Såg i husorganet att Malmö FF med den nye tränaren Jon Dahl Tomasson skall fokusera mer på sina talanger.

För två år sedan var intentionerna de samma. Framlidne ordföranden Håkan Jeppsson pratade inför säsongen 2018 om målsättningen att 50 procent av den allsvenska truppen skulle bestå av spelare fostrade i den egna akademin. Och det gick som det gick. Truppen, som Magnus Pehrsson hade att jobba med, räckte inte till under våren och när MFF förlorade med 1—0 i Skånederbyt mot Trelleborgs FF blev det slutet för Magnus Pehrsson och satsningen på akademispelare. In kom en tränare, Uwe Rösler, med en helt annan syn på hur MFF skulle bygga framtiden. Och inte minst tillkom spelare av en helt annan kapacitet än de som fanns under våren. 2019 anslöt sig ytterligare spelare med landskampsmeriter.

MFF:s nuvarande trupp är stark och rutinerad. Även om den eventuella säsongen blir komprimerad med ett tätt matchprogram lär det bli oerhört svårt för unga spelare att kvalificera sig för några längre speltider i viktiga matcher.

Malmö FF har skaffat sig en dyr ekonomisk kostym med stor personalorganisation, stor kostsam spelartrupp och en egen stadion med vidhängande omkostnader.

Det finns inte utrymmen för misslyckade säsonger.

2018 tvingades MFF byta spår.

Är klubben bättre rustad 2020 och de unga talangerna bättre än 2018 års?

Vågar MFF de närmaste åren fortsätta de intentitioner man inte vågade 2018?

Det dagliga livet har förändrats i dessa tider för oss i en av många riskgrupper.

Men givetvis finns det ljuspunkter, många sådana.

Jag har exempelvis återupptäckt den svenska tv-serien Hem till byn, Bengt Bratts mästerverk i 52 avsnitt. De sex sista från 2006 finns tyvärr inte på Play förrän nästa år.

Det är en fantastik skildring av samhällsutvecklingen från 1970-talet till 2006 och om hur de politiska besluten förändrar vardagen i en liten by i Västergötland. Och inte minst människorna i byn i deras inbördes relationer i en förändrad värld. Bengt Bratt visar också hur det tunga arbetet som bonde och i skogen påverkar den mentala hälsan och det sociala livet.

Bengt Bratt skildrar mästerligt detta i ett tempo, som ger tid till eftertanke. Det fascinerande är det är samma huvudpersoner i del 1 som i del 52. Som tittare åldras man tillsammans med familjerna.

Hem till byn är långt från de ”såpor” man kan matas med dagligen i alla de tv-program som finns i tablåerna. Det är verkliga människor, med fel och brister, i en föränderlig värld. Med några spektakulära scener för att skapa dramatik. Men dessa behövs inte. Bybornas liv under 35 år dramatik nog,

Och en skildring av svensk landsbygdshistoria.

Zlatan, alltid denne Zlatan.

Nu är man igång igen, från pensionerade krönikörer och verksamma sportjournalister via mer eller mindre serösa bloggare till alla hatare på alla sociala medier. Man kan inte räkna dem alla.

Jag tänker inte gå in på alla turer kring hans engagemang i Hammarby IF och de känslor det rört upp.

Nej, det som förvånar mig är debatten om hur många miljoner hans olika kontrakt tillfört Malmö FF. En säger 82,5 miljoner, från den första flytten till Ajax, någon annan räknar upp den summan i nuvarande penningvärde och får summan drygt 100 miljoner.

Men sanningen är ju en helt annan. Alla Zlatans klubbyten med allt högre övergångssummor har genererat ytterligare miljoner till MFF i utbildningsbidrag/solidaritetsbidrag. Jag har ingen som helst aning om totalsumman. Men att den överskrider de 100 miljoner Zlatan nämner i sin berömda tv-intervju är odiskutabelt.

Per Ågren, MFF:s sportchef 2012, säger till Svenska Dagbladet att Zlatans olika kontrakt, redan då, tillfört MFF-kassan mellan 120 och 140 miljoner. (Min reflektion: Hade man så dålig koll på pengaflödet att man spekulerar i en differens på 20 miljoner.)

I stället för att tjafsa är det väl bara att räkna ut. Uppgifterna finns. Det är bara för en seriös journalist att räkna fram.

Att Zlatans karriär är den ekonomiska grunden för Malmö FF:s nuvarande ställning i den svenska fotbollen är odiskutabelt. Även ett hatobjekt bör få detta erkännande.

Att sedan andra spelare och händelser gjort att ställningen stärkts är en fortsättning på historian.

Det ligger i varje idrotts långsiktiga dröm att få en professionell elit.

I lagbollsporterna har, vi pratar Sverige, några få nått dit. Andra har det inskrivet i sin målsättning, mer eller mindre långt bort i den ovissa framtiden.

SVT Sport redovisade i veckan sin årliga Publikbarometer. Hyfsade publiksiffror är den ekonomiska grund man måste bygga från för att närma sig en professionell värld. Det är exponeringen som genererar stora pengar.

TV:s granskning visade på damidrottens svårigheten. Fotbollens högsta serie hade ett snitt på 848 åskådare, handbollens 533, innebandys 374, basketens 345 och ishockeys 178. Minns ni ishockeyns gråtvals i vintras? Deras fackförbund och några spelare beklagade att de inte kunde livnära sig sin idrott, sin hobby? Siffran 178 är svaret på varför.

Fotbollens 848 visar tydligt hur beroende lagen är av välvilliga sponsorer.

Publikbarometern visar de 110 lag som hade över 1 000 åskådare i snitt på sina seriematcher. Endast sju av dem är dammatcher med FC Rosengårds 1 467 som bäst på 76:e plats. Fem av lagen kommer från fotbollen, även Eskilstuna, Piteå, Linköping och Kopparbergs/Göteborg är med.

Luleå Basket och Sävehofs handbollsdamer är de två övriga.

***

Den totala listan i toppen domineras givetvis av fotbollen, de fem främsta är de allsvenska lagen med Hammarby som överlägsen etta, 24 232, före AIK (18 969), Malmö FF (16 566), Djurgården (15 958) och IFK Göteborg (12 837).

Sexa på listan är Frölunda Hockey (10 579). Det är fotbollen som har de stora arenorna.

Av de 35 främsta på listan kommer 34 från antingen fotbollen eller ishockeyn, där Björklöven, Modo och Timrå från nivå 2 är representerade.

Den som spräcker de två storas svit i är handbollens IFK Kristianstad på plats 28 (4 058).

Storstädernas lag dominerar. Självfallet. Leksands IF, ishockeymetropolen med 15 000 boende i kommunen, har ett publikt grepp om regionens intresserade. Leksand ligger på 15:e plats (6 026), 631 personer färre än Malmö Redhawks.

Handbollens stora problem är att man sällan dragit de stora massorna i de större orterna. 2019/2020 var inget undantag. Vidsträckta Kristianstads kommun har visserligen över 86 000 invånare men de två näst bästa lagen kommer från småorter som Alingsås och Skövde, vars lag hade snittsiffrorna 1 559 respektive 1 553.
För den som gillar handboll är tendensen oroande. Av de nio herrföreningar som varit med i Publikbarometern de två senaste säsongerna redovisade alla nio en negativ utveckling.

Av de 110 lagen är 35 från ishockeyn, 33 från fotbollen. Handbollen har 13, speedwayn och bandyn 9 vadera, innebandyn 6 och basketen 5.

Siffran för speedway är intressant, högsta serien består av nio lag. Alla är med på listan, från Smederna (Eskilstuna) med 3 026 till Västerviks 1 921.

Ishockeyn är den idrott som lockar mest under den högsta serien, 11 av 14 lagen i Allsvenskan, nivå 2, finns med på 110-listan och dessutom 5 från division 1.

Motsvarande siffror för fotbollen är Superettan, 10 av 16, och Landskrona BoIS från division 1 (1 708).

Några andra, kanske intressanta, noteringar:

• I Helsingborg vann innebandyns FC med 1 039—1032 över handbollens OV.
• Hammarbys fotbollsherrar är inte enbart överlägsna totalettor, bandylaget är tvåa i sin serie och i damfotboll är det bara FC Rosengård som har ett högre snitt än Hammarby från Elitettan. Söderklubben har en bra förankring i sin region.
• AFC Eskilstuna, mer eller mindre baktalat i omvärlden, har höjt fotbollsintresset i stan, 3 276 personer innebär en ökning med 88 procent. AFC är stans mest publikdragande lag, Smederna har 3 026, handbollslaget Guif 1 404 och damfotbollslaget United 1 326.

Att grotta ner sig i siffror kan vara nog så roande i karantäntider. Och kanske till och med lärorikt för kommande diskussioner och inlägg. För mer än mig.

Den 11 maj får Sydsvenskan en ny chefredaktör.

Jonas Kanje ersätter Pia Rehnquist, som tar ett steg upp i Bonnierhierarkin. I förra veckan intervjuades Jonas Kanje av den förre detta kulturchefen Rakel  Chukri. (Läste artikeln först i dag, lagt den på vänt).

Hon ställde en fråga till Jonas Kanje:

”Många läsare tycker kanske att det är obligatoriskt att heja på MFF?”

Var frågan provokativ och ett sätt från andra delar av redaktionen att torgföra sin åsikt om dimensionerna på tidningens MFF-bevakning? Chukris kollega på kulturredaktionen Andreas Ekström har vid några tillfällen framfört denna åsikt.

Jonas Kanje svarar vad han måste:

”Det är möjligt. Jag håller nog inte med. Det klart att det är roligt om det går bra för MFF, Lugi eller Malmö Redhawks men det är inte tidningens uppgift att vara hejarklack åt de lokala lagen.”

Hejarklack, självfallet inte. Men det finns ju en annan gräns att beakta. Är allt som händer och sker i storklubben Malmö FF värt en plats på papper eller nät?

Mitt svar är givet: Det finns så mycket annat inom både den breda regionala sportvärlden och den inhemska som är värd uppmärksamhet.

MFF är det stora i den här regionen, inget snack om den saken. Pia Rehnquist har i svar till vänner och bekanta hävdat och försvarat dimensionerna med ”Läsarna vill ha det så.”

Men det är ju inte läsarna som skall bestämma vad som skall stå i tidningen, det är en kunnig redaktion, som skall serva en stor läsekrets med ett brett intresse. Den totala läsekretsen har en stor önskan att på Sporten läsa mer än om Malmö FF.

Fråga bara!

”Klickandet” får inte vara ett mått på läsvärdet. Det som inte finns går ju inte att ”gilla”. Och se någon gång på facebook och notera att 128 personer kan göra tummen upp för ett inlägg, typ: Där köpte jag mina första gardiner!

I ett modernt, konkurrensutsatt massmedialt samhälle lönar sig kvalitet och variation.

I intervjun talar Jonas Kanje om mångfald. Han tänker kanske i det sammanhanget inte just på tidningens sportbevakning.

Men det är inte fel att tänka i den riktningen.

Pandemin präglar hela vårt samhälle, världen runt.

Visst känner man sig hindrad att utföra något man skulle vilja göra. Men det är inte hela världen. Eller?

April är i den svenska idrottsvärlden en av årets häftigaste månader, slutspel i handboll och hockey och allsvensk fotbollspremiär. Det är klart man känner saknad. Samtidigt har det funnits tid till en massa andra aktiviteter, som berikat livet.

***

Idrottens ekonomi har drabbats. Många viktiga inkomstkällor har försvunnit. De kan bli svåra att hitta ersättning för många. Idrotten och enskilda idrottsmän har gjort beundransvärda insatser. Jag vill på inget sätt nedvärdera dessa. I ett större sammanhang är det den berömda ”kissen” i Mississippi.

Jag har läst om allsvenska spelare som sänkt sina löner. Det har skrivits om 7,5 procent. Med en snittlön på cirka 100 000 i månaden är det 8 000/månad. Låt oss säga att den här situationen varar ett halvår och det landar på ett inkomstbortfall på totalt 50 000 kronor. En försumbar summa under en kort period men årsinkomster på över miljonen.

Okej, för klubbarna blir utgiften en dryg miljon mindre. Betydelsefullt för många, mindre viktigt för andra.

***

Några klubbar, det gäller mer än fotbollens, har deltidspermitterat sina trupper så att staten tar en del av lönebortfallet. I ett tv-program menade profilen Olof Lundh att det var ett smart drag av föreningarna. Det är ett cyniskt resonemang.

Jag har ställt frågan tidigare: Hur kan man på deltid permittera en elitspelare i fotboll? Det är rätt, det finns inga matcher med vidhängande förberedelser och resor och arbetsveckan når inte på långa vägar upp till 40 timmar. Det kan, enligt lagen, finnas skäl för permitteringar.

