Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - 25 februari 2020 16:50

I helgen arrangerades inne-SM i friidrott i Växjö.
Det blev fem guld till de skånska föreningarna (alla av aktiva från Malmö AI), ett silver (Ängelholms IF) och ett brons (IFK Helsingborg).

Men skånsk guldanknytning hade även stavhopparen Lundagrabben, med sin friidrottsuppfostran i MAI, Melker Svärd-Jakobsson (nu i Örgryte) och segraren i viktkastning Spårvägens Elias Håkansson med Eslövs AI som första friidrottsklubb.

SM-silver fixade också Spårvägens Joakim Andersson (före detta IFK Trelleborg) på 800 meter, Viktor Gardenkrans, Växjö (Heleneholm, MAI) i kula och Lisa Lilja, Ullevi (MAI) på 200 meter.

Sett över hela spektret ett alldeles strålande skånskt facit. Visst har ”vi” fått hjälp av Östergötland (MAI:s etta på 60 meter häck Max Hrelja) och Småland (guldmedaljören i vikt Ida Ström, MAI) men ändå.

Det intressantaste, och för framtiden, den viktigaste iakttagelsen är småklubbarnas oerhörda betydelse den skånska, och svenska, friidrottens utveckling. Ströms moderklubb är IK Hinden från Nybro, Hreljas Linköping GIF, längdvinnaren Thobias Montlers Landskronaklubben IK Kronan, kulettan Wictor Peterssons Hässleholms AIS och 60 meterssegraren Filippa Sivnerts en av de senaste årens främsta klubbar på att hitta talanger och grundlägga en framtid in i den svenska eliten, Vellingeklubben IK Finish.

Ovan är Ängelholms IF, 800 meterssilvret till Ellinor Aurell, Eslövs AI och IFK Trelleborg nämnda liksom Heleneholms IF, numera en småklubb.

IFK-klubbarna i Helsingborg och Lund klassar jag i ett skånskt friidrottssammanhang som små storklubbar med sin hyggliga bredd och några aktiva i den svenska toppen.

Anmärkningsvärt är att bland de sex främsta i helgens SM fanns endast två aktiva som tävlade för en Malmöklubb och hade en sådan som sin moderförening, fyran på 200 meter Daniella Busk, nu MAI men som i de yngre tonåren tävlade för Heleneholm, samt Mattias Ohlsson, Heleneholms sexa på 1 500 meter.

I min värld ett klent resultat från en stad med 330 000 innevånare med bra faciliteter.

Här borde finnas kapacitet.

 

 

Av Magnus Månsson - 24 februari 2020 17:50

Kalla mig om ni vill gammal grinig gubbe.

Det pallar jag för. Huden hårdnar med åren.

De senaste mornarna har jag varit irriterad på min dagliga, nästan i alla fall, tidning under över 65 år, Sydsvenskan. Ja, inte på alla delar förstås. Det har funnits många läsvärda artiklar i A-, B- och C-delarna. Sporten har haft en om fotbollsmålvakten Hilda Carléns nya liv och Richard Åkessons om badmintonparet Gustav Björklers och Johanna Magnussons dramatiska liv.

Mer sådant!

Men, det finns alltid detta men. Nu tänker jag på Sporten. Inför SM-friidrotten publicerades en stor artikel om MAI-sprintern Austin Hamiltons träning på Jamaica och hans förhoppningar. Naturligtvis ville man som friidrottsintresserad få veta hur det gick för honom. Inte en rad i Sydsvenskan i söndags.

Borde man inte bemödat sig att ta reda på vad Austin Hamilton presterade? Men det är klart sänder man två medarbetare att bevaka FC Rosengårds match i Svenska cupen för damer mot ett lag från nivå 3, Västerås, så tär det på resurserna.

(Hamilton, då? Jo, han blev sist i en semifinal!)

***

 Men min främsta irritation gäller resultatredovisningen och då inte bara de senaste dagarnas. Den är undermålig och minst sagt inkonsekvent. Den speglar inte den stora läsekretsens intresse. Jag vet, jag har kollat i olika grupper med allmänt sportintresserade personer.

Självfallet är min idrottssmak inte ett allenarådande riktmärke, men när resultaten från VM i rodel prioriteras framför, låt oss säga, en aktuell tabell i en hög serie, då har förnuft och kunskap inte fått råda.

Exemplen kan mångfaldigas. Jag är medveten om tidspress och personalbrist men i en pressad tidningsvärld kan man inte gömma sig bakom detta i all oändlighet. Läsare kräver kvalitet.

