Jag tillhör inte innebandygenerationen.

Mina kontakter med denna relativt nya idrott har varit sporadiska. Följde dock som reporter den första VM-turneringen för herrar 1996 med spel i Skellefteå och final i Goben inför 15 106 åskådare. Det blev svensk seger med 5—0 över Finland.

Det var en rätt häftig upplevelse. Det fanns mycket skrivbart om en ny idrottsföreteelse.

I går såg jag en ny VM-final, damernas, Sverige mot Finland, 5—1.

Min erfarenhet är alltså ringa av innebandy men rent idrottsligt blev jag faktiskt lite imponerad. Det var intensivt, högt tempo, många fina kombinationer som visade på spelförståelse och detta kryddat med bra individuella prestationer.

Innebandys regler är moderna. Spelarbytena måste ske snabbt, all maskning vid frislagen är förbjuden annars går bollen över till motståndaren, om en spelare ställer sig för nära vid ett frislag blir det utvisning direkt. Det blir inga longörer i en match. Det går snabbt.

De mer konservativa idrotterna har i vissa fall något att lära.

***

Självfallet känner jag till att bredden på den internationella toppen är sällsynt klen och att medaljerna är lättfångade. De många utklassningsvinsterna ger inte den bästa PR:n för innebandyn.

Men så har det sett ut i alla idrotter under pionjäråren.

Handbollen visar på samma problem när man vill få med alla kontinenter i de internationella mästerskapen som nu under VM för damer. Låt vara att handbollens europeiska konkurrens är vida överlägsen.

Konkurrenssituationen till trots. VM-finalen och den idrottsliga prestationen lockar till ett besök på en match i Malmö.

***

Innebandyn och handbollen är de stora lagbollidrotterna under vintern. Ur skånsk vinkel är det intressant att se att i de orter där det inte finns seniorhandboll, där har innebandyn en stark position, som Höllviken, Ängelholm, Staffanstorp, Svedala, Dalby/Södra Sandby, Tyringe (Röke) ja, listan kan göras mycket längre.

Det finns också orter där handbollen är detroniserad av innebandy. I tidigare starka handbollsfästet Skurup är till exempel nu innebandyn betydligt större och attraktivare.

***

Som sagt, VM-finalen lockar till ett besök på en match i Malmö. De många klubbsammanslagningarna i stan har dock gjort mig lite konfunderad. Vem är vem? Och var hör lagen hemma?

Om några dagar publiceras namnet på Skånes främste idrottsutövare 2013.

Det är Sydsvenskan som utser vinnaren, den som erhåller utmärkelsen Skånebragden.

Kandidaterna är framröstade av läsarna och listan innehåller tio namn. Det är ingen lista som är relevant för det skånska idrottsåret 2013. Den saknar både världs- och Europamästare och det finns klara bevis på kompisröstning. Det märks också att Sydsvenskans nuvarande bevakningsområde numera är starkt begränsat till Malmö- Lundregionen med den givna följden att den överväldigande största delen läsare/röstare bor i detta område. Sju av de tio kandidaterna tävlar också för föreningar från denna region, två golfspelare för närliggande Barsebäck och en från Ängelholm, fältryttaren Niklas Lindbäck.

Det finns välmeriterade aktiva även i andra delar av Skåne.

Nåväl, det har i år ingen större betydelse. De två huvudkonkurrenterna finns på juryns valsedel, världsettan i golf Henrik Stenson och Europamästarinnan i bordtennis Li Fen.

Och efter att ha läst kommentarerna till Bragdguldet av två jurymedlemmar, SDS:s båda sportkrönikörer, finns det bara en möjlig vinnare, Henrik Stenson.

Och det är rätt segrare om Skånebragden 2013.

 Nicolaj Koch-Hansen fick berättigat beröm för sitt anfallsspel i HK Malmös segermatch i handbollens elitseriematch mot Hammarby, 27—25.

Det skall man ha efter tio mål i en jämn match. Den gode dansken var briljant över hela planen. Hans defensiv var mästerlig, hans förmåga att i rätt ögonblick skära av Hammarbys passningar vid de så kallade övergångarna var bland de bäst tajmade jag sett på denna nivå. Koch-Hansen gjorde det utan frikastgivande omfamningar. HK:s försvarsspel konfunderade helt Hammarbys offensiv.

Över allt svävade tränare Magnus Anderssons noggranna kartläggning av motståndarna. Taktiken att inledningsvis punktmarkera Hammarbys speldirigent Josef Pujol gav Malmö från början ett taktiskt övertag, som man trots underläge i paus (12—15) aldrig riktigt släppte. Men som i alla jämna handbollsmatcher är marginalerna små, mycket små.

Men den här vinsten var till största delen Magnus Anderssons förtjänst.

Ibland kommer det perioder, då man inte hinner med allt man vill och måste, litet som stort. Det har varit så under en tid.

Men skrivklådan lämnar mig aldrig ifred.

Har förstås läst ett och annat, kanske värt att kommentera.

Alltså i dag en stilla bloggåterkomst.

***

”Det finns gott om andra ungdomar i MAI som stöttas genom satsningen Team Champion. Det är på nytt fart i ungdomsverksamheten”.

Detta är ett citat ur Malmöbloggen i Sydsvenskan, signerad Richard Åkesson, kanske lite elakt ibland i skånska friidrottskretsar kallad MAI-Åkesson.

Okej, MAI har de senaste åren skapat en ungdomselitgrupp med de bästa från de skånska föreningarna Trelleborg, Finish, Pallas, Heleneholm, Kronan, Höör, Eslöv och Hässleholm och kryddat det med en världsungdomsstjärna från Kil. Till denna grupp skall läggas några egna Malmötalanger.

Men som jag skrivit tidigare, det är tunt kring denna ungdomselit. Jag konfronterade citatet för en verkligt initierad, tränare i MAI och dessutom lärare vid Friidrottsgymnasiet och Malmö Idrottsgrundskola. Hans kommentar var:

– Man kan se det med olika färger på glasögonen.

Han känner till den krassa verkligheten. Det här läsåret finns det ingen årskurs 7 på Idrottsgrundskolan, risken är uppenbar att det blir samma visa kommande läsår. Orsaken är att det helt enkelt inte finns tillräckligt många intresserade och kvalificerade sökande Malmöungdomar. Gränsen är så lågt satt som sex.

Till de andra idrotterna är det betydligt fler sökande än platser.

Så ser friidrottens status ut i Malmö.

Att studera ungdomsstatistiken i de tre Malmöklubbarna är på det hela taget en beklämmande läsning. Hålen är stora och för den som anser att toppen grundas av bredden ser framtiden dyster ut.

Det är inte på nytt fart på ungdomsverksamheten i Malmös friidrottsvärld. Möjligen på barnverksamheten.

Och det är verkligen inte detsamma

***

Mår skånsk friidrott bra av att eliten samlas i en enda klubb? Jag tror inte det. Konkurrens stimulerar.

Öresund FK, ett okänt begrepp utanför de allra mest initierade, hade/har målsättningen att bli en elitklubb. I brist på en driftig sammanhållande ledare verkar denna målsättning ha havererat.

IFK Helsingborg har mer eller mindre tydligt sagt att klubben inte har resurser att åter bli en elitförening.

IFK Lund var på väg att genom en bra ungdomsavdelning skaffa duktiga seniorer. Lyftet har uteblivit.

Några föreningar har enstaka talanger.

Det är alltså tunt också på elitinriktade föreningar.

***

MAI har ett stort ansvar. Har man tagit talangerna till sig gäller det att utveckla dem. Inte bara att locka dem med bra bonus för att man blir svensk ungdomsmästare.

Klubben har en överlägsen bredd på tränarsidan och har samtidigt med övergångarna även i vissa fall anställt den aktives tränare. Men är i övriga fall MAI:s tränare skickligare än moderklubbens?

Det är upp till bevis!

***

I kölvattnet av konflikten mellan DN-galan/Bolt-galan/Svenska Friidrottsförbundet har det blivit stora sprickor i det skånska distriktsförbundet. Ordföranden Robert Nords anmälan till Konkurrensverket var inte förankrat i styrelsen, varifrån det lär bli avhopp på grund av detta. Det lär också komma krav på att Nord skall avgå. Han har gått i MAI:s ledband.

Robert Nords snart två år som ordförande har inte varit en framgång i ett distrikt med stora problem. De som föreslog honom – och valde honom – har ett stort ansvar.

Söker MFF en kvinna som efterträdare till Rikard Norling?

Naturligtvis inte. Även om man kan tro det efter Kvällsposten gårdagslöpsedel:
MFF:s krav på de nyA tränaren.

Jag vill inte agera språkpolis men:

Hur långt får språknivelleringen gå?

