”Mellan” är inget ord som förorsakar känslor. Det är ju varken starkt eller svagt.

Men lägg till ”-dagarna” till Mellandagarna och jag får en känsla av lugn och ro, något av årets bästa dagar.

Känslan härrör sig från de hektiska åren mellan mitten av 1960-talet och cirka 20 år framåt, då livet gick på högvarv, nybildad familj, ordförande och tränare i Heleneholms IF samt idrottslärare på Videdalsskolan med 40 lektioner per vecka. På skolan, byggd för fem paralleller, fanns sju klasser per årgång. Fem dagar i veckan mellan klockan 16 och 18 arrangerade jag skolmästerskap för högstadiegrabbarna i handboll, basket och volleyboll. Innebandy fanns inte på den tiden. Jag organiserade, duktiga och energiska elever dömde och skötte sekretariatet. Min närvaro var inte nödvändig. Hallen stod kvar, ingen vandalism.

Så såg skolvärlden för 40, 50 år sedan.

Ibland hör jag gamla elever berätta om dessa eftermiddagstimmar i Videdalshallen. Samtidigt undrar jag om någon elev har kvar något av de 100-tals diplom jag skrev ut till alla skolmästare.

Med ett så intensivt schema (för att ytterligare understryka arbetsdagarnas längd cyklade jag dagligen Oxie—Videdal—Heleneholm/Stadion—Oxie) var just Mellandagarna de mest efterlängtade. Då låg i stort all verksamhet nere. Det var några få dagar på året jag verkligen kopplade av, samlade krafter.

Nu är takten lång ifrån like intensiv. Men varje år vid den här tiden känner jag samma ro. Vill känna den och minnas och tänka tillbaka på en tid som var.

***

Samtidigt är jag som jag är. Alla projekt är inte nerlagda, finns en del planer för 2023.

Det är en relativt ny post i idrottsvärlden, sportchefen.

I dessa tider, silly season kallad i svensk fotboll, dominerar sportchefen nyhetsflödet från högsta serien till den lägsta. På alla nivåer presenteras nyförvärv, inte ett eller två, utan upp mot de tio. I den här regionen har det blivit en vana, tio in och tio ut. Utan att kvaliteten förbättrats i klubbarna.

Sportchefernas skicklighet tycks bedömas efter hur många spelare de kan köpa, alternativt sälja. Det verkar inte vara någon merit att förnya ett kontrakt.

Och i bakgrunden jublar och kommenterar supporterna med glada tillrop och tummen upp. Utan att egentligen veta ett jädrans dugg om spelarens kapacitet. Man litar på sportchefens utlåtande. Och det vore underligt om denne inte lovordade sitt eget arbete.

Trots att jag innerst inne är optimist, menar jag att ett nytillskotts kapacitet och värde skall bedömas först efter en halv säsong, inte innan träningen börjat och inte ens efter några träningsmatcher. Så tråkig är jag. Eller kanske, sagt i lite övermod, erfaren.

                                                  
          ***
Kontinuitet är ingen egenskap som prioriteras i nutidens fotboll. Någon generalisering gör jag förstås. I min värld är dock kontinuitet det viktigaste för att bygga ett lag, en klubb, på en stabil, långvarig grund.

Var klubb väljer naturligtvis sin egen väg. BK Olympic har valt sin som samarbetsklubb med Malmö. Enligt en initierad källa i Lindängeklubben är man detta första år nöjd med utfallet. Sportchef Andreas Georgsson menar detsamma ur MFF:s synvinkel.

Som nykomling blev Olympic sexa i division 1, nivå 3. Naturligtvis bra. Men man var 23 poäng distanserat av ettan Gais och hade tio poäng upp till fyran. I truppen ingick åtta inlånade spelare från MFF:s akademi.

Av detta drar jag två slutsatser:

A)    Division 1 södra har en bra standard. (De lag som flyttas upp klarar sig bra i Superettan, Skövde, Utsikten, Värnamo, Landskrona de senaste säsongerna.)

B)    Steget från MFF:s omhuldade ungdomsakademi till en plats i en allsvensk trupp är betydligt större än gemene man inbillar sig.

En av de åtta i årets Olympictrupp kommer att fortsätta i den helgröna dressen, övriga sju återvänder till MFF-familjen. Till vilket öde? Kvar på någon position i MFF-hierarkin? Eller ut på marknaden med ett högre försäljningspris efter en säsongs spel i division 1?

Andreas Georgsson säger inget om vad som skall hända, konstaterar bara: Att det blev väldigt bra.