***

Dagens resultatsidor är ett bevis på underliga prioriteringar. Handbollssäsongen närmar sig slutet. Det hårdnar kring alla de sträck som finns. Men inte en enda nationell tabell fanns att studera. Platsbrist? Nja, inte om man på samma sida publicerar fem internationella fotbollstabeller för damer. Men skall motsvarande ligor för herrar ha sin plats, så måste i genustänkandets värld damerna ha samma uppmärksamhet. Trots att Bayern Münchens damer endast drog 633 åskådare vid sitt hemmamöte mot Sand.

Visar Münchenborna inte större intresse, varför skulle då Sydsvenskans läsare göra det?

Inte heller Spanien visar höga publiktal. Levante—Tacon sågs av 350 personer.

Man pumpas ideligen om uppgifter om hur intresset för damfotboll växer utomlands. Man har visat stort åskådarantal vid speciella uppreklamerade möten. Vardagen är inte lika glittrande.

***

Så i all min irritation har jag i alla fall lärt mig något.

Men jag hade hellre sett några tabeller från de högsta svenska serierna. Givetvis även de för damer.

 

 

Av Magnus Månsson - 21 februari 2020 17:46

Publikkris.

Domarkris.

Det gäller Handbollsligan, herrhandbollens högsta serie.

Har det ena med det andra att göra?

Kanske lite långsökt. Men – och det här är förstås personligt – ibland känns det faktiskt olustigt, när dåliga, ojämna domarinsatser avgör jämna matcher. Det är som om man önskar att vissa möten var avgjorda långt före slut, så att domsluten inte blir avgörande. Och det är ju också så att en av handbollens stora plus är just ovissheten, jämnheten, vändningarna på slutet.

Jag ser två till fyra matcher per omgång och tyvärr kan jag nästan förutse när det kan bli problem. Det finns i Handbollsligan många par som inte håller den klass som behövs för att nå sportslig rättvisa. Som neutral åskådare vill man inte känna olust när bedömningarna svajat och haft alltför stor inverkan på slutsiffrorna.

Sen – och det vill jag understryka – finns det par som galant navigerar rätt bland alla handbollsreglernas blindskär. När det nu drar ihop sig, inte minst i slutspelet, hoppas jag att spelprogrammet ger toppdomarparen möjlighet att döma många matcher.

För säkerhets skull vill jag poängtera, och upprepa, att jag är medveten om att det i handbollen med sina lite diffusa gränser mellan olika bestraffningar är sällsynt svårt att hitta rätt.

Men det ursäktar och förklarar inte helt den totala domarinsatsen.

***

Några få rader om publikkrisen.

Av de elva lag som förra säsongen spelade i ligan har tio av dem hittills ett lägre snitt än 2018/19. Enda undantaget är Önnered som ökat från 601 till 685, dock seriens i särklass sämsta snitt.

Det största tappet har de båda Ystadslagen, IFK från 1 247 till 787, YIF från 1 675 till 1 135 (lär väl höjas efter kvällens derby).

HK Malmö har sett över tre säsonger det jämnaste snittet, 1 181, 1 182 och i dagsläget 1 132.

Kristianstad var för fem år sedan uppe i över 4 800 personer per match, i dag redovisar man 4 004, dock 2 500 fler än tvåorna Alingsås och Skövde.

De fyra senaste säsongerna har följande trend: 1 530. 1 469, 1 455 och i nuläget  1 345 per match. Inga imponerande siffror för en idrott som vill kalla sig stor.

***

Som handbollsvän är jag orolig över både domarstandarden och publikutvecklingen.

Av Magnus Månsson - 20 februari 2020 12:46

Varje mach lever sitt eget liv.

Så är det, antingen nu det gäller fotboll eller någon annan idrott. Men i spekulationerna inför en, låt oss hålla oss till fotboll, match finns det en viss logik. Inte bara ett önsketänkande. Som nu inför kvällens Europamöte mellan tyska Wolfsburg och Malmö FF.

Har de två senaste dagarna sett två imponerande insatser av två Bundesligalag i Champions League, turneringen över MFF:s Europa League, Dortmunds 2—1 hemma mot Paris SG och Leipzigs 1—0 borta mot Tottenham.