När en av landets största tidningar har en person att göra en löpsedel som inte vet vilken ändelse ett adjektiv vid feminina eller maskulina substantiv skall ha, då tycker jag att det gått lite väl långt.

Lite krav på språklig korrekthet måste man få lov att ställa.

Är det bara jag sin blir irriterad på alla dessa fel som ”den fantastiska Zlatan” eller ”den duktige Lotta Schelin”?

Lite språkpolis får man väl vara även om det finns värre felaktigheter att reta sig på i tidningsspråket.

Det har varit mycket MFF den senaste tiden – men okej det är det förstås alltid här i Malmö.

Turerna kring Rikard Norling förbluffar. Här sitter den förre MFF-tränaren ena veckan och är med i en lansering av en ny organisation, där han stiger i hierarkien, och sen säger han upp sig veckan därpå.

Hur kan man göra så utan ett ge någon förklaring och utan att få en massiv kritik? Utan det blir precis tvärtom. Tankar om hund och begravning ligger nära.

Vd:n Per Nilsson tar till och med de stora orden i sin mun: ”Det är en stor sorg för Malmö FF.”

Och ordföranden Håkan Jeppsson spär på med: ”Det är tre av de bästa åren i Malmö FF:s historia.”

Jag trodde verkligen att Håkan hade bättre koll på klubbens ärorika förflutna. Det finns minst tolv treårsperioder som haft bättre placeringar än Norlings 4—3—1.

***

Jag känner inte Norling, ha bara hört honom vid några presskonferenser och de intervjuer han gjort för radio och tv. Plus då ett föredrag tillsammans med Per Ågren vid ett frukostmöte med Idrottsmuseets Vänner. Där gjorde han verkligen inte skäl för epitetet ordekvilibrist. Det var Per Ågren som räddade den sammankomsten.

Jag har svårt att riktigt förstå vad Norling menar i sina uttalanden, metaforer. Men det kan givetvis bero på min oförmåga att tolka språket. Utan några andra likheter, jag har lika svårt att hänga med när en annan ordekvilibrist, Björn Ranelid, är som mest talträngd. Men jag rekommenderar hans episka Malmöromaner Till alla människor på jorden och i himlen och Tyst i klassen!

För mig är Rikard Norling och hans agerande en gåta. Likheterna med hur han handlade i AIK är slående. Vad vill han uppnå?

***

Liksom Håkan Jeppssons överord om Rikard Norling begåvades Ivo Pekalski med sådana när det stod klart att han var klar för Häcken.

”2010 ägde Pekalski allsvenskan”. ”Ivo Pekalski var 2010 allsvenskans bäste mittfältare”. Det fanns även andra superlativer.

Exemplen är förstås tagna ur Malmöbaserade tidningar men håll igen lite!

Pekalski gjorde en alldeles utmärkt säsong, var en av seriens bästa spelare och en av de nyttigaste kuggarna i MFF:s guldbygge.

”Att äga allsvenskan” det är stora ord, överdrivna sådana. De skrevs av Citys krönikör, som jag tidigare höll som Malmös bäste när det gäller fotboll. Under hösten har han fallit på rankningen.

***

Jag hoppas att Ivo Pekalski blir kvitt sina skador och lyckas i Häcken. Självfallet främst för hans egen skull men också få slippa elaka Malmökommentarer vid eventuella framtida misstag. Sådana som under åren följt tidigare MFF-spelare som bland andra Jonas Sandqvist, Jon Jönsson och Christian Järdler.

***

Mjällbys duktige ytterback Mahmut Özen lär vara på väg till MFF. Varför vill man värva honom? Özen är förvisso en skicklig spelare och inför kvalet till Champions League behövs en bredare trupp än den MFF för närvarande har. Mikko Albornoz och Richardino slår han inte ut och bakom dessa finns Matias Concha och Pa Konate.

Kan man tyda det så att man riskera förlora Albornoz utomlands?

Annars förstår jag inte intresset för Özen.

Det är förhoppningarna som sätter betygen, bra eller dåligt.

Som nu i VM-playoffet i fotboll mellan Portugal och Sverige. Inför matchen i Lissabon var de svenska förhoppningarna att man skulle kunna komma därifrån med ett knappt nederlag – och förhoppningsvis ett eget mål. När det nästan blev så, övervärderades den ganska mediokra insatsen.

Med detta som bakgrund höjdes de svenska förhoppningarna – varför förstår jag inte riktigt – inför returen. När det nu blev en ny svensk förlust, trots en spelmässigt bättre insats, blev omdömena betydligt sämre.

De förhoppningar man målat upp infriades inte och det gav utslag i betygssättningen.

***

I parallellfall på en lägre nivå är kommentarerna efter HK Malmös två senaste framträdande i handbollens elitserie i Skåne. H 43, nykomlingen, skall man bara slå, även på bortabana. När det inte blev så blev slutsatsen att HK gjorde säsongens hittills sämsta insats.

När HK i går slog IFK Skövde hette det: Att HK åter hittat formen.

Får jag ställa några frågor?

Vilket lag av H 43 i måndags och Skövde av i går höll bäst elitserieklass?

Varför inte visa respekt för lag som faktiskt kryssade i Baltiskan för en och halv månad sen och som dessutom senare också tagit en poäng mot Lugi?

Jag menar så här: Dra inte till med kommentarer som ”sämsta hittills” bara för att de egna förhoppningarna inte infriats.

Av de HK-matcher jag sett den här säsongen klassar jag den hemma mot Önnered som den minst övertygande. Det var en av Nebosja Simics, målvaktens, bästa.

***

Såg just Aalborg—Drott, 37—24. Usch!

Nu är förstås Drott av hösten 2013 inte representativ för svensk klubbhandboll men matchen visade på skillnaden i den högsta ligan mellan Danmark och Sverige.

I Aalborg spelade tre svenska landslagsmeriterade herrar, Kappelin, Jakobsson och Barud, avgörande roller. Vad får de svenska klubbarna från Danmark? Inget ont om de danskar som finns i HK Malmö, Ystads IF och H 43 men vi pratar inte riktigt samma standard.

En nästan fullsatt hall i Aalborg, en nästan öde i Halmstad. Det är inte precis så att den svenska publiken skaffar resurser till sina föreningar.
Man såg tydligen även den enorma fysiska skillnaden mellan lagen, seniorer mot juniorer.

Såg just en notis i Skånskan att Skånes Friidrottsförbund anmält Svenska Friidrottsförbundet (SFIF) till Konkurrensverket för att SFIF inte beviljat Malmö AI sanktion för en gala med Usain Bolt den 19 augusti 2014 med motiveringen att tävlingen kolliderar med DN-galan två dagar senare.

Sanktionsförfarandet i friidrott (och många andra idrotter) finns till just för att förhindra kollisioner och dessutom för att försöka få en tidsmässig spridning av tävlingstillfällena.

Det är också så att det är distriktsförbundet som först ger sitt utlåtande sedan SFIF.

Att frågan blivit så kontroversiell mellan SFIF och MAI (egentligen en stiftelse med MAI-anknytning) beror på en konflikt mellan ledande personer inom DN-galan och MAI-stiftelsen. Jag kan inga detaljer och väljer därför att inte ha några synpunkter.

Men sanktionsfrågan är av principiellt intresse på en lägre nivå. Distriktsförbundet har här en möjlighet att få rätsida på ett i Skåne helt snett tävlingsprogram. Det har man inte lyckats med, kollisionerna har varit många, man har beviljat tvådagarsevenemang med alldeles för många grenar utan att det finns tillräckligt med aktiva.

Många tävlingar har varit fullständigt oglamourösa. Likväl har man låtit det fortsätta. 2014 års preliminära skånska tävlingsprogram ser under vissa perioder värre ut än tidigare. Skåneförbundet måste visa sin makt, ta vara på sina rättigheter.

Stryk och omdirigera i programmet! Jag är övertygad om att ingen anmälan lär hamna hos Konkurrensverket.

Försök att vända skånsk friidrotts nedåtgående trend!

Detta är oerhört mycket viktigare än att ta strid i tvisten mellan MAI och DN-galan.

Skåneförbundets skrivelse har för övrigt en underlig skrivning. I början står det ”vi”, i slutet ”min” (Robert Nord , som utan ledarmeriter i friidrott på förslag av MAI invaldes som ordförande).

Vem står bakom anmälan?'

Avslutningsvis en petitess, men ett bevis på okunskap från författarens sida. Han menar att SFIF ger olika förutsättningar till två svensk föreningar. DN-galan arrangeras av Stadionklubbarna, en sammanslutning av tolv klubbar i Stockholmsregionen. Bolt-galan, om den blir av, av en stiftelse.