Såg i går Allsvenskans stora pris på Discovery.

Inte hela förstås. Internationella mästerskap i handboll för damer och matcher mellan toppnationerna slår ur det mesta i idrottsväg. Det går bara inte att missa Sveriges VM-möte mot regerande världsmästarna Nederländerna, 31--31. Det var en fantastisk match med den dramatik som ger handbollen en extra dimension. Tempot imponerade. Låt vara att de tekniska felen blev många men hellre det än en taktisk ”gåhandboll”.

VM blir höjdpunkten i tv-tittandet vad gäller sport de närmaste två veckorna.

Lär finnas anledningar att återkomma.

***

Idrottsgalor är inget jag prioriterar. Men har man sett över 100 allsvenska matcher är det förstås kul att jämföra vad experterna – vad nu en expert är – tycker i jämförelse med en amatör i en nedsutten tv-fåtölj.

Spännvidden är stor. Det märks inte minst när man tittar på andra medier och deras rankningar.

***

MFF-falangen i media, och den är stor, har svårt att förstå att Jon Dahl Tomasson inte var nominerad till Årets tränare. Kritikerna har förbisett att grunden för en nominering var insatserna i Allsvenskan. Har man tillgång till ”Allsvenskans genom tiderna absolut starkaste trupp” kan man inte bara skylla på spel i Europa, avstängningar och skador, när det går snett. Att en trupp av den storlek och kapacitet tappar poäng mot Östersund, Halmstad, Mjällby och Varberg är minus i Tomassons cv. I ett allsvenskt perspektiv.

***

Malmö FF fick ett pris: Årets unge spelare, som inte tidigare spelat 15 allsvenska matcher. Det var Veljko Birmancevic, 23-årig serbisk landslagsman med ett par säsonger i Serbiens högsta liga. Precis som Jens Fjellström, tv-kommentatorn, menade är det en regel som bör ses över. Andemeningen med hedersutmärkelsen är givetvis någon helt annan än att en internationellt etablerad spelare värvas hit och får detta prestigepris.

***

I övrigt var det värdiga vinnare, Nyanser kan alltid diskuteras. Riksmedia är överrepresenterat i den 32 man stora journalistjuryn. Har en viss känsla av att det märks. Bra är att numera har alla de allsvenska lagen från de mindre orterna en lokal journalist i juryn. Så var det inte tidigare.

***

Man får ju sina speciella favoriter när man ser så många matcher som jag. Plockar ut en från varje lag och gör det med olika parametrar, skicklighet, talang eller personlighet.

AIK: Henok Goitom, ett föredöme i alla sammanhang.

Degerfors: Sebastian Ohlsson, skicklig i alla roller.

Djurgården; Magnus Eriksson, vilken utveckling både som spelare och person.

Elfsborg; Simon Olsson, skadefri under hösten och då en av seriens absolut bästa spelare

IFK Göteborg: Alhassan Yusef, så länge han spelade, en imponerande arbetskapacitet.

Halmstads BK: Andreas Johansson, en av svensk fotbolls främsta ambassadörer

Hammarby: Gustav Ludwigson, ger sig aldrig med sin positiva attityd.

BK Häcken: Gustav Berggren, genomgående bäst i ett sviktande Häcken

Kalmar FF: Henrik Rydströ tränaren, skicklig med humor och distans

Malmö FF: Oscar Lewicki, duktig och lojal utan åthävor

Mjällby: Jacob Bergström, äkta, personlighet som känns

Norrköping: Jonathan Levi, duktig spelare med åsikter

Sirius: Muhammed Saeid, vilken utveckling

Varberg: Tashreeq Mathews, speed och bollskicklighet

Örebro: Nordin Gerzic, kommer att sakna honom, en av seriens främsta under många år

Östersund: Aly Keita, duktig, trofast som varit med hela ÖFK:s väg,

Var Malmö FF:s 22:a SM-guld i fotboll och det lyckade kvalet till Champions League det första steget in i en ny värld för svensk klubblagsfotboll på elitnivå?