Men en hel del av permitteringarna kom före den planerade seriepremiären, då det också spelades träningsmatcher och veckan såg lika dann ut som tidigare.

Jag menar att det på något sätt är att utnyttja den rådande situationen.

I ett samhälle som blöder ekonomiskt.

Lite hårdraget kunde föreningarna under en period utan matcher deltidspermittera sina trupper. Så långt lär det förhoppningsvis inte gå.

En spelares arbete är utspritt över ett helt år, veckor med 24 timmars jobb vissa veckor, andra med 60—70. Så ser verkligheten ut.

Det känns fel att utnyttja en unik situation.

Jag upprepar: I ett samhälle som blöder ekonomiskt.

Regler och riktlinjer för tävling och träning i friidrott för 6—11-åringar.

Jag läste ett dokument på Svenska Friidrottsförbundets hemsida, välskrivet med strålande exempel på nya tävlingsgrenar och nya alternativ på varierade, roliga sätt att träna.

Författaren poängterade också vikten av lagtävlingar och tidsmässigt korta tävlingar i närområdet. Tycker också det är helt okej att inte publicera några resultatlistor, bara notera på ett diplom med den aktives resultat. Precis som man numera i bollsporterna inte sammanställer några serietabeller i låga åldrar. Det är givetvis också bra att alla får lika många försök i hopp och kast och att alla får lika många lopp i löpning. Ingen utslagning.
Man rekommenderar också att varje distrikt, med varierat grenutbud, skall ha ett till två tävlingstillfällen i månaden året runt.

Ambitiöst, i min värld alldeles för ambitiöst, i alldeles för låg ålder.

Lägg dessa resurser på 12-, 13- och 14-åringarna. Det är dessa som behöver all den stimulans de kan få för att fortsätta och lockas till den fria idrotten.

Låt barnen leka/tävla på hemmaplan med någon lagtävling utanför hemorten någon gång per år.

Jag har i åratal pläderat för tidsmässigt korta ungdomstävlingar med stafett- och laginslag i närområdet. Under 1960-, 70- och 80-talen var det ett lyckat recept i skånsk ungdomsfriidrott, som då hade fyra klubbar i Svensktoppen, IFK Helsingborg. KFUM Kristianstad. Malmö AI och Heleneholms IF. Bakom dessa hade IFK-klubbarna i Trelleborg och Lund också utmärkta ungdomsavdelningar. Den regionala konkurrensen stimulerade.

Nostalgi!

Jag hör invändningarna. Givetvis är jag medveten om att det är andra tider nu. Men riktlinjerna och tankarna om tävlingarna är de samma som de som Svenska Friidrottsförbundet nu skisserar för 6—11-åringar.

Det är bara det att det är fel målgrupp.

Höj åldern!

Den obarmhärtiga statistiken är avslöjande. Tonåringar ägnar sig åt friidrott i allt mindre utsträckning.

Inte minst i Skåne.

Med jämna och ojämna mellanrum ventileras inom fotbollen: Vår/höst, höst/vår.

I dessa virustider har frågan åter blivit aktuell på grund av den uppskjutna säsongsstarten. Argumenten för och emot är många och mer eller mindre bra underbyggda. Som nu tv-profilen Daniel Nannskog:

”Vid höst/vår kommer de svenska lag som är kvar i Europaspelet efter nyår ha en bättre chans i slutspelet eftersom man i mitt inne i säsongen.”

Och så tar han Malmö FF:s tillkortakommande mot Wolfsburg i februari som exempel.

Visst, Nannskog har rätt: MFF hade varit mitt i spelåret.

Men MFF hade lika lite då som nu kunnat spela svenska tävlingsmatcher mellan månadsskiftena oktober/november och mars/april. Situationen hade blivit exakt densamma. Svensk seriesäsong kan inte börja tidigare och inte sluta senare.

Skall de svenska lagen tävlingsmässigt få bättre förhållanden i Europa måste UEFA slopa matcher i december och februari. Och vem tror att det europeiska förbundet hittar en sådan lösning?

Problemet ligger inte i en ändrad svensk säsongindelning.

Det borde en expert som Daniel Nannskog tänkt på. Han har inte tänkt varvet runt.