Ungdomsidrotten är inne i en intensiv period nu.

USM i lagsporterna närmar sig finalerna, friidrotten har precis haft sina regionsmästerskap, och sen kommer bland annat simningen att ha sina inomhusmästerskap.

I en modern massmediavärld finns det, förutom i lokalpressen, inte plats för ungdomsidrott. Och där håller man sig, förståeligt nog, till just de regionala prestationerna. Läsarna får ingen klar bild över helheten. Den intresserar mig. Och förhoppningsvis några av mina följare.

Som nu den skånska insatsen i Steg 4 i handbollen SM för 16-åringarna, där 20 lag per åldersklass blev åtta inför finalerna i Uppsala senare i vår.

***

Det gick bra för de skånska flicklagen, rekordbra: Fem av de åtta finallagen är skånska.

I grupp 1 vann HK Malmö obesegrat, vann med 28—22 mot tvåan Ystads IF,  också finalklart. Det var en tuff grupp, HK tappade poäng mot sistplacerade Irsta/Västerås.

I  grupp 2 var HK Kristianstad (trea) och YIF lag 2 (femma)  chanslösa mot Aranäs och Sävehof.

I grupp 3 körde Lödde över alla sina motståndare och fick Eslövs IK med sig till Uppsala som tvåa. Löddes vann mötet över EIK med 26—12. Det skvallra om styrka.

I grupp 4 kon OV/Helsingborg tvåa efter överlägsna Tumba. OV säkrade en plats bland de åtta via 22—21 över Hallby.

***

I pojkklassen kvalificerade sig två Skånelag till finalspelet, distriktets gedignaste ungdomsföreningar, Ystads IF och Lugi.

Både kom tvåor och var inte nära att ta någon förstaplats. YIF förlorade gruppfinalen mot Aranäs med 32—12 (!) och Lugi mot Sävehof med 32—25-

IFK Ystad hade definitivt inte marginalerna med sig, kom trea efter att ha spelat oavgjort mot ettan Alingsås, tvåan Hammarby och fyran IFK Kristiandsstad. Hammarby avancerade med ett plusmål mer än IFK Ystad. Bittert naturligtvis men åter ett bevis för hur stark denna idrott är i denna lilla stad, 20 000 innevånare, 30 000 i hela kommunen,

Lödde hade även pojklag i Steg 4, kom femma. Önnered och Torslanda vidare.

***

Sju av 16 Skånelag i slutspel visar på bredd och topp i denna ålderskategori.

Jodå, jag såg ishockeyderbyt igår, åttondelsfinalen mellan Malmö Redhawks och Rögle, 2—1.

Det var en fest med de ingredienser som lockar och attraherar de hockeyfrälsta, fart och fläkt, 60-talet skott på mål, åtskilliga därtill i målramen eller tätt utanför, tre strålande målvakter, rejäla tacklingar, justa som ojusta.

Och dessutom ett hemmaavgörande på övertid. Fjärde gången av fem i Malmöfavör.

Jag förstår att många gillar hockeyns dramaturgi, jag gör det till en viss del, när den långa säsongen är inne i det här avgörande skedet.

Men jag kommer definitivt inte att prioritera ett fortsatt tittande. Nu ät det gudbevars slutspel och då skall alla aggressioner ut. Nu skall man slåss och bevaka sina revir. Jag vet inte hur många slagsmål det var, men de var många. Och alltid med samma domslut, ingen bestraffning alls, eller kvittning (lika många ut för båda lagen). Den som inleder brottnings- eller boxningsmatchen riskerat inget, han vet att även den attackerade får sina två minuter.

Varför tar inte fega domare och bestraffar den som inleder slagsmålen? Fyra par domarögon bör kunna se vem som inleder kalabaliken.

Men framför allt, vilka signaler ger det till åskådarna, i synnerhet till den yngre publiken? För allra minsta orsak är det tillåtet (nästan i alla fall) att ta till handskarna.

Och detta i ett samhälle, där våldet ökar och där kränkningar (som slagsmål) blir alltmer vanligt i skolmiljön långt ner åldersklasserna.

Nu låter jag som en moraltant, men det pallar jag för. Idrott på alla nivåer skall föregå med positiva förebilder. I detta fall gör inte ishockeyn detta.

