Som friidrottsintresserad borde man vara nöjd, när SVT i stort sänder varje minut från EM i Rom. Och i en kanal utan reklamavbrott.

Men ibland blir det bara för mycket. Som i går, en fredagskväll mellan 18.30 och 20.00, när friidrotten blockerar kanal 2 med i stort ingenting.

Jag har full förståelse för de måttligt intresserade som knorrar över att man i helhet sänder gångtävlingen över 20 kilometer gör damer och dessutom några heat på 200 meter från damernas mångkamp. Det var det enda som hände.

För att fylla ut tiden visade man intetsägande bilder, när kvällens senare finalister anlände till Olympiastadion. Plus några spekulationer – som man hört förut – om hur det skulle gå, främst då i herrarnas diskusfinal.

Det blev 90 minuters tomgång på nästan bästa sändningstid.

Den tiden kunde SVT använt till program, som lockat fler intresserade.

IFK Malmö gör en storsatsning på sin ungdomssektion.

Fotbollsklubben har på heltid anställt två personer att bygga upp en verksamhet med målet att på sikt återkomma till svensk elitfotboll.

Dessutom har IFK också anställt en föreningskonsulent för att sköta administrationen.

Det är naturligtvis dyra investering men den enda vägen att långsiktigt och bestående återkomma till de högre nivåerna i svensk fotboll. Och då talar jag inte om varken Allsvenskan eller Superettan. Utan låt oss säga division 1, nivå 3.

Det har i omgångar talats om att komma tillbaka till den riktiga toppen, de två högsta serierna. I min värld en utopisk tanke. För det krävs en ekonomi och en organisation som IFK Malmö på de senaste 20 åren inte varit i närheten av. Under många år har klubben inte haft ett bemannat kansli, ordförandena har kommit och gått, tränarskiftena har varit många, sportcheferna har varit än fler.

Enligt initierade källor har under de tre senaste säsongerna cirka 60 seniorspelare varit registrerade för klubben, ytterligare ett stort antal har  provtränat.

***

Över allt detta, som den berömda våta filten, har en dålig ekonomi legat.

A-laget har också som en naturlig konsekvens av bristande kontinuitet på de flesta plan på två säsonger degraderats från division 1 till 3.

Ungdomssektionen har inte fått det stöd som behövs för att utvecklas. För några år sedan hade IFK pojklag i de flesta årsklasser. I år finna två juniorlag – och det är naturligtvis bra – men bakom är det verkligen tunt.

Malmös ungdomsfotboll har under många decennier präglats av Djungelns lag. Efter minsta missnöje har ledare och hela lag försvunnit till välkomnande konkurrenter. IFK har blivit drabbat men är inte ensam förlorare i Malmö.

Ett stort plus är att det i IFK:s nuvarande A-trupp finns några duktiga spelare från de egna leden.

***

Förklaringarna till IFK Malmös nuvarande situation är många.

Mycket är självförvållat.

Att bli ”utslängda” från Stadion, hemvisten från 1958, har heller inte underlättat arbetet. Nu finns A-laget, juniorlagen och de äldre pojklagen på Heleneholms idrottsplats, övriga lag på Mellanheden efter att tidigare varit på Kroksbäck. Det är givetvis inte optimalt att inte kunna ha en samlad verksamhet och dessutom konkurrera med klubbar som sedan många år är etablerade där.

***

Jag gillar att IFK Malmö FK, utifrån hur det ser ut i dag, tar detta, faktiskt, radikala grepp. Utan en fungerande administration med ett bemannat kansli och en lockande ungdomssektion är det en omöjlighet att bryta en nedåtgående spiral.

Att det sen tar tid – och måste få göra det – är en annan sak. Det måste medlemmarna, och den stora skara icke medlemmar (varför inte, när man titulerar sig stort fan?) som via sociala medier följer IFK Malmö.

***

(Till slut ett klargörande: Jag är sedan 1960-talet medlem i IFK Malmö (numera både FK och HF) och var från 1/7 1978 fram till 31/12 1980) klubbdirektör (fint ord för kanslichef), då IFK både i handboll och fotboll spelade i näst högsta serien. Efter pensioneringen har jag några perioder varit med i fotbollsklubbens styrelse, men inte på många år. På ideell basis har jag hjälpt IFK med småsysslor och gör fortfarande.

Mitt inlägg skall läsas med denna bakgrund.)

Det är sommarvila i den allsvenska fotbollen.

Men inte för sportcheferna, en av den moderna fotbollens viktigaste personer. Några får mer att göra än andra. Tabellen ser oroväckande ut för många av de etablerade lagen. Tålmodighet är inte heller fotbollsvärldens bästa egenskap. En degradering är dubbelt kostsam.

17, 18 omgångar återstår, så visst finns många möjligheter att vända en kantrad skuta. Det spekuleras alltid om tränarbyten i krisklubbarna. Men oftast är det så att spelarmaterialet, då menar jag både spets och bredd, inte håller måttet för att klara av målsättningen. För rekrytering av trupp och tränarteam är sportchefen ansvarig. Att skapa ekonomi för att förverkliga målen ligger på styrelsens bord och det är den som stakar ut de långsiktiga målen.

Okej, tränaren har en del av ansvaret men sett i ett vidare perspektiv är hans roll mindre än många andras.

I min, kanske gammalmodiga, idrottsvärld något att beakta, när media i jak på ”gillatryck” spekulerar i vem som blir förste allsvenske tränare att få sparken.

Det var ju bara för några månader sedan som tränare och trupp hade allas förtroende.

***

Tabelltoppen är den väntade. Malmö FF i topp före Djurgården, sju poängs differens med en match mer spelad. Det är givetvis en fördel MFF att ha inkasserat de tre poängen i den tidigarelagda matchen (2—1 hemma mot svåra Elfsborg). Djurgårdens ”restmatch” är Göteborg hemma. Det lär krävas en fullpoängare för en intressant guldduell.

***

I en alltmer kommersialiserad fotbollsvärld är det charmerande att lågbudgeterade lag som, främst Mjällby och Gais, kan utmana de mera bemedlade. Det går att hitta duktiga spelare även inom Sverige. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan landsgränsen.

Jag menar att det är betydelsefullt att många spelarköp sker inom Sverige så att övergångspengarna hamnar i de mindre klubbarna med sin viktiga grundläggande utbildning.

I ett fotbollslandskap där antalet föreningar blir färre är det viktigt att minskningen inte fortsätter i alltför hög hastighet.

Talanger finns överallt. Som i Skurups AIF, som aldrig nått de större höjderna i fotboll, men som från början fostrat fyra spelare som spelar elitfotboll i dag, Pjotr Johansson (Djurgården), Isak Jönsson (Västerås SK), Filip Boman (Trelleborgs FF) och Hugo Andersson (Randers).

***

Helgens omgång gav klara indikationer om vilka klubbar som får svårt att fullt ut att koppla av under uppehållet.

En stor överraskning var förstås att MFF tappade poäng borta, 2—2 mot Brommapojkarna. Och sättet man gjorde det på. Med tanke på det Europaspel som väntar var det frapperande hur lätt hemmaspelarna, främst Tim Waker och inhopparen 18-årige Evan Botchway, sprang ifrån de bevakande MFF-arna. Bristande snabbhet hos några Malmöspelare har man sett tidigare, men detta förekom i en omfattning jag faktiskt inte sett tidigare.

Kanske något att fundera på ock koncentrera sig på för tränaren Henrik Rydström i stället för att efter i princip varje match negativt kommentera domarteamens insats.

Det börjar faktiskt bli irriterande tjatigt.

En förflugen tanke, en fundering.

Kanske befängd, kanske är den redan framförd till de som bestämmer.

Idrottsmuseet i Malmö är nerlagt, eller kanske – förhoppningsvis – bara lagt på is. Nu skall Stadion från 1958 rivas och på området skall byggas bland annat nya hallar och byggnader med bland annat kontor och samlingslokaler.

Borde det inte finnas utrymmen för att inom detta, till synes fantastiska, område bygga upp ett modernt idrottsmuseum? Ett museum byggt på Malmös strålande idrottshistoria.

Och administrerat av Idrottsmuseets Vänner, enligt modell Helsingborg.

***

Det finns fler alternativ. Kanske inte lika tilltalande. Men dock.

Kasinot i Kungsparken är borta. Det finns diskussioner om att Malmö konstmuseum skall flytta dit och jag har sett förslag om att bygga till några huskroppar.

Kanske kan man finna plats även för en idrottshistorisk avdelning?

 Vilken synergieffekt det kan bli. Två kulturområden, med kanske skilda målgrupper, som i närliggande lokaler kanske kan förenas. I alla fall i några fall.

***

Se här några funderingar den första söndagen i juni 2024 från en person, som saknar sitt idrottsmuseum.

Pontus Jansson-affären är det stora diskussionsämnet i dagens Idrottsmalmö.

Därför hade jag väntat mig en krönika i dagens Sydsvenska, när jag hämtade den i hallen i morse. (Jag tillhör fortfarande de lyckligt lottade som får min tidning levererad direkt in i lägenheten.)

Men i ingen krönika i mitt husorgan sedan barnsben.

Då hade jag redan under gårdagen kunnat läsa kommenterade artiklar på Fotbollskanalen och på Kvällspostens och Idrottens Affärers hemsidor. Sydsvenskan har genom den tidigare pressläggningen blivit akterseglade på sena nyheter. Denna gång fanns inte denna ursäkt. Varför ge walkover?

Först 11.04 i dag på förmiddagen publicerade man på nätet en krönika i ämnet, signerad Fredrik Lindstrand. Numera är kutymen att det finns en förklaring att åsikterna i en krönika är skribentens egna. Må så vara, men läsarna i allmänhet ser uppfattningarna som tidningens.

Numera har Sydsvenskan många sportkrönikörer. Därför är valet av Fredrik Lindstrand något underligt. I de tendensiösa artiklarna i samband med supportermarschen inför premiären mot Hammarby dolde han dåligt sina åsikter om supporterkulturen, som har vissa likheter med Pontus Janssons.

Därför blev det i dagens krönika ett evigt hattande, dels så eller kanske så.

Ingen klar åsikt.

Är jag för konspiratorisk när jag menar att Sydsvenskan/Fredrik Lindstrand vill stå på god fot med både MFF och Pontus Jansson?

Det blev en lång kväll framför tv:n i går.

Först SM-finalen i handboll, där Sävehofs herrar efter 33—26 mot Ystads IF och 3—1 i matcher blev svenska mästare för åttonde gången.

Sen det allsvenska fotbollsmötet Malmö FF—Elfsborg, 2—1, en klart välförtjänt hemmaseger.

***

Det som frapperade mig mest var skillnaden i atmosfär, respekt och inställning till domarteamens arbete från spelare och ledare. Jag har givetvis ingen erfarenhet av att döma varken handboll eller fotboll på elitnivå, men har uppfattningen att det är svårare i handboll. Närkontakterna är betydligt fler med många spelare på en begränsad yta. Gränsfallen i handboll är också betydligt fler. Liksom antalet situationer.

Handbollsspelana i har insett detta och agerar därefter. Visst förekom det några frågande, oförstående blickar mot domarduon och en och annan uppgiven gest från coacherna vid finalen. Men inga teatraliska utbrott med armar, kompletterade med ord som inte gick att urskilja. Från både spelare och ledare.

En överlägsen Fair Play-seger för handbollen.

***

Jag anser mig ha på fötterna när jag menat att protestvarningarna till MFF-arna Sergio Pena och Erik Botheim var korrekta. Jag lutar mig tryggt på att Anders Andersson, Maxs kommentator, är av samma uppfattning. Spelarna översteg den spontana gränsen.

***

Men se, det gjorde inte den ständige snacksalige MFF-tränaren Henrik Rydström.

För andra gången på kort tid framför han, nu I Sydsvenskan, följande:

– Jag är så jäkla besviken på att vi åker på varningar i match efter match när vi är ett lag som har bollen i 70–80 procent och vi reagerar med en gest för att det är hands eller nedsparkningar.

– Jag kommer aldrig att skylla på motståndarna, utan domarna måste ta de sakerna och skydda spelare och lag som är kreativa.

Jag förstår inte sambandet mellan bollinnehav och frisparkar mot. Vad säger att spelmässigt underlägsna lag är ojusta? Man måste också ta i beaktande var och hur man utnyttjar sitt större bollinnehav.

Och har Rydström några belägg för att domarna inte beivrar klara regelbrott mot de, i hans mening, kreativa lagen?

Jag förstår helt enkelt inte vad Henrik Rydström menar. Vore intressant om en journalist vid tillfälle lät honom utveckla sin uppfattning.

***

Åter till handbollsfinalen. Född och uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som ett av husorganen är det givet att Ystads IF har en del av mitt handbollshjärta. Därför sved finalförlusten lite.

Samtidigt har jag en gammaldags idrottsideologi: Jag uppskattar föreningar som genom en stor ungdomssektion kan få fram elit, även internationell. Det kan IK Sävehof verkligen och då för båda könen.

Herrfinallagen är båda två bra föredömen för svensk handboll.

***

Jag blev faktiskt lite rörd – gamle gubben – när tv intervjuade den skadade målvakten Simon Möller, en personlighet som symboliserar Sävehofsandan. Han började i klubben som 6-åring, skadade sig allvarligt i en av förra årets finaler mot IFK Kristianstad och fick se sitt lag förlora. I årets första final var skadeolyckan framme igen och han fick tillsammans med en krycka följa resten av matcherna på bänken. Det var på något sätt symptomatiskt att fick följa det resterande finalspelet med en ackreditering som en ledare, som dem inspiratör han är.

Simon Möllers guldtårar var äkta. De gick genom tv-rutