna Stocksund, Danderyd och Enebyberg.)

   ***

Malmö Redhawks har ett damlag i näst högsta serien och siktar på SDHL, högsta ligan. I söndags spelade man seriefinal i Kirsebergs ishall mot Karlskrona, 1—2.

Publik: 62.

Det mest intressanta i Sydsvenskans referat var att tolv av spelarna var danskor, fem svenskor. På hemsidan finns också en amerikanska och en tjeckiska presenterade. På ingång finns också två kanadensiskor.

Var finns Malmötjejerna?

Jag har ställt samma fråga när det gäller Malmös två främsta fotbollslag, FC Rosengård och LB 07, där Malmöanknytningen är klen.

Var intresserad av att se varifrån damtopplaget i innebandy, Malmö FBC, hämtade sina spelare kom ifrån. En bristfällig hemsida kunde tyvärr ej ge besked.

***

Men min stående fråga vågar jag ställa: Var finns alla bollbegåvade unga Malmötjejer?

Fackförbundet Unionen har lagt ner tid och möda för att undersöka löneskillnaden mellan en kvinnlig och manlig ishockeyspelare i de högsta svenska ligorna.

I herrligan ligger en månadslön i snitt på 121 000 kronor, på damsidan är den 5 500. Givetvis kan man ha åsikter om herrlönernas storlek, men i min värld är damlönerna än mer förvånande.

Vad är 38, 47, 55, 75? Jo, det är de åskådarsiffror Svenska Ishockeyförbundet redovisar från fyra av matcherna i den senaste omgången av SDHL, så benämns den högsta damligan. Publiksnittet säsongen 2018/2019 var 192 per match.

Vid speciella, sällsynta tillfällen, främst i Luleå, som också då och då utlokaliserar sina matcher till andra ortet i Norrbotten, kan en dammatch locka över 1 000 personer.

Hur kan man då betala ut i snitt 5 500 per spelare och månad med det rent ut sagt usla intresset för seriespelet? Det är också utslaget på tio SDHL-lag. Resemässigt är det också en dyr serie med lag från Luleå till Göteborg och Jönköping. Dessutom möts varje lag fyra gånger/säsong.

Jag förstår inte vitsen med Unionens och spelarfacket Sicos utspel.

Rubrikmässigt låter det dramatiskt att en manlig spelare har lika mycket i lön som ett helt lag. Men vi lever i en marknadsekonomi. Herrarnas grundserie ses av över två miljoner personer varje säsong, 5 827 personer i snitt såg förra säsongen matcherna före slutspelet.

Jag menar att granskningen av lönerna skall ske i perspektiv av dessa siffror och inte ur ett genusperspektiv. Men det är kanske inte politiskt korrekt i dessa tider.

Men som liberal i en marknadsekonomi står jag för min uppfattning.