Nu är förstås Wolfsburg inget Dortmund eller Leipzig. I gengäld är MFF inte ett PSG eller ett Tottenham. Men Wolfsburg, mitt uppe i sitt seriespel, stöter vecka efter vecka på kvalificerat motstånd och är ett av Tysklands bättre lag och har kvaliteter som i min värld för tillfället är överlägsna MFF:s, långt från tävlingstempo. Optimism tillhör idrotten men också realism och logik. Att bygga optimismen på att MFF har imponerande över 4 000 stöttande anhängare på plats i kväll är en lös grund.

Såg också någonstans att Malmö FF de senaste åren haft ett bättre facit, fler vinster, i sitt bortaspel i Europaspel de senaste två säsongerna. Med statistik kan man bevisa mycket om den är tillrättalagd. De senaste åren har MFF spelat i Europa League med sitt lättare motstånd i de första omgångarna än det i Champions League 2014/15 och 2015/16. Det är givet att det ger ett positivt facit. Bortaspelet har generellt sett inte blivit en styrka.

Wolfsburg är av Champion League-klass.

Vilka förväntningar vill MFF-poeterna bygga upp?

Wolfsburg är självfallet storfavorit. Det är ett logiskt tips. Även om varje match lever sitt eget liv.

Fotbollskvaliteter väger tyngre än publikstöd och statistik.

 

 

Av Magnus Månsson - 17 februari 2020 17:40

Målet var att nå Allsvenskan.

Det klarade LB 07. Men med ”fel” lag. Damlaget fixade det. Men egentligen var det herrarna som skulle bli allsvenska.

LB 07:s historia är intressant, men på samma gång lite tragisk. Den visar på den optimism, övertro, som finns när två bra föreningar förenas för att bli en elitklubb. Den pekar också på det tuffa ekonomiska klimat som finns för en ”andraklubb” i de flesta städer, även i en så pass stor stad som Malmö.

Exemplen är många.

***

När man började diskutera ett samgående mellan grannklubbarna Bunkeflo IF och Limhamns IF var det två välmående föreningar på herrsidan. 2006 hade Bunkeflo  kvalat upp till Superettan, Limhamn var ett topplag i division 3.

Säsongen därefter kom Bunkeflo femma i näst högsta serien, Limhamn var även denna säsong ett topplag i trean.

Båda klubbarna hade gedigna pojkavdelningar.På damsidan var det sämre ställt, klubbarnas A-lag hörde hemma i de lägre regionerna. Flicksektionerna hade båda många lag.

***

Att LB 07 skulle bli ett stabilt elitlag på herrsidan var en självklar målsättning. I diskussionerna nämndes Allsvenskan. Klubben skissade på en lokal arena med plats för cirka 5 000 personer. Det ställdes vissa ”krav” på kommunen i frågan.

Arenaplanerna tog aldrig fart. Och tur var väl det.

2008, första året då namnet LB 07 användes officiellt, föll laget ner i division 1, stannande kvar på den nivån i fem säsonger för att 2015 spela i trean och däreftetr två år till och med i division 4. Nu han man åter tagit steget upp till division 2 med sitt herrlag.

LB 07:s elitsatsning var seriös, man lät sina bästa ungdomslag deltaga i de bästa riksserierna med bra resultat i konkurrens med landets storklubbar.

Vad som gick snett i herrsatsningen vet jag förstås inte. En fundering kan vara att det blev för mycket för en ”småklubb” – förlåt uttrycket – att även sikta på att nå Sverigetoppen för damer. För där gick det snabbt för LB 07 och från ett utgångsläge i division 3 var klubben redan 2013 via kval upp i Elitettan för att 2017 vara uppe i Allsvenskan.

***

2013 markerade LB 07 sin inställning: Lika lön för lika arbete. Det innebar en viss flykt från herrtruppen med en försämrad kvalitet. Samtidigt tog damlaget stegen upp till Allsvenskan.

***

2020 har LB 07 inget damlag, sedan man frivilligt dragit sig ur Elitetttan på grund av ekonomiska skäl.,

Spelarmaterial för ett kompetent lag för Elitettan fanns självfallet, speciellt med tanke på att LB 07 de senaste åren haft ett landets framgångsrikaste U 19-lag, Men i hybrisens Idrottssverige, där man tror att det finns intresse och ekonomi för att driva ett lag på nivå 2 med resor från Skåne till Norrbotten, är det i längden en omöjlighet att driva en sådan verksamhet. LB 07 hade kalkylerat med resekostnader för 700 000 konor för en säsongs spel i Elitettan.

***

LB 07:s ambitiösa, och misslyckade, försök att bli en storklubb på två fronter är bevis på svårigheterna att nå dit. Hindren är många, i längden oöverstigliga.

Kan kanske kännas lite trist.

