I går såg jag på tv AIK mot Malmö FF på en plan som var under all kritik.

En stund senare sände Sportnytt från Halmstad ett inslag om de krav – man betonade krav –  som Svenska Fotbollbollförbundet och SEF i framtiden kommer att ställa på klubbar och kommuner för att arenorna skall bli godkända för spel i de tre elitserierna. Listan lär innehålla ett 50-tal krav/måsten. Det nämndes att det skall finnas ett visst antal damtoaletter och att alla aktuella idrottsplatser skall ha godkänt elljus för internationella matcher.

Men tydligen inget om det allra viktigaste, planens beskaffenhet. Jag tror säkert att Friends arena, där fotbollförbundet är delägare, klarar alla 50 paragraferna. Men att fixa ett acceptabelt underlag det har man gått bet på.

Det är kanske inte så viktigt?

Jag blev illa berörd, när Lars-Christer Olsson, SEF-ordföranden, på frågan om var Halmstads BK skall spela sina hemmamatcher arrogant svarade:

– De får väl se sig om antingen norr- eller söderöver.

Är han verkligen så naiv att han tror att Göteborg eller Helsingborg regelbundet upplåter sina planer till HBK?

Om nu Halmstad kommun i nuläget inte anser sig ha råd att satsa 150 miljoner på en upprustning av Örjans vall – en ny arena lär kosta betydligt mer – skulle detta betyda att HBK degraderas till division 1.

Det finns fler klubbar i farozonen. Jag har svårt att tänka mig att det finns 32 herrlag i Sverige som har kvalitet att spela elitfotboll och som samtidigt kan tillhandahålla godkända arenor.

Nej, tänk om, hitta kompromisslösningar, som gynnar svensk fotboll! Svensk fotboll blir inte bättre av att tvångsnedflytta några lag på grund av orimliga arenakrav.

***

Om jag inte missminner mig var Lars-Christer Olsson, tidigare generalsekreterare och vd i Uefa, konsult, när MFF byggde upp den nya organisationen  kring Swedbank stadion och involverad i den omorganisation, som skulle modernisera MFF.

Kostymerna blev för stora och påverkar ännu i dag ekonomin i föreningen.

Idéer från Uefa, de stora fotbollsnationerna och de europeiska storklubbarna är i alla delar inte överförbara på de svenska förhållandena.

***

Matchen AIK—MFF (0—1) då?

Återigen kretsade kommentarerna kring en felaktig offsideavblåsning. Jag blir så trött på dessa streck och frusna bilder, där man i lugn och ro kan analysera situationen. Det var ett svårbedömt fall med liten marginal och med minst tre spelare inblandade.

C Mores Jonas Dahlquist, som vanligtvis gör ett bra jobb som innerplansspeaker, ältade gång på gång den felaktiga avblåsningen och det underkända målet.

Han nämnde inte med ett ord att orsaken till att AIK till slut förlorade alla poängen var ett minst sagt svagt ingripande av målvakten Ivan Turina.

Att släppa en retur rakt in i banan är i min värld ett större misstag än en miss av en assisterande domare i knivig situation.

Hasse Backe, tv-sändningens klippa, påpekade förstås det taffliga agerandet.

Det mesta tyder på att HK Malmö kvalar sig kvar i handbollens Elitserie. Det tackar vi handbollsintresserade i Malmö för.

Men hur ser framtiden ut? Vad jag vet försvinner fem spelare, ryktet säger ytterligare två, tre.

Då återstår inte mycket. Några juniorer har nu på sistone gjort några inhopp. Det är givetvis omöjligt att efter de korta stunder de varit inne på plan ha någon uppfattning om deras kapacitet för att kontinuerligt spela på elitnivå.

Stian Tönnesen, en duktig speldirigent, är klar för spel i HK. Men han är trots allt 39 år.

Tränarnamnet Magnus Andersson lockar förmodligen några spelare.

Det kan naturligtvis bli ett hyggligt lag även nästa säsong, men troligtvis långt från den vision som blivit klubbens slogan.

En krönikör – det har ju blivit många sådana nu i den förändrade tidningsvärlden – föreslog nyligen att HK borde börja om från grunden. Det vore ju att se de här elitserieåren med de erfarenheter de gett som bortkastade. Nej, se till att behålla statusens som ett elitlag!

Men se till att bygga en rejäl grund.

HK Malmö, bildat så sent som 2007, har sitt ursprung i en massa Team hit och dit och IFK Malmö, Elit, vars plats HK tog i Elitserien.

En av anledningarna till att IFK blev HK var att några stora sponsorer inte ville förknippas med IFK.

Efter skilsmässan har IFK lyckats med något, där HK helt gått bet. IFK har i dagsläget tio pojklag, HK ett juniorlag, som till och med tvingats lämna wo i en seriematch på grund av brist på spelare, och ett lag i de yngre årgångarna.

IFK-lagen har förvisso inga högre placeringar i sina serier. Men det är i gult ungdomarna finns. Där finns i alla fall något att bygga på.

Prata er samman, hjälps åt! Lägg några av de HK-resurser – ekonomiska och personella – som finns för att ge IFK:s ungdomsavdelning kraft att utvecklas!

Malmö HK har inte tid att vänta. Det tar minst tio år att från en ungdomsgrund bygga en fungerande, stabil elitverksamhet. IFK har kommit en bit på vägen, låt vara inte elitmässigt men man har skaffat en plattform. Den borde HK ta hjälp av.

Även om några personer inte vill förknippas med IFK Malmö.

Elithandbollen i Malmö har aldrig varit stabil. Är det inte heller i dag. Men den kan bli.

Lägg bort prestigen och samarbeta för en framtida elitklubb med en lokal förankring!

Det finns idrottsklubbar man har större sympati för än andra. Jag har en viss känsla för föreningar som på sin nivå ger ungdomar från de egna leden, eller närområdet, chansen att utvecklas.

Helgen har ur denna synvinkel hittills visat att det i alla fall går att hävda sig bra.

I fredags såg jag det ständigt åderlåtna Brommapojkarna med ett ungt lag med merparten av spelarna fostrade i den egna ungdomssektionen vinna över IFK Norrköping i fotbollens Allsvenska. BP behövs i den svenska elitfotbollen inte minst för sin förmåga att skapa blivande landslagsspelare.

Klubbens medverkan i högsta serien ses inte alltid med blida ögon av massmedia och motståndare. Inramningen på Grimsta en kall fredagskväll inför glest besökta läktare är inte den mest inspirerande omgivningen.  

Det är lite tragiskt att så få åskådare söker sig till PB:s hemmamatcher. Med tanke på alla spelare som under åren spelat för klubben tycker man att fler borde känna samhörighet med BP, inte minst föräldrar som fått sina barn omhändertagna och utbildade i fotboll.

Likadant var det i Västra Frölunda på 1980- och 1990-talen, då en stor klubb med många duktiga lag, som under tio säsonger i Allsvenskan ständigt låg långt nere i publikligan.

Tacksamhet är inte ett honnörsord i svensk idrott.

Såg för övrigt i Svensk Elitfotbolls Guide att sex allsvenska klubbar, förutom BP, i sina trupper har spelare med BP som moderförening.

Ett betyg så gott som något åt en bra ungdomsverksamhet.

***

I lördags såg jag stora, välskötta Kvarnby i division 2 utklassa omskrivna (uppskrivna?) Prespa Birlik. Kvarnby är något av Malmös PB, till viss del en plantskola till klubbar på en högre nivå. Till  den här säsongen har Malmöklubben mist två av sina bästa spelare till division 1. Och ersatt dem med spelare ur de egna leden. Med gott resultat i premiären, 4—0 mot Prespa Birlik är imponerande.

Kvarnby har svårt att locka publik från stadsdelen – precis som BP. Av de 292 som löst entré var minst 200 anhängare till gästerna. Var de 20 snyltåskådarna, som såg hela matchen utanför stängslet, har sitt fotbollshjärta har jag ingen aning om. Men tydligen inte hos Kvarnby IK. Då hade man stöttat genom att betala inträdesavgiften, 60 kronor, och få tillgång till ett rikt sortiment av förplägnad.

Lördagseftermiddagar i fotbollens småklubbsvärld är annars högtidsstunder.

***

Malmö SRC blev tvåa i herrarnas Elitserie i squash. Det är i sig inget anmärkningsvärt. Unikt lär det dock vara att av de sju spelare man använt under de 14 matcherna har fem blivit svenska U 19-mästare för MSRC, Sebastian Viktor, Joakim Larsson, Alex Christenson, Björn Angtoft och Pontus Rengbo. Och de har letts av en tidigare U 19-mästare, Pieter Sjösten.

Detta apropå det där med att ge de egna talangerna chansen att utvecklas.

Hästsport, det vill säga trav och galopp, tillhör inte mina intressen, läser sällan eller aldrig referat och tips.

Att det skall finnas plats för hästsport i tidningarna är en självklarhet. Men i vilken utsträckning? Utrymmet på sportsidorna blir mindre och mindre, mycket trängs bort. Det saknas allt oftare resultat från evenemang som tidigare ”alltid” varit med.

Men på något sätt verkar hästsporten leva i en frizon. Här redovisas resultat och utdelning från banor som man knappt hört talas om. Och tippas görs det hejvilt från banor runt om i landet.

Är mina morgontidningars läsare mer intresserade av trav och galopp än av idrott? Är det så är det bara att acceptera den snedfördelning som ofta finns. Men har man undersökt vad genomsnittsläsaren tycker? Är det ok att stryka intressanta resultat och tabeller för att få plats för resultatet från ett evakueringslopp på Åby?

Svaret är: Tydligen!

Ibland hänvisar tidningarna till nätet för sin resultatredovisning. Denna möjlighet finns väl även när det gäller hästsport!

Jag är i alla fall irriterad över en försämrad resultatservice.

***

I dagens Sport i tv i Malmös två morgontidningar fanns det 18 redovisade direktsändningar av över 100. Repriser går före aktuella evenemang.

Detta på tal om utnyttjande av utrymme.

Det här blir en blandad kompott av tankar och iakttagelser.

MMA.

Jag hade aldrig sett en match i MMA (Mixed martial arts), inte ens i tv. Pr-trummorna hade dock väckt mitt intresse inför galan i Globen. Jag var också lockad av att få se Ilir Latifi, en sympatisk, ambitiös kille, som jag lärde känna, när jag tidigare skrev om brottning. Jag orkade inte vänta tills dess det var dags för hans framträdande.

Detta var inte idrott.

Jag menar generellt att alla idrotter som fått ett godkännande av Riksidrottsförbundet har sitt berättigande. Men MMA …

Det är ju slagsmål av primitiv art. Jag medger att jag inte har någon kunskap om reglerna men att med lätt behandskade händer slå en liggande motståndare i ansiktet är i min värld inte förenligt med  statsunderstödd idrott. Andra våldsamheter att förtiga.

Och inte blev det bättre av ett exalterad kommentator, Pablo Roberto, glorifierade raglande, nerblodade atleter för sitt mod och fighterhjärta. I idrott hade förståndiga funktionärer snabbt tagit den misshandlade från banan.

I en värld där gatuvåld är ett problem, tycker jag inte att man skall tillåta MMA, våld, dolt bakom beteckningen idrott.

Och inte blev jag på bättre humör när jag i söndagens tidningar fick se förloraren Ilirs sargade, av blod rödfärgade, ansikte.

ISHOCKEY.

Jag har en ambivalent inställning till ishockey.

I slutspelstider har jag sett några matcher. Det är en fascinerande sport med sin fart, snabba spelvändningar, skickliga skridskoåkare, spektakulära målvaktsräddningar (plötsligt sitter pucken i plockhandsken utan att mina ögon hunnit med), den intensiva kampen för att behålla/få ut pucken i/ur zonen, de justa, tuffa tacklingarna vid sargerna osv …

Men …

Dessa löjliga ”små” slagsmål efter avblåsningar utan att det renderar något straff.

Det kan man kanske stå ut med, men det jag aldrig kan acceptera är ryggtacklingar mot sargen eller alla klubbor i rygg och ansikte som i bästa fall ger två minuters utvisning, när ett matchstraff vore det enda rätta.

Det går fort i hockey. Domarna har en svår uppgift. Men de är ju ända fyra. De måste bli tuffare, ge fler matchstraff.

Disciplinnämndens många långa avstängningar i efterhand och ofta med vidhängande dryga böter visar att domarna ofta varit för snälla/fega. Döm nu efter regelboken! Fast det nu är SM-final. Jag har aldrig förstått att det skall bli annorlunda tolkningar i ett slutspel. Gör någon?

Men visst, jag kommer – förhoppningsvis med glädje – att se några SM-finaler. Och hålla på det lag som inte hemfaller åt brutalt spel.

FRIIDROTT.

I helgen avgjordes de skånska mästerskapen i terränglöpning i Helsingborg. Hade arrangörsklubben IS Göta inte anmält i stort allt vad man hade av löpare hade det i senior- och ungdomsklasserna inte blivit några tävlingar.  Förvisso lite hårdraget men mycket nära sanningen. Men så få var deltagarna.

Är det någon som vet vad skånsk friidrott vill?

Att klubbar och förbund inte drar åt samma håll, det är klart.

Man kan inte få allt!

Turerna kring MFF och spel på konstgräs har under våren tagit en underlig vändning. Från att med nästan avsky ha menat att allt spel på detta underlag borde vara förbjudet har man nu vänt. Spelare, ledare, supporters och till och med journalister har ändrat ståndpunkt.

För de flesta har det varit en självklarhet att en konstgräsplan är ett bättre underlag än en tidig vårmatta – eller sen  höstdito. Nu har även MFF-familjen  (där jag räknar in några hovpoeter) upptäckt det. Kryssen mot Öster i cupen och mot Halmstad i den allsvenska premiären skyllde man på de undermåliga planförhållandena. Efter den klara vinsten (bra andrahalvlek) mot Åtvidaberg menade de kunniga att nu äntligen kunde MFF spela ut och visa vilket bra lag man är. När underlaget är bra. Som nu på Kopparvallens konstgräs.

Så är det kanske.

Glöm nu inte detta, när det eventuellt blir en förlust mot en konstgräslag senare under säsongen! Jag  vill inte höra att nederlaget berodde på underlaget. Eller att motståndarna har en favör av att spela alla sina hemmamatcher på konstgräs.

Sen var det förstås lite pinsamt att höra målvakten Johan Dahlin skylla sitt misslyckande vid baklängesmålet på konstgräset. Men det hade förmodligen blivit samma bortförklaring om man spelat på ett ojämnt gräs: Det var en tuva.

Man kan inte få allt!

Sen begriper jag inte påståendena att MFF är det lag i Allsvenskan som lider mest av en inte helt perfekt underlag. Det är att överskatta MFF:s passningsspel och  underskatta många av konkurrenternas.

Det är ett bevis på en vanlig överdriven hemmablindhet.

”Skåne är ett handbollsfäste och Malmö är den största staden med gott om spelare”.

Är det något Malmö inte har gott om, så är det handbollsspelare. Det är en bristvara.

Därför blir man inte lite förundrad, när en artikel i programbladet i samband med landskampen Sverige—Polen (en strålande propaganda inför en stor och entusiastisk publik i Malmö arena) om handbollen i Malmö inleds med den citerade meningen.

Jag tycker att en skribent i ett officiellt program skall vara bättre påläst.

Fakta är att det i Malmö på herrsidan finns ett elitlag (HK Malmö) och på nivå 5 och neråt ytterligare fyra lag, fördelade på  tre klubbar. Antalet damlag är tre.

På juniorsidan har HK ett herrlag.

Antalet ungdomslag i åldersspannet 1996—2002 är 28, 18 flicklag och 10 pojklag. Lite elakt och lite överdrivet; storstaden Malmö med över 300 000 innevånare har lika många handbollslag som ett halvt H 43 eller halvt Lugi.

Ungdomslagens fördelning enligt deltagande i det skånska seriesystemet: IFK Malmö 14, (9 pojk- och 5 flicklag), Dalhem 10 (endast flickor). IFK Klagshamn 3 flicklag och HK Malmö ett pojklag.

Det är en tunn grund att bygga en stabil elithandboll på.

***

I samma artikel framför Ulf Mohlin Fagerström, HK Malmös evenemangsansvarige, åsikten att Malmö behöver en arena för cirka 2 500 åskådare. Det är ingen ny önskan. På 1990-talet fanns planer på att bygga en hall i denna storlek på Malmö idrottsplats, där man nu byggt ett bilparkeringsdäck.

Jag tror det är en orealistisk önskan att inom rimlig tid få en mellanarena i stan. Nyuppfräschade Baltiska hallen måste naturligtvis utnyttjas i så stort utsträckning som möjligt för idrottsevenemang. Det går inte att begära att man skall komma in vid enstaka tillfällen och vid några andra exklusiva tillfällen dra i väg till Malmö arena.

Nej, ändra Vision 2013 med några år och lägg till att publikmålet skall bli en fullsatt Baltiska och med sin förnäma akustik kommer det då att bli en stämning i hallen som kan närma sig den som finns i Kristianstad.

Och då gärna med lokala inslag – inte bara på bänken.

Det blir några fotbollsfunderingar i detta inlägg, Allsvenskan har ju börjat.

KONSTGRÄS/NATURGRÄS

Kryss mot Öster i Svenska cupen, kryss mot HBK i den allsvenska premiären på två planer som såg ut som planer gör så här tidigt på säsongen. Då hörs det från MFF-spelare och skribenter runt laget det alla vet:  En bra konstgräsplan är bättre än en dålig med naturgräs.

Har svensk fotboll bestämt att tävlingssäsongen skall vara från mitten av mars till början av november så får lagen räkna med att underlaget inte är fullgott under ganska många matcher.

Då får man välja, antingen eller. Man kan inte få både ock.

Och det är väl så här i säsongsinledningen att alla lagen har fler träningar bakom sig på konstgräs än på naturgräs.

Konstgräs eller naturgräs, eller var det helt enkelt två betydligt bättre fotbollslag som möttes på Borås arena. Elfsborg—AIK var en mycket mer underhållande tillställning än MFF—HBK.

Jag lutar att underlaget bidrog en hel del till det positiva intrycket. Men båda lagen var bra.

På tal om underlag. Det kan vara bra att veta, om man nu vill diskutera om ett lag gynnas av underlaget på sin hemmaarena, att av de 16 lagen i Allsvenskan har tio naturgräs, sex konstgräs. Med andra ord fördel naturgräs. Men det är klart är gräset undermåligt så är det ju ingen fördel utan en nackdel.

Som för MFF, enligt poeter och andra.

ANDERS ANDERSSON

Det var med glädje jag hörde Anders Andersson som kommentator i C More, kunnig om spel och spelare och med förmåga att hushålla med sin kunskap. Kanalen med sin, i det stora, strålande besättning av experter och kommentatorer kommer att vara en svår konkurrent till ett besök på plats, när premiären är över och vädret är dåligt och motståndaren mindre attraktiv.

Speciellt om söndagarna, när man kan se minst två allsvenska matcher från fåtöljen.

ORDFÖRANDEN I MALMÖ FF

Håkan Jeppsson, MFF-ordföranden, hade i veckan ett inlägg på Opinion-sidan i Sydsvenskan. Jag har absolut inget att invända mot hans resonemang om MFF:s betydelse för staden Malmö och närområdet. Men jag blir alltid skeptisk till all fakta när jag finner, utan att söka, sakfel.

Håkan skriver att MFF är Sveriges största fotbollsklubb. Vilken måttstock använder han? Är MFF över huvud taget störst i Malmö?

Han skriver också att den grundskola som bedrivs i MFF:s regi de senaste åren betygsmässigt rankats som sämst tvåa i Malmö. Det är fel. En något bekymrad rektor berättade för mig att skolan i den senaste mätningen hamnade först på tredje plats.

Nog så bra, men hur är det med de andra uppgifterna i det faktaspäckade inlägget.

MÅLDOMARE

Det lär inte på ett tag bli målkameror på de allsvenska arenorna. Men varför inte ta efter gamla tiders linjedomare i handboll, på tiden man hade en domare, som hade hjälp av en peson vid vardera målgården med enda uppgift att vinka för övertramp och mål.

Jag föreslår inte det sexdomarsystem som finns vid internationella matcher, där fega målområdesdomare sällan eller aldrig ingriper trots uppenbara regelvidrigheter. Nej, sätt en domare från division 3 eller 4 bredvid målet med ett enda uppdrag: Var bollen inne eller ej?

Ingen kan begära att någon ur domartrion skall hinna ner till mållinjen vid långskott eller vid en kontring.

Hur många gånger under säsongens 240 matcher är det tveksamt om bollen är inne eller ej? Två, tre, fyra?

Få, men ack så avgörande. Och lösningen är billig.