Handbolls-EM för Sverige är slut.

En sjundeplats är väl okej, även om jag trott på en match mot Island om plats 5.

Nu blir det några månaders landslagsuppehåll innan det är dags för det viktiga VM-kvalet. Dessa årliga mästerskap med medföljande kval ställer stora krav på spelare och landslagsledningen. När skall man hinna pröva nya spelare, nya kombinationer, när kraven på resultat alltid finns? Ingen handbollsintresserad vill väl att Sverige, som i senaste VM-turneringen, skall stå utanför mästerskapsslutspelet.

”Bengan-Boys” hade det betydligt lättare. De var genom sina placeringar nästan alltid direktkvalificerade till kommande mästerskap. När konkurrenterna kvalspelade, spelade Sverige utvecklande träningsmatcher som tillät experiment och tester av åtskilliga spelare. Bengt Johansson utnyttjade detta med fingertoppskänsla.

Ola Lindgren/Staffan Olsson har inte denna möjlighet. De träningsmatcher de kan pressa in i programmet måste användas till att finslipa detaljer till det kommande mästerskapet/kvalet, som oftast väntar några dagar efter.

Lindgren/Olsson hade behövt möjligheten att testa, hitta nya konstellationer, finna andra försvarskombinationer än Karlsson/Jernemyr, ge Magnus Persson internationell rutin att utveckla sin defensiv, ge Jesper Nielsen speltid på landslagsnivå för att kunna ersätta Mr 100 procent, Andreas Nilsson. Detta är några synpunkter, det finns naturligtvis åtskilliga andra.

Nu blir det något av ett ekorrhjul.

Några av de svenska spelarna ser slutet på sina långa landskampskarriärer. Nya talanger behöver spelas in. Dessa finns, men de behöver en lugn miljö utan mästerskapskrav att skaffa sig den nödvändiga internationella erfarenheten.

Men var finna utrymmen i ett späckat program?

-– Sensationer är tjusningen med idrott.

Det menar min förre kollega Calle Palmér.

Men Calle vore inte Calle om han inte la till:

-- Bara det inte drabba mitt eget lag.

Jag kom att tänka på dessa tankeväckande ord efter Polens utskåpning av Sverige, 25—35, handbolls-EM.

Men var det egentligen en sensation, förutom nu den genanta differensen? Jodå, jag skall inte vara efterklok, jag hade trott på svensk vinst och sen spel om plats 5.

Nu blir Sverige sjua/åtta och ungefär där står svensk herrhandboll för närvarande. Den stora bristen finns offensivt på skyttesidan. Kim Ekdahl Du Rietz och Johan Jacobsson har både en bit kvar till den absoluta världseliten, definitivt sett över 60 minuter. Det syntes klart i går. Avbytarna håller inte – som jag trodde – när det blir tal om den riktiga hetluften.

Lite märkligt och synd att Fredrik Petersen hade en off-day och att Niclas Ekberg tappat allt vad självförtroende heter.

Andreas Nilsson var den ende som höll klass matchen igenom.

Och hur många gånger har vi inte jublat över överdådiga svenska målvaktsinsatser? I går var det polackernas tur.

Genomklappningar är inte en svensk ”specialitet”.

19—35, vad är detta för siffror? Jo, finalresultatet i VM för ett år sedan, Danmark—Spanien.

Kanske bra att komma ihåg denna bistra, blåsiga ”Dagenefterdag”.

Vem blir Europamästare?

Frankrike.

Har mellan EM-matcherna i handboll läst Svennis, min historia.

Men även hunnit med annat förstås.

Det är en tragisk historia. Att ha tjänat så mycket och nu – enligt de egna orden – vara i stort sett utfattig är en tragedi. Visst lurad av en skrupelfri rådgivare men också efter att ha levt ett liv i sus och dus världen över med dyra hus och lägenheter – också världen över.

Patetiskt är också hans upprepande av alla sina mer eller mindre långvariga kärleksförhållanden.

Vad står det då om fotboll?

Några skildringar från interiörerna i maktens korridorer i förbund, klubbar och i omklädningsrummen är intressanta. Liksom den engelska pressens hänsynslösa agerande.

En fråga måste man ställa sig: Hur skickliga är de tränare i de internationella storklubbarna som byter arbetsgivare – ofta med varandra – bara efter några säsonger?

