Jag är mäkta imponerad av Carolina Klüft.

Att helt oprövad gå in och så avspänt och kunnigt leda studiosamtalen från OS i Sotji visar på en osedvanlig talang för mer än friidrott.

Ok, jag är ingen älskare av alla tv-soffor, i vilken genre de än må vara, och har inte sett mer än ett fåtal av ”Carros” framträdande från Sotji, men jag erkänner att det var för hennes skull jag stannade kvar och lyssnade på hennes samtal med Lena Adelsohn Liljeroth (idrottsministern) och Stefan Lindeberg (SOK-ordföranden).

Förutom nu av hennes prestationer på idrottsarenorna har jag imponerats av Carolina Klüft en gång tidigare.

Det var efter hennes seniorgenombrott som 19-åring, EM-guldet i München 2002, då jag inte uppfattade hennes flirt med tv-kamerorna som spontana utan mera som ett uttryck för nervositet och osäkerhet. Som utsänd reporter fick man ingen närmare kontakt med henne.

Inför 2003 fick jag i uppdrag att per telefon göra en längre intervju med Carolina Klüft. Telefonintervjuer med personer man inte känner är inte det man längtar efter och speciellt inte med en ung aktiv, som man dessutom uppfattat som lite barnslig.

Jag erkänner att jag var lite nervös när jag ringde upp henne.

Men ack vad fel jag hade. Det blev ett bra samtal med mogna genomtänkta svar. Min förhastade bild av Carolina Klüft var helt felaktig. Jag tror att det blev ett läsvärt reportage.

Och det var inte min förtjänst.

Så jag borde inte vara överraskad av hennes förmåga att leda samtalen från OS.

Vad gör de stora nationerna i ishockeyvärlden för att bredda sin sport?

Jag började fundera över detta, när ishockeyförbundets ordförande Christer Englund vid ett frukostmöte med Idrottsmuseets Vänner prisade de fyra årliga turneringarna mellan de fyra stora i Europa, Sverige, Finland, Ryssland och Tjeckien:

– Dessa tolv matcher är nödvändiga för att utveckla våra inhemska spelare. Det är så oerhört stor skillnad mellan spel i Elitserien och i dessa landskamper att Sverige inte utan dem skulle ha en chans i VM.

– Tempot och intensiteten är något helt annat.

Så är det naturligtvis. Men vad händer med de nationer som vill utmana de ledande kvartetten? De får ju sällan möjlighet att spela mot toppmotstånd.

2011 och 2012 spelade Tre Kronor 27 landskamper per år. Åtta var i VM, tolv i Euro Hockey Tour, sex i det mellanrum mellan Elitseriens slut och VM med ett B- C-

lag för att hålla igång marginalspelare inför VM.

Visst Schweiz och Slovakien tillhörde motståndarna och för dem var det givetvis givande. Ishockeyns program kräver – tydligen – ett tätt tufft matchande, men eventuella utmanare förvägras detta. Perioder med uppehåll i de stora europeiska ligorna ockuperas av de fyra storas fyra interna turneringar.

Det verkar lite inavel.

Sedan 1947 har VM avgjorts alla år utom tre (OS). Finland har blivit världsmästare två gånger, USA en. Sovjet/Ryssland, Tjeckoslovakien (Tjeckien och Slovakien), Kanada och Sverige är övriga vinnare.

Vem orkar och får möjlighet att genom utvecklande matcher utmana toppnationerna?

Den internationella toppbredden är svag.

***

Nu ser jag fram mot OS. Även ishockeyturneringen. De allra bästa spelarna finns ju (nästan) med.

***

Det blir 15 svenska medaljer.

Det var länge sedan de fanns anledning att verkligen lyfta fram en handbollsklubb från Malmö och hylla den för sitt ungdomsarbete.

Men i dag finns det all anledning att lyfta på hatten för Dalhems IF. I helgen kvalade nämligen klubbens B-flickor (födda 1999) in till SM-slutspelet.

Förra helgen klarade A-flickorna av att ta samma steg.

Dalhem har alltså två lag bland Sveriges åtta främsta i respektive åldersgrupp.

I går vann också damseniorlaget med 32—21 i division 2 över serieettan H65 Goordies, elitlaget H65:s farmarlag, och har nu lika många poäng som H65 och med nästan identisk målskillnad. Sju omgångar återstår.

Det är oerhört viktigt att Dalhem tar steget upp den här säsongen om man vill behålla sina många talanger. Intresse för de mest lovande finns redan från de närliggande elitklubbarna.

Dalhem har en bra grund på sin verksamhet på dam- flicksidan. Juniorlaget är ett av de främsta i Skåne, A- och B-flickorna tillhör alltså topp—8 i Sverige och där bakom finns sju seriespelande lag i åldersgrupperna 00 till och med 04.

Dalhem har alltså byggt något liknande som under 1980-talet gjorde Söderkullaklubben till en av landets mest respekterade på ungdomssidan. Fast då även på pojksidan.

Damlaget spelade i mitten av 1980-talet två säsonger i högsta serien. Herrlaget var snubblande nära vid två tillfällen.

Det är givetvis ett långt steg kvar för damerna. Men det finns i alla fall något att bygga vidare på.

Malmöhandbollen behöver framgångar på ungdomssidan.

Dalhems IF har visat att det går.

Har du hört talas om Guldskölden?

Jag hade inte gjort det förrän det dök upp en notis på Svenska Sportjournalistförbundets hemsida. Där presenterades åtta listor om fem kandidater vardera på utmärkelser inom sportjournalistiken.

Det som fick mig att reagera vad urvalet. Skrivande journalister hade fyra kategorier att tävla i, alltså 20 nomineringar. Av dessa kom 16 från Aftonbladet.

Lyckligtvis är det inte Svenska Sportjournalistförbundet som står bakom omröstningen utan hemsidan SvenskaFans.com som låtit sina besökare rösta.

Men vilket värde har en sådan utmärkelse?

Jag är förvisso ingen flitig läsare av kvällstidningar även om nätet gjort att det blir ett och annat besök. Självfallet har jag också bara begränsad koll på alla de duktiga sportjournalister som finns runt om i landet.

Men en sak vet jag. Alla Sveriges bästa sportjournalister finns definitivt inte på Aftonbladet.

Vad är det för värde i att få en Guldsköld som Årets sportjournalist, när man utser vinnaren efter att ett begränsat antal läsare på en hemsida röstat?

I min värld inget!

PS

Övriga priser: Årets sportkrönikör, Årets sportbloggare och Åres sporttwittrare.

Med sex barnbarn i åldern 1 till 13 får man inblick i idrottens åldersmässiga förskjutning nedåt.

Ja, ettåringen har förstås inte börjat med någon idrott än, men väl sexåringen sen några år. Men okej, det är mest lek i de yngre åren.

Jag är kluven till barnidrott. Jag vill se mer av idrott i de övre tonåren. Har man börjat tidigt är givetvis risken att man tröttnar stor, speciellt om man hållit sig till en idrott.

Positivt är naturligtvis att barn rör sig i tidig ålder, får en bra rörelseskolning. Idealet är man prövar på många olika grenar – men det är dyrt.

Idrotten själv gör det inte alltid lätt för barnen/ungdomarna att utöva mer än en idrott. Tävlingsprogrammen är späckade, kollisionerna blir många. Man ställer krav på att den aktive skall välja just ”den” idrotten. Det skapar ångest och olust. Det finns exempel, alltför många, på barn och ungdomar som slutat för att trycket från ledarna blivit för stort i valet av prioriteringar.

”Alla” vet betydelsen av att i unga år syssla med mer än en idrott men alltför många ledare glömmer detta, om det vid något enstaka tillfälle går ut över egna laget/klubben.

 ***

Gymnastiken får ofta kritik för att den är elitistisk. Den finns naturligtvis men i mycket ringa utsträckning och då inom ag, artistisk gymnastik (det är den man ser i OS), men gymnastik är så mycket mer.

Det fick en fullspäckad halva av Baltiska hallen se på lördagseftermiddagen, när Motus-Salto visade upp hela sin imponerande verksamhet, som innefattar 50 grupper allt från femåringar i barngympa till svensk elit i ag. Däremellan fanns grupper på alla nivåer. Det fanns plats för alla.

Visst fick en av Sveriges bästa ag-gymnaster Carl Green och fem elitflickor (jag kan tyvärr inte namnen) också i ag de längsta applåderna efter sina uppvisningar, men det var en show som visade svensk idrott när den är som bäst.

Bredd och topp, flickor och pojkar (överraskande många) i en härlig blandning.

Motus-Salto förtjänar mer uppmärksamhet än vad föreningen får.

Jag tror inte att något retar de många ideella ledarna mer än nonchalans och maktfullkomlig överlägsenhet från makthavarna.

För någon tid sedan såg jag ett uttalande av Malmös fritidsdirektör Bo Sjöström som, just nonchalant, föreslog att IFK Malmö kunde spela sina division 3-matcher i fotboll på en av de nedslitna konstgräsplanerna söder om Stadiongatan, om (jag skriver om för det lär finnas ett otal oklarheter innan de ekonomiska garantierna från stiftelsen MAI är godkända) friidrottsbanorna läggs om inför (den eventuella) Boltgalan.

IFK ville spela på den nylagda konstgräsplanen på Malmö idrottsplats. Bo Sjöström deklarerade då att fritidsnämnden bestämt att på idrottsplatsen skall det endast spelas damfotboll.

Lika självklart som att planens skall utnyttjas av MFF för träning och matcher under våren lika självklart borde det vara att idrottsplatsen skall vara reservalternativ för de herrlag som under längre eller kortare tid står utan sin ordinarie hemmaplan.

Man anlägger väl en konstgräsplan för att den skall utnyttjas optimalt? Eller?

Det borde inte vara svårt att hitta luckor i FC Rosengårds allsvenska spelschema.

För det är väl inte meningen att flickfotboll skall gå före herrfotboll?
I så fall bryter Malmö mot Skånebolls fördelningsregler.

 ***

Om nu IFK hänvisas till en annan idrottsplats (Kroksbäck är ett alternativ) kräver den sällan helt påläste ordföranden Sten Thynell att lag på division 3-nivå skall ha läktare med tak. Jag har tidigare påpekat att fritidsnämnden i Malmö nonchalerar småklubbsfotbollens åskådare. Ingen av de

nyanlagda idrottsplatserna har försetts med läktare.

Stadionanläggningarna, Idrottsplatsen, Hästhagen, Heleneholm. Limhamn. Lindängen (byggt av BK Olympic) är de enda idrottsplatser med läktare med tak. Rosengård har ett regnskydd på ståplats.

På många av de övriga har det spelats fotboll på högre nivå än 3.

Det lär inte bli någon läktare på Kroksbäck.

Kent Jönsson, min förre detta kollega och gode vän och Sydsvenskans hockeyskribent (han gillar inte ordet expert, så jag utelämnar det), gjorde i gårdagens tidning en jämförelse mellan Malmö Redhawks och Lugis och HK Malmös publiksiffror.

Ishockeylaget har imponerande 5 671 åskådare i snitt, handbollslagen 1 829 respektive 1 496.

Jag tycker förstå inte att denna jämförelse är rättvisande. MIF har ingen konkurrens. Malmös och närområdets andra ishockeyklubb Pantern har ett snitt på cirka 150 åskådare.

Åker man in till Malmö från norr, syd och ost en kväll när Redhawks spelat färdigt möts man av en strid ström av bilar ända bort mot Ystad. Malmös ishockeystolthet är södra Skånes ishockeystolthet.

Det är starkt jobbat av Malmö. Heders!

Om nu MIF är ensam herre på täppan så har Lugi och HK Malmö elitseriekonkurrens av H43 Lund och Ystads IF. Publiksnittet för denna kvartett är under årets säsong 6 398. Med andra ord ser cirka 800 fler personer handboll än hockey. Per omgång.

Och då har jag inte tagit med Lugis damlag och inte heller IFK Ystads allsvenska herrlag, båda med hyggligt publiksnitt.

