Friidrottssäsongen, arenadelen, är slut.

Ett år kan sammanfattas på olika sätt. Friidrotten med sina många grenar kan dölja hål och skavanker och hänvisa till aktiva med strålande resultat och meriterande placeringar på olika nivåer. I min, måhända inskränkta, värld är en bredd med ett topperspektiv, kombinerat med en granskning av återväxten, det bästa sättet att beskriva hälsotillståndet i en idrott.

Med detta som utgångspunkt är jag orolig för skånsk friidrott med början på herr/pojksidan.

För en tid sedan granskade jag det skånska deltagandet i J- och USM och frapperades av det ringa skånka deltagandet och de många grenarna utan någon enda skånsk aktiv på startlinjen. Det saknades en rejäl bredd.

Den finns inte heller på herrarnas seniorsida. Med svenska ögon sett, och breddmässigt, är sprinterdistanserna 100, 200 och 400 meter bra och om man är generös till och med mycket bra. Men det är de enda tre grenarna där det finns både topp och bredd.

På 800 meter år 17-årige Oliver Fehrlund-Persson, Ystads IF statistiketta med 1.54,51 (bra i  sig) men endast åtta ytterligare har klarat ”skamgränsen” 2 minuter.

En löpare har löpt under 4 minuter på 1 500 meter.

På 3 000 och 5 000 meter har MAI:s Johan Glans (Leandersson) tider av bra Europaklass, 7.47, 70 respektive 13.20,85 Skånetvåan har 9,03 respektive 15.22 Nog sagt.

Johan Glans löpte inget 10 000-meterslopp på bana. Det skånska årsbästat var 33.21

På de längre distanserna är det de många duktiga och flitiga veteranlöparna som gör att det finns en 10-bästalista.

Ingen skåning löpte 3 000 meter hinder år 2022.

På korta häcken representerar de tre främsta en skånsk förening, men det är bara ytterligare två som noterat ett resultat på 110 metet häck.

Ett bra resultat finns på 400 meter häck, två till har klarat sig under 60 sekunder.

Höjd är inte längre en svensk glansgren, så 206 som Skåneetta är väl okej, men sen bara ytterligare två hoppare över 190 och sen tre över 180 är inte direkt imponerande.

Och vad sägs om stav? Ettan 400, tvåan 341.

Två juniorer har hoppat över sju meter i längd, men endast totalt nio över sex meter.

Trestegsettan: 11,99.

I slätlöpningarna och i hoppen är även juniorer inräknade eftersom de tävlar under samma  betingelser. Så är det inte i kast, där redskapens vikter varierar. Och det märks statistikmässigt.

Det är bara i kula det finns två ”acceptabla resultat: MAI:s Wictor Petersson 18.92 med tvåan på 15.97

Ettan i diskus 43,69, i slägga 41,81 och i spjut 67.08 (med vänliga glasögon bra) och med en tvåa på 55.08

Skåne är innevånarmässigt landets näst största friidrottsdistrikt. Breddmässigt bidrar Skåne inte mycket till en förbättring i Sverige.

Hur ser då den skånska återväxten ut? I P 17, 16 och 15 finns det i varje åldersklass cirka 15 grabbar som noterat resultat av hygglig kvalitet. 45 aktiva i tre åldersklasser!

 I tio grenar kan Skåneklubbarna tillsammans få ihop en tiobästalista, och då oavsett nivå på resultatet. Ställer man krav blir summan NOLL. Det rör sig om över 45 grenar.

Skånsk herrfriidrott mår inte bra.

Återkommer med samma analys för damer.

’

Okej, låt mig vara moralist och gammalmodig i mitt tänkande, samtidigt som jag givetvis är motståndare till kollektivt bestraffande.

Men jag hoppas verkligen att inget Stockholmslag vinner årets allsvenska i fotboll. Inget ont om klubbarna i sig, men deras supporters – nu generaliserar jag – är inte värda att fira ett guld med tanke på de senaste tidernas skandaler. I samma härad måste tyvärr också Malmö FF placeras, inte minst efter bortaföljets uppträdande till mötet på Olympia mot Helsingborgs IF.

Nu gäller det att BK Häcken – och kanske Kalmar FF – håller ut. Såg förstås att Häcken fått böter två gånger av Svenska Fotbollförbundet och riskera en tredje bot. Några av spelarnas barn har nämligen firat en seger på hemmaarenan Bravida tillsammans med sin pappa. Och se det är inte tillåtet ens på fridfulla, huliganbefriade Bravida.