Svennis skriver att kraven från tränaren – och löftet från ägaren – är att han skall få ett visst antal nya världsklassiga spelare. Generellt sett, inga nya spelare, inget kontrakt.

Exempelvis: Benfica ville ha Svennis för en tredje gång men klubbledningen erkände att man inte hade ekonomiska muskler att utmana Porto. Då var en tredje sejour inte intressant.

Okej, den psykologiska förmågan att få idel världsstjärnor att dra åt samma håll skall inte undervärderas.

Men är det verkligen de skickligaste tränarna som leder de skickligaste lagen?

Jag menar att det inte är så. Det är de tränare som skaffat sig ett namn som får de bäst betalda uppdragen.

Därmed inte sagt att Svennis är/var en dålig tränare. Med rätt marginaler under sina sex år som förbundskapten i England hade han varit odödlig i den engelska fotbollshistorian.  

Det är mycket handboll, kanske till och med för mycket. Men vädret inspirerar förstås inte till uteaktiviteter.

Vad det definitivt blivit för mycket av är Daniel Kristiansson, tv-referenten. I fotboll pratar han sönder matcherna med sina oändliga statistikuppgifter. Och nu har han hoppat in på handbollens EM-scen och älskar sin statistik även i detta sammanhang. Det må så vara, men hur mycket handboll har han sett, hur mycket handboll kan han?

Alla linjeinspel är fantastiska, lika så alla kantutspel, för att inte tala om de varierade kantavsluten, de hårda skotten i kryssen och de akrobatiska målvaktsräddningarna och allt annat som tillhör denna fascinerade idrott.

Men, hålla Daniel, det här är ett mästerskap med världens bästa spelare! Då ser det ut så här!

När han sen kommer med en fundering/åsikt vill han i sin osäkerhet ha den bekräftad av sin expert Per Johansson eller Kim Andersson (ok debut och bättre ju fler matcher han kommenterade) med ett

”Eller hur?”

Jag är trött på Daniel Kristiansson, speciellt i handbollssammanhang. Byt ut honom!

I dag ser jag fram mot att ha tv-sällskap av Perlskog/Hellgren och en svensk seger över Ryssland.

***

Vad säger Danmarks 31—28 i VM-finalreprisen mot Spanien?

Jo, att det är två presumtiva finallag även i detta mästerskap.

Det mest frapperande var procenten målvaktsräddningar. När Danmark ”körde” matchen tio minuter före slut var procentsiffrorna 50—10. Nu hänger inte allt på just räddningsprocenten, skärpan i avsluten och försvarsinsatsen har också en avgörande roll. Men siffrorna visar förstås hur lite det skall till för att förändra en trebollarsdifferens.  

Aptiten lär öka när man äter.

Så sägs det i alla fall.

De två övertygande EM-vinsterna i handboll mot Montenegro och Vitryssland gav en nästa så omåttlig aptit att uddamålsförlusten mot Kroatien fick tongångarna att direkt gå ner i djupaste moll.

Givetvis är en förlust med ett mål i handboll extra surt, det finns ju så många marginaler att peka på.

Jag vägrar dock att tro att medaljhoppet är borta, oavsett skade- och eventuella avstängningsproblem.

Visst kan Sverige fortfarande komma grupptvåa och möjligheten att komma trea är verkligen stor. Det skulle innebära spel om en femteplats.

Handbollen är en bred internationell idrott. VM-missen 2013 till trots, Sverige är en av de stora i världshandbollen. VM-fyra 2011 och OS-silver 2012 är bevis nog. En topplacering 2014 understryker storheten.

Uppdelningen av Sovjet, Jugoslavien och Tjeckoslovakien har gjort att bredden på det internationella planet har ökat.

En vis förbundskapten formulerade den nuvarande konkurrenssituationen så här:

– Det är lättare att bli Europamästare nu men svårare att komma bland åtta främsta.

Så sant som det är sagt.

Visst önskar jag en medaljmatch för Sverige, men en placering bland de åtta främsta är en i min värld godkänd insats.

I ishockey innebär en utebliven svensk medalj stora negativa krigsrubriker. Det bevisar ishockeyns konkurrensmässiga litenhet.

Återigen var det tre skåningar som angav den svenska segertonen i EM-handbollen, 30—22 mot Vitrysskand.

Mattias Andersson och Andreas Nilsson var minst lika duktiga som senast och när vitryssarna i sin respekt för Kim Ekdahl du Rietz – delvis i alla fall, fem mål visar att det inte lyckades helt – skar av passningsvägarna till honom steg teknikern Fredrik Petersen fram och visade sitt breda spektakulära register. Fredriks mål strax före pausvilan var prov på fräckhet, snabbhet och teknik som är något av hans signum.

Jag menade före EM att en bra bredd och fingertoppskänsla från förbundskaptenerna Lindgren/Olsson var en förutsättning för en framgångsrik turnering. Båda kvaliteterna kom fram i går. När hälften av den offensiva uppställningen var mindre lyckosam i matchinledningen byttes den ut och resultaten såg vi. Magnus Persson och inte minst Patrik Fahlgren var nödvändiga injektioner.

Kroatien är inte omöjligt att rubba.

***

Har det funnits en spelare med bredare register än Mikkel Hansen? Danken kan ju allt. När Danmark vann över Österrike var han – uppskattningsvis – på något sätt involverad i 75 % av de danska målen.

Mikkel är givetvis en oerhört viktig kugge för ett lyckosamt EM för hemmanationen. Minst lika betydelsefullt är det att målvakten Niklas Landin blir frisk och skadefri. Reserven Green håller inte EM-klass.

***

Hur ofta ser man – det gäller alla idrotter – en spelare går in och hjälper domaren och förmår denne att ändra ett domslut, som gått i egna lagets favör?

Okej, det var ett oskyldigt inkast i en hyggligt klar ledning, men kroaten Ivan Cupics handlade sände förhoppningsvis positiva signaler till både äldre och yngre spelare.

Skåne regerar.

Så har det varit i svensk landslagshandboll de senaste åren. Stommen i silverlaget från OS 2012 var skånsk och i går i den lovande EM-upptakten var de tre främsta skåningar. Kim Ekdah du Rietz (Lugi) och Mattias Andersson (Ystads IF) stal berättigat rubrikerna liksom som alltid försvarsblocket Tobias Karlsson/Magnus Jernemyr.

Den tredje skåningen (Jernemyr är inte skåning, klubbtillhörigheten – Lugi – till trots) som jag rankar som bäst efter du Rietz/Andersson var Andreas Nilsson (IFK Trelleborg). Han gjorde själv fyra mål, fixade tre straffar och sysselsatte hela tiden det montenegrinska mittförsvaret och gav utrymme för sina medspelare. Andreas var strålande.

Sen kan man väl hoppas att de IFK Ystad-fostrade Fredrik Petersen får fler utspel och Niclas Ekberg mer speltid, så att även de kan visa sin internationella kapacitet.

Bakom dessa EM-skåningar finns fler som kan aktuella för framtida mästerskap, bland andra Kim Andersson (Kävlinge) och Jim Gottfridsson (ytterligare en spelare med IFK Ystad som moderklubb).

Det finns alltså många Skåneklubbar som har kvalitet att forma världsstjärnor. Och den skånska klubbredden är på många sätt imponerade vilket framgår av den sammanfattning som Skånes Handbollförbund gjort inför fortsättningen av USM:

De tre kommande helgerna spelas fjärde och sista steget i handbollens USM, innan det är dags för finalspelet i Jönköping, 14—16 mars.

28 skånska lag är kvar och bredden på skånsk ungdomshandboll syns än tydligare av att lagen kommer från 17 olika klubbar.

Juniorerna

I damklassen är H65 Höör och KFUM Lundagård i samma grupp, Lugi i en annan.

De tre elitserielagen IFK Kristianstad, Lugi och Ystads IF är placerade i var sin herrgrupp, IFK Ystad och OV/Helsingborg i samma.

A-grupperna

H43 Lund är arrangör för en flickgrupp, där OV/Helsingborg är en gäst. Övriga flicklag är Vinslöv, Dalhem samt Pandora och 261 Ankaret (det gemensamma laget för 261 Landskrona och Ankaret) i samma grupp.

Ystads IF är värd i en pojkgrupp för bland annat H43 Lund. Ett tredje skånskt lag är IFK Kristianstad.

B-grupperna

Med Bjärred, Ankarets farmarlag, arrangerar en flickgrupp med bland annat Eslövs IK.

OV, Dalhem och H43 är placerade i samma grupp, Näsby i en annan.