Malmö Redhawks må vara det överlägset mest publikdragande laget i Sydskåne vintertid, men handbollen är den idrott som lockar flest åskådare till arenorna.

***

Hur mycket inverkar tidningarnas förhandsskrivande på publiktillströmningen? Det finns ingen rättvisande undersökning men visst ökar intresset ju mer som skrivs. Hur mycket är givetvis svårt att veta.

Sydsvenskan prioriterar ishockeyn. I dag får Djurgården—Redhawks dubbel så stort utrymme som de två Skånederbyna HK Malmö—Lugi och H43 Lund –IFK Kristianstad. (Varför konkurrerar förresten handbollen med sig själv?).

Redhawks spelar dessutom borta, förvisso tv-sänds matchen i en betalkanal.

I handboll är det nystart för de båda Lundalagen. Vad har hänt under EM-uppehållet?

Skånskan prioriterar spaltmässigt även Redhawks men har två artiklar inför derbyna med nyheter.

Om inte annat har hockeyn i Sydsvenskan ett övertag gentemot handbollen.

I söndags försvann en epok i Malmös friidrottshistoria.

Efter 33 är som tävlingsledare för Pallasspelen tackade Lennart Samuelsson för sig. Det har den gode ”Salle” förvisso gjort tidigare men nu är avskedet definitiv. Och han lämnar över med gott samvete och med ålderns rätt, även om 1939 är en sällsynt slitstark bra årgång för lokala friidrottsledare.

”Salle” har under de 33 åren Pallasspelen funnits varit den drivande kraften – men han har givetvis haft erfarna och kunniga medhjälpare på nyckelpositionerna – att utveckla tävlingen till en av de största och bäst arrangerade i Sverige. Några årgångar har tävlingen definitivt varit störst och den har skaffat sig så bra renommé att elitaktiva från Sverige och under senare år även från Danmark med glädje sökt sig till Malmö.

Pallasspelsrekorden är imponerande.

Det började 1982 i den mörka Kombihallen med sina begränsade möjligheter. När Atleticum 1992 stod klar växte tävlingen explosionsartat och 2006 noterades 2 800 starter. Sedan dess har antalet starter blivit färre, mycket beroende på ett minskat skånskt deltagande. I helgen var antal starter cirka 2 200.

”Salle” har aldrig fallit för frestelsen, som många andra, att arrangera grenar för åtta- och nioåringar för att genom startavgifter höja det ekonomiska utfallet. I stället har han reducerat antalet grenar i de yngre årsklasserna för att kunna bibehålla ett rikt grenval i de äldre grupperna.

Allt för friidrottens bästa.

De tre senaste åren har MAI varit medarrangör till Pallas. I år kom många av funktionärerna dessutom från Pallas samarbetsklubbar i Öresund FK nämligen Heleneholm och Finish. Malmöklubbarna har inte bara missat i rekryteringen av tävlande ungdomar utan även i att utbilda funktionärer. Funktionärskadern är ålderstigen.

Hur ser då framtiden ut efter ”Salles” sorti?

Pallas ”äger” tävlingen men klarar inte själv att arrangera en tävling av denna storlek och dignitet. Var hittar man en tävlingsledare med ”Salles” kapacitet och vilja att göra Pallasspelen till den perfekta tävlingen (En omöjlighet, det medger han själv)?

Det går inte.

Årets tävling visade att alla regionens fyra klubbar behövs. Men kan man enas utan en samlande kraft som ”Salle”? '

Och vad händer om Öresundklubbarna och MAI gör gemensam sak och fördelar ansvar och arbete? Risken är då att det under innesäsongen bara arrangeras decembertävlingen Sista chansen, en ren ungdomstävling, och så Pallasspelen.

Det fanns en tid då det fanns fyra större innetävlingar i Atleticum plus då och då ett svenskt mästerskap av något slag, alternativt ett Götalandsmästerskap.

Tiderna förändras.

Och det har den redan gjort, när Lennart Samuelsson lämnar Pallasspelen, hans friidrottsliga livsverk.