Men ett plus ett när det gäller klubbsammanslagningar blir oftast 0,75, om ens det. Inte när det gäller elitverksamhet i alla fall.

***

Svenska Fotbollförbundets arenakrav har irriterat mig länge. Förbundet har tvingat Malmö kommun att investera avsevärda belopp på Limhamns idrottsplats, LB 07:s hemmaarena. Nu är några av faciliteterna helt onödiga. Vilka de var redan från början.

Malmö kommun har många ekonomiska viktigare hål att täppa till.

Av Magnus Månsson - 12 februari 2020 11:56

En bred ungdomsverksamhet är det bästa hälsotecknet för idrotten och dess specialförbund.

Jag resonerar i ett tävlingsperspektiv och tar inte med tävlingar för barn under 13 år. De är förvisso många, men enligt min uppfattning för många. Visserligen har man i lagsporterna försökt avdramatisera resultathetsen med tabellösa serier och cupspel utan vinnare. Än är det för tidigt att dra några slutsatser av förändringarna.

Men som jag skrivit ett vid ett flertal tillfällen: När idrotten åldersmässigt är som störst vid 11,5 år är det dags att reagera. Många idrotter har gjort det.

***

Under många år har jag följt den skånska ungdomshandbollen och studerat deltagandet vid USM, en tävling för 14-, 16- och 18-åringar. Eftersom föreningarna anser att ett deltagande i SM ger en viss status ger detta en bra bild av den skånska bredden. Det skall poängteras att det nästan alltid är lag med kvalitet, sällan ”slagpåsar”, som anmäler sig. Nät man passerat steg 3 får man även en bra bild av toppen.

Mellan 25 och lite över 30 föreningar kommer till start varje säsong och antalet lag i de sex grupperna pendlar mellan 100 och 115.

Med mina mått ett sundhetstecken.

***

Säsongens siffror var 26 föreningar och 109 lag från start. När nu tävlingen går in i steg 4, varifrån 6x8 lag skall finalspela  i Uppsala den 24—26 april  har tolv skånska klubbar 39 lag kvar.

Det är i båda fallen färre än i de sex, sju åren jag studerat USM. Ett års nedgång är ingen trend. Och med tanke på att bredden i stort är den samma som alla tidigare år, ser jag ingen fara.

***

Lugi har hittills haft en stålande turnering, har sju lag kvar, två i FB (15/16).

Näst bäst är Ystads IF, som numera också har en konkurrenskraftig flickavdelning, sedan IK Pandora lagt ner sin. YIF har fem lag kvar, ja, lika många som IFK Kristianstad, som alltså delar andraplatsen med YIF.

Fyra lag i steg 4 har OV, Helsingborg och H 43 Lund samt inte minst Lödde. Det är verkligt starkt av en klubb från en så pass liten ort med så starka handbollsfästen i närheten som Lund, Kävlinge, Bjärred (Ankaret).

Ankaret visar sin stabila grund med tre kvarvarande lag.

Resterande Skånelag är:

2 lag: Eslövs IK

1 lag: H 65 (Höör), HK Malmö, Lågan (Hörby) och Limhamns HF.

Steg 4 spelas under mars månad. Då återkommer jag,

Av Magnus Månsson - 10 februari 2020 13:09

Hade tänkt skriva ner dessa funderingar redan i lördags, men det finns uppdrag jag inte vill missa.

Som att vara funktionär vid Heleneholms IF:s friidrottstävling Atleticumspelen. Även om heldagar blivit halvdagar kräver det sin man och orken räckte helt enkelt inte till. Men det är stimulerande att vara med om att ge energiska målinriktade ungdomar från Danmark och Sverige möjlighet att mötas och tävla.

Och speciellt glad blir man, när några 13-åriga flickor från Ystads IF efter en höjdhoppstävling kommer fram, tar i hand och säger: -- Tack, du är duktig och stressar oss inte.

Lite skryt kan väl vara tillåtet ibland. Tack, stimulerar även en gammal man. Och gör att man även 2021 bidrar till att cirka 700 ungdomar under två dagar kan träffas och ha trevligt i en positiv atmosfär.

En bit av en stor del, den största, av idrotten, som inte uppmärksammas utanför den trängre kretsen.

***

Det här var en lång parentes.

Vill vidare skriva något om LB 07:s uttåg ur damfotbollens elitskikt.

