Det kändes nästan symptomatiskt på hur Malmö hyllar och kommer ihåg sina stora idrottsutövare.

Jag ville kolla meriterna för de 31 Malmöaktiva, som förärats en bronsplatta på Stadiontorget. Jag visste att det fanns en stilfull anslagstavla i glas på väggen invid MFF-shopen. Och den fanns. Men den var delvis skymd av en ljusblå container för insamling av textilier. Det som borde lysa upp den grå betongen och locka till läsning syntes inte från alla håll. På något sätt typiskt hur de bestämmande i Malmö ser på det idrottshistoriska arvet: Ett arkiverat idrottsmuseum, ett påbörjat så kallat mästarrum, som inte är tillgängligt för allmänheten och de mästartavlor, producerade av Idrottsmuseets Vänner (IMV), placerade i ett hörn i Baltiska hallens foajé, där knappast någon passerar.

Malmö borde vara stolt över sin idrottshistoria. Inte gömma den.

***

2009 bestämde fritidsnämnden att det skulle finnas ett idrottens Walk of Fame i Malmö. En jury av politiker, tjänstemän och representanter för IMV presenterade i en första vända 16 namn. Efter hand har listan utökats till 31. Av någon anledning skall en gräns sättas vid 40. Det är med andra ord en grannlaga uppgift att utse de resterande nio. Vi pratar om ett över 100-årigt perspektiv.

Ursprungsreglerna var inte helt genomtänkta. Det stod bland annat att de främsta prestationerna skulle ha utförts i en Malmöförning. Det diskvalificerade Zlatan Ibrahimovic. Statuterna ändrades för hans skull: Det räckte att den aktive var fostrad i en Malmöklubb. Zlatan har fått sin platta. Regeländringen öppnade vägen för Söderkullagrabben, med Dalhems IF som moderklubb, Mats Olsson, under 1990-talet en av världens bästa handbollsmålvakter.

Den nya skrivningen blottade en annan brist. Några av de hyllade har bara en kort period som aktiva i Malmö och har nått sina främsta meriter i andra föreningar.

Helsingborg, en föregångsstad när det gäller idrottshistoria med sitt kreativa idrottsmuseum, har tänkt till när det gäller sitt Walk of Fame. Den som skall föräras sin plats skall antingen vara idrottsfostrad i kommunen eller som ”gästarbetare” representerat en Helsingborgsklubb i minst fem år. I juryn finns inga politiker och tjänstemän. Det är FIA (Föreningen Idrottsarkivet), IMV:s motsvarighet, som står för den idrottshistoriska kunskapen och är jury.

***

Nedan har du listan på de 31 Malmönamnen, alla duktiga, framgångsrika idrottsmän. Givetvis. Men tillhör alla de 40 främsta sett över 100 år? Jag tycker inte det. Vad nu min åsikt kan vara värd.

Den närmaste tiden kommer jag att ventilera några namn, i alla fall värda att diskuteras.

***

Badminton

Maria Bengtsson, Eva Twedberg-Stuart, Lim Xiao Qing

Bordtennis

Jörgen Persson

Bowling

Annette Hagre Johannesson, Martin Paulsson

Brottning

Karl-Erik Nilsson, Gustaf Freij, Frithiof Mårtensson, Johan Richthoff

Thure Sjöstedt, Calle Westergren,

Cykel

Sven-Åke Nilsson

Fotboll

Patrik Andersson, Zlatan Ibrahimović, Caroline Jönsson, Bosse Larsson 

Erik Nilsson, Therese Sjögran, Kjell Rosén, Lena Videkull

Friidrott

Ricky Bruch, Gunder Hägg, Lennart Strand, Lennart Strandberg

Handboll

Mats Olsson

Ishockey

Peter "Pekka" Lindmark, Mats Näslund

Parasport

Jimmy Björkstrand, Marie-Louise Freij

Simning

Gunnar Larsson

En sluttabell ljuger inte.

Det ligger väl en viss sanning i detta. Det senaste året har dock coronapandemin gjort att uppehåll av olika längd och med oregelbundna spelscheman gjort att lagen drabbats olika. Inte minst har ishockeyns SHL-lag haft ryckiga program. Om hockeyns tabell efter 52 omgångar det här spelåret ger en rättvisande bild av lagens inbördes styrka är därför tveksamt.

***

Handbollsligan, den högsta herrnivån, är slutspelad. Covid-19 har givetvis satt sina spår men kanske än mer de många långvariga, allvarliga skadorna, inte minst hjärnskakningarna, och då inte enbart på målvakterna. Hur pass mycket dessa faktorer inverkat på grundspelstabellen blir naturligtvis bara gissningar.

***

Men i en nördig värld – som min – kan man hitta intressanta detaljer i en sluttabell. Väl medveten förstås om att en vinst, som i handboll, värderas med två poäng oavsett motstånd. Men inför ett förestående slutspel kan det finnas ett visst intresse att se utfallet av de 14 inbördes mötena topplagen emellan. Delvis hade jag klart för mig att HK Malmö och Ystads IF varit stabila mot lagen från undre halvan men sämre mot toppen. Men att IFK Kristianstad var klart sämst i Topp-8-tabellen var minst sagt överraskande.

Denna kuriosatabell fick nämligen fölande utseende:

Sävehof                            14                  10                 1                   3                    21

Alingsås                            14                   9                  0                   5                   18

Skövde                             14                   7                  3                   4                   17

Lugi                                 14                   6                  1                   8                   13

HK Malmö                        14                    5                  2                   7                   12

Ystads IF                          14                   5                  2                   7                   12

Guif                                 14                   5                  1                   8                   11

Kristianstad                     14                   4                  0                   10                   8

***

Säger en sådan tabell då något? Nja, den visar i alla fall att de tre allmänt tippade topplagen Kristianstad, HK Malmö och Ystads IF inte varit så stabila som man tippat. Det gick ju till och med så ”illa” att ett av lagen Malmö och Kristianstad försvinner redan i första omgången. 

En del indikationer kan min ”nördtabell” kanske ge inför slutspelet.

Och trots sin placering både i den riktiga tabellen och i den här är IFK Kristianstad min guldfavorit.

Mitt ideologiska idrottshjärta hoppas förstås något annat.

Det var en spännande lördagseftermiddag för oss som följt Handbollsligan, högsta herrserien.

Den stora förloraren var HK Malmö och då inte enbart för storförlusten, 27—35, mot IFK Kristianstad. Oavsett hur illa det gått för Kristianstad i grundserien är jag övertygad om att alla lag vill undvika Kristianstad i en kvartsfinal. Nu blir det HK:s lott.

Det är Kristianstad som har den högsta nivån i sina bästa stunder och även den bredaste truppen. Det har laget visat i European League, förvisso nivå 2 i Europa, där man avancerat till slutspel.

Lördagsvinnare blev i motsvarande grad Ystads IF, som i sin tur utklassade Varbergm 38--25. Även om YIF vann båda grundseriematcherna mot Kristianstad och förlorade båda mot Lugi föredrar nog YIF att ta sig an Lundalaget i en serie över bäst av fem.

YIF har tillskrivits större stabilitet den här säsongen än de senaste. Så kan man tolka resultaten det här av pandemi och skador präglade spelåret.  Covid-19 har givetvis satt sina spår i sluttabellen. Men förutom de fyra poängen mot Kristianstad och de tre mot Skövde har YIF:s sju förluster och två kryss kommit mot de övriga fem topplagen.

Den nye, unge tränaren Oscar Carléns kapacitet kommer att prövas i slutspelet.

Unga Lugi har gjort det bra men Ystads IF har en topp och bredd i sin trupp som kommer att räcka för revansch i den kommande kvartsfinalen. Ärligt talat tycker jag faktiskt att YIF underpresterat i viktiga toppmöten.

Skövde, min favorit till grundserieetta, har haft en ojämn säsong men jag vidhåller att man har ett spelarmaterial som är bland de främsta i landet. Men så ställs man mot detta Alingsås, alltid, alltid som bäst när det är slutspelsdax. Och som alltid, alltid tycks kunna ersätta sina till proffsvärlden flyktade stjärnor. Skövde har skaffat sig ett psykologiskt övertag, har plus 19 på säsongens inbördes möten.

Guifs slutspelsplats är för de flesta en överraskning. Även för mig. Skånebekantingen Zoran Roganovic har som tränare gjort ett enormt arbete. Insatsen visar också på den strålande handbollskulturen i Eskilstuna. Det finns många Guif-fostrade spelare i seriekonkurrenterna och ute i Europa.

Sävehofs avslutning är minst sagt imponerande, en enda förlust, den 23 februari mot Önnered borta, sedan december. Och man har gjort med en trupp där i lördags nio spelare var födda på 2000-talet och endast en var äldre än 25 år. De två senaste åren har man tappat två av sina främsta skyttar Oskar Sunnefeldt och William Bogojevic och den tredje Gezim Salihi har varit borta hela säsongen och bara gjort korta inhopp på slutet.

Nye tränaren Michael Apelgren har redan gjort storverk med sitt lag, som i en krönika beskrivs ha en speciell spelstil och vara storvuxet. Jag har sett nästan precis 100 matcher från Handbollsligan, varav elva med Sävehof. Jag har inte sett något speciellt med Partillelagets spelstil och uppfattar lagets som ett av ligans fysiskt sett minsta. Vilket också uppgifterna på klubbens hemsida visar, ingen spelare är över 195, merparten kring 185, två under 180. Det är inget storvuxet lag i handbollssammanhang. Vem har missat? Jag eller krönikören?

***

Mina favoriter till semifinalplatserna är Sävehof, Ystads IF, Skövde och Kristianstad. Det innebär Sävehof mot Kristianstad och YIF mot Skövde. Vi får se!

***

Trots sitt på sluttampen kritiska läge fortsatte IFK Ystad, i alla fall mestadels, att hålla ett högt tempo i sitt spel. Det gav utdelning, Ystadstvåan slapp kval. Gott så.

***

Det lär finnas anledning att återkomma.

De senaste dagarna har fingrarna flugit lite lättare över datortangenterna för MFF-följarna i lokalpressen.

Efter de två cupförlusterna mot Västerås och Gais har det varit lite modstulet. Men så kom beskedet om att den serbiske mittfältaren Veljko Birmanecevic var klar och att kroaten, anfallaren Antonio Colak var på ingång. Det journalistiska tonläget ändrades. Det här är två klassnytillskott. Så låter det förstås alltid när MFF presenterat något nytt. Visst några av de senaste åren nyförvärv har tillfört kvalitet men det finns också många floppar.

Jag har ingen aning om Veljko Birmanecevic och Antonio Colaks kapacitet, har aldrig hört talas om dem. Men det ringer alltid en klocka: Om de är så duktiga som man nu säger, varför hamnar de i Allsvenskan och kan köpas för, som man anger, tio miljoner? Se bara vad MFF erhöll för Mattias Svanberg (45 miljoner) och vad andra svenska klubbar fått för sina spelare! På den internationella marknaden får man i dessa dagar inte alltid den bästa varan för tio miljoner.

Jag hade nog väntat att jubla tills jag sett dem på plan i spänt läge. Hos MFF:s konkurrenter finns det också åtskilliga exempel på upp- och omskrivna utländska spelare, som inte levererat på önskad nivå.

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Har elittränarens roll att utveckla spelare helt försvunnit? Ibland känns det som om det i den svenska elitfotbollen finns en köp- och slängmentalitet.

Trots det vackra talet om satsningen på sina akademier.

De flesta är väl överens om att övergångssummorna i den internationella herrfotbollen är groteska.

Läser ständigt och jämnt att Malmö FF:s lovande – detta epitet står jag för – innerback Anel Ahmedhodciz värderas till 80 miljoner och jag har till och med sett uppgifter på 100. Detta bara i övergångssumma till MFF. Sen tillkommer en inte oäven sign-on-bonus till Anel själv och en väl tilltagen personlig årslön.

Jag upprepar: Anel Ahmedhodciz är lovande men med så uppenbara brister att jag har svårt att se att han är konkurrensduglig på en hög internationell nivå. Har storklubbarna ute i Europa det så gott ställt att man investerar över 100 miljoner på en internationellt oprövad spelare?

Jag tycker att Anel Ahmedhodciz under 2020 fick oförtjänt bra slutbetyg för sina insatser. Det fanns många individuella misstag som gav mål, eller i alla fall farligheter, för motståndarna. Det kändes som om han skulle hyllas för att fotbollsjournalisterna från början bestämt sig för att Anel Ahmedhodciz var bra.

I mina ögon var han vid gårdagsförlusten, 0—1 mot Gais, verkligen dålig. Han uppträdde vid ett flertal tillfällen som en vilsen höna och hans passivitet vid baklängesmålet måste ha upprört även de mest inbitna MFF-anhängarna.

Risken är uppenbar att verkligheten hinner i fatt Anel Ahmedhodciz. Det är ett stort steg från en bra debutsäsong i Allsvenskan till spel i någon av toppligorna i Europa. En idrottsutövares utveckling sker oftast platåvis. Jag har aldrig träffat Anel Ahmedhodciz men några av hans uttalanden och hans attityd på plan tyder på att han inte i år är mentalt mogen att ta nästa steg i karriären, inte det stora han och hans omgivning hoppas på.

Men money talks. Samtidigt som det uppenbart finns medel att investera i osäkra spelarköp i storklubbarna.

Det blir en spännande vecka för oss som följer Handbollsligan, den högsta herrserien.

Tre omgångar återstår, för några bara två. För Alingsås och Kristianstad tillkommer dessutom var sin hemmamatch i Europaspel. Det är tuffa matcher på en vecka.

Covid-19 och en massa skador, inte minst hjärnskakningar (och då inte enbart på målvakter) , har ställt till det. Lagen har drabbats olika i olika skeden av säsongen. Rytmen har saknats i spelprogrammet. Men nu står vi inför avgörandet, ett spännande sådant. Och med en tabell, där alla lagen har något att spela för. Lägg till att det också är många så kallade fyrapoängsmatcher som gör att möjligheterna till omkastningar är stora.

HK Malmö och Ystads IF, ettan och tvåan, är skademässigt hårdast drabbade. Att ersätta det ordinarie målvaktsparet i enstaka matcher går väl hjälpligt men i ett slutspelsmöte över fem matcher under kort tid är det avsevärt svårare.

Det gäller för båda lagen att en av de ordinarie målvakterna måste bli kurant till slutspelet om lagen skall nå ända fram.

Många lag har skador på tongivande spelare. Skadeläget är hemlighållet hos lagen. I slutspel och kval öppnas förmodligen möjligheten till återkomster för några viktiga spelare. Om nu inte covid-19 ställer till det än mer än vad viruset redan gjort,

I år får topplagen inte välja motståndare i slutspelet. Det hade väl sin charm. Nu är det fastställt, ettan möter åttan, tvåan sjuan och så vidare. I skrivande stund är ingen placering klar. Och med, som sagt, många inbördes matcher bland de sju slutspelsklara lagen är det lite av hybris att tippa kvartsfinalordningen. Men jag har gjort bort mig tidigare. Så här faller i alla fall mina funderingar ut.

Ystads IF—Guif

Sävehof—Lugi

HK Malmö—Kristianstad

Alingsås—Skövde

Slutspelat för året kommer Hallby och IFK Ystad ha gjort

Kvala får Önnered, Redbergslid och Aranäs göra.

Ny sats i Allsvenskan för OV Helsingborg och Varberg.

***

I kväll spelar Aranäs--IFK Ystad och Guif—OV och vid pass 20.30 kan alla mina funderingar visa sig vara helt felaktiga. Spännande är det under alla omständigheter.

För en tid sedan skrev jag några rader om att friidrottsklubben IK Finish från Vellinge under delar av 1940- och 50-talen hade en filial på Heleneholms idrottsplats.

Inte förrän 1952 fick Vellinge kommun en friidrottsarena med dåtidens underlag, kolstybb. Under det ljusa halvåret hade Finish sin verksamhet på Kostadion, belägen på Eskilstorps ängar.

Men redan på 1930-talet hade Finish, bildat 1924, en Malmöfilial. Då höll man till på Sorgenfri idrottsplats, anlagd på tidigt 30-tal. Banvarvet var endast 300 meter och friidrottsytorna låg längs Sorgenfrivägen.

Att Finishs första Malmöavdelning höll till på Sorgenfri, den uppgiften hittade jag i klubbens inbundna månadsmedlemsblad från åren 1936—1962. De stencilerade bladen i A 5-format ger en fascinerande bild av en idrottsförenings verksamhet under dessa år. Jag har bara hunnit en bit i in i del 1 av 12. Mycket intressant material finns att ta del av.

Jag har lånat böckerna av IK Finish och måtte framtidens ledare inte resonera som man gjort i åtskilliga klubbar: Det är inget skit att bevara. Det kör vi till tippen,

Medlemsbladen är idrottshistoriska rariteter.

Det finns mycket intressant att hitta, inte minst ur Malmösynpunkt. Huvudredaktörer de första åren var klubbens grundare och ordförande under 52 Ive Larsson samt klubbens sekreterare Åke Nilsson. De senare blev senare en stor profil inom Malmöfotbollen. Han var nämligen ordförande i IFK Malmös fotbollssektion åren 1955—1961, fotbollens storhetstid i IFK.

Åke hade som friidrottare den lite udda kombinationen 800 meter och tresteg. Som bäst löpte han 800 metet på någon sekund över två minuter och hoppade nästan 13 meter i tresteg. Naturligtvis inga anmärkningsvärda resultat i dagens friidrottsvärld men, nådda under mitten av 1930-talet, visar de på en inte oäven talang.

Lite mer ur Malmös idrottshistoria, hämtade ur Finishs medlemsblad.

På vårarna innan Sorgenfris kolstybbsbanor var tillgängliga tränade man på och vid Sandsjön. Det var vid denna tid en badplats, belägen vid Öresund bakom nuvarande Spillepengen. Kan väl jämföras med dagens Ribersborg, en plats för bad och allehanda idrottsutövning.

Jag har också läst mig till att det var IFK Malmö, som några år tidigare varit en av Sveriges främsta friidrottsklubbar, 1940 var initiativtagare till Malmö-Alliansen i friidrott. IK Finish ansågs tillhöra Malmöfamiljen och var en av över tio medlemsklubbar.

Nu finns två klubbar med arenafriidrott, Malmö AI och Heleneholms IF.

Efter fortsatt läsning av Finishs medlemsblad lär det finnas anledning att återkomma.

I helgen avgjordes SM i friidrott i Atleticum i Malmö, 300 meter från min bostad.

Tyvärr hindrade covid-19 ett besök. Så min information har jag fått genom att studera resultatlistorna. Pandemin gjorde att de i många grenar var extremt tunt. Det fanns i vissa fall tuffa kvalgränser, så det är inte rättvist att granska tävlingen ur ett breddperspektiv.

Elitfriidrotten i landet är koncentrerad till storstadsregionerna. Stockholm och Göteborg tog hem vardera 19 medaljer, Malmö 10, övriga Sverige 30.

Endast en Skåneklubb ytterligare fanns i medaljligan, IFK Helsingborg med två silver. En tredje förening, IFK Lund, var representerad.

I min värld är det tunt, endast tre skånska klubbar hade SM-kvalificerade aktiva. Eliten här nere finns i Malmö AI. Men jag menar att tio medaljer, sex guld, ett silver och tre brons, är en utdelning som borde vara större. Endast en av dessa togs nämligen av en aktiv som från början fostrats i en Malmöklubb, Daniela Busk, silvermedaljör på 200 meter. Övriga har kommit till storklubben från andra håll. Inget ont i det: Så ser elitidrotten ut. På gott och ont.

Samtidigt måste det finnas oupptäckta talanger i den här stan med sina 330 000 innevånare. Tidigare har Malmös egenproduktion till den svenska friidrottseliten varit betydligt större.

Malmö inneboende kapacitet är inte utnyttjad.

***

I ärlighetens namn skall tilläggas att stavvinnaren Melker Svärd Jacobsson från Örgryte började sin karriär i MAI och att kultrean Viktor Gardenkrans, Upsala IF, som ungdom tävlade för Heleneholms IF och MAI.

***

För en idrotts – oavsett vilken – utveckling är en regional bred föreningsverksamhet betydelsefull. De fyra EM-deltagarna med skånsk anknytning är ett av många bevis.

Fanny Roos, kula, moderklubb: Ljungby FIK

Joakim Andersson, 800 m, moderklubb: IFK Trelleborg

Max Hreija. 60 m häck, moderklubb: Linköpings GIF

Thobias Montler, längd, moderklubb: IF Kronan

Wictor Peterssom. kula. moderklubn: Hässleholms AIS