För vem och hur förstår jag inte och den journalist som refererade Georgssons uttalande ställde inte heller frågan

Inför 2023 fortsätter MFF/Olympic-samarbetet. Storklubben sänder fem nya spelare till division 1-kubben, som kommer att mönstra ett i stort nytt lag kommande spelår.

Dessa funderingar apropå kontinuitet.

VM-fotbollen är slut.

Det känns på något sätt skönt. Det blev bara för mycket.

Trots att jag i självbevarande syfte skippade det mesta av för-, paus- och eftersnack.

Och hur många matcher kommer man att bjudas på vid nästa VM-slutspel. 48 lag, hur många matcher blir inte det? Jag orkar inte räkna. Tur att slutspelet går i Amerika så att många matcher går på tider när en gammal farbror måste sova.

Men 48 lag är det inte att ta i? Cirka vart femte medlemsland i FIFA, det internationella förbundet, får vara med i slutspelet.

Och hur kommer den svenska säsongen se ut? Om nu Sverige blir ett av de 16 europeiska lag som får slutspelsstatus.

Qatar-VM visade med sina många överraskningar att bredden på toppen ökat. Det var en positiv del av detta VM.

Men 48? Nej!

***

Även om jag minimerade –eller i alla fall näst intill – mitt tv-tittande utanför själva matcherna, måste jag vädra några synpunkter på de olika kanalernas medarbetare. Främst på dem som är inhyrda som experter. Borde inte kravet vara att de kan prata så att gemene man kan hänga med? Många talar så snabbt och oartikulerat att det är hart när omöjligt att höra. I mitt resonemang inkludera jag också det senaste EM:et i damhandboll.

Det har varit många tillfällen då en gästexpert varit så ”kåt” – får man skriva så? -- på att höra sin egen röst att hen påbörjat en mening utan att veta hur den skall avslutats. Hen har helt enkelt inte vetat vilket budskap som ville förmedlas. Kan man bli tv-expert utan att gå den minsta kurs? Tydligen.

Expert, ja?

De båda sändande svenska kanalerna hade många per match. Någon på plats i Qatar och minst tre i hemmastudion. När Chris Härenstam var referent var han, ordbajsaren, förstås lika mycket expert. Och tvärtom, Markus Johannesson tar gärna både rollerna.

Och i studiorna sitter experttrion och hittar en– av hur många? – situation som man inbillar sig är den spelidé efter vilken laget spelar. Och jag som i min lilla lya inbillat mig att det är spelarna med sina speciella egenskaper som löser de situationer som uppkommer, olika för varje match.

Grundlinjerna finns förstås, skisserade av ledarstaben, men utfallet beror på spelarna, både i positiv och negativ mening.

Sen kan Daniel Nannskog rita hur många sträck han vill.

Men visst var det en spännande månad. Ett VM i fotboll är intressant utan Sverige.

Och Lasse Granqvist sitter orubbad på sin kommentatortron. Han vet vad tystnad och paus betyder.

***

Om cirka tre veckor är det dags för VM för herrar i handboll.

Håll ut!

I onsdagens blogg konstaterade jag att den skånska ungdomshandbollen har både bredd och topp.

Samma betyg kan sättas på ungdomsbasketen.

Iakttagelserna gjorda efter de två första stegen i de båda sporternas SM för ungdomar.

I basket är det bara 15- och 16-åringarna som hunnit fram till steg 3. 16 lag i de fyra klasserna är kvar. Skåne är överlägset klar tvåa med elva lag kvar från fem klubbar.

Avståndet upp till Stockholm är dock enormt. 64 lag är steg 3-klara, 32 av dem kommer från Stockholmsregionens 17 klubbar. Totalt har 36 föreningar lag kvar.

***

Tre klubbar har full representation, det vill säga har fyra lag kvar, inför fortsättningen, Alvik och Blackeberg från Stockholm och Malbas. Lommaklubben Lobas har tre, Eos från Lund två och Trelleborg och Helsingborg vardera ett.

I det starka handbollsfästet Göteborg är basketen trängd, två klubbar med fyra lag.

***

Den stora ungdomsdominansen till trots har Stockholm numera svårt att hävda sig på det svenska seniorelitplanet. Samma kan sägas om Skåne.

Alvik är det enda Stockholmslaget i damligan, Fryshuset är störtsist i herrligan. I serierna under högsta nivån kryllar det av Stockholmslag.

Eos damlag är Skånes enda representant på översta platån.

Varför är det så?

Speciellt på herrsidan krävs det (minst?) tre utländska spelare för att hävda sig. Denna ekonomiska belastning klarar inte Stockholmsklubbarna. Och inte heller de skånska.

Det är dessutom tufft att få speltid för svenska talanger i herrelitlagen. För många är det mer lockande att spela en nivå under mer regelbunden till på plan.

Det är högst personliga funderingar om seniorbasketens geografiska spridning i landet på herrsidan. Två av de tre största städerna (se dock Fryshusets insats!) har inget lag i högsta serien. ”Landsorten” är dominant.

***

I handboll är Göteborg och Skåne, och till viss del Stockholm, de ledande regionerna på ungdomssidan. Det syns även på seniorplanet. För båda könen.

Trots att flykten till den utländska proffsvärlden är så mycket större i handboll än i basket.

***

Till slut en iakttagelse:

Fritidsförvaltningen i Malmö presenterade för en tid sedan en statistik över kommunens största lagbollsporter aktivitetsmässigt. Efter den givna ettan fotboll kommer faktisk basket (i huvudsak Malbas). I min värld lite anmärkningsvärt.

Basketen och handbollen har klarat av delar av de två första stegen på vägen mot finalspelet i maj för sina ungdomslag.

Handbollsbredden i Skåne imponerar. Det har jag konstaterat tidigare. 22 klubbar ställde upp med lag i 16- och 18-årsklasserna, 19 har lag kvar när det är dags för steg 3 i början av 2023.

I F 18 och F 16 eliminerades endast ett Skånelag/klass, i P 18 två och i P 16 faktiskt sex. Anmärkningsvärt i P 16 är att båda lagen från H 43 Lund är borta, lägg därtill att det lag som inte klarade att avancera i F 16 var H 43:s lag 2. Lundaklubben har trots dessa missar en väldigt stark ungdomsavdelning.

I 16- och 18-årsgruperna har Skåneklubbar följande antal lag kvar i steg 3:

6 lag: Lugi och Ystads IF

4 lag: HK Malmö, OV Helsingborg, Lödde Vikings, Åhus

3 lag: H 43 Lund, IFK Kristianstad,

2 lag: Ankaret (Lomma), H 65 (Höör), Eslövs IK, Kristianstads HK, IFK Malmö, Kävlinge, Vinslöv

1 lag: Lundagård, Stavsten (Trelleborg), Tollarp, IK Sund (Helsingborg).

Att notera:

Ystads 1F har tre lag kvar i P 16, Lugi två i samma ålder.

HK Malmö har byggt en gedigen ungdomssektion för båda könen, lag i omgång 3 i de båda äldre grupperna. Det har nästan alltid, som nu, OV.

Att Lödde och Åhus tillhör samma kategori inger onekligen respekt.

IK Sund har fått snurr på sin ungdomsverksamhet och kan förhoppningsvis ge stimulerande lokal konkurrens till OV.

IFK Malmös båda lag spelar i F 16. Klubben har för övrigt anställt förre landslagsspelaren och i handbollskretsar välkände Mikael Ekdahl som sportkonsulent.

***

I 14-årsklasserna sker ingen utslagning. Efter varje steg indelas lagen in i nya grupper beroende på resultaten. Liksom i de äldre klasserna skall det resultera i ett finalspel för åtta lag.

IFK Ystad, historiskt sett en förening som fostrat väl så många landslagsspelare som Ystads IF, har på senare år haft en svacka i sin återväxt. I ett gruppspel för P 14 vann IFK derbyt mot Ystads IF. Det uppmärksammades av lokalpressen,

Ungdomsidrott och handboll har olika villkor i massmedia beroende på var man verkar.

***

Återkommer med några iakttagelser om basketens USM inom kort.

Mina vänner!

Nobel firas den 10 december.

Och det gör även jag. Kanske inte lika ståtligt men väl så värmande.

På det här enkla sättet tackar jag alla som hört av sig.

Samtidigt önskar jag alla trevliga helger och inte minst ett bra 2023.

Masse

Eller

Magnus

(Välj själv!)

Lägg ner VAR!

Jag har ända sedan videogranskningen av vissa situationer i en fotbollsmatch infördes varit motståndare. Väl medveten om att ingen bryr sig om min åsikt.

Men nu efter de senast händelserna i VM-fotbollen är jag än mer övertygad om att VAR, med nuvarande restriktioner, inte ger den rättvisa förespråkarna hävdar.

Ingen kan väl på allvar mena att en tånagel rätt eller fel i en offsidesituation millimetersynas medan en brutal kapning någon decimeter utanför straffområdet undgår granskning och bestraffning.

Som nu i mötet England—Frankrike, när Englands Harry Kane blev fälld utan domaråtgärd. VAR-rummet påkallade uppmärksamhet. Man kunde konstatera en klar ojusthet. Men domaren menade att händelsen skett precis utanför straffområdeslinjen och således inte kunde bestraffas i efterhand. England fick inte ens frispark i ett utsökt läge. Bollen sattes i spel i ett ofarligt område.

Det har funnits fler liknande händelser under VM. Det har dömts hörnor som inte varit hörnor. Och tvärtom.

Regler som är så selektiva skapar mer irritation än rättvisa. Och i sista hand är det  människor, antingen de sitter i VAR-studion eller är på plan,  med alla sina brister som har det slutliga avgörandet.

Lår domarteamet ute på plan få ta hela ansvaret. Som vi har det i Sverige.

Låt det förbli så!

***

Men när nu VAR på plats, varför granskades inte kalabaliken i samband med kvartsfinalen mellan Nederländerna och Argentina? Rätt bestraffningar i den matchen hade förmodligen  haft större inverkan på VM-turneringen än en ”tånageloffside”.

***

Lägg ner eller gör om!

Jag är rejält trött på VAR!

I den sydöstra foajén i Baltiska hallen i Malmö finns en tavla, egentligen tre, där Skånes alla guldmedaljörer i OS, VM och EM har förärats en platta med sitt namn, klubb och idrottsgren.

Det är Idrottsmuseets Vänner som tog initiativet till att på detta sätt hedra de stora stjärnorna inom den skånska idrotten.

Framgångarna har genom åren varit många och det tilldelade utrymmet räcker inte till. Efter nyår kommer tavlorna få en ny plats och då kommer tavlorna att kompletteras med alla vinnare för 2020, 2021 och 2022.

Det gäller att vara framsynt. De skånska idrottarna är framgångsrika på de internationella arenorna. I en mer växande idrottsfamilj blir idrotterna fler och fler. Det syns tydligt på mästarlistorna.

2022 var något av ett rekordår.

I VM tio guld av sju aktiva.

I EM nio guld, fördelade på 18 aktiva plus ett lag.

Världsmästare

Innebandy                        

Linus Malmström, FC Helsingborg

Linus Nordgren, FC Helsingborg

Kustrodd, dubbel

Dennis Gunnarsson, Höganäs RF

Ridsport banhoppning, lag                    

Peder Fredricson, Österlens RK                                    

Jens Fredricson, Flyinge RK

Skyttesport

Emil Martinsson, Osby JSK

Viltmål 10 m regelbundna lopp

Viltmål 10 m regelbundna lopp, lag

Viltmål 50 m blandat lopp

Viltmål 10 m blandat lopp, lag

Thaiboxning

Angela Mamic, Öresund Muay Thai, Malmö

Europamästare

Biljard, 3-vallars carambole, lag

Torbjörn Blomdahl, BK Borgen, Helsingborg                                     

Michael Nilsson, Staffanstorps BC

Bowling

Anna Andersson, Spader Dam, Helsingborg

Singel           

3-mannalag

Anna Andersson, Spader Dam, Helsingborg, Cajsa Wegner, BK 59, Hässleholm, Jenny Wegner, BK 59, Hässleholm

Brottning

Jonna Malmgren, Dalby BK

Gymnastik, trupp

Emma Apell, Madeleine Ingermansson, Titilyo Mossberg, GK Motus Salto, Malmö

Hilda Carlsson, Ida Ardemalm, GK Engelholmsgymnasterna                                              

Handboll

Isak Persson, Lugi

Ishockey

Rögle BK, Ängelholm

Kanot, maraton                

Johanna Johanson, Lödde KK

Simning

Louise Hansson, Helsingborgs S

100 meter fjäril

4x100 meter medley

Louise Hansson, Sofie Hansson, Hanna Rosvall, Helsingborgs S

Lite kuriosa

Jonas Persson blev 1990 världsmästare i handboll, i år blev sonen Isak Europamästare

Flesta far/son-meriterna har Lennart och Torbjörn Blomdahl som tillsammans har cirka 40 guld i EM och VM.

Emil Andersson/Martinsson är uppe i över 20 guld i EM- och VM-sammanhang.

(Jag har inte exakt tillgång till meriterna för denna trio 2020 och 2021 och att Idrottsboken inte utkommer längre. Finns kanske anledning att återkomma.

Geografiskt är årets mästarlista intressant.  Nordvästskåne dominerar.

Samtidigt speglar insatserna i EM och VM inte regionens hela idrottsstyrka.

(Denna artikel finns publicerad på Manssonsport.boggplatsen.se och på IMV:s hemsida).

.