Med händelserna på Tele 2 i gårdagsfärskt minne kan man bara sucka. Vilken glädje Blair Turgotts dotter spred till Häckenanhängarna, när hon lekte med bollen vid firandet av serieledningen!

***

Häckens position i fotbollshierarkin i Göteborg syntes tydligen i lördags. Förvisso är Sundsvalls GIF av i dag inte speciellt publikdragande men att serieettan med ett attraktivt, positivt spel bara lockar 4 730 åskådare till Bravida visar på traditionens/historien makt. Samtidigt drog Gais i sin seriefinal mot Falkenberg i division 1, nivå 3, 5 151 personer till Gamla Ullevi.

Förutom nu IFK Göteborg och Gais är även Örgryte IS populärare i stan än Häcken.

Men för all del. 4 730 är en för Häcken bra siffra. Lagets attraktionskraft har ökat i år, tre nästan fullsatta hus, cirka 6 300 åskådare, mot de tre Stockholmslagen och i derbyt mot IFK Göteborg. Bravida skall också gästas av Malmö FF och så hoppas man på en guldavslutning mot IFK Norrköping och därmed ytterligare två fullsatta hus.

Publikmässigt gör BK Häcken ett rekordår.

Häcken visar det goda på Hisingen, ön med sin utbredda kriminalitet. Klubben är värt ett mera lokalt stöd!

***

Min första kontakt med BK Häcken fick jag redan 1978 när jag läste pseudonymen Bertil Ahls bok Dragningen, som handlar om klubbens första år för cirka 80 år sedan.

Den 9 september 2009 gästades Idrottsmuseets Vänner av Dennis Andersson, en av Häckens ideologer och av initiativtagare till Gothia Cup, och hans inspirerande föredrag och klubbens ideologi sammanföll med min. Sen dess är jag medlem i BK Häcken.

Så detta är en partsinlaga.

***

BK Häcken har gjort en stor insats för damfotbollen i Sverige på elitsidan. När Kopparbergs/Göteborg avbröt sin elitsatsning, trädde Häcken in och räddade den allsvenska platsen och gav damerna faciliteter, vida överlägsna dem de hade tidigare. Det är inte billigt att driva ett topplag på damsidan med sina ringa publikintäkter.

Häcken är Sveriges mest jämlika elitförening i fotboll.

I fjor vann damerna Svenska cupen.

2022 har herrarna ett bra utgångsläge för att bli svenska mästare.

Den förra kvartersklubben är numera en av landets främsta fotbollsföreningar.

Djurgården seglar vidare i Europa.

Malmö FF har förvisso två matcher kvar men har strandat.

Såg båda lagens matcher i går, Djurgårdens briljanta 4—2-seger mot belgiska Gent och MFF:s 0--1 mot Bundesligalaget Union Berlin. Defensivt var Malmöinsatsen okej, men offensivt miserabel. Noll avslut på mål kan aldrig vara godkänt. Betygsättarna i Malmömedia menade dock att den sammanlagda spelarinsatsen var mer än godkänd. Jag medger att den första halvleken var MFF:s bästa i Europa den här säsongen. Och visst ett topplag från Bundesliga, och dessutom borta, är ett svårare hinder än ett åttondeplacerat lag från belgiska ligan, men MFF:s torftiga, tempolösa anfallsspel var avslöjande för lagets nuvarande kvalitet.

***

Utfallet av gårdagens Europamatcher har givetvis betydelse för Djurgårdens jakt på SM-guldet och MFF:s på den tredjeplats som ger en garanterad plats i 2023 års Europaspel. Båda lagen är slitna, skavankerna är många. MFF skall inom en vecka ta sig an IFK Göteborg (b), Djurgården (h) och Häcken (b). Bänken mot Berlin var tunn. Tre fick haltande lämna planen i går. Hur stark trupp kan MFF mönstra den kommande avgörande veckan?

Djurgården har ett bra läge, tre poäng efter ettan Häcken, men också en tuff vecka, hemma mot ”derbyspöket” AIK och så MFF (b) innan man gästas av Sundsvall. Som sagt, laget är slitet, men man matchade en bred trupp i går. Det märktes i kvaliteten efter paus, då 4—0 blev 4—2. 

Man skall aldrig tala om lätta matcher, men Häcken har Sundsvall hemma i helgen före mötena mot AIK (b) och MFF (h) och veckan därpå är det bortaderby mot IFK Göteborg.

De här tuffa programmen för Häcken (51 p), Djurgården (48) och MFF (42) öppnar en dörr för Hammarby (46) med Mjällby (b), Sirius (h), Elfsborg (b) nu i veckan, Kalmar (44) som möter Värnamo (b), Mjällby (h) och Sirius (b) under samma tidsperiod samt AIK (44) med Djurgården (b), Häcken (h) och IFK Göteborg (b).

Det blir onekligen en spännande vecka med åtskilliga nyckelmatcher.

MFF måste förmodligen gå rent den kommande veckan för att nå en tredjeplats.  Kan en sargat lag fixa detta mot tre lag från övre halvan av Allsvenskan?

Läste i dagarna ut förre domaren i fotboll Jonas Erikssons memoarer Korthuset.

Man får en intressant inblick i en elitdomares liv med de oerhörda krav som ställs, fysiskt och psykiskt. En domare på internationell toppnivå tränar som elitidrottare, granskas minutiöst i varje stormatch av minst två delegater, som, ofta utan psykologisk känsla, kritiserar minsta felbeslut. Domare med ambition att döma de stora matcherna och komma till slutspelen i VM och EM, som Jonas Eriksson, lever i ständig oro och under press.

En domare behöver självförtroende, han eller hon får inte tveka, måste ta beslutet på sekunden.

Jag har ofta retat mig på Jonas Erikssons lilla självgodhet, när han i en tv-studio med hjälp av videoklipp från olika vinklar kritiserar före detta kolleger. Denna egoistiska framtoning är en yrkessjukdom. För att klara hetluften ute på plan måste en elitdomare ha ett enormt självförtroende. Som Jonas Eriksson, som tagit det med sig in tv-studion.

***

Jag tänkte på Jonas Eriksson och hans Korthuset nu i veckan. I förra omgången av herrarnas allsvenska var nästan alla domare utsatta för mer eller mindre berättigad kritik. Från spelare, tränare, journalister, åskådare och inte minst från alla fega individer på sociala medier. Domarna är avrådda att inte ta del av inläggen på sociala medier men kan förmodligen inte undvika alla vidriga invektiv.

Hur känner domarna sig när de i helgen skall ut på nya uppdrag, mer uppmärksammade nu när serierna går in i sina slutskeden? På vilken nivå är det viktiga självförtroendet? Utan ett bra sådant kan man inte vara en bra domare.

***

Kristoffer Karlsson fick utstå en bister kritik från Göteborgshåll efter IFK Göteborg—Elfsborg 1—3. Efter vad jag sett var det ingen som anklagade Simon Thern för hans ”pojklagsmisstag” just före Boråslagets andra mål. Ett i min värld större fel än de uteblivna signalerna för de två svårbedömda straffsituationerna.

***

Allsvenskan följer jag till stor del genom Discovery+. Ambitiöst och kunnigt. I stort sett. Men det krävs även ett ansvar och respekt. Vid ett flertal tillfällen har jag irriterat mig på Irma Helin Zibanejad. En massa spelare har varit involverade i en situation inom straffområdet, bollen har flippat lite hit och dit, ingen spelare har reagerat för en hands, men så har en uppmärksam fotograf upptäckt att bollen eventuellt träffat en hand. Sekvensen vevas i repris i slowmotion och då, först då, hoppar Irma in och hojtar: En solklar straff!

Var finns respekten?

***

Det har blivit många uteblivna signaler för hands inom straffområdet. Jag tycket det är bra. Jag menar att en spelare skall kunna röra sig på ett för situationen naturligt sätt. Armarna balanserar kroppens rörelser. Vad är det för fel med bedömningen: Bestraffa när armen rör sig mot bollen, fria när bollen söker armen?

Så dömde vi hemma på gården.

***

En avslutande bild av bra ledarskap och strålande kommunikation:

Domaren Fredrik Klitte hade varnat Häckens Johan Hammar, vilket innebar att innerbacken var avstängd i nästa match. Efter slutsignalen tackade Häckentränaren Per-Mathias Högmo Klitte, omfamnade honom och frågade leende: Var det verkligen nödvändigt att varna Johan?

Klitte svarade jakande och leende. Högmo log en gång till.

Så skapas respekt.

Det var en kväll då fotbollen kom i skymundan. De otäcka scenerna under matchen Malmö FF—Union, Berlin, 1—0, fick, berättigat ur massmedial synvinkel, störst uppmärksamhet.

Nu var det de tyska åskådarna som orsakade kaoset. Men vi får absolut inte glömma att det finns en ökad tendens till liknande händelser – om än inte lika omfattande som i går – i den svenska elitfotbollen.

Vid det senaste allsvenska mötet i Malmö mellan MFF och Hammarby rök klubbarnas anhängare ihop inne på Eleda.

För en sedan var det full kalabalik utanför Friends efter ett Stockholmsderby.

Det är inte heller länge sedan Skånetrafiken fick några tågvagnar vandaliserade inför mötet Helsingborgs IF—MFF, samtidigt som Knutpunkten fick utrymmas på grund av kastade bengaler och allmänt stök. Även här skrämdes barn.  Och många äldre.

Det här skedde förvisso utanför Olympia men de svarta rubrikerna faller på fotbollen.

Den senaste tiden verkar också antalet inkastade föremål på planen ha ökat i antal under de allsvenska matcherna.

Klubbarna har mycket att jobba med i sina relationer till sina olika supportergrupperingar. Supporterkulturen har många avarter.

***

Till matchen!
 När Åge Hareide tillträdde som MFF-tränare menade han att spelet skulle bli rakare och mera cyniskt. Vad fick vi då se i går? Ett bollinnehav på 62 procent –- inte så underligt med en man mer i 45 minuter. Men var fanns bollinnehavet? Jo, mestadels på egna planhalvan eller näst intill. Och i ett uselt tempo, som inte många gånger satte Unions försvar på hårdare prov. MFF hade totalt sju avslut och två hörnor. Union 19 avslut och sex hörnor. Med en spelare kort under 45 min.

Klasskillnad!

Okej, Union är i nuläget ett topplag i Bundesliga men i Europa League spelar man på samma nivå. Insatsen skall bedömas efter detta. Därför har jag svårt att första de många lovorden och de höga individuella betygen.

Samtidigt, var finns der nya i MFF som Hareide ville plantera?

Säg den glädje som består!

Så lär det heta.

En vecka fick jag vara glad och nöjd. Den himmelsblå klädcontainer på Eleda stadion, som skymde den fina glastavlan med meriterna för de idrottsmän som förärats en plats på Malmös Walk of Fame, var borta. Man kunde åter från alla håll se tavlan.

Men när jag i dag åter passerade Stadiontorget upptäckte jag att containern var tillbaka på den gamla platsen. Merittavlan var åter skymd.

Varför begriper jag inte. Och orkar inte forska. Och ingen lär väl heller lyssna på mig.

Det är fritidsnämnden i Malmö, Miso (Malmö Idrottsföreningars Samorganisation) och Idrottsmuseets Vänner som idrottsligt är ansvariga för Walk of Fame. Det är Malmö FF som äger Eleda och den blå containern.

Borde inte fyra så starka parter kunna hitta en lösning? Eleda är ju en perfekt plats, med sin stora publiktillströmning, för att hedra Malmös stora idrottsstjärnor.

Om man inte kan komma överens borde man hitta en annan plats.

Tycker jag.

Jag är så himla trött på alla mediala kommentarer om att alla tappade poäng är ödesdigra för toppstriden eller kampen om att undvika nedflyttning.

Så har de varit nästan från start – nu överdrev även jag – och nu i slutskedet eskalerar ödesprofetiorna. Så är det naturligtvis. Möjligheterna att reparera missar avtar. Men att som hela Discoveryklanen till leda upprepa att 0—0 mellan Malmö FF och Hammarby innebar två förlorare både vad gäller guldet och till och med en Europaplats, det är ju bara nonsens. Med sex omgångar kvar, 18 poäng att spela om!

Någon timme senare hade både MFF och Hammarby tagit in en poäng på serieledarna Djurgården efter Degerfors knall (3—0-vinsten). Och i dag åker Häcken till svårspelade Varberg med fyra avstängningar (därav tre av de absolut främsta) och en långtidsskadad Tobias Sanna. Samtidigt har AIK ett svårt bortamöte mot Sirius.

Okej, en trepoängare till MFF eller Hammarby hade gett ett bättre utgångsläge för vinnaren. Men två förlorare köper jag inte. I tv var man förundrad över att Hammarby på slutet tycktes vara nöjt med en poäng. Det är klart man skall vara. Alla bortapoäng erövrade på Eleda är bonus. Kanske i nuläget speciellt för Stockholmslaget.

Jag understryker: Det finns inga lätta matcher i Allsvenskan, bara mer eller mindre svåra. Se Degerfors—Djurgården! Men vilket topplag som i detta perspektiv har det lättaste restprogrammet är helt klart Hammarby, fyra lag från botten, mittenlaget Elfsborg borta och Kalmar hemma. Ett KFF, som för övrigt är en outsider om en Europaplats.

Summa summarum: Hammarby lämnade inte Malmö som en förlorare.

en

Åge Hareide är givetvis en strålande fotbollstränare. Hans cv bevisar detta.

Men en tränare, hur skicklig han än är, eller har varit, kan inte på kort tid omvandla icke fulltränade spelare (jag tänker på alla MFF:s skador) till konkurrensdugliga spelare för europeiskt cupspel och toppstrid (även om chansen finns kvar) i Allsvenskan. Så lätt är det inte. De två 2—1-vinsterna i serien mot två bottenlag och 0—0 hemma mot Hammarby tyder inte på en höjd kapacitet. Lika lite som de två förlusterna i Europa League.

När man läser Malmömedia, får man intrycket att Åge Hareides viktigaste uppgift i MFF är att ingjuta mod och vilja i truppen. Det är ju ett rejält underbetyg till spelarnas moral. Har dessa välbetalda professionella spelare inte gjort sitt bästa? Är inte sanningen den att den ålderstigna, med allt vad det innebär, truppen är övervärderad?

Sydsvenskans betygssättning efter gårdagsmötet pekar på detta. Tvärtemot Fotboll Skånes smått euforiska.

Åge Hareide har det inte lätt. Smekmånaden är snart slut.

Tendens eller tillfällighet?

För första gången, sedan jag började titta lite närmare på det skånska deltagandet i handbollens USM, har det skett en minskning i både antal klubbar och lag. Ett års nedgång är givetvis ingen tendens och minskningarna sker från en hög nivå. Dessutom finns det en ungdomshandboll utanför USM. Det kostar att deltaga i USM och i ett kärvare ekonomiskt läge prioriterar klubbarna/föräldrarna måhända bort USM.  P 14-klassen, den minst prestigefyllda åldersgruppen, har antalet lag sjunkit från 24 till 17. Samtidigt, och det kullkastar min teori, har antalet flicklag i samma ålder ökat från 21 till 24.

Skånsk ungdomshandboll står stark, 24 klubbar deltar i USM med 105 lag. Förra säsongen var det lila många klubbar och 117 lag (rekord). Någon gång har det funnits 29 klubbar. Antalet flicklag är 56, pojklag 49, hela skillnaden bland 14-åringarna.

I min värld är antalet föreningar imponerande.

Regionalt är kartan sig lik.  Det är Lund med grannkommunerna Kävlinge och Lomma som är starkast. Stabilt är det i Höör och Eslöv. I Helsingborg har OV fått glädjande ungdomskonkurrens av IK Sund. I Kristianstad, alltid starkt såväl på topp som i bredd är det Åhus HB som  i USM är störst, åtta lag, numerärt delad tvåa I Skåne efter Lugi, elva lag.

I Ystad har YIF ett stabilt grepp, IFK är numera rejält efterseglat.

I Trelleborg har IFK handbollsmässigt försvunnit. Stavsten jobbar på.

Malmös ungdomar har på senare år i allt större skaror sökt sig till handbollen. Både HK och IFK hyggligt uppbyggda ungdomsavdelningar. IFK har dock ännu inte lyckats omvandla sin ungdomsbredd till bra seniorlag.

***

Så här många lag startar Skånelagen med i USM:

11 lag: Lugi

  8 lag; H 43 Lund, Ystads IF, Åhus HB

  7 lag: IFK Kristianstad, HK Ankaret (Bjärred), IFK Malmö

  6 lag; OV Helsingborg, Lödde Vikings

  5 lag: HK Malmö

  4 lag; Kävlinge HK

  3 lag: Eslövs IK, Stavstens IF (Trelleborg), H 65 (Höör), IK Sund (Helsingborg). Eslövs HF

  2 lag: Kristiantads HK, Tollarps IF, Ljunghusens HK, KFUM Lundagård, IK Lågan (Hörby), Vinslövs IF

  1 lag: IFK Ystad, Veberöds HK

***

18-årsgrupperna startade förra helgen. Skåne fick en utmärkt start. 17 av 24 lag kvalificerade sig direkt till steg 3.

Flickor 18

Som gruppettor: Lugi och H 43

Som grupptvåor: HK Malmö, Ankaret, OV. Lödde, H 65, Eslövs IK och Åhus

Ny chans i Steg 2: IFK Kristianstad, Kristianstad HK och Ystads IF

Pojkar 18

Som gruppettor: H 43, Lugi, HK Malmö, Lödde, IFK Kristianstad

Som grupptvåor:  Ystads IF, OV, Åhus

Ny chans i Steg 2: Kävlinge, Vinslöv, Sund och  Eslövs HF