FC Rosengårds tränare Jonas Eidevall kommenterar i en SDS-artikel nedläggningen. Han menar, liksom jag i min senaste blogg, att man reser för mycket i svensk idrott. Han menar också att strukturerna inte är de samma inom dam- och herrfotbollen och att ekonomin är annorlunda. Därför måste man tänka om.

Ett konstaterande det också är lätt att instämma i.

Men är det inte just att man ger, och ser, en skillnad som genustänkarna hakar upp sig på.

Sen slår Jonas Eidevall in på det typiska FC Rosengårdsspåret: Det är Svenska Fotbollförbundets fel. Besluten om seriesystemet och upplägget av Svenska cupen är fattade i demokratisk ordning. Klubben har varit delaktig i besluten.

Förbundet kan knappast klandras för att både Kungsbacka och LB 07 med kort varsel drar sig ut cupspelet.

Jag uppfattat FC Rosengård som gnälligt. Man har synpunkter på längden på landslagets Algarveläger och för något åt sedan förhindrade man en av sina talanger att deltaga i ett internationellt slutspel för landslag.

Det är när de svenska damlandslagen spelar och når framgångar som damfotbollen uppmärksammas och når de stora massornas intresse runt om i landet. Inte när FC Rosengård spelar inför glest besatta läktare på Malmö idrottsplats.

Bra landslag är det i särklass bästa PR-vapnet för en bredare svensk damfotboll.

 

Jonas Eidevall är också oroad över att när antalet klubbar under den absoluta svensktoppen, som LB 07 och Kungsbacka, minskar kommer det att finnas färre miljöer för unga talanger att utvecklas i. Så är det naturligtvis.

Men vilket ansvar tar FC Rosengård? Man värvar hellre – och då helst utomlands – än satsar på egenproducerat. Eller värvar från mindre bemedlade på samma plattform.

Att unga och senare blivande svenska landslagsspelare får ge plats för spelare med utländskt pass ger inga plus i min betygskalender.

Av Magnus Månsson - 7 februari 2020 16:53

Malmö är för litet.

Ja, för att ha mer än ett elitlag i varje idrott. Eller till och med elitklubb om vi går utanför lagsporterna.

Jag har skrivit det tidigare. Och i dessa dagar finns det all anledning att upprepa sig. I fjor Panterns ishockeylag, nu LB 07:s damlag i fotboll.

Tiden får utvisa om det om sex, sju år finns utrymme för både FC Rosengård och Malmö FF på damfotbollssidan. I nuläget finns förstås det stora finansiella stödet för båda lagen.

Efter MFF:s nej till ett samgående med LB 07 var det en utopi att det i framtiden skulle finnas plats för tre topplag i Malmö. LB 07:s position på elitkartan var bara en tidsfråga.

***

LB 07-fallet väcker många frågor. Klubbens ordförande Robert Lenir säger i ett uttalande att han hade förhoppningen att spelarna skulle kunna livnära sig på att spela fotboll. Det framgick inte i artikeln om det rörde sig i LB 07 eller om  det var i LB 07/MFF.

Men ändå! I Elitettan, nivå 2!

I fjor var publiksnittet 346, delvis räddat av en PR-strid mellan Stockholmsklubbarna.

 I Allsvenskan hamnade snittet på 895. FC Rosengård kom upp i 895, en i min värld låg siffra med den massmediala uppbackning laget fick. Sämst publiksnitt i Allsvenskan var – ja, just – LB 07:s med sina 484 åskådare/match.

Med dessa siffror som grund: Hur kan Robert Lenir fundera i helprofessionella spelartrupper?

Räcker tio miljoner per år enbart i personalkostnader för en seniortrupp?

***

Rent generellt har svensk elitlagidrott ett hybrisproblem, den felaktiga tron på att man i vårt långa land kan skaffa intresse för en riksomfattande serie på nivå 2. Speciellt på damsida – detta sagt utan något genusperspektiv. Som nu exempelvis i fotboll och handboll. LB 07 hade kalkylerar med resekostnader på 700 000 kronor för en säsong i Elitettan. Är det vettigt att ett Malmölag åker till Morön i Västerbotten för att spela fotboll på nivå 2 inför 300 åskådare? Dessa pengar kan användas bättre för att utveckla fotbollen. Svensk idrott reser upp alldeles för mycket pengar.

De ojämna tabellerna både i Allsvenskan och Elitettan för damer visat att det inte finns den bredd som motiverar endast två elitserier.

***

Att nu LB 07 och tidigare Kungsbacka och Kalixlaget Assi hoppat av Elitettan borde väcka några förändringstankar.

 

Presentation

Fråga mig

30 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2025
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards