Jag såg en bra handbollsmatch i går, till och med mycket bra.

Ystads IF mötte det portugisiska topplaget Benfica i European Leagues andra gruppspel. YIF vann med 37—33. Det hade behövts en segermarginal på sex för ett avancemang. Riktig nära var dock inte YIF.

Men en mer än hedervärd insats mot ett toppmotstånd.

Ystad fick dock inte det stöd jag tycker laget är värt i sin strävan att genom tuffa internationella matcher utveckla det egna laget och som en effekt svensk klubbhandboll. Det kom bara 515 personer för att se matchen.

För en tid sedan mötte YIF franska Limoges i samma turnering, då var åskådarantalet 728.  Det trodde jag var en bottennotering. Men nu 200 färre!

Orkar YIF och Sävehof, som har samma negativa erfarenheter av publiksveket, fortsätta sitt Europaspel?

Svenska klubbar med internationellt spel som erfarenhet utvecklar givetvis det egna laget och därmed också den inhemska ligan på sikt. Motståndarna måste höja sin kapacitet för att hänga med.

Det är min övertygelse.

Synd då att YIF inte får hjälp på vägen av sina anhängare.

Jag har svårt att förstå att Amo och Skånela (inget ont om dessa föreningar) lockar dubbelt så många åskådare som Benfica.

***

Naturligtvis finns det en ekonomisk aspekt. Hur mycket kan en Ystadbo lägga på ett handbollsbesök? IFK har sina trogna anhängare. I måndags drog för övrigt bottenmötet i Allsvenskan Lugi—IFK Ystad 1 867 personer.

YIF har tre hemmaseriematcher kvar – morgondagens mot OV Helsingborg spelas till förmån för Cancerfonden och har fri entré – och förmodligen minst sex slutspelsmatcher i Ystad arena.

Allt kostar. Konkurrensen om pengarna är hård.

***

YIF presenterade en för mig ny junior i går, Holger Mårtensson, mittnia. Han fick ingen längre speltid. Det blev ett mål och snabbhet och intentioner som visade på osedvanlig talang.

Sköt Elvira Öberg bort allt skitsnack om usla skyttetränare i det svenska skidskyttelandslaget?

Hoppas kan man. Men f-n tro´t.

Jag har naturligtvis sett de flesta av VM-loppen, men dock inte Elviras guldlopp och hennes strålande felfria serie på sista stå. Jag har heller inte sett ett enda inlägg på sociala medier om vilka duktiga tränare som ligger bakom guldet.

Men när det gått lite sämre på några distanser har folk suttit framför tv-apparaterna och kanaliserat sina egen besvikelse på de stackars skyttetränarna.

Avgå! Bytt ut!

Uppmaningarna har varit många. Framförda av personer som är lika okunniga som jag i den komplicerade, fascinerande sporten skidskytte. Missarna på tavlan ser man. Vallningen, val av struktur på skidorna, taktiken att hålla rätt tempo för att vara ”lagom lugn” inför skjutningen är faktorer som påverkar slutresultatet i kanske lika hög grand som skälva skotten.

Och har de tränare som är ansvariga för skidåkningen hittat rätt i sina uppgifter att hitta den optimala toppformen?

Skidskytte är alldeles för komplicerat för att rikta kritiken enbart mot just skyttetränarna.

Snudd på populistiskt tycker jag ibland.

Anlagen, förmågan att skjuta, varierar givetvis för olika individer. Alla kan inte bli mästerskyttar. Några måste nöja sig med att bli bra, mycket bra.

I ett mästerskap i skidskytte premieras många egenskaper. I någon disciplin skytte, i en annan uthålligheten i spåret eller snabbheten. Eller som oftast en kombination.

Sveriges fyra VM-medaljer är en mer än i fjor. Men förvisso långt från elva 2023. Ett ouppnåeligt rekord. Sett över tid under de senaste åren är Sverige trea i världen efter Frankrike och Norge. Så speciellt usla lär inte de svenska skyttetränarna vara.

Konkurrensen är tuffare än i längdåkning. Fler nationer har toppåkare. Det syns inte minst i stafetterna.

Det blev inte som jag hoppats.

 Men befarat.

Min tidning Sydsvenskan hade i dag ingen förhandsartikel inför kvällens intressanta Skånederby i Handbollsligan i Baltiska hallen. Suveräna serieettan Ystads IF gästar en av säsongens positiva överraskning femteplacerade HK Malmö.

I min – förstås ålderstigna – journalisthjärna var artikelingången given. HK:s spektakuläre publikfavorit Felix Montebovi blev i går nämligen uttagen till seniorlandslaget. En utförlig presentation av honom och några ord från honom tycker jag faktiskt man kan begära av en vaken redaktion i en region, där handbollen, trots vikande publiksiffror, är stor.

Felix Montebovi spelar för en Malmöförening och är från Lund, moderförening är H 43. Malmö och Lund, de två orter med flest Sydsvenskanläsare.

Förra säsongen representerade Felix IFK Ystad.

Den alltid alerta – det gäller inte bara handboll – sportredaktionen på Ystads Allehanda hade två artiklar inför kvällens derby. En om YIF:s tuffa program och den andre med en intervju med landslagsdebutanten Felix  Montebovi.

YA visar kunnande, SDS nonchalans.

Jag var på handboll i går, ligamatch mellan HK Malmö och Alingsås.

Publiksiffran var 803 och vi fick se bortalaget vinna med 29—26.

803 personer visar på handbollens och HK:s svårigheter att attrahera Malmöborna. På planen har spelarna visat hög klass med en lång svit av vinster, kryddad senast med en bortaseger mot IFK Kristianstad. Två poäng i går hade gett HK en andraplats. Med andra ord HK Malmö är för närvarande ett topplag i Sverige. Det borde generera en större intresse. Tycker en handbollsintresserad person.

Och den senaste insatsen borde kanske till och med rendera en förhandsartikel i stans enda morgontidning. HK:s publiksnitt är ju i paritet med FC Rosengårds i fotbollens damallsvenska. Kan ni tänka er en hemmamatch för Rosengård utan en omfångsrik artikel matchdagen?

Nej, jag tänkte väl det.

***

Jag gör en liten parentes i mina handbollsfunderingar.

På tisdagen hade Sydsvenskan ett lång referat/reportage om Malmö FF:s U 21-seriematch mot Halmstads BK, 1—2. Jag vet att intresset för MFF är stort, men jag inbillar mig att den största delen av den allmänt idrottsintresserade läsekretsen har ett bredare intresse än det tidningen förmedlar.

I MFF-referatet orkade skribenten inte ens namnge HBK:s målskyttar och inte med ett enda ord nämna viken status HBK-laget hade, så att läsarna kunde bedöma MFF-insatsen.

***

Åter till HK Malmö—Alingsås!

Läste att någon journalist menade att detta var Malmös första riktigt dåliga insats den här säsongen. Jag håller inte med. Jag minns bland annat hemmamötet mot IFK Kristianstad.Spelet mot de två sistplacerade lagen Guif och Skånela för bara någon vecka sedan, trots full poäng, var också bedrövligt.

Att så underkänna HK-spelet är att undervärdera Alingsås. Gästerna kom till Baltiskan i en trängd situation och utan två bärande spelare som Johan Nilsson och Samuel Lindberg. Västgötarna visade bra bredd och inte minst moral för att undvika ett negativt kval. Och kanske till och med för att nå en slutspelsplats.

Något enda berömmande ord tycker jag faktiskt att Alingsås var värt. Nu vet jag att det blivit kutym i Sydsvenskan att sällan eller aldrig beröra Malmölagens motståndare. (Det gäller alla idrotter.)

Jag menar att det är lite ledsamt. Texterna hade blivit intressantare.

Malmö HK var inte bra i går, samtidigt neutraliserade motståndarna HK:s styrkor. Den egenskap som Malmö fått berättigat beröm för. Och som gett laget den positivt överraskande topplaceringen.

På något sätt såg segermarginalen stabilare ut än de tre mål den blev. Betänk att Alingsås fick fem utvisningar, HK noll, och att hemmalaget fick två straffar, gästerna noll.

Den skillnaden i ojustheter uppfattade inte jag.

***

På fredag är det dags för ett nytt besök i Baltiska hallen. Skånederby mot suveräna serieettan Ystads IF och ett revanschlystet HK Malmö.

Det borde locka över 1 000 personer och kanske till och med ge en förhandsartikel i Sydsvenskan.

Svenska cupen i fotboll för herrar har startat.

Såg några av matcherna, har bokat in Häcken—Öster som kvällsunderhållning. En nog så intressant match.

Det nya formatet med gruppspel har blivit en framgång, inte minst publikt. Gynnade av sina inomhusarenor drog Hammarby över 18 000 åskådare, AIK över 17 000 och Djurgården över 13 000. Med tanke på väder, vind och kyla var väl MFF.s 6 223 mot föga attraktiva Utsikten också en bra siffra. Speciellt som Malmö Redhawks lockade med fri entré till mötet mot Timrå.

***

Cupfotboll förknippar vi lite äldre med möjlighet till överraskningar, den lille kan i en enstaka match överraska mot ett elitlag. Det händer förstås ibland när de 32 gruppspelslagen skall utkristalliseras. Men i en fyrlagsserie med tre matcher minskas naturligtvis möjligheterna.

I synnerhet som de bästa lagen, rankade efter fjorårets serieplaceringar, gynnas i cupseriespelet. De bästa lagen kan inte mötas förrän i en eventuell kvartsfinal.

I gruppspelet har också det bäst seedade laget alltid två hemmamatcher, varav den sista är mot den på pappret svåraste motståndaren.

Okej, det kan väl vara rimligt att framgångar skall belönas. Men det innebär också att elitskiktet cementeras. Det blir allt svårare att rubba etablissemanget. Topplagen har en lättare väg till de lukrativa utslagningsomgångarna. Systemet ger inga kittlande toppmöten förrän i en kvartsfinal.

Svensk fotboll har valt denna väg.

Men det må väl vara tillåtet att tycka att cupens gruppspel blivit intressantare med en friare lottning. Som i engelska FA-cupen.

Jag är imponerad av HK Malmö.

Av experterna tippat som ett bottenlag i herrarnas Handbollsliga. Det är skönt att inte tillhöra expertgruppen. I mitt amatörtips placerade jag HK som åtta. Såg  i någon tidig cupmatch en viss potential.

Men trea så här långt in i säsongen. Nej, det fanns inte i tankevärlden.

Efter de två första matcherna efter VM-uppehållet, de mot Guif och Skånela, var jag beredd att skriva att det med det spelet – jag är ingen vän av överord, därför nöjer jag mig med att konstatera att de två matcherna inte var bra – lär det inte bli många fler poäng. Restprogrammet såg svårt ut.

Men så åker HK en kall februarikväll upp till Kristianstad och vinner över hemmastarka toppkonkurrenten IFK med 34—29. Starkt och rättvist.

De knappa vinsterna mot Guif och Skånela, ett respektive två mål med de avgörande målen under slutsekunderna, är på något sätt symptomatiskt för spelårets HK Malmö. Laget har säkrat poäng i slutskedet i många matcher. Moral och styrka.

***

I höstas menade en krönikör att HK Malmö hade en förmåga att neutralisera motståndarna och få dem att inte komma upp i den vanliga kapaciteten. Jag höll med och gör det än i dag, stärkt av gårdagsmötet. Kristianstad var inte bra, agerade definitivt inte som ett topplag. HK:s tränarduo Björn Sätherström/Robert Månsson hade kartlagt sin motståndare. Som vanligt. Axel Månsson, Andreas Cederholm och Anton Hallbäck kom ingen vart. Saknaden av Marcus Olsson är uppenbar.

Elliott Stenmalms skytte var det enda rejäla hotet.

 ***

I HK imponeras jag ideligen av Truls Grötta, en av ligans absolut bästa spelare. Och definitivt den som betyder mest för sitt lag. Norrmannen är – om man nu kan säga så – oersättlig för sitt HK Malmö.

Målvakten Kristian Zetterlund var lite ojämnare än vanligt i går men trädde fram med några viktiga räddningar i de viktigaste skedena.

Grötta, Zetterlund och tränarduon Sätherström/Månsson är kvartetten, som har haft störst betydelse för säsongens succé. Alla försvinner inför nästa spelår.

Men den tiden, den sorgen.

Det finns tillfällen att se dem i fler matcher i Baltiskan. HK Malmö bjuder kanske inte alltid på storspel men oftast på spänning och dramatik.

Laget är definitivt värt mer än det genanta hemmasnittet på 847 personer.

På tisdag kommer Alingsås på besök, på fredag suveräna serieettan Ystads IF.

Bara så ni vet.

Det blev handboll i går igen, Ystads IF mot franska Limoges, ett topplag i högsta franska ligan.

Matchen ingick i en mellanrunda i European Leauge. Det är faktisk en utmärkt prestation av YIF att ha klarat sig hit. Resterande motståndare i gruppen är Benfica från Portugal och spanska Bidasoa Irun. Inte vilka klubbar som helst.

Det blev YIF-förlust, 32—36, men en bit in i första halvlek ledde hemmalaget med tre bollar. Efter paus tog orken delvis slut. Det kan bero på YIF:s helgurladdning när man vann Svenska cupen, men troligen mer på grund av att tempot i matchen var så väldigt mycket högre än i Handbollsligan. YIF hann inte med, de tekniska felen blev för många.

Svensk handboll behöver klubbar som vill och vågar satsa på Europaspel. Men det är en otacksam uppgift. Publiken sviker. I går fanns bara 728 åskådare på plats i Ystad arena. Hemmasnittet i serien är 1 259.

Det är inte bara Ystadsborna som sviker de internationella mötena. IFK Kristianstad och IK Sävehof, som exempel, har upplevt det samma.

Ishockeyns Champions League är ett annat exempel.

Fotbollspubliken är mera trogen. Nja, Elfsborg hade förmodligen önskat några 1 000 till under sitt framgångsrika Europaspel i höstas.

***

Matchen i Ystad visar också tydligt på Handbollsligans plats i hierarkin. I Limoges lag fanns en kroatisk VM-spelare, en ukrainsk landslagsspelare och några fransmän aktuella för en fransk landslagstrupp.

De övriga trupperna i YIF:s grupp är kryddade med utländska spelare.

I YIF fanns en spelare som inte har svenskt pass, duktige dansken Kristian Olsen. Men det är väl så att de bästa av de många skickliga danskarna inte söker sig till Sverige. Marknaden är mera lukrativ i hemlandet och proffsvärlden utanför den danska gränsen.

Detta skrivit inte för att misskreditera Kristian Olsen. Han har gett liga och YIF kvalitet. Mera som en bild av en tuff verklighet.

***

I en tid då svensk landslagshandboll på herrsidan är ifrågasatt är det viktigt att Handbollsligan blir starkare. Det är i en tuff hemmamiljö de första internationella stegen tas. Nästa nivå är de internationella klubbturneringarna.

Därför skall Ystads IF årliga satsning berömmas. Den borde uppskattas mer av sina anhängare.

Det blev en ny helg med mycket handboll i tv.

VM avlöstes av Final four, slutspelet i herrarnas svenska cup.

Det var fyra bra matcher med högt tempo och många duktiga spelare. Dessutom fick vi se några av den kommande generationens inhemska storspelare

***

Men finalspelet i Halmstad visade på handbollen problem att locka åskådare till denna nymodighet, andra året. Finalen, Ystads IF—Önnered drog bara 1 650 åskådare, semin mellan YIF och OV Helsingborg 1 450. De övriga två mötena under 1 000.

Men även massmedialt uppmärksammades cupen påvert. Trots att alla fyra matcherna direktsändes i SVT fanns de inte med på text-tv. TT, Tidningarnas Telegrambyrå, vekade också ha negligerat evenemanget. Min tidning, Sydsvenskan, redovisade bara resultaten utan målskyttar. Torftigt. Två av de fyra lagen kom trots allt från Skåne.

Men SDS:s sportprioriteringar har jag givetvis förstått. Utan att dock förstå logiken. Att bevakningen är mer beroende av journalisternas personliga intressen än av den breda läsekretsens är jag inte ensam om att tycka.

***

Men att få ut sitt budskap är inte Svenska Handbollförbundets bästa egenskap. Jag har under åren påpekat bristerna, till och med personligen till några av de berörda. I dagarna såg jag att Handbollskanalens kunnige redaktör Ola Selby var kritisk till förbundets brist på information. Med en betydligt större läsekrets än min kan Ola kanske få bättre gehör än jag.

***

Sportsligt då om Final four?

Ystads IF har så här långt in på säsongen visat en viss särklass och avgjort många matcher på slutet. Bevis på bedd och tyngd. Och klasspelare på alla positioner. Inte minst har målvakten Erik Hvenfelt höjt sin högsta kapacitet och också blivit jämnare.

YIF:s nyckelspelare är dock mittnian Julius Lindskog Andersson. I min bok är ”julle” Handbollsligans för närvarande bäste spelare.

***

Både OV och Önnered skärrade – i alla fall delvis – YIF långt in i matcherna.

Det är två intressanta klubbar.

OV är säsongens främsta positiva överraskning. Vi som såg Helsingborgslaget fullständigt pulvriseras av HK Malmö i höstas kan knappast förstå förvandlingen. Det jag länge gillat med OV är att man trots degraderingar inte sparkat sin tränare Toni Johansson utan gett honom fortsatt förtroende. Resultatet ser vi nu. Detta trots att OV under tid förlorat rutin och talang till sina konkurrenter, YIF, HK Malmö, Önnered och Alingsås.

OV har i sina led några verkliga talanger och drar numera nytta av att Sund, den andra klubben i stan, också fått fram spelare för elitnivå.

***

Enligt kunniga källor har Önnered många av landets främsta handbollbegåvningar.  Det finns utvecklingspotential i truppen. Förlusten av Pelle Segertoft till Danmark blir naturligtvis kännbar.

***

Alingsås, det fjärde semifinallaget, är säsongens missräkning. Med den truppen borde man inte befinna sig på en negativ kvalplats. Men AHK:s inneboende kapacitet visade sig när man vann över Ystad, till och med borta.

***

I den rekordjämna Handbollsligan kommer det att bli många så kallade streckmatcher den närmaste tiden.