Ju fler orter som har livaktiga föreningar desto bättre för svensk idrott.

Det gäller alla idrotter. Talangerna finns överallt. De är inte koncentrerade till de  större samhällena. I dessa är det nödvändigt med en lokal konkurrens.

Därför gladde det mitt idrottshjärta när i helgen 32 14-årspojklag i handboll blev åtta inför USM-finalerna i maj.

Hälften av de åtta var skånska. Tre av lagen kom från klubbar vi kanske lite vanvördig kallar småklubbar, Eslövs HF, IK Sund (Helsingborg) och Ankaret från Bjärred.  Den fjärde klubben var Ystads IF. Alla dessa vann sin grupp obesegrade. Det var tuffa kvalregler, endast ettan fick en finalbiljett.
Lödde Viklngs och Ljunghusen, två andra duktiga ungdomsföreningar, skötte sig alldeles utmärkt i detta Steg 4 utan att dock vara riktigt nära ett avancemang.

***

Lödde, en fantastisk klubb som fortsätter att skola blivande svenska elitspelare, kunde i gengäld glädja sig åt att deras damjuniorlag vann sina fyra matcher och är finalklart liksom Ystads IF.

HK Malmö, OV Helsingborg och Lugi var aldrig riktigt fortsatt spel i denna åldersgrupp.

***

Därmed är alla 48 finallag klara från 25 klubbar, varav tio skånska.

Skåne har 19 lag, Göteborg (inklusive Alingsås och Kungsbacka) 17, Storstockholm 9. Det innebär att Övriga Sverige endast har tre finallag, ett vardera från Skövdes två föreningar, IFK och HF, samt ett från Jönköpings Hallby.

Ungdomshandboll på en högre nationell nivå är koncentrerad till tre regioner och det är naturligtvis inte optimalt.

Sin fina klubbredd till trots, 22 föreningar hade lag från start i USM, finns det luckor även i Skånes ungdomsrekrytering.

***

Här är de skånska klubbarna och lagen som är med i slutspelt den 2—4 maj i Uppsala:

5 lag: Ystads IF (F 18, F 16, P 18, P 16, P 14)

3 lag; Lugi (F 14, P 18, P 16)

2 lag: IK Sund (F 14, P 14), Lödde (F 16, F 18), OV (F 16, P 18)

1 lag: H 43 Lund (F 14), HK Malmö (F 16), Eslövs IK (F 16), Eslövs HF (P 14), Ankaret (P 14)

Noterbart är att Kristianstadsregionen inte har ett enda slutspelslag.

***

Ystads IF är tveklöst säsongens förening i Skåne, serieseger och cupvinst för herrarna och redan klar semifinalplats i slutspelet är meriter som talar för sig själv. Lägg till en klart godkänd insats i Europacupen.

Damlagets degradering från Ligan är förstås ett minus.

Till dessa framgångar skall alltså adderas ungdomslagens hittills lyckade spel i USM.

Med sina fem slutspelslag har YIF tillsammans med IFK Tumba (vem hade koll på att den klubben var så stor och duktig?) näst flest lag med i slutspelet.

Sävehof har lag i alla sex grupperna.

Önnered och Kungsbackas Aranäs med sin farmarklubb Fjärås har fyra finallag vardera.

På sjätte plats kommer Lugi med tre finallag.

Så är det dags för allsvensk fotbollspremiär.

Okej, damernas började förra helgen, men – ursäkta – den fångar inne mitt intresse på långt när lika mycket som den riktiga Allsvenskan, den för herrar.

Såg förstås premiären Hacken—Malmö FF, 2—3.  Och tur var väl det så att man fick en någorlunda neutral bild av matchen. I MFF-mediavärlden härskade euforin.

***

Ett tips hör till traditionerna. Det brukar inte bli så lyckat. Men vad gör det? Jag har gjort bort mig tidigare. Och i än viktigare sammanhang.

Nutidens fotboll är svårare att tippa, övergångsfönstren mitt i säsongen åt båda hållen förändrar förutsättningarna radikalt. Några klubbar mer eller mindre tvingas för att överleva ekonomiskt sälja sina bästa. De mera bemedlade kan vänta tills vinteruppehållet. Och inte minst ersätta de brister (bland annat uppkomna genom skador) som uppdagats under våren. En sluttabell tenderat mer och mer likna rangordningen av kassabehållningen. Så ser det generellt sett ut i hela fotbollsvärlden och det tvingas man acceptera. Om än motvilligt.

***

2024 vann Malmö FF med elva poängs differens till tvåan Hammarby och trean AIK. Djurgården var 12 poäng efter MFF. Något lag måste ta steget från detta jämna ”andra” skikt.

Har något av konkurrenterna  visat antydningar till kvalitetshöjning?

Djurgårdens kvartsfinalplats i Conference League visar självfallet på en hög kapacitet.

Liksom Elfsborg med sina strålande insatser i Europa League.

Häckens kvalificering till finalen i Svenska cupen tyder på ett bättre lag 2025 än 2024.

Den här trion är mina främsta utmanare till Malmö FF det här året.

***

Hur har då MFF:s tävlingsmässiga mellansäsong sett ut?

Europaspelet var väl inget vidare. I gruppspelet i cupen var motståndet svagt och MFF vann under ordinarie tid på hemmaplan i slutspelet varken över Elfsborg eller IFK Göteborg. Det har inte direkt sprudlat kring Malmö FF sedan höstavslutningen.

***

Med dessa funderingar och tillbakablickar tippar jag den allsvenska toppstriden:

1)     Elfsborg, har en stabil, rutinerad stomme och av de tongivande spelarna riskerar man bara förlora talangen Besfort Zeneli.

2)     Malmö FF, har den dyraste och bredaste truppen, men ingalunda två lag i allsvensk toppklass (årligen upprepat skitsnack). Målvaktspositionen, åldersstrukturen och skadebenägenheten samt några attraktiva säljobjekt  på minussidan

3)     BK Häcken, hittar alltid lovande spelare som snabbt försvinner utomlands, mot bra betalning. Skulle bli förvånad om Häcken får behålla innerbacken Abdoulaye Faye och vänsteranfallaren Zeidande Inoussa året ut. Blir dessa kvar hela året blir cupspecialisten Häcken ett medaljlag.

4)     Djurgårdens IF, som om man lyckas övervinna derbykomplexet mot AIK och Hammarby, kommer att konkurrera om en högre placering. På de 40 senaste mötena mot AIK och Hammarby har man bara tagit 24 poäng av 120 möjlig

Utan motiveringar

5)     Hammarby

6)     AIK

7)     IFK Göteborg

8)     Mjällby

9)     Gais

10)                   Sirius

11)                   Brommapojkarna

12)                   IFK Norrköping

13)                   Öster

14)                   Halmstad

15)                   Degerfors

16)                   Värnamo

I den gånga helgen kvalificerade sig ytterligare tre Skånelag till USM-finalerna i handboll, Final 8.

Det var P 18 och F 14 som avgjorde sitt Steg 4.

’I pojkklassen blev 20 lag 8. OV Helsingborg imponerade, fyra raka vinster och övertygande 49 plusmål. HK Malmö kom trea i poolen, två avancerade, var aldrig nära, två klara nederlag mot OV och IFK Skövde.

Till finalrundan i Uppsala får OV sällskap av Ystads IF och Lugi, båda grupptvåor med snudd på förstaplatsen, Lugi föll med 23—22 mot Önnered i gruppfinalen. YIF i sin tur kryssade mot ettan Tumba men tappade även poäng i ett oavgjort möte mot trean IFK Kristianstad. Tumba vann över Kristianstad med 29—25.

Hörbyklubben Lågan kom femma.

***

I F 14 är steg 4 tufft. 1 åtta 5-lagstupper går endast ettan vidare.

Skåne fick tre obesegrade ettor, IK Sund (Helsingborg), H 43 Lund och Lugi, som visade sin fina bredd, då andralaget kom tvåa efter en knapp förlust mot Önnered.

Lödde blev också tvåa men var långt från att rubba Täby.

IFK Malmös lag kom femma.

***

IK Sund har säsong efter säsong flyttat fram sina ungdomspositioner och ha ett finallag i USM är ytterligare ett bevis på framsteg. OV har över år haft en stabil ungdomssektion. Handbollen är stark i Helsingborg.

***

H 43 Lund är vant vid stora framgångar i dessa sammanhang. De har blivit färre på senare tid. Några år efter konkursen 2014 tillhörde H 43 de största och främsta klubbarna i USM-tävlingarna men sedan seniorlagen tvingades starta om på nivå 6 har rekryteringen blivit svårare. Samtidigt har de flesta av de bästa redan i unga år sökt sig uppåt. Det är bara att se hur många H 43-fostrade spelare som finns i landets högsta serier. Och även utomlands.

När nu damlaget tagit steget upp till division 1 (nivå 3) och herrlaget genom kval kan nå Allsvenskan (nivå 2) är det också betydelsefullt att ungdomslagen hänger med.  Att F 14-laget spelar i Final 8 ger, liksom seniorlagens lyckade säsonger, en extra injektion till en förening som på tio år närmat sig den plattform min generation förknippar med H 43 Lund.

Jag var på föredrag i måndags i Lund, på Idrottsgillet.

Då och då åker jag dit och lyssnare på intressanta möten, liksom jag gör till Helsingborg och deras fantastiska idrottsmuseum i Idrottens hus och till Baltiska hallen i Malmö, där IMV, det är Idrottsmuseets Vänner, har sina träffar.

Det är berikande timmar tillsammans med likasinnade och nästan alltid med idrottsprofiler som har något intressant att berätta.

En gemensam nämnare är att på alla tre ställen är det väl förberedda personer som håller i intervjumikrofonen, Lasse Holmström (Lund), Christer Fermvik (Helsingborg) och Bosse Hultén (Malmö).

***

Gäst i måndags går var Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje. Han berättade om papperstidningens framtid. Det är väl bara att konstatera att det blir en personlig strid: Vem överlever längst, jag eller SDS-print? Kanjes profetior ligger i det tidsspannet. Mitt mål är 95, tangerat släktrekord.

Slut på de morbida tankar jag absolut inte har.

***

Vi var över 60 lunchätande besökare, vi tillhörde den minoritet som får en papperstidning levererad strax efter midnatt. Det finns numera cirka 33 000 tryckta SDS-exemplar en vardag. De digitala prenumeranterna är klart större (har glömt den exakta siffran).

Även om det mesta var välbekant, var information intressant och välformulerad.

***

Vi var i en handbollstad med välbekanta ansikten från H 43 och Lugi med inslag från några intresserade för HK Malmö. Frågan om handbollens lite undanskymda utrymmen i tidningen ventilerades naturligtvis.

Jonas Kanjes svar var rakt och ärligt: Handbollen ger väldigt få klickar på de artiklar som finns på nätet.

Vi 33 000 som läser om handboll i papperstidningen räknas alltså inte. Vi syns inte. Man kan inte heller klicka på något som inte finns. Fler initierade handbollsartiklar hade – det är jag övertygad om – givit klick/läsare.

En större fråga är om verkligen antalet läsare, oavsett ämne, skall avgöra vad som publiceras. Skall en tidning inte berätta om vad som sker i världen och i dess huvudsakliga spridningsområde? Och för att återgå till idrottens stora värld: Idrotten i Malmö och Lund med omnejd är både mångfacetterad och framgångsrik. Denna mångfald tycker jag måste få sin plats.

***

Sydsvenskans sport är definitivt inte konsekvent i sin politik att klickar skall ge fler artiklar. Jonas Kanje avslöjade nämligen att antalet läsare om damfotboll är få. Han motiverade de många och långa artiklarna om FC Rosengård och Malmö FF med att de båda lagen är framgångsrika. Men samma måttstock har redaktionen inte på säsongens HK Malmö. Som dessutom har något som vanligtvis attraherar journalister, det överraskande.

Antalet åskådare visar naturligtvis också på det allmänna intresset. Sin rekordsäsong 2024 till trots var FC Rosengårds publiksnitt 863 enligt förbundets hemsida. HK Malmö hade i säsongens grundserie 975 i snitt. I och för sig inte imponerande men i alla fall 100 mer/match. Sen är det i ärlighetens namn svårt att korrekt bedöma ett redovisat publiksnitt. Fribiljetter och sponsrade matcher inverkar förstås.

Dampremiären Rosengård—Piteå lockade bara 511 personer trots många och långa texter, till och med i krönikeform.

Måndagens kvartsfinal mellan HK Malmö och OV Helsingborg besöktes av 1 413 personer. Utan en enda textrad.

