”Det är först då VM börjar och det är värt att göra en vettig analys.”

Orden är Martin Frändesjös, Viaplays expert under VM-handbollen, efter den svenska utklassningen av Chile och inför dagens oerhört betydelsefulla möte med Spanien.

Visst är det så. Först Japan och sen Chile säger inte det minsta om den svenska kapaciteten. Försvarsspelet har kritiserats. Men det är en vedertagen sanning inom handbollen att om ett lag vet att de kan göra mål i så gott som varje eget anfall, då negligerar sin egen defensiv. Inledningsmatcherna var två tydliga bevis på denna, ska vi kallad det, nonchalans.

***

En egen fundering må väl vara tillåten.

I bästa fall blir det nio VM-matcher. Det kan bli en tung belastning på den bärande stommen. Edwin Aspenbäck har knappt fått någon speltid alls. Jonathan Edvardsson lär behövas för att avlasta nyckelspelare nummer 1, Jim Gottfridsson.

Jag hade gärna sett något mer speltid för dessa i detta för dem relativt nya sammanhang.

***

När jag åren kring 2000 följde det svenska handbollslandslaget träffade jag Martin Frändesjö, tyst, försynt och allmänt trevlig. I den tidens landslag var han inte prioritet 1 i varken referat eller i artiklar inför eller efter matcher. Han var en välbehövlig kugge som vänstersexa i den periodens bästa landslag.

När Martin blev tv-expert var jag skeptisk, han hade inte den personliga utstrålning man förknippar med en så exponerad person i en tv-ruta.

Början var väl också lite stel. Han kände sig också kanske hämmad av Johanna Alms ohejdbara svara. Men Martin har mer och mer vuxit in i sin välsydda kostym.

I år har Martin Frändesjö varit briljant, leende och med ett helt annat kroppsspråk än tidigare. Se bara på hur han använder armar och händer när han förklarar invecklade kombinationer!

Inte minst är han kunnig. Men det är klart att hans meriter talar för kunnighet:

165 landskamper, 456 mål.

2 OS-silver.

I VM, 1 guld, 2 silver, 1 brons.

Europamästare 4 gånger.

Svensk mästare 5 gånger för Redbergslid.

Elittränare i Sverige och Norge.

Så var den igång igen, debatten om ungdomsidrottens tidiga specialisering med medföljande naturliga utslagning. Nu senast i SVT.

Forskare och erfarenhet lär dock inte vinna över klubbar – och föräldrar. De klubbar – och det gäller inte enbart elitföreningarna -- som vill satsa på sina akademier för barn och ungdomar under tonåren kommer att göra det. Och föräldrar kommer att fortsätta att tro att just deras barn skall förverkliga de drömmar de själv inte uppnådde.

Statens/Riksidrottsförbundets åtgärd att begränsa antal bidragsberättigade aktivitet per vecka för de allra yngsta är ett slag i luften. Hur lovvärt det än är.

Inkomstbortfallet är så ringa att det med lätthet kompenseras med höjda avgifter. Den ekonomiska segregationen ökar.

***

Jag är för en allsidig idrott i ungdomsåren. Det ger både en längre aktiv tid och är dessutom den bästa grunden för att nå eliten. Elit är ju ett brett begrepp, skånsk, svensk, europeisk, världs. Det är ju ett fåtal som når de två sistnämnda.

***

Under de år jag har sysslat med i idrott ha den verkligen förändrats. På 1950-talet i Skurup var det spontanidrott som gällde för en tonåring, främst fotboll, givetvis, men också bordtennis, tennis och lite senare friidrott.

I fotboll var det som 15-åringar Skurups AIF hade sina första pojklag (flicklag fanns inte ens i tankevärlden). Det var först som 17-åring jag fick tävla på längre sträckor än 200 meter. Jo, i terräng kunde jag få springa 800 meter redan som 15-åring. Be mig inte förklara varför.  

***

30 år senare hade en stor förändring skett. Ute i Oxie, en nybyggd villastadsdel i östra Malmö, fanns klubbar och faciliteter till ett brett idrottsutövande. Samtidigt var 1980-talet en tid då spontanidrotten inte var död. Jag följde av familjära skäl en grupp grabbar födda 1974. Det var aktiviteter ”dygnet runt”.

1988 tränade jag Oxie IF:s 14-årslag i fotboll. Vi hade två jämna lag i seriespelet. I Malmömästerskapet toppade vi och laget kom till final, där dock Kulladals FF blev för svårt. Laget gav i en seriematch självaste MFF (som på den tiden inte fick deltaga i MM) jämnt motstånd. Oxie IF var med andra ord bra.

***

Men det intressantaste är – med tanke på den pågående diskussionen om tidig specialisering – är att så många i truppen blev elitidrottare i en massa andra grenar.

• En har spelat golf på Europatouren och representerat det svenska amatörlandslaget.
• Två spelare har spelat åtskilliga säsonger i högsta serien i handboll, en av dem blev svensk mästare i Drott. En tredje har spelat på nivå 3 i handboll.
• En har representerat Sverige i basket i P 15, P 17, P 19, U 22 och för seniorer.
• En har en SM-medalj i längdhopp och deltagit i Finnkampen.
• En kan titulera sig svensk mästare i vattenpolo. En annan har 39 A-landskamper just i polo.
• En har varit målvakt i Panterns ishockeylag på nivå 2.
• En tillhörde under några år den svenska taekwondoeliten

***

Jag tror att just allsidighet är den bästa grunden för ett längre aktivt idrottsliv än vad som nu är fallet i Sverige.

Oxies 74:or är ett utmärkt exempel. Några av de uppräknade fortsatte med att ”dubblera” ytterligare några år.

Givetvis fanns det en osedvanlig allroundtalang i gruppen. Samtidigt såg man att grabbarna tog lärdom av de egenskaper som prioriteras olika idrotter och förde över färdigheterna till en annan.

Det är ingen tillfällighet att även många av nutidens stjärnor i ungdomsåren ägnat sig åt mer än en idrott.

Vanessa Kamga berättade i går i tv att hennes väg till världseliten i diskus gick via basketen.

Det är något som skaver mitt nostalgiska fotbollshjärta.

Ibland känns det till och med lite olustigt med alla dessa klubbyten, allt från de globala storklubbarna ner till de lägsta distriktsserierna. För att nu stanna vid herrarnas allsvenska, den serie jag följer med störst intresse. Men med ett minskat sådant.

Jag tror på kontinuitet som en väg mot en stabil förbättring. Under en säsong har spelare slagigt igenom och man ser en potential förbättring för lag och spelare. Det här blir bra nästa spelår. Men så blir det sällan. Spelare, man byggt sina förhoppningar kring, försvinner  till bättre bemedlade. Då och då med klubbens välsignelse: Försäljningen fyller ett hål i en ansträngd budget. Nu pratar vi elitfotboll.

De osunda ekonomiska transaktionerna långt ner i systemet har jag fått allt mindre förståelse för. Varför skall man få betalt för en hobby, som i stort ingen betalar för att se?

***

Wilbert Hansson, den legendariske ledaren i Håkanstorps BK och mångårig ordförande i Fotbollsklubbarnas samorganisation i Malmö, sa en gång att man måste byta tränare vart fjärde, femte år, så att spelarna fick höra en ny röst. Den gode Wilbert hann med början på den stora förändringen och menade då:

n  Nu kan man ha samma tränare i en massa år, han får ju alltid nya spelare varje säsong.

Undrar vad Wilbert sagt i dag, när spelarkarusellen nått än högre hastighet?

***

I samband med de öppna transferfönstren spekuleras det i massmedia mer  om klubbyten än det debatteras om fotbollens allmäntillstånd.

Man kan till och med få hedersbetygelsen silly-season-expert om man skriver om en massa rykten om klubbyten och till och med har ett och annat rätt.

Jag har i alla fall inte varit kapabel att hålla reda på hur utfallet blivit på alla rykten som varit på svaj.

***

Så här långt in på den svenska transferfönstret är det mest anmärkningsvärda att BK Häcken ännu inte presenterat någon ny spelare. Man anser sig nöjd med den trupp man har och litar på att den nye tränaren Jens Gustafsson skall utveckla den till ett topplag. Kapaciteten finnas. 2024 var ett misslyckande för Hisingeklubben. Det är ett djärvt beslut, när det ryts i supporterleden. Men på samma gång välgörande.

Som sagt kontinuitet är aldrig fel.

***

Självfallet har jag förståelse för att spelare byter klubb, byter jobb. Vem säger nej till ett lönelyft på 100 000 i månaden (vi pratar Sverige)? Och vem lockas inte av en sign on-bonus på 10 miljoner? Det är en summa som florerat till landslagsspelaren Simon Olsson vid en eventuell återkomst till svensk fotboll.

Det är stora summor som är i omlopp. Med stora floppar som följd.

De riktigt rika klubbarna i Sverige – men de är få – kan komma undan med några misslyckade köp, men för de ekonomiskt sett sämre rustade är det oerhört mycket viktigare att hitta rätt. Ingen annan klubb kan under en period göra tre så dyra misslyckade investeringar, Anton Tinnerholm, Stefano Vecchia och Sead Haksabanovic, som Malmö FF utan att det inverkar radikalt på verksamheten. Och dessutom utan någon högljudd supporterprotest.

***

Fotbollsvärlden är inte jämlik.

Jag var på landskamp i går, VM-genrepet i handboll för herrar, Sverige—Island, 26—24.

Vi var över 7 100 personer på plats i Malmö arena. De svenska handbollslandslagen är populära. Och spelarna igenkända av de allra yngsta i publiken. Det fanns aldrig någon tvekan när speakern efterlyste efternamnet på de svenska målskyttarna eller ville hylla Andreas för någon spektakulär räddning.

***

Jag hade tänkt skriva några rader om matchen i går, men som oftast kom något i vägen, denna gång andra halvan av basketmatchen i Superettan för herrar mellan Fryshuset och Malbas. Det unga Malmölaget, med i stort enbart egenfostrade spelare, gav Stockholmslaget dess första serieförlust. Malbas till och med utklassade serieledarna på bortagolv, 74—95.

***

Och sen fastnade jag framför ett program jag sällan ser, Stjärnorna på slottet. Det blev en högtidstimme med sympatiske Janne Schaffer. Livet är mer är idrott.

***

Träningsmatcher inför ett mästerskap är vad det är. Under alla år jag följt handbollslandslagen – och det är många nu i olika funktioner – är mönstret likartat: Upp och ner, individuellt och lagmässigt. Kamp och vilja är viktiga ingredienser i handboll. Den allra sista energin lägger man inte ner en lördagseftermiddag i Malmö arena, inte ens inför 7 173 entusiastiska åskådare.

***

Sveriges trupp är sargad. Inget lag kan avvara världsspelare som Claar, Darj och Bergendahl utan att det märks. Ansvaret kommer att vara stort på Jim Gottfridsson. I torsdags när Sverige fixade kryss mot Island var det han som trädde fram, precis som går när Sverige säkrade vinsten. När laget i början av gårdagsmötet var som bäst var Jim den som svarade för den offensiva kreativiteten.

Visst kan man spåra utveckling hos Jonathan Edvardsson men han har ännu inte den tyngd som lär behövas i de kommande täta VM-matcherna.

Men jag har haft fel förr. Många gånger.

***

Vi lämnar VM och landslaget. Men ändå inte. Analytiker – den nya stora yrkesgruppen inom idrotten – i landslaget är Björn Sätherström, till vardags huvudtränare i HK Malmö.

Jag har aldrig träffat honom men i de intervjuer jag hört honom, har han alltid gett klargörande väl underbyggda analyser. Björn Sätherström inger förtroende. I min bok en viktig person för ett bra VM.

Jag tillhörde de få som tippade HK Malmö på slutspelsplats i Handbollsligan. Mycket återstår förstå men Björn Sätherström har fått ut mycket av en, trots allt, tunn trupp. Någon krönikör skrev vid ett tillfälle att HK Malmö har förmågan att ofta få sina motståndare att just mot HK göra sina sämsta matcher.  Det finns mycket sanning i detta konstaterande. Det är ingen tillfällighet att det bara är suveräna serieettan Ystads IF som har släppt in färre mål än åttan HK Malmö.

Laget har två av seriens främsta spelare, Truls Grötta och målvakten Kristian Zetterlund, men det är det kollektiva försvaret som är styrkan. Och som ger Felix Montebovi möjligheten till de många spektakulära kontringsmålen.

Ett försvarsspel, signerat Björn Sätherström, efter noggrann granskning av motståndarna.

Han kommet att ha en viktig VM-roll de kommande, spännande veckorna.

Här är andra funderingen om min syn på ungdomsbasketen i Sverige.

Den är baserad på insatserna i Trettondehelgens Baltic cup för 16- och 18-årslandslagen. Sverige mötte Finland, Lettland och hemmanationen Estland. Utdelningen blev tre tredjeplatser och en fjärde, pojkar 16. Finland var genomgående bästa nation och efter vad jag förstår satsar man i Finland mer på sina ungdomslandslag än vad man gör i Sverige med fler gemensamma träningsläger.

***

Jag koncentrerade mina iakttagelser till U 18-flickorna, vars trupp var uppbyggd kring spelare från RIG Luleå, det mest prestigefyllda riksgymnasiet i landet med 15 av de främsta svensks talangerna, och Malbas.

Laget var fullständigt chanslöst mot Finland, var långt ifrån att oroa Lettland men vann komfortabelt över Estland.

Jag har följt RIG Luleå och Malbas kontinuerligt under hösten där landslagsspelarna finns i andra divisionen, den norra och södra.

Under hösten har Luleå spelat en jämn match, Malbas ingen. När serien är slut lär Luleå spelat två utvecklande matcher mot Fryshuset, Malbas två mot Brahe. Övriga möten har vunnits överlägset.

Det är en vardagsmiljö som inte ger den erfarenhet som är nödvändig på en internationell nivå, inte ens i 18-årssammamhang. Så analyserar jag lagets Tallinninsats.

***

I division 1-serierna spelar många av utvecklingslagen till Ligalagen. De här lagen är förvånansvärt svaga med få spelare som har kompetens att slå sig in i en ligatrupp.

Precis som på ungdomssidan är det brist på en rejäl dambredd på toppen på seniorsidan som – enligt min amatöranalys – inte lyfter den kvinnliga basketen.

***

På herrsidan har man infört en Superetta mellan högsta ligan och två division 1-grupper. Superettan är i stort jämn med många intressanta och bra matcher. Ockelbo är det nordligaste laget, Malbas det sydligaste.

En damvariant hade betytt många lag från nordligaste norr till Malmö. Geografiskt är basket på de två högsta nivåerna spridd över hela landet. Resor och övernattningar är dyra.

Hur länge orkar idrotten – och det gäller i synnerhet de mindre lagsporterna – att spetsa sina kostsamma seriesystem?

De senaste rapporterna har visat på de stora kostnader som årligen läggs på den enskilde individen, i många fall på familjen.

Den ekonomiska segregationen oroar i alla fall mig.

***

En expanderande ungdomsidrott, som nu basketen, har många problem att lösa. Det är svårt att samtidigt vara en ungdomsvärnande idrott och samtidigt ha elitambitioner för båda könen.

Som nu Malbas och Eos. I ett massmedialt samhälle där man knappast finns.

Vill man låta fin kan man kalla det Podager.

Av många går sjukdomen under namnet Portvinstå.

Men det är ren och skär gikt.

Och får man den till och med i båda fötterna under en långhelg med stängda vårdcentraler blir det tunga dagar. Hemma i lägenheten har jag stapplat omkring som den gamling jag är. Men mesta tiden har jag varit sängliggande, smärtan och orken har inte givit några alternativ.

Men något positivt kan man alltid finna. Vid fyllda 85 är alla läkarbesök kostnadsfria. Vi har det bra i Sverige.

Och min medicinkur har börjat verka. Jag slipper förmodligen ställa in det planerade lördagsbesöket i Malmö arena och VM-genrepet i handboll mellan Sverige och Island.

Det finns alltid något positivt att se fram mot.

***

Idrottsligt blev det trots allt lite idrott under helgen. Av familjära skäl basket. Ungdomsturneringen Lundaspelen resultatmässigt via nätet, Baltic cup för 16-  och 18-årslandslagen via en streamingtjänst. 

Svensk ungdomsbasket växer numerärt. Det visar antalet besökstillfällen via idrottens aktivitetsstöd. Samtidigt visar helgens turneringar att bredden på toppen är smal, de bästa svenska ungdomslagen får för få tuffa, utvecklande matcher på hemmaplan.

I lundaspelen tävlade man i 7x2 klasser om 56 medaljer (2 brons). Danska lag vann 26, svenska 16, tyska 9, kroatiska och holländska vardera 2.

Men inte ett enda svenskt lag vann sin klass, Danmark hade nio vinnare, Tyskland 4 och Holland 1.

Silver tog Malbas (F 13), Marbo, Sjuhärad (F 18), Borås (P 14), Högsbo, Göteborg (P 15), Lobas, Lomma (P 16), Nässjö (P 18) och Eos (P 23).

Detta ger naturligtvis ingen rättvisande bild av den totala statusen på ungdomsbasketen i Sverige. Den är som starkast i Stockholmsregionen, nästan dominerande. Hade Stockholmslagen sökt sig Lund hade förmodligen det svenska medaljfacit blivit bättre och några guld hamnat i Sverige.

***

Den stora inhemske utmanaren till Stockholm är Skåne med Eos, Malbas och Lobas plus några pojklag från Trelleborg. Även om distriktsserierna är nivågrupperade ger det – i min värld – alltför få stimulerande, utvecklande matcher i den nödvändiga vardagen.

Det gav utslag i Lundaspelen.

***

Svenska Basketförbundet har insett att det i USM behövs jämnare matcher för att utveckla den ökade bredden till en bättre topp. I de äldre klasserna seedar man de åtta främsta klubbarna, som står över de två första stegen, för att sedan mötas i Steg 3. Inget lag åker ut, grupplaceringen utger seeding inför steg 4.

Det innebär dubbla fördelar. ”De åtta” får tre bra matcher, lagen under slipper ”omöjligt” motstånd och får i sin tur dessutom också lämpligare motstånd

 I sitt tredje steg.

***

Jag har skrivit det tidigare: Handbollen borde kanske fundera i liknande banor. Problemen är likartade

***

Jag hade tänkt att också delge mina funderingar om Baltic cup, men de få anstå tills i morgon. Det här blev långt nog.

I vita och vilda spår.

Från Gröna vallen till Wembley.

Grenoli i Italien.

Greppet direkt.

Vinnande skär.

En miljon för en klackspark.

Guld och gröna planer

Och förstås Gunder Häggs dagbok.

De står ännu i min bokhylla, böcker om och av min barn- och ungdomsårs idrottsidoler. Dessa bland många andra. Jag nänns absolut inte kasta dem. Det är nostalgiska klenoder i mitt privata bibliotek. Det händer att jag plockar fram någon bok då och då i sentimentala ögonblick. De är lättlästa och handlar i allmänhet endast om insatserna på träning- och tävlingsarenorna.

***

Tiderna förändras. Ibland till det bättre. Förra julhelgen läste jag Charlotte Kallas Skam den som ger sig, som ger en inblick i alla de problem och det stora ansvar en ung skidstjärna skall lösa som en vd för ett stort team. Och inte minst allt tvång som finns i det vardagliga livet. Hennes ständiga oro för att den tuffa träningen skulle göra att hon inte kunde göra henne gravid är gripande.

***

Den här helgen har jag läst ;Ludmila Engquists Svenskare kan ingen vara.

Till medhjälpare har hon haft journalisterna Johan Bendjelloul och Henrik Johnsson. Det garanteraren hög litterär kvalitet.

Som läsare får du inblick i det cyniska idrottslivet i Sovjet och en alkoholrelaterad våldsmentalitet som präglar samhället. Hierarkin inom ledarkåren beskrivs som vidrig, inte minst det sexuella utnyttjandet av unga debuterande landslagstjejer.

Ludmila trivdes aldrig helt med livet som världsstjärna. Men talangen hon hade ärvt gav henne möjligheter till att få ett annat bättre liv än de flesta andra Sovjetmedborgare. Därför underkastade hon sig den träning som var nödvändig. Men utan att gilla den.

Framgångarna gjorde henne rik. Men samtidigt var hon och hennes svenske make Johan beroende av hennes fortsatta framgångar inom idrotten. Det blev hennes och äktenskapets fall. Den olycksalige bobsatsningen var ett totalt fiasko. Ludmila var livrädd där hon satt bak i boben. Och när hon dessutom insåg att hon måste bli snabbare för att nå målet att bli den första kvinna att ta medalj i såväl ivinter- som sommar OS. Då intog hon otillåtna medel. Ludmila erkänner brottet utan förbehåll.

Det finns många intressanta partier i den nästan 300 sidor tjocka boken. Inte minst fascinerar hennes kamp mot cancern, som dock lär vinna den sista kampen.

Det finns många tänkvärda sekvenser i boken, långt från de rent idrottsrelaterade.

Precis som i Charlotte Kallas bok.

***

I vita och vilda spår. (Mora-Nisse Karlsson och Sixten Jernberg)

Från Gröna vallen till Wembley. (Gunnar Gren)

Grenoli i Italien. (Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Niels Liedholm)

Greppet direkt. (Kalle Svensson)

Vinnande skär. (Sigge Eriksson)

En miljon för en klackspark. (”Nacka” Skoglund)

Guld och gröna planer (Gunnar Nordahl)

Lundaspelen i handboll är en fantastisk tävling.

Numera tyvärr utan någon uppföljning i någon tidning. Den massmediala världen är förändrad. Numera kan man, efter vad jag förstår, dock se alla matcherna via en streamingtjänst.

Det är rakt igenom imponerande siffror. 188 klubbar, därav cirka hälften utländska, med 783 lag har spelat 2 415 matcher.

IK Sävehof från Göteborgsregionen kom med 61 lag, Lugi, arrangören, med 54. Lunds kommun med förutom Lugi även H 43 (25), Lundagård, Dalby, Veberöd och ett parasportlag startade med 100 lag. Det säger en hel del om handbollens status i Lund. Givetvis är det en fördel med hemmaplan. Men ändå!

***

Andra klubbar med många lag är Ankaret från Lomma med 27 lag och Lödde med lika många, Ystads IF med 26 och OV, Helsingborg med 24.

Numerärt är det en regionalturnering men med stora trupper från tre av Sveriges främsta ungdomsföreningar, alltså Sävehof, Lugi och Ystads IF är det hög klass på Lundaspelen. Inte minst då på grund av de starka klubbarna från främst Danmark och Tyskland.

Man tävlade i 18 klasser, med fyra medaljer/klass (två brons), totalt 72 medaljer. Sammantaget blev det 30 till de utländska gästerna.

Sävehof 12 medaljer (3—4—5) och Lugi 11 (4—3—4) var bäst i medaljligan.

Ystad visade sin stabilitet, YIF (1—3—0) och IFK (1—1—1).

***

Ungdomshandbollen i Malmö är på uppgång. Senast Malmöklubbar var framgångsrika var på 1980-talet, när Malmö BI och Dalhems IF var två av de absolut främsta i landet. Under den perioden nådde även IFK Oxie framgångar i Lundaspelen.

Därför var HK Malmös tre silver en injektion för stans handboll, speciellt som de kom i de kom i de båda 19-årsklasserna och i F 15, åldersgrupper med bra kvalitet.

IFK Malmös kvartsfinalplats i P 15 bör också omnämnas. Man föll mot suveräna Helsingör, som utklassade alla lagen på sin väg mot guldet.

***

I den digra listan med olika siffror kan man plocka fram åtskilliga intressanta detaljer. Jag nöjer mig med en. Ankaret hade åtta lag i ett A-slutspel. Imponerande. I Lomma är barnen duktiga att hantera bollar med händerna.

Lobas är en av Skånes främsta och största föreningar i basket.

***

Väl medveten om att en turnering som nu Lundaspelen inte är ett absolut bevis på hälsotillståndet i skånsk ungdomshandboll ger turneringen en bra indikation.

Den mår bra.

***

Just i dagarna avgörs ett andra Lundaspel, ett i basket.

Jag återkommer.