Av de fem kvarvarande pojklagen är Lugi, H43 och Ankaret lottade i var sin grupp. Ljunghusen är arrangör och har skånsk konkurrens av Åhus..
Flest lag kvar har H43 Lund med fyra, Lugi, Ankaret (med 261 Landskrona) och OV tre vardera och sen har IFK Kristianstad, YIF och Dalhem två.

De senaste dagarna har de inträffat några händelser i Malmö, värda att kommenteras.

BOLT-GALAN fick en ny vändning i helgen i och med bytet av tävlingsdag. Jag hänger dock fortfarande inte med i alla turer från det första utkastet om att galan skulle alternera mellan Köpenhamn (där MAI:s samarbetspartner Sparta inte var informerad) och Malmö till gårdagens presskonferens.

Om jag inte minns fel – och det gör jag inte – skulle redan nu strax efter nyår Stadionbanorna har rivits upp och börja ersättas av nya, blå (!) sådana. Nu skall privata pengar först raggas upp för renoveringen och sen skall banorna läggas om.

Till en kommunal anläggning krävs ett reglerat anbudsförfarande, som tar tid.

Hinner man verkligen allt detta i tid tills början av augusti?

Mitt tvivel kvarstår. Men jag har bokat in den 5 augusti i almanackan. Visst vill jag se Bolt.

***

HANDBOLLSLANDSKAMPEN i Baltiska hallen mot Spanien sågs av något över 2 300 personer. Dagen före fanns cirka dubbelt så många åskådare i Kristianstad. Aftonbladet kritiserade både publiktillströmningen och stämningen i Baltiskan. Man kan givetvis ha många åsikter om Malmöhallen men akustiken är ypperlig och ingen kan klaga på stödet för Sverige.

2 300 är nog en siffra arrangören var nöjd med. Den bistra sanningen är att intresset för handboll inte är större i Malmö. Det har det inte varit sedan mitten av 1970-talet. Vid de landskamper som avgjorts i Malmö har merparten av åskådarna kommit utifrån.

Man kan vända på det mesta. Som att intresset för landslagshandboll relativt sett är större i Malmö än i Kristianstad. I Malmö drar landslaget dubbelt så många åskådare som HK Malmö, i Kristianstad är IFK större än Sverige.

***

SKÅNECUPEN i fotboll dominerades inte alls oväntat på pojksidan av Malmö FF, som har de på alla sätt överlägsna resurserna. Det finns mycket prestige – överdrivet, det är en lokal inneturnering – men insatserna i Skånecupen sätter ofta betyg på en förenings ungdomsverksamhet. Jag menar att det avgörande omdömet skall sättas efter höstens seriespel.

MFF är förstås även överlägset bäst i denna summering. Det är ju där stans och närområdets främsta talanger samlas.

Men hur bra är det för fotbollen i Malmö i ett toatalperspektiv att de främsta talangerna redan från unga år spelar i en ljusblå tröja? När konkurrensen i MFF skärps i de yngre tonåren, var hamnar då de överblivna?

Känner de att de inte räcker till och slutar med fotbollen eller fortsätter de i ett lägre sammanhang? Är det någon som följt upp denna intressanta fråga?

Jag klandrar inte MFF för ”utslagningen”. Har man börjat i den klubben är grabbarna förhoppningsvis medvetna om att risken är uppenbar att man inte platsar efter något år.

Dessa funderingar kommer sig av att gapet mellan MFF och övriga lag i stan är så enormt stort. Det stora talangsvinnet måste väl ha någon förklaring.

***

MALMÖ FF:s nya organisation i alla dess turer har jag inte haft förmågan att hänga med i. Trots alla helsidor och blogginlägg.

Lite sans på bevakningen borde man kanske kunna begära. Vad för svar hade reportrarna väntat sig på frågan till vd Per Nilsson och några spelare om de var nöjda med valet av Åge Hareide?

Säg den spelare eller vd som i detta skede säger sig vara missnöjd.

Min respekt för Hareide försvann en del när han direkt sågs kyssa MFF:s klubbmärke.

Patetiskt. Lite integritet bör man kunna fordra.

***

MALBAS. Jag kom för en stund sedan från Malbas segermatch i basketens Superetta över Alvik. Det var bra, underhållande idrott med strålande prestationer av bollbegåvade unga grabbar.

Ett besök i Heleneholmshallen rekommenderas.