VM-handbollen är avslutad för den här gången.

Det blev ingen succé för de svenska herrarna. Men ett rejält misslyckande ger i alla fall mig ingen panikkänsla. Inte så länge det finns en gedigen ungdomsgrund. Och det finns det. De svenska ungdoms- och juniorlandslagen klarar sig bra i de internationella mästerskapen.

Skåne bidrar till stabiliteten.

Det har visat sig i säsongens SM för ungdomar. Steg 3 är avklarat. I 18- och 16-årsgrupperna finns 20 lag kvar, I P 14 32 och i F 14 40.

I den fjärde omgången sker de stora elimineringen. I alla sex tävlingsklasserna skall antalet lag reduceras till åtta inför vårens finalspel i Uppsala.

För mig, med idrottsideologin att vägen till elit går genom en bra bredd (inte minst genom många föreningar), är det strålande att 15 skånska föreningar har totalt 35 lag i Steg 4. Från start var siffrorna 106 lag från 22 föreningar.

Den mest imponerande siffran är att 15 klubbar har lag på denna nivå. Det är väl bara den skånska fotbollen som kan uppvisa någon liknande bredd. Inte ens de individuella idrotterna kan visa på lika många ”ungdomselitklubbar”. (Ett begrepp jag egentligen ogillar.)

***

Men det finns en tendens även inom handbollen att elitklubbarna redan i de tidiga tonåren lockar de främsta talangerna till sig. Det är naturligt att lovande spelare söker sig uppåt. Många föreningar har varken resurser eller ambition att nå seniorelitskiktet. De nöjer sig med att utveckla spelare för högre nivåer. Väl så gott och nödvändigt.

Men det finns även klubbar med en elittradition som gärna vill återta den positionen. Trots en välfungerande ungdomsavdelning är vägen tillbaka svårare än tidigare. De främsta talangerna försvinner på vägen.

***

Ystads IF, numera även med en välutvecklad flickavdelning, och Lugi är i USM-sammanhang det främsta skånska klubbarna.

YIF har sju lag kvar (F 18, 2 lag i F 16, P 18, P 16 och 2 lag i P 14).

Lugi sex lag kvar (F 18, 2 lag i F 14, P 18, P 16 och P 14)-

OV/Helsingborg 3 lag kvar (F 18, F 16 och P 18).

Lödde Vikings 3 lag kvar (F 18, F 14, P 16).

IFK Kristianstad 3 lag kvar  (F16, P 18, P 16).

HK Malmö 3 lag kvar (F 18, F 16, P 18).

IK Sund, Helsingborg 2 lag kvar(F 14 och P 14).

IFK Malmö 1 lag kvar (F 14).

H 43 Lund 1 lag kvar (F 14).

HK Kristianstad (F 16).

Ljunghusen 1 lag kvar (P 14).

IFK Ystad i lag kvar (P 16).

Eslövs IK 1  lag kvar (F 16).

IK Lågan, Hörby 1 lag kvar (P 18).

Eslövs HF 1 lag kvar (P 14).

Man känner alltid en viss lättnad, när ett stort, internationellt idrottsmästerskap är slut.

Mättnad är kanske ett bättre ord. Som nu efter VM-handbollen för herrar. Även för en nörd kan det bli för mycket. Nja, nästan i alla fall.

Men snart sitter man där igen. Alpina VM hoppar jag nog. Men sen kommer skidskyttar och längdåkare att fylla kanalerna. Samtidigt är det start för de svenska cuperna I fotboll och inte minst premiär för allsvensk fotboll.

Handbollen går in i ett viktigt skede: Det kräver några besök på HK Malmös möten i Baltiska hallen och några streamade matcher via datorn.

Sen tillhör jag -- tyvärr – den sällsynta skaran som kan uppskatta både handboll och basket. Damerna och herrarna i Malbas tillhör de bästa lagen i Sveriges näst högsta serie. Herrarna, i stort endast Malmögrabbar, spelar en snabb, fyndig och finessrik basket. Värt ett och annat besök för de som gillar fart och fläkt.

På min idrottsmeny får ishockeyn ingen plats.

 uta

VM-handbollen var en humörhöjare. Jag tänker naturligtvis på Danmarks uppvisningar. Det blev en ny dimension, speciellt tempomässigt.

Experterna menar att det danska guldlaget är tidernas bästa landslag. I min värld mest en lek utan svar. Varje prestation måste mätas i den tid den utfördes. Att Danmark av årgång 2025 har ett högre tempo än – exempelvis – Sverige för 30 år sedan är det ingen som betvivlar. Men bättre som lag? Tja!

Men att ha tre världsspelare som Mathias Gidsel, Simon Pytlick och Rasmus Lague framför en målvakt som Emil Nielsen är en svårslagen kombination.

***

Det finns många överord i sportjournalistvärlden. De kom till användning i samband med VM. Visst närmare 40 matcher i följd i just VM-slutspelssammanhang snackar man inte bort. Lika lite som fyra raka guld. Det ha ar antytts att Danmark är näst intill oslagbart.

Men under den gyllene perioden har det avgjorts fyra EM och två OS. Visst har danskarna varit dominanta i dessa kvalitetsmässiga turneringar med ett guld, två silver och ett brons. Men på vägen hit har det blivit tio förluster, Frankrike X 3, Sverige X 2, Tjeckien, Island, Spanien, Slovenien och Norge samt ett kryss mot Ungern.

Svårt att betvinga Danmark, men inte omöjligt.

Säger, och skriver, optimisten.

***

I all eufori har det spekulerats om att Danmark med sin B-uppställning skulle kunna ta en medalj. Det har antytts till och med om guld och silver. Och detta i en turnering, där vinnarna matchat sina stjärnor extremt mycket. Att i slutet av en redan avgjord match, mot en tröttkörd motståndare, göra något bra är inte detsamma som att klara av att besegra en toppnation. Så överlägset är inte Danmark.

Beröm gärna, men behåll omdömet.

***

Vad gladde då förutom Danmarks tempofyllda spel?

Givetvis att fyran Portugals positiva utveckling fortsätter. Och att bollnationen Brasilien visade att man kan konkurra med Europa även på herrsidan.

Ungern har nu ett stabilare lag än tidigare. Schweiz och Österrike visade också kvalitet för topp-tio-placeringar.  På den nivån finns Nederländerna, Slovenien, Island, Spanien, Norge och slutspelslagen.

Det är tufft på toppen,

Frågan är given: Var finns Sverige inför hemma-EM 2026?

Och hur skall man utvärdera Italiens framgång? Berodde den enbart på en strålande målvakt eller på en allmän höjning av kvaliteten?

***

Och när skall Sydkorea återkomma till världstoppen? Och när skall Japan få loss den outlösta kapaciteten?

Jag var i Lund i går.

På nostalgifärd. Sådana behövs, när åren tickar på.

Jag var i Idrottshallen, den gamla vid Stadsparken. Toppmatch i handbollens division 1, plattform 3, mellan ettan Maratontabellen Redbergslid (82 säsonger i högsta ligan), och H 43 Lund (36), två anrika historiska föreningar som haft de svårt på sistone. Efter konkursen för ett tiotal år sedan spelade H 43 några säsonger i ”sexan”, Göteborgslaget har fallit två nivåer i följd.

RIK är på väg tillbaka, leder serien och har bara tappat två poäng, båda till H 43 i två oavgjorda möten, 27—27 i går. De här resultaten visar på H 43:s kapacitet. I går låg man till och med närmast vinsten. H 43 lär få kvala uppåt tillsammans med Kroppskultur, ytterligare en före detta elitklubb som haft det tungt. Uddevallaklubben har 14 säsonger i högsta serien.

Hur nu den kvalande duon står sig mot de allsvenska motstånden har jag självfallet ingen aning om. Men både H 43 och Kropps har haft problem med några av Handbollsligans farmarlag i seriematcherna och det kan man tolka som det är en ganska stor kvalitetsskillnad mellan de olika serienivåerna.

***

Att träda in i ärevördiga Idrottshallen väckte minnen. De gamla hårda träbänkarna är lika obekväma som alltid. Och för att inte bli skymd av de berömda pelarna måste man placera sig strategisk.

Min första elitmatch utanför Ystad jag såg var H 43—IFK Borås säsongen 1956/57 och då trängdes jag på ståplats ovanför det södra målet.

Närheten till spelplanen ger, och har alltid gett, en speciell känsla vid Lundabesöken.

***

Både som journalist och publik har man alltid känt sig extra välkommen till H 43:s matcher. Gårdagen var inget undantag. Vid entrén stod Magnus ”Mambo” Malmborg och tog emot och den nye klubbchefen Lars Andersson kom fram och tog i hand och hälsade.

Egotrippandet steg också några grader, när en reslig herre kom fram och hälsade. Vissa drag kände jag igen, men namnet, nej. Det var Urban Wangel, landslagsspelaren från Ystad och Lugi. Tydligen har jag gjort vissa intryck. Urban mindes mig.

***

På bänk och plan fanns också mycket nostalgi och handbollshistoria. I H 43 fanns en Vranjes (William, son till Ljubomir), en Sjöblad (Gustav, son till Axel) och en Åswärd (målvakten Alfred, son till Patrik). I RIK spelade Linus Lövgren, Stefans son.

Redbergslid leddes av Mikael Franzén, en av Sveriges mest meriterade klubblagstränare, och hans assisten Jasmin Zuta, med många elitserietränarår.

I H 43 fanns också tränarassistenter med meriter från elithandboll, Patrik Åswärd och Patric Sandblom.

På läktaren, på andra sidan, såg jag också en skymt av en före detta förbundskapten, Caj-Åke Andersson.

Men jag saknade Mats A Andersson, Mr H 43. Enligt sonen Lars var han och hustrun på kalas.

***

I Lundahallen har jag själv spelat handboll, för Sydskånska nationen under mina två terminer i stan. Definitivt inga insatser att varken komma ihåg eller skriva om.

Däremot minns jag att hallen var samlingspunkten för den grupp löpare som leddes av legendariske Harry ”Disse” Olofsson 1961/62 och som innehöll bland andra landslagsmännen CG Johansson och Tore Hedner samt Ingvar Claeson, senare ordförande i Heleneholms IF.

***

Det är onekligen många härliga minnen som ploppar upp efter några timmar i Lund.

Och ett ytterligare plus var matchen var både bra och spännande.

För oss som gillar handboll har det varit två trevliga veckor.

VM har bjudit på fest, dramatik, sensationer, fart och fläkt med individuella prestationer av skickliga, vältränade elitidrottsmän kombinerade med vältajmade inövade kombinationer.

Men också några sekvenser som man som allmänt idrottsintresserad inte vill se. Jag tänker speciellt på andra halvleken i går mellan Kroatien och Frankrike. Den var en styggelse för en handbollsvän att bevittna. Sportens belackare, de som menar att handboll är brottning med boll, fick onekligen vatten på sin kvarn. Fight och vilja i all ära, men här överskreds gränserna.

***

Jag har alltid menat att handboll med sin intensitet och många spelare på en liten yta är den svåraste av lagbollsporter att döma. De allt bättre tränade spelarna, snabbare, spänstigare och starkare, har gjort det än omöjligare för de stackars domarna.

Den ökade hoppstyrkan hos kantspelarna har dock underlättat domsluten. Nu hinner spelarna med sina ekvilibristiska konststycken under sina allt längre luftfärder, innan de får golfkontakt.

***

Svårigheterna att hitta rätt i sina bedömningar, utvisning (rött kort eller bara två minuter, straff eller frikast har blivit svårare. Beträdandet av försvarslinjen bedöms väldigt olika. Stürmerfoul eller inte?

De duktiga tv-experterna Martin Frändesjö, Ola Lindgren, Kristjan Andréson och även entusiastiske Claes Hellgren, alla med oerhört större kunskap och erfarenhet av handboll än jag, har påfallande ofta andra uppfattningar än domarparet. De påtalar det oftare än tidigare år.

Min tolkning är att det generellt sett inte beror på sämre domarkvalitet utan på att den moderna, snabbare – och attraktivare – handbollen blivit allt svårare att döma.

Men på sikt är det en fara att handbollen blir allt svårare att döma.

***

Hade i vecka ett samtal med förre elittränaren Kent-Harry Andersson om VM-domarinsatserna. Hans kommentar: Fy fan att vara domare!

***

Okej, visst har jag irriterat mig på domarna under VM. Det medger jag.

Men mest upprörd blev jag när Frankrike eliminerade Egypten för att afrikanernas kvitteringsboll passerade mållinjen 0,3 sekunder för sent. Videogranskningen visade att det var ett korrekt beslut. Men i en sport där klockan godtyckligt stoppas lite hipp som happ känns det inte rättvist.

Jag har inget förslag till lösning. Men det finns naturligtvis skarpare handbollshjärna än min som kan klura ut något rättvisare.

***

Tyvärr kan jag inte se kvällens semifinal Danmark—Portugal i direktsändning. Les Miserabels på Malmö arena, en julklapp, får gå före. Men förmodligen blir det ett sent tittande i efterhand.

Och söndag eftermiddag är ockuperad för medaljmatcherna.

Bra handboll vill jag inte missa.

I helgen avgjorde Pallasspelen i Atleticum i Malmö.

Det var 43:e upplagan. Tävlingen är en av landets största inomhustävlingar i friidrott. I år gjorde 922 aktiva 1 885 starter. Rekordet är cirka 2 500 starter för ett tiotal år sedan. Den inhemska konkurrensen har ökat. Det byggs fler inomhushallar i landet.

Och konkurrensen om de aktiva kommer att bli än tuffare. I Köpenhamnsregion är en hall inom kort invigningsklar och ytterligare en är projekterad. Det lär inverka på säsongens tre Malmötävlingar. I seniorklasserna var det nämligen danskarna som dominerade både på prispallen och i antalet starter.

Kvinnor: Av 107 starter var 70 danska. Skåne bidrog med 27 starter,

Herrar: Av 112 starter var 74 danska. Skåne bidrog med 37 starter.

Sammantaget av 219 starter var 144 danska. Endast 64 skånska.

I 19-årsklasserna var det också tydlig dansk dominans.

***

Kommande helg arrangerar Malmö AI en inomhustävling i Atleticum. Samtidigt finns det en tävling i Helsingör (utan stavmöjligheter). Det har inneburit att det i stort bara är danska stavhoppare som kommer till Malmö.

Som till dags dato bara kan räkna in 374 deltagare med 692 starter. 163 respektive 317 är MAI:s egna. Imponerande i sig.

Skånsk konkurrens har MAI av Åhus, 218 deltagare 486 starter.

***

Mina slutsatser:

• Malmötävlingarna är beroende av ett stort antal danska aktiva för att få ekonomi i arrangemangen.
• När det i framtiden lär bli fler tävlingar i Köpenhamn gäller det att undvika kollisioner och samtidigt se till att de eventuella danska gästerna får bättre, lockande motstånd. I Pallasspelen dominerades många av seniorgrenarna helt av Danmark. Den skånska eliten måste värna om de lokala tävlingarna. Som man gjorde förr.
• De få skånska starterna i seniorklasserna är ett bevis på en allt tunnare bredd.
• Kollisionen mellan Malmö och Åhus visar också att det sett över alla åldersklasserna inte finns tillräckligt många aktiva för att få attraktiva, stimulerande startfält.

Förvisso är handboll något av marginalernas sport.

Och visst har de varit på fel sida ur svensk synpunkt en hel del gånger under VM. Men det vore helt fel att fokusera på dessa efter en turnering, där Sverige endast vunnit två matcher (tillika mot Japan och Chile).

Den svenska VM-insatsen är underkänd. Det räcker som betyg för mig. Alla förstärkningsord som förekommit i medier av olika seriositet får stå för skribenterna i fråga. Överord hjälper ingen.

Det som oroar mig är:

1)     Bristen på bredd. Även med tre viktiga spelare borta borde en svensk landslagstrupp ha spelare att använda i alla matcher, oavsett ställningen i matchen. Förbundskaptenen Michael Apelgren har inte litat på alla i truppen. Med facit i hand borde Edwin Aspenbeck ersatts av Lukas Nilsson, men vem kunde förutse att både Eric Johansson och Jonathan Carlsbogård skulle svaja? Och att Albin Lagergren och Lukas Sandell levererat på hög, respektive bra nivå.

2)     Bristen på tempo i anfallsspelet. Sverige har spelat långsamt i det uppställda spelet. Laget har alltför sällan fått svaj på motståndarförsvaren, det har blivit grötigt och kantutspelen har blivit alltför få. Allt en följd av dåligt tempo. Det svenska anfallsspelet har varit omodernt. De topplag jag sett har ett snabbare bolltempo och spelare som rör sig i med en högre hastighet.

3)     Saknaden av en målvakt av världsklass. Ingen kan begära att Andreas Palicka turnering efter turnering skall storspela. Men har vi någon som kan axla hans mantel som klar etta? Kan Fabian Norsten ta det steget? Eller kan en frisk Simon Möller utmana honom?

Ett dilemma har en förbundskapten alltid, de årligen återkommande mästerskapen. Nästa till och med i Malmö 2026, EM.

Truppen måste föryngras. Men finns kapaciteten i den yngre generationen?

Jag följer Handbollsligan relativt regelbundet. Men ser ingen av de yngre och bästa som är mogen för den internationella hetluften. Vägen dit måste – tyvärr – gå via utlandet. Den inhemska ligan har sina förtjänster men det är få som går direkt från den till ett svenskt landslag i ett VM- eller EM.

Nu finns väldigt många unga svenska talanger i grannländernas bättre rankade ligor. Jag har noll koll på hur det går för dem. Förhoppningsvis finns den nödvändiga kapaciteten där. Åtminstone för att få en bredd så man slipper spelare som knappast får någon speltid alls under sex VM-matcher.

***

För talanger finns i Sverige.  2024 avgjordes tre UEM.

Det blev svenskt guld för både 16- och 18-åringar, 20-årslaget kom femma.

Dessa fantastiska framgångar i en bred konkurrens har knappast uppmärksammats i massmedia.

Tänk om det varit ishockey. Då hade genomslaget varit helt annorlunda.                                                     

                                                  

                                                  

                                                  

                                                  

                                                  

                                                  

                                                  

                            

Fiasko!

Katastrof!

Rubrikerna var svarta efter Sveriges kvartsfinalmiss i VM-handbollen.

Det är både etablerade handbollsjournalister och spelarna själva, som sätter betyg på den svenska insatsen. Besvikelsen är stor. Givetvis är jag också besviken, hade trott på kvartfinal med möjlighet att där hota Tyskland.

Gårdagsförlusten mot Brasilien var tung. Men samtidigt har vi genom åren sett våra fantastiska målvakter, den senaste perioden Andraes Palicka, presterat på en verkligt hög nivå. Varit matchavgörande. Tillsammans med en icke samspelt och synkroniserad defensiv har målvaktsspelet inte fungerat under turneringen. Alla är eniga: Utan ett bra försvarsspel är det svårt att nå långt i ett internationellt mästerskap. Och möter man sen en ”Palicka” i motståndarkassen i form av Rosa med en räddningsprocent på 50 är det näst intill omöjligt att vinna mot en bra motståndare. Brasilien har tveklöst kvaliteter.

Det skall man inte förtiga i all bitterhet efter VM-uttåget.

***

Tre skadade världsstjärnor som Darj, Bergendahl och Claar ersätter inget lag utan att det märks. Samtidigt visar den aktuella VM-truppen på bristande bredd. Edwin Aspenbäck har bara spelat någon enstaka minut. Konkurrensen är förstås tuff på hans position, Albin Lagergren och Luklas Sandell. När Eric  Johansson tappat form och självförtroende är det tunt även på ”vänsternio”.

Jonathan Edvardsson är ännu inte mogen att under längre tid ersätta Jim Gottfridsson, hittills sett över alla matcher Sveriges bäste spelare, i skarpt läge. Olle Forsell Schfefert tillför inte mycket till det offensiva spelet.

När dessutom kantutspelen varit ovanligt få är det kanske inte så underligt att det gick som det gick.

Den aktuella VM-truppen var måhända övervärderad. Av många.

Jag tillhör den skaran.

Galor världen runt i olika idrotter fyller tiden kring årsskiftena.

Sverige är givetvis med på tåget och här har vi också vårt speciella Jerringpris, ”Folkets pris”.

Jag såg inte den svenska galan. Vem vill missa en dramatisk VM-match i handboll, kryss mellan Sverige och Spanien, för en familjefest man inte är inbjuden till? Och heller aldrig lär bli. Detta konstaterat utan den minsta bitterhet.

Givetvis har jag genom åren läst funderingar om nu rätt kvinna/man vann. Ofta kommer argumenten om idrottens tillgänglighet in i resonemanget. Visst, skidsporterna i dess många varianter kan inte utövas utan snö. I den vida idrottsvärlden finns det många andra begränsningar, inte minst ekonomiska.

Nog vore diskussionerna tråkiga om det bara vore de mest utövade sporterna som kom i fråga om de mest attraktiva prisen. De främsta idrottsutövarna i världen behöver per automatik inte ägna sig åt de mest utövade idrotterna, som fotboll och bordtennis.

2024 är ett bra exempel. Armand Duplantis utsågs till världens främste manlige idrottsman 2024. Det är väl få, eller ingen, som ifrågasätter detta val. Och ”Mondo” tävlar i friidrott, en idrott som utövas i alla länder världen runt. Men han är ju stavhoppare, kanske numera den tekniskt sett svåraste av alla grenar, och den gren med den kanske svagaste konkurrensen. Mondos nysatta världsrekord, 6,26, står i särklass. Endast ytterligare tre hoppare kom över 6 meter 2024, 6,01 och 6,00 gånger 2.
Första 6-metershoppet kom 1985 Sergej Bubka. Totalt har 29 hoppare klarat denna ”drömgräns”. Med dessa siffror som bakgrund är det anmärkningsvärt att det 2024 bara var 44 hoppare som kom över 5,72 och 5,50 räckte för att komma bland de 106 främsta. Det finns alltså en skillnad på 76 centimeter mellan världens främste och den på plats 100.

Min tolkning: Armand Duplantis är en världens absolut främsta idrottsmän men han tävlar i en gren där konkurrensen toppmässigt är svag.

Friidrott på världselitnivå kräver åretruntträning. Möjligheten att träna stavhopp inomhus är begränsad. I Skåne finns det bara Atleticum i Malmö och även om det byggs nya arenor runt om i Sverige är det få hallar man kan idka elitstavhopp i. Även utomhus finns det få idrottsplatser med stavhoppsbäddar. Dels är de dyra och dels är de otympliga att dagligen transportera ut till träningsanläggningen. (Bäddarna kan inte ligga ute dygnet runt med tanke på vandaliseringsrisken.)

Här finns förklaringen till en ihålig svensk bredd. Näst bästa herresultat var i fjor 5,50, endast åtta klarade 5 meter. 20:e resultat var 4,72.

Damer: Nio över 4 meter, 20:e resultat 3.60, bäst 4.35

I denna miljö ät det svårt att forma nya världsstjärnor. Armand Duplantis har ju inte heller utvecklats till den outstanding världsstjärna han är i en svensk miljö.

***

Hur ser det då ut ett världsperspektiv?

Av de 44 herrar som 2024 klarade 5,72 fanns 17 nationer representerade. USA hade flest, 15. Närmast Frankrike 6, Tyskland och Kina 3, Ryssland, Norge och Polen 2 och 1 vardera Sverige, Belgien Grekland, Nederländerna, Filipinerna, Australien, Vitryssland, Portugal och Lettland.

Stavhopp är stor i Europa och USA men på elitnivå mer eller mindre obefintlig i Afrika och Central- och Sydamerika.

Det är områden där det inte finns faciliteter för att utöva en så svår och speciell idrott som stavhopp.

Men det förtar självfallet inte ifrån Armand Duplantis utmärkelsen som världens främste idrottsman 2024.