Jag förstår att Jonas Kanje offentlig vill försvara sin redaktion. Men antalet artiklar i papper och på nätet präglar mer de enskilda medarbetarnas, och sportchefens, idrottsintressen än normalläsarnas.

Konstgräs är förutsättningen för att vi kan bedriva tävlingsmässig elitfotboll i Sverige från februari fram till månadsskiftet november/december.

Det har naturligtvis de styrande i svensk fotboll insett och godkänt natur- , hybrid- och konstgräs som underlag. Men detta vill MFF-krönikören i Sydsvenskan Fredrik Lindstrand ändra på.

I en krönika inför morgondagens arenalottning inför cupfinalen i maj mellan Malmö FF och BK Häcken skriver han:
Det borde stå understruket och i fetstil i förbundets stadgar.

En cupfinal ska inte spelas på en balkongmatta.

Men det är aldrig fel att tänka klart, ett varv till.

Det är faktiskt inte så att MFF prenumererar på en finalplats.  Hemska tanke, det kan ju faktiskt bli så att två lag med hemmakonstgräs avancerar till final. Skall den då gå på neutral plats?  Lindstrand tycks mena det.

Det nya spelsystemet för cupen infördes 2013. Då och året efter var Råsunda finalarena. Förhoppningen var att den svenska fotbollsallmänheten skulle sluta upp till finalen med storpublik, som i England och, ja, till och med i Norge. 2013 och några år dessförinnan hade man haft tur. Det fanns ofta ett Stockholmslag i slutmötet vilket garanterade hyggliga publiksiffror. 2013 såg 21 819 personer IFK Göteborg vinna efter straffar över Djurgården.

Året efter segrade Elfsborg över Helsingborgs IF och den finalen lockade endast 3 423 åskådare. De beslutande insåg då att Svenska cupens final inte var tillräckligt attraktiv för att få de stora massorna till en neutral plan. Man bestämde då att ett av lagen genom lottning skulle få hemmaplansfördel. Fem finaler har avgjorts på konstgräs, tre på Tele 2, en på Bravida (Häcken) och en i Östersund.

Jag har svårt att förstå att Häcken och Djurgården, de jämte Malmö FF mesta finallagen under den senaste perioden, skall fråntas möjligheten till finalspel på sin ”egen" arena. Delar av kvalificeringen har ju faktiskt skett på konstgräs.

Fredrik Lindstrands förslag är sällsynt illa genomtänkt.

***

Inte ens sydliga Malmö kan erbjuda en naturgräsplan under cupspelperioden till sina lag. FC Rosengård är under hela spelåret hänvisat till Malmö ips konstgräs. En observation: Alla fyra semifinallagen i damcupen spelar på konstgräs, Häcken, Hammarby, IFK Norrköping och Rosengård.

En damcupfinal är, om någon, publikmässigt beroende av ett hemmalag. Tillresande supporters är få.

För Fredrik Lindstrand menar givetvis att det skall vara gemensamma bestämmelser för damer och herrar.

Något annat vore förstås otänkbart på Sydsvenskans av genusperspektiv influerade sportredaktion.

Hur skall man nu summera säsongens Handbollsliga för herrar?

Tidernas mest överraskande? Ja, jag vågar ta bort frågetecknet. Jag lutar mig tillbaka på alla experters förhandstips. Inklusive mitt eget. Det innehöll inte många rätt, endast två, Hammarby som sjua och Skånela som sist på 14:e plats.

Men de flesta var käpp rätt åt skogen. Jag kan väl trösta mig med att jag hade HK Malmö som sista slutspelslag, som åtta. Men det var ju inte heller precis bra eftersom HK kom trea.

Malmölaget har allmänt utsetts till Årets överraskning. Finns väl ingen anledning att ifrågasätta denna inofficiella utnämning. Men konkurrensen är hård. Med utgång från mina septemberprofetior är Karlskrona (tippad tolva, blev fyra) och OV Helsingborg (tia—sexa) i samma överraskningshärad, på den positiva sidan. Även Hallbys (13:e—åtta) insats finns på den klara plussidan.

Som en naturlig följd av de här lagens insatser, finns misslyckade säsonger. Främst på denna negativa lista placerar jag Önnered, förvisso som nu ett ständigt kvallag. Det är alltid något som verkar gå snett för Göteborgsklubben. Spelarmaterialet är de facto mycket bra.

Skövde och Alingsås är också två missräkningar. Deras säsonger är slut. I sina bästa stunder har de varit riktigt bra, i andra mindre bra. Man kan ju fundera i termer som om två lag med så hög inneboende kapacitet bara blir nia och tia, så håller Handbollsligan hög klass.

Jag är inte rätt man att avgöra om det är så. Men de spelare som får mer lukrativa jobb i de utländska är generellt sett bättre än de importer som kommer hit. Visst unga spelare har slagit igenom. De svenska ungdomslandslagen är oftast framgångsrika. Summan av dessa mina funderingar ger mig inget svar på frågan: Bättre eller sämre än tidigare?

Och det är i och för sig oväsentligt. Det har varit en spännande serie att följa.

Det blir än mer intressant när kvartsfinalspelet dra i gång på måndag.

Ystad (mot Hallby) och Sävehof (Karlskrona) tippar jag (vad det nu kan vara värt med tanke på höstens tipsutfall) som klara semifinalsaspiranter. Ovisst blir det i Skånederbyna HK Malmö—OV och Kristianstad går trots bra formkurva inte säkert mot ett oberäkneligt Hammarby.

Ett inte speciellt vågat finaltips är Ystads IF—IFK Kristianstad inför fullsatta arenor. Logiskt, ettan mot tvåan och de bästa trupperna, nu skadefria. Sävehof (vad hände där?) missade sin finalmöjlighet, eftersom Partillelaget lär få YIF i semi.)

Men först ett högintressant möte i Baltiskan på måndag, HK Malmö—OV.

Inför 2 000 personer? rots den olycksaliga kollisionen mellan Redhawks och Brynäs i hockey.

Mitt val är enkelt.

I måndags handboll, i går friidrott, i dag basket.

Om ungdomsidrott på riks- och regionnivå.

Basketen har ett liknande J- och USM-upplägg som handbollen, gruppspel, där de bästa lagen avancerar, inga lag i omgång 1 åker ut, de får en ny chans. För att undvika de tråkiga, icke utvecklande, utklassningsmöten, seedar basketen i de inledande omgångarna de främsta lagen, som möttes i grupper där inget lag blir utslaget. Det ger dubbel effekt, inga (eller få) förnedrande siffror och fler jämna matcher för de seedade

Jag tycker faktiskt att handbollen hade tjänat på ett liknande system.

***

I basket får fyra lag finalspela, i handboll åtta.

Basketen har kommit olika långt. Det går förstås att konstatera att Malbas lär göra en rekordsäsong.

Klubbens båda 15-årslag är finalklara.

F 17 och F 19 är bland de åtta främsta, liksom P 17 och U 21, herrar.

Att ha sex lag bland Sveriges åtta främsta är ett bevis på den bredd och topp som finns i den 50-årsjubilerande Malmöföreningen,

Ett inte speciellt vågat tips är att Malbas kan få ytterligare två, tre lag till finalspelet, som liksom handbollens avgörs i Uppsala.
Jag återkommer med ett slutfacit för Malbas och övriga Skåneklubbar.

***

Det är mycket som passerar under den lokala idottsradarn i dessa karga tidningstider. Ungdomsidrotten har jag förståelse för – men saknar givetvis artiklar om den.

Men skillnaden i bevakningen av senioridrott på svensk toppnivå har jag svårt att förstå.

Behandlingen av HK Malmös toppsäsong i Sydsvenskan är i min värld inte försvarsvarsbar.

I måndags följde SDS de två cupmatcherna för damer, FC Rosengård—Växjö 2—1, och Linköping—Malmö FF 1—0, de bevakades av tidningens mest profilerade sportkrönikör. Dessutom hade man på nätet direktrapportering om varje mer eller mindre intressant situation. Jag lär aldrig förstå det journalistiska värdet av dessa rapporteringar.

Klick, klick!

Dessa båda matcher hade – TILLSAMMANS – under 500 åskådare. Så få lockade mötena som Sydsvenskan la så mycket resurser på.

När HK Malmö i sin sista grundseriehemmamatch utmanövrerade svenska mästarna Sävehof inför 1 444 personer renderade detta 15 osignerade rader.

Proportioner?

***

Åter till Malbas!

Det går utmärk även för seniorlagen, båda på nivå 2.

Damlagaget har förlorat en enda match, borta mot Brahe. De möts i avslutningen i Heleneholmshallen den 13 april. Vinner Malbas med fem poäng blir man seriesegrare och en stark aspirant till en plats Ligan.

Herrlaget är fyra i Superettan, har efter årsskiftet vunnit åtta av nio matcher. Förlusten kom borta efter förlängning mot tvåan Wetterbygden, som laget senare fick revansch på.

Herrlaget ä ungt och de allra flesta kommer från Malbas ungdomsavdelning.

Både dam- och herrlag tillhör de 15 främsta i landet. Men deras prestationer uppmärksammas bara genom resultat och tabeller. Nästan aldrig genom någon text.

Det är mycket bra idrott i den här stan som inte redovisas.  Basketen är absolut inte den enda förfördelade.

***

För säkerhets skull vill jag påpeka att jag av familjära skäl följt Malas sedan mitten av 1980-talet och är medlem.

I helgen avgjordes Götalandsmästerskapen i friidrott.

Det är 13-14-åringarnas stora mästerskap. Först som 15-åringar får friidrottarna tävla om SM-placeringar. Det tycker jag är bra. Det finns ingen anledning att sätta SM-stämpel på tävlingar för barn i de yngre tonåren.

Samtidigt som GM är ett individuellt mästerskap är det en breddtävling mellan Götalands fyra friidrottsdistrikt Skåne, Göteborg, Östsvenska och Västsvenska. Ordningen blev som ovan. Skåne fick efter många år revansch på Göteborg, 2 997 poäng mot 2 941. Det satt med andra ord hårt åt. De 20 främsta belönas med poäng, 24 till ettan, 5 till plats nummer 20.

I min bok ett tilltalande poängsystem för tävlingar för denna åldersgrupp. Så många som möjligt skall känna att de kan bidra.

***

Förutom nu lagsegern finns det mycket skånskt att glädjas åt. 20 klubbar hade deltagare, en bra siffra ur skånskt friidrottsperspektiv.

Flest aktiva hade IK Finish 24, följt av Malmö AI 23, 3) IFK Helsingborg 17, 4) IFK Lund 14, 5) Heleneholms IF 11 och 6) Bara FIK 9.

Glädjande här är att ganska nybildade Bara har fått bra snurr på sin verksamhet och att IFK Helsingborg verkar på gång efter några svåra år.

***

Givetvis kan och skall man inte dra några definitiva slutsatser om utvecklingen på de aktiva. Men det är viktig att talangerna finns inom friidrotten redan i denna ålder. Det är numera sällan att mellan- eller äldre tonåringar söker sig till friidrotten. Samma fenomen finns – tyvärr vill jag säga – inom de flesta sporter.

Den skånska medaljligan är likväl intressant. Tio föreningar tog medalj. Baras två och Simrishamns en tror jag gav en extra injektion. Det är två ovana medaljklubbar.

Efter poängberäkningen 3—2—1 så blev medaljligan så här:

1)     19 poäng IK Finish (5—1—2)

2)     15 poäng IFK Helsingborg (3—2—2)

3)     9 poäng Eslövs AI (2—1—1)      

4)     8 poäng Heleneholms IF (1—2—1) och MAI 2—0—2)

Sen kom 6 poäng Hässleholms AIS (0—2—0)

3 poäng Klippan I(1—0—0) och KFUM Kristianstad I(1—0—0)

2        poäng Bara (0—0—2)

1 poäng IS Göta (0—0—1) och Simrishamns AIF (0—0—1)

Flest deltagare och flest poäng hade alltså IK Finish, en av svensk friidrotts främsta fostrare av blivande elitaktiva seniorer. Beundransvärt!

IFK Helsingborgs medaljskörd är positiv. Svensk friidrott behöver ett välmående IFK, nästan alltid en toppklubb i Sverige.

KFUM Kristianstads namn syns också alltmer i mästerskapssammanhang för ungdomar. Bra! KFUM var åren kring 1970-talet en av landets främsta klubbar, både på senior- och på ungdomssidan.

Så har jag en personlig önskan. Min klubb Heleneholms IF—jag är hedersmedlem – har på sistone presterat hyggligt på GM. Hoppas klubben kan behålla och utveckla de talanger man har. Heleneholm måste synas även i olika SM.

Och i en så stor stad som Malmö behövs lokal, stimulerande konkurrens.