Och tyvärr blir spelarna uppbackade av de ishockeyfrälsta journalisterna i diverse media,

Jag menar att även utan dessa glyttiga slagsmål kan en ishockeymatch locka.

Men tack och lov bjuder tv-tablåerna den närmaste tiden på både handboll och fotboll.

Det blir lätt att välja bort Rögle mot Malmö. Även om mötena varit spännande.

För ett år sedan hade jag ett blogginlägg med inledningsorden: Ett steg i rätt riktning eller en tillfällighet?

Det gällde en sammanfattning av den skånska insatsen vid USM i friidrott för 15- och 16-¨åringarna.

De skånska föreningarna tog 2024 14 medaljer och 15 föreningar gjorde 110 starter. Det var den bästa utdelningen medaljmässigt på många år, men framför allt var det glädjande att 15 klubbar deltog.

I helgen avgjordes årets USM. En jämförelse med 2024 är dock inte adekvat. I fjor tävlade man i Växjö, i år i Skellefteå. Det inverkar naturligtvis på kvantiteten. Resor och uppehälle kostar. Men av resultatlistorna framgår att de skånska klubbarna inte enbart sände medalj- och finalkandidater. Det fanns skåningar långt ner i resultattablån.

I år deltog endast nio klubbar, vars aktiva gjorde 62 starter.

Det blev elva skånska medaljer:  4—5—2, fördelade på Malmö AI (2—1—2), KFUM Kristianstad (1—1—0), IFK Helsingborg (0—1—1), Hässleholms AIS (0—1—0), Åhus FIK (1—0—0) och Eslövs AI (0—0—1).

Övriga deltagande klubbar var IK Finish, Ängelholms IF och Höörs IS.

Men visst saknas både klubbar och orter, som man i ett välmående distrikt borde ökat denna numerär.

Flest starter hade MAI med 16, IFK Helsingborg 13, Åhus 7 och Eslöv 5.

Svaret på rubrikens fråga om rätt riktning eller tillfällighet får anstå till 2026, då USM lär arrangeras i Mellansverige.

***

Det är alltid kontroversiellt när en SM-tävling arrangeras lite avlägset, som nu i Skellefteå. Men från svensk friidrotts stora region, Stockholm och Mälardalen, är det ”endast” 15 mil längre till Skellefteå än till Malmö.

Jag anser också att de norra delarna behöver den stimulans som ger utveckling. På seniorsidan har Norrland tappat radikalt. Talangerna finns. Fyra guld, lika många silver plus ett brons blev medaljfacit för Norrlandsklubbarna, som gjorde ungefär lika många starter som Skånes.

I Norrland bor 1,2 miljoner, i Skåne 1,4.

***

Jag har för vana att regionvis titta på medaljfacit. En något oroande tendens är Göteborgs tillbakagång på ungdomssidan. Okej man hade 80 starter men många luckor och endast nio medaljer.

Av de 520 starterna gjordes 150 av Stockholmsklubbar som också tog 43 medaljer (13, 11, 19) av 120. Anmärkningsvärt är måhända att de stora seniorklubbarnas, Hässelbys och Spårvägens, bidrag till medaljskörden var ytterst liten.

De senaste åren har ”övriga Sverige” tagit för sig mer och mer. Tar man bort de sedvanligt stora distrikten Stockholm, Göteborg och Skåne blev det 20 guld, 22 silver och 15 brons.  Det visar vikten av en bred friidrott. Talangerna finns överallt.

Visst kan man ha synpunkter på att ett lag som blir tia i en grundserie på 52 omgångar kan bli svenska ishockeymästare.

Men som en inte speciellt frekvent tv-tittare blev Skånederbyt i går extra intressant, Rögles kamp för att gå direkt till kvartsfinal, Malmös för att nå en tiondeplats för att kvalificera sig till en åttondelsfinal. Redhawks lyckades, rättvist – om man kan använda detta ord i slumparnas idrott – enligt mitt okunniga hockeyöga. Att avgörandet, 3—2, kom på övertid var väl ytterligare ett bevis på dramatiken. 

Den späddes på med ytterligare grader när utfallet blev några nya derbyn inför fullsatta hus. Jag brukar aldrig planera min kalender efter hockeyprogrammet, inte ens i VM-tider. På torsdag gör jag nog ett undantag. Gårdagsdramatiken gav faktiskt en viss mersmak. Jag förstår att de som har ett favoritlag kan fascineras av hockeyn. Det händer ju något hela tiden, mer eller mindre konstruktivt. Publiken sviker inte. Den accepterar en ”transportsträcka” över 52 matcher. Vill det sig väl för lag som spelar åttondelsfinal kan det bli 24 matcher till. Onekligen ett mastigt program.

***

Jag har aldrig mött – och kommer förmodligen aldrig att göra det – Malmötränaren Tomas Kollar. Jag har ingen speciell känsla för Malmö Redhawks, hoppas bara för staden Malmö och dess innevånare att laget skall vara kvar i SHL. Och då inte minst för Malmö arenas skull. Jag inbillar mig att de cirka 30 matcherna är den ekonomiska grundplåten.

Och så är det det där med Tomas Kollar. Hans framträdanden i matchintervjuerna inger förtroende, svaren är raka och tydliga. I mot- som medgång. Kollar hillar – skånskt ord för trassla – inte i in sig i meningar som han aldrig kommer ur.

Det är en klar skillnad till tränaren i Malmös största lag, vars teatraliska utspel vid de flesta domslut mot Malmö FF också känns mindre sympatiska. Såja, nu har jag beträtt ljusblå minerad mark.

För Tomas Kollars skull önskar jag Malmö Redhawks lycka till i slutspelet.

***

De få gånger jag ser hockey på tv och Redhawks matcher är det ofta Åke Unger som refererar. Det gör han bra, kunnig (av vad jag förstår), påläst och med ett varierat språk. Och med en röst som går fram.

I de många mer eller mindre nya tv-kanalerna har det lanserats en många nya kommentatorer och experter.

Alltför många är inte skolade för etermedia. Deras röster går inte fram till lyssnarna, oftast pratar de för snabbt och oartikulerat. Det lär finnas anledning att återkomma.

Det var en tuff helg för en nörd med ett allmänt idrottsintresse.

Och ingen måndagsvila. Snart är det dags för cupfotboll, Malmö FF mot Elfsborg.

Fredags-söndags-menyn var välmatad:

En stafett och två femmilar i skid-VM.

Fem basketmatcher, tre på plats och två streamade.

Två och en halv cupmatch i fotboll, nöjde mig med den första halvleken i damderbyt mellan Malmö FF och Rosengård. Publiksiffran, 8 000, imponerade men inte spelet. Stämningen har jag inge objektiv aning om.

Några timmar friidrott från EM fick jag också in i programmet.

Och när det var dags för Mello-finalen föredrog jag en inspelning av HK Malmö—Skövde, ny seger för HK, 32—27.

Jag missar sällan Mästarnas mästare. Vilken perfekt timing att Charlotte Kalla var en av huvudpersonerna denna premiärkväll. Det är hon som inspirerat den nuvarande guldgenerationen från VM i Trondheim.

När man sen fick ta del av basketstjärnan Kallis Loyds meriter var de bara att lägga till ytterligare en aktiv till att vara aspirant på en plats på Malmö Walk of fame. Kommande juris har en del malmöitisk idrottshistoria att ta in. Som jag tidigare skrivit. Researchen har inte alltid varit den bästa.

 väNågra funderingar i övrigt.

Skidstafetter har en inneboende dramatik. Sträckorna är långa. Alla som kört sig ”dödstrött” någon gång vet hur sekunderna bara rusar i väg och konkurrenterna bara försvinner i fjärran. I en stafett är paniken nära.  Jag beundrar dem som orkar ta sig igenom mjölksyrehelvetet.

Femmilarna är en lång kamp med tröttheten. Nutidens åkare har det dock lättare än sina föregångare, bättre utrusning. Men framförallt gemensam start. Som i går i damloppet kunde tätkvartetten ibland slå av på takten utan att riskera att tappa kontakt och sekunder. På intertvallstartstiden var det förödande att slappna av i de värsta motluten. Då rann sekunderna och placeringarna sin väg.

Tempolopp i cykel och en intervallstart på en femmil är det optimala viljeprovet i den vanliga sportvärlden. De moderna extremsporterna går utanför min bedömning.

Tänk att åka 49 kilometer och ladda för en medaljstrid och sen få en liten touch på en skida av en konkurrent och falla och sen ha för kort sträcka att återuppta jakten på ytterligare en medalj. Jag var nog inte ensam att lida med Ebba Andersson. En svensk dubbelseger hade smakat extra bra. I Norge.

Skidvärlden må vara liten. Men ett VM är en idrottslig högtid med några av världens mest vältränade aktiva.

I fjor vid den här tiden hade jag ett blogginlägg med rubriken: Skånska SM-facit det sämsta hittills.
Det gällde den skånska klubbarnas insats i SM friidrott inomhus för, 22-, 19- och 17-åringar. Medaljfacit blev 2024 nio – av 180 möjliga.

I helgen arrangerades 2025 års mästerskap. Det gick nu bättre 16, medaljer (7—4—5). Andra positiva siffror, 2024 deltog åtta föreningar, 2025 elva. 2024 fanns något över 40 skåningar plats, i år 55 som gjorde 62 starter.

Men är det här egentligen bra?

Jag tycker inte det.

I 23 grenar, av 60, fanns ingen skånsk aktiv i startlista, i ytterligare 21 var det enbart en startande. Fem (Höör, Athlet från Sjöbo, Klippan, Velingeklubben IK Finish och KFUM Kristianstad) av de elva föreningarna hade endast en deltagare med i Göteborg.

Övrigt: Malmö AI 24, IFK Helsingborg 9, IFK Lund 7, Åhus 5, Ystads IF 3 och Ängelholm 2.

Betänk att det tävlades i 60 grenar!

De skånska medaljerna togs av MAI (6—3—5), Höörs IS ett guld och IFK Helsingborg ett silver.

I ett framtidsperspektiv var det positivt att hälften (8) av de 16 medaljerna togs i pojkarnas 17-årsklass. I gengäld visar det förstås hur tunt det var i övriga fem  åldersgrupper. Speciellt då på den kvinnliga sidan, tre medaljer (0—1—2). Det sistnämnda är lite anmärkningsvärt eftersom det den senaste perioden i ungdomstävlingarna numerärt varit betydligt fler flickor än pojkar som tävlat.

P 17-siffrorna är kanske också lite missvisande, fem av de åtta medaljerna togs av två allroundkunniga MAI-are, August Thompson (två guld, ett silver) och Hugo Kjellander (ett guld och ett silver).

***

Det är viktigt att idrotterna – det gäller alla – finns på så många orter som möjligt. Därför gläds jag extra åt guldet på 1 500 meter till Höörs 17-årige Lukas Linder. Och ett grattis också till klubbens drivande kraft, den före detta svenske mästarlöparen Gert Möller.

Som också kunde glädja sig åt att Tilde Bjerager , med Höörs IS om moderklubb, numera i IFK Växjö vann 60 meter häck och kom trea på 400 meter i K22.

***

Medaljfördelningen riksmässigt är också intrressant. I SM för seniorer gjorde ”Övriga Sverige” ett bättre innemästerskap än på länge, kanske till och med någonsin. I årets JSM tog ÖS 74 medaljer (26—23—25), tio fler än 2024.

Storstockholm minskade från 70 till 58 (17—22—19) och Göteborg från 37 till 32 (10—11—11).

Trots sin ökning var den skånska skörden precis hälften av Göteborgs.

Med andra ord: Skåne har en bit kvar innan ett godkänt resultat.

Och det gäller inte enbart medaljligan. Att öka antalet klubbar och deltagare är på sikt än viktigare.

I ett Friidrottssverige med ett sviktande underlag är Landsortsveriges utveckling glädjande. Kan Skåne följa efter?

Nationalekonomi och företagsekonomi begriper jag mig inte på.

Det räcker att ha hygglig koll på familjeekonomin.

Förra söndagen berättade Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje i sin krönika om att tidningen 2024 gick med 35 miljoner i vinst och man dessutom erhöll 27 miljoner i statligt stöd. 62 miljoner är ingen liten summa på pluskontot.

Jonas Kanje tackar oss prenumeranter för stödet. Och han är lite högtravande också. Vi stöder inte bara SDS utan även demokratin. Må så vara. Jag känner mig stolt.

Men varför belönar SDS oss med en sämre produkt än tidigare? Märk, jag skriver inte dålig. Det finns många alldeles ypperliga skribenter och intressanta artiklar på de olika avdelningarna.

Men färre antal sidor och den tidigarelagda pressläggningen har självfallet gjort tidningen mindre läsvärd.

Och det är här min okunnighet om företagsekonomi kommer in. 62 miljoner borde i min (okunniga) värld ge utrymme till investeringar i papper och personal. Vart tar vinsten vägen?  

Det framskymtar ofta att missarna i bevakningen beror på personalbrist. För 62 miljoner lär man kunna anställa några nya medarbetare.

Kunniga sådanaDet två sista orden la jag till nu på förmiddagen. För den som är ansvarig för dagens resultatbörs på Sporten kan definitivt inte ha mycket kunskap om vad en normalt idrottsintresserad SDS-läsare vill ta del av.. Stora sjok om JVM i alpint och skidskytte, om världscupen i freestyle och snowboard och golftävlingar med svenska placeringar långt över 100.

Lite kunniga strykningar och det hade kanske till och med blivit plats för både att facit och lite text från när säsongens största överraskning i Handbollsligan HK Malmö i Baltiskan vinner med 31—26 över regerande mästarna Sävehof.

Men okej, Malmö FF skall ha sina tre sidor och Redhawks drygt en.

Då blir det inte så mycket plats över.

***

Jonas Kanje borde se till att de resurser som finns investeras så man får behålla sina trogna läsare.

Ett kröniketack är inte nog.

Förra helgen avgjordes SM i friidrott inomhus.

Malmö AI blev bästa medaljklubb, sex guld och ett silver.

Bra så! Givetvis.

Men så tittar man lite djupare i resultatlistorna och finner bara ytterligare en medalj till Skåne, ett brons till IFK Helsingborgs Gabriella Jönsson i stav.

Åtta medaljer till ett distrikt med 1,4 miljoner invånare (så många skåningar är vi nu) är det en godkänd utdelning? Man tävlade om 78 medaljer. Så en tiondel hamnade här söderöver. Skånes del av Sveriges befolkning (drygt 10,5 miljoner) är alltså en tiondel, så statistiskt är väl utdelningen godkänd?

Men det är att göra det lätt för sig. Den svenska friidrottskartan innehåller många orter utan någon seniorverksamhet.

Skåne tillhör numera denna kategori. Trots att SM arrangerade nästgårds, i Växjö, deltog endast MAI (17 deltagare), IFK Lund (3), IFK Helsingborg (2) och Björnstorp, Höör och Lomma med vardera en aktiv. Det var faktiskt bara de sju medaljörerna (Julia Henriksson sprang hem två guld) som utmärkte sig med bra, till och med mycket bra, resultat. Övriga resultat var med SM-mått mätt mediokra.

I min bok är det tunt.

Det syns ju också i jämförelse med Stockholms 27 (4—11—12) och Göteborgs 21 (7—8—6) medaljplatser. Övriga Sverige tog 22 (9—6—7) medaljer. Så nära de stora, Stockholm och Göteborg, brukar inte ”landsortsklubbarna” vara i seniorsammanhang. Löparna i Hälle (Uddevalla) och mångsidiga Upsala IF bidrar i hög grad till denna positiva utveckling.

***

Anmärkningsvärt är också de få medaljörer som har en Malmöklubb som moderförening, MAI:s silvermedaljör på 200 meter William Trulsson och Högbys bronsmedaljör i kula Victor Gardenkrans (Heleneholms IF). Lite ironiskt är de kommer från Södra Sandby och Löddeköpinge.

Anmärkningsvärt är också att storklubben Malmö bara har fyra kvinnor till SM-start.

***

För en tid sedan avgjordes SM I mångkamp. I seniorklasserna deltog en aktiv från en skånsk förening, Klippans Wilma Nilsson. Ensam är stark. Wilma blev svensk mästarinna.