Närmar sig svensk fotboll det som händer i exempelvis storklubbarna i England; trupperna består av fler utländska än inhemska spelare. När MFF i lördags säkrade guldet via 0—0 mot Halmstads BK använde man tillåtna 16 spelare, nio hade utländskt pass. I truppen finns ytterligare tre utländska spelare.

MFF-ledningen anser tydligen att det är en nödvändighet att ha denna procentuella fördelning i truppen för att lyckas både i CL och i Allsvenskan. Att regelbundet fixa det är, efter vad jag kan utläsa av en intervju med ordföranden Anders Pålsson i söndagens Sydsvenska, en nödvändighet för att ekonomiskt fylla den allt större organisationen.

Finns det på sikt någon klubb som kan ta upp konkurrensen med MFF? Även om tre andra lag länge irriterade MFF, ja, AIK ända in i slutminuterna av sista omgången.

Resurserna är så olika. När Djurgården sålde en av seriens bästa backar Aslak Witry tvingades man lösa problemet med interna omflyttningar (inte alltid lyckade) inom laget. När Jonas Knudsen i MFF blev långtidsskadad köpte man in landslagsspelaren Martin Olsson och den rutinerade Niklas Moisander. Det kallar jag en ekonomisk styrkedemonstration.

Och se på IFK Norrköping som sålde två av sina stora, unga talanger Sead Haksanbanovic och Bergmann Johnnesson utan att ha ekonomi att ersätta dem med likvärdig kvalitet.

Försäljningar ingår i budgeten och att få plus i den kolumnen är, över tid, en nödvändighet för alla elitklubbar. Mindre för MFF med sitt feta bankkonto, fyllt genom skicklighet och rätt marginaler, än för konkurrenterna. Lånet av Antonio Colak är det kanske främsta beviset på MFF:s överlägsna ekonomiska resurser.

***

I SDS-intervjun säger Anders Pålsson att målsättningen är att ta guld tre på fem år och gärna med en trupp, där hälften av spelarna är från de egna leden. I min värld ett önsketänkande om det ingår i målsättningen att dessutom spela i de europeiska klubbturneringarna,

Det förre ordföranden, framlidne Håkan Jeppsson, hade samma uppfattning och MFF

gav 2018 Magnus Pehrsson en trupp med denna sammansättning. Resultaten uteblev på våren och Magnus Pehrsson fick sparken. Laget förstärktes. Nu är den ekonomiska kostymen större och det finns mindre utrymmen för misslyckande.

Jag tror att det blir än fler spelare utifrån, från Sverige men även från utlandet, än från de egna leden.

Om några timmar är det avspark i sista omgången fotbollens allsvenska.

Det blir ett avbrott på några månader av något som under säsongen fyllt många tv-timmar.  Nördig som jag är har jag bokfört de matcher jag sett. Hittills är det 117 allsvenska möten.

Det 118:e blir Malmö FF—Halmstads BK, en match som bjuder på den mesta dramatiken, MFF:s guldjakt och HBK:s kamp för att undvika ett negativt kval.

Hemmalaget är naturligtvis favorit till att försvara mästartiteln, speciellt som oavgjort räcker. Men man möter seriens defensivt bästa lag. När Allsvenskan skall summeras kommer jag på min inofficiella fem-i-topp-lista placera HBK-målvakten Malkolm Nilsson Sävqvist kanske allra högst. Framför sig har han ett av seriens främsta innerbackspar Andreas Johansson och Joseph Batto. Det är ingen tillfällighet att HBK har en för ett bottenkrigande lag den ovanliga målskillnaden 21—26.  I åtta matcher har HBK hållit nollan. Det är respekt.

Jag har alltid hävdat att varje serie/match lever sitt eget liv. Statistik är inget att tryggt luta sig mot. Men givetvis att beakta. Som att MFF hållit nollan nio gånger. Det har ju ideligen pratas om lagets svårigheter att hålla tätt. Men nio nollor är väl inte fy skam?

Ett målsnålt möte lär det bli, såvida HBK inte tvingas chansa om Degerfors går mot en klar seger mot Östersund.

***

Sen är jag inte alls säker på att AIK vinner hemma över Sirius, som förvisso inte har något att spela för. Det kan vara en fördel. Sirius har aldrig givit avkall på sin spelidé och kommer med sin kreativitet och bollkontroll sätta press på Solnalaget.

Det diskuteras vem som är Allsvenskans främste tränare, Henrik Rydström eller Joakim Persson. Jag kastar fram en så kallad bubblare, Sirius Daniel Bäckström. Sirius har tappat många av 2020 års bästa spelare, haft många skador, men Bäckström har utvecklat spelare och fullföljt den spelidé Rydström inplanterade i Sirius och gjort Uppsalaklubben sevärd och intressant.

***

Spännande blir eftermiddagen under alla förhållanden.

Fotboll går alltid före ishockey i min idrottsvärld.

Ja, om det är ungefärligt lika idrottsligt värde. I går gjorde jag ett undantag, föredrog Malmö Redhawks viktiga match mot Djurgården, 3—0 till Stockholmslaget, framför Sveriges damers 3—0-vinst i VM-kvalet mot Slovakien. I periodpauserna hann jag förstås se en dryg halvtimmes fotboll.

Nörd!

***

Ishockeyns finesser lär jag aldrig förstå mig på. Men med sin intensitet och sina många målchanser (alla puckar framför kassen är ju en presumtiv målchans), kan jag förstå intresset om man har något favoritlag,

Men, som jag sagt tidigare, slumpen spelar för stor roll. Därför förstår jag inte att Sydsvenskans reporter menar att Redhawks ”blev överkört”. Okej, 3—0 kan tyckas vara en bred marginal men Malmö hade ungefär lika många studsande och hoppande puckar kring kassen och i målramen som Djurgården.

Även i andra idrotter kan marginalerna spela en avgörande roll, men inte i den utsträckning som i ishockey. Jag har tidigare sett några sista perioder med Redhawks och intrycket kvarstår: Marginalerna har hittills inte varit på Redhawks sida. Jag tycker faktiskt lite synd om Malmö. Men någon logik lär väl finnas, eftersom Rögle, exempelvis, har 21 poäng fler än Malmö Redhawks.

Det är väl bara det att jag inte förstår ishockeyns finesser.

***

Av det jag såg av Sveriges möte mot Slovakien var det en klar seger och ett övertygande spel.

Damfotbollens påhejare är noga med att poängtera den internationellt stora, positiva utvecklingen under senare år. Så är det förstås. Slutmatcherna i de internationella mästerskapen är oftast bra och underhållande idrott.

Men, men …

Det pågående VM-kvalet visar dock hur smal den europiska toppen är. 20—0, 11—0, 8—0, 8—0. 7—0 och så vidare är segersiffror från i går. Det är innebandysiffror. Och det är väl ingen fotbollsvän som känner sig smickrad av en sådan jämförelse.

***

Chris Härenstam, många gånger mer PR-man är objektiv reporter, har – som i går – en benägenhet att upphöja passningar, kombinationer, intentioner med mera till något exceptionellt. Händelser som är vardag på en herrmatch på samma nivå.

Man gör inte damfotbollen en tjänst genom att uppgradera prestationen. Den fysiska skillnaden mellan damer och herrar ger naturligtvis en skillnad, bland annat i tempo och kraft, men i exempelvis teknik, taktik och spelförståelse kan man begära lika mycket av elitspelare från båda könen. Chris Härenstam lägger ofta ribban på olika höjd.

Jag håller på Elfsborg i kvällens toppmatch mot AIK i den allsvenska fotbollen.

Även om jag på lördag går miste om en avgörande guldstrid. Men det får jag ta.

När en säsong går in i sitt slutskede och de tvivelaktiga/felaktiga domsluten kommer i fokus heter det alltid att det jämnar ut sig sett över ett helt spelår. Men så är det inte. Det beror ju på i vilken match ”misstagen” sker eller i vilket skede av matchen och av säsongen. Det finns fler parametrar.

Ta det senaste exemplet: Den uteblivna straffen på MFF:s Niklas Moisander vid 0—0 och ett eventuellt Kalmarmål hade gett en helt annan matchbild den sista kvarten. ”Alla” vet att ett mål förändrar en matchbild.

Därför köper jag inte resonemanget ”att allt jämnar ut sig”.

Anders Andersson, Discoverys expert, var inne på utjämningslinjen i går och hänvisade till och med till den omdiskuterade straffsituationen i mötet MFF—Zenit. Han tänkte dock snabbt till och menade att man naturligtvis inte kan jämföra två olika turneringar.

Men att glömma förmenta oförrätter är inte MFF-ares bästa gren.

***

Varför då Elfsborg? Jag har inte sett Elfsborgs alla matcher, så visst kan boråsarna haft domslut med sig utan min närvaro.

Men att MFF:s Felix Beijmos armdragning på Elfsborgs Johan Larsson långt in i straffområdet vid 0—0 inte beivrades var ett bevis på att matchens betydelse har stor inverkan på snacket om att allt jämnar ut sig är nonsens. MFF vann dessutom på ett självmål. 1—1 i den matchen (om nu Elfsborg satt straffen) hade inneburit 56 poäng för MFF och 53 för Elfsborg inför kvällens möte och Boråslaget hade i högsta grad varit med i guldracet.

Sen har jag svårt att förstå att Simon Strand fick tre matchers avstängning för två lindriga gula kort och en bortknuffad kamera. Var disciplinkommittén hittade den tredje matchen förstår jag inte.

***

Jag tycker Elfsborg är värt mer än en fjärdeplats, Vid seger i kväll kan det bli silver. Det unnar jag Elfsborg, en sympatisk kil in i storstadsdominansen.

Fler unga tjejer än killar ägnar sig åt friidrott i Skåne och har så gjort under en längre tid.

Det märks i den skånska statistiken för seniorer. En viss bredd finns. Men bara i vissa grenar. I många är det lika tunt som på herrsidan. Anmärkningsvärt är att det inte finns en enda skånska i varken 100 meter häck eller längd bland de 25 främsta i landet. Löpning på de lite längre sträckorna är inte heller något som lockar.

Rent generellt är den skånska friidrottsstatistiken ingen upplyftande läsning varken för damer eller herrar i ett breddperspektiv,

Skånsk statistik i ett Sverigeperspektiv.

100 meter (12,11)

1) Julia Henriksson, IFK Helsingborg 11,37

4)  Daniella Busk, Malmö AI 11,59

7) Wilma Rosenquist, MAI 11,65

8) Nikki Anderberg, MAI, 11,69

10) Fatou Sawe, MAI 11,74

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 12, 18.

200 meter (24,74)

4) Julia Henriksson, IFK Helsingborg 23,55

7) Wilma Rosenquist, MAI 23,58

8) Daniella Busk, MAI 23,96

9) Linnea Killander, MAI 24,24

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 21, 24,

400 meter (57,62)

5) Linnea Killander, MAI 57,62

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 22

800 meter (2.11,08)

10) Maria Frej, MAI 2.06,86

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 23.

1 500 meter (4.28,23)

Inga skånskor bland de 25 främsta

3 000 meter (10.00,88)

18) Johanna Hofvendahl, IS Göta 9.52,3

5 000 meter (17.05,72)

22) Julia Nilsson, IK Pallas 17.03,03

10 000 meter (37.22,69)

23) Julia Nilsson, IK Pallas 37.18, 66

Halv maraton (1.18.57)

Inga skånskor bland de 25 främsta

Maraton (2.59.43)

Inga skånskor bland de 25 främsta

3 000 meter hinder (12.12,12)

Inga skånskor bland de 25 främsta

100 m häck (14,57)

Inga skånskor bland de 25 främsta

400 meter häck (64,60)

14) The Möllerstedt, IFK Lund 63,44

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 21

Höjd (170)

8) Matilda Nilsson, IFK Lund 181

10) Erika Wärff, MAI 178

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 15, 17

Stav (364)

4) Linnea Jönsson, IFK Helsingborg 430

6) Gabriella Jönsson, IFK Helsingborg 408

10) Ella Uddenäs, MAI 393

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 13, 25

Längd (575)

Inga skånskor bland de 25 främsta

Tresteg (11.86)

24) Annie Torkell, IFK Helsingborg 11,90

Kula (12,86)

1)      Fanny Roos, MAI 19,34

10) Victoria Quainoo, MAI 14,24

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 17, 18, 23

Diskus (43,40)

4) Matilda Andersson, MAI 55,47

5) Fanny Roos, MAI 54,10

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 18, 23

Slägga (53,61)

4) Ida Storm, MAI 66,41

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 11, 14

Spjut (41,47)

13) Erika Wärff, MAI 44,290

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 15

Sjukamp (endast 19 svenskor fullföljde en sjukamp)

8) Erika Wärff, MAI 5 478 poäng

”Tidernas sämsta guldstrid”

Så beskriver Fredrik Lindstrand, en av Sydsvenskan många fotbollskrönikörer, den ovissa och spännande jakten på det allsvenska guldet.

Vad han menar begriper jag inte riktigt, men jag tror att han syftar på att ledande Malmö FF i nuläget bara har ett poängsnitt på 1,96. Men både MFF och Djurgården har en möjlighet att komma upp 2,0, som tydligen är ”skamgränsen” för krönikören. Det har faktiskt förekommit att ett lag, Elfsborg 2012, blivit svenska mästare på under 60 poäng. Några säsonger har bara ett enda lag ett snitt på över 2,0, MFF så sent som i fjor. Man kan också peka på år med fyra lag över 60 poäng, sedan 16-lagsserien instiftades 2008.

I min enkla värld är det ett styrkebevis att fyra lag med två omgångar kvar har guldchans. Bredden på toppen har blivit bättre.  Hammarby, Kalmar och Norrköping kan alla passera 50 poäng. Det skulle i så fall bli sju lag, rekord, över 50-gränsen. Ett bevis på en förbättrad, önskvärd bredd inom elitfotbollen,

Om nu Fredrik Lindstrand tydligen vill vara negativ behöver han bara gå tillbaka ett enda år. 2020 vann MFF på 60 poäng med lagen efter på 51, 49, 48, 47 och 46 poäng.

Det var om något ”Tidernas sämsta guldstrid”.

Låt vara att pandemin satte extra hårda spår i verksamheten.

För trovärdighetens skull måste en journalist undvika överord.

***

Och egentligen kan väl Fredrik Lindstrand inte mena, att hans omhuldade Malmö FF är ett dåligt lag inblandat i ”Tidernas sämsta guldstrid”. Att tre lag skuggar mästarna är ett bevis på konkurrenternas kapacitet. En trupp med tolv utländska spelare (merparten med mer eller mindre aktuella landslagsuppdrag), fyra med dubbla spelarrpass och landslagsspel i tre nationer, samt två spelare med i Sveriges senaste VM-kvaltrupp och så Johan Dahlin, Eric Larsson, Franz Brorsson och Sebastian Nanasi, måste vara den absolut starkaste trupp en svensk klubb någonsin haft tillgång till. Trots några långtidsskador.

Pratet om något ”Tidernas sämsta guldstrid” är av många orsaker nonsens.

Hur sammanfattar man ett friidrottsår?

Det finns många grenar, i några har det gått alldeles utmärkt. Dem kan man koncentrera sig på. Som att vi i Skåne hade tre olympier, Fanny Roos, Thobias Montler och Wictor Petersson.

Men man kan också se hur det ser ut bakom eliten. Hur ser bredden ut i Skåne?

Någon skånsk statistik finns ej på Skånes Friidrottsförbunds hemsida. För att få tillgång till den måste man betala. Det vägrar jag, inte av ekonomiska skäl, utan av principiella.

Svenska Friidrottsförbundet har däremot publicerat en Sverigelista över de 25 främsta 2021.

Här kan man läsa ut skånsk friidrotts hälsa ur ett nationellt perspektiv, gren för gren.

Så här ser det ut på herrsidan!

Resultatet efter grenen är det som ger plats 25 i landet. Jag har namngivet de från Skåne som finns bland de tio främsta. Om det inte finns någon på Topptio har jag namngivit den bäste som tävlar för en skånsk förening. Märk att det finns fem grenar utan skånsk representation.

Det finns grenar där bredden i Sverige är verkligen ihålig. Och tyvärr hjälper Skåne dåligt till att fylla håligheterna.

De som kan sin friidrott kan säkert själv se de stora skånska bristerna,

En motsvarande genomgång på damsidan kommer inom kort.

Och senare sett över hela spektret.

Skånsk statistik i ett Sverigeperspektiv.

100 meter (10,79)

5) Austin Hamilton, MAI 10,47

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 20

200 meter (21,81)

6) Erik Erlandsson, IFK Lund 21,25

8) Kasper Kadestål, MAI 21,35

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 11, 12, 17.

400 meter (49,15)

3) Nic Ekelund-Arenander, MAI 46,83

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 13, 15, 21

800 meter (1.52,93)

6) Abubakar Abdullahi, MAI 1.48,80

8) Warsam Doley, MAI 1,50,94:

1 500 meter (3.50,45)

9) Abubakar Abdullahi 3,43,97

3 000 meter (8.25,52)

Inga skåningar bland de 25 främsta

5 000 meter (14.22,37)

Inga skåningar bland de 25 främsta

10 000 meter (30.39,64)

Inga skåningar bland de 25 främsta

Halvmaraton (1.09,35)

19) Johan Gustafsson, IS Göta 1.08,38

Maraton (2.29,30)

23) Axel Smith, Björnstorp 2.28,49

3 000 m meter hinder (10.39,44)

Inga skåningar bland de 25 främsta

110 meter häck (15.31)

1)      Max Hrelja, MAI 13,77

3)      Joel Bengtsson, IFK Helsingborg 13,91

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 11, 21

400 meter häck (56,33

4)      Viktor Bondesson, MAI 51,20

Höjd (195)

7) Samuel Fransson, 206

10) Adam Svensson, MAI 204

Stav (460)

6)      Magnus Herstedt, MAI 500

Längd (702)

1) Thobias Montler, MAI 8,27

3) Samuel Ekelund, Eslövs AI 7,62

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 19

Tresteg (13,67)

14) Marcus Nyberg, MAI 14,56

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 18

Kula (14,21)

1)      Wictor Petersson, MAI 20,93

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 16

Diskus (46,01)

5)      Wictor Petersson, MAI 55,78

Slägga (50,69)

6)      Ryan McCallough, MAI 63,73

Spjut (58,37)

14) Alexander Ottosson, Klippan 66,09

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 22

Tiokamp, endast 16 svenskar har genomfört en tiokamp 2021, ingen skåning,

Fotnot 1: Austin Hamilton skall 2022 tävla för Upsala IF

Fotnot 2:  Thobias Montler skall 2022 tävla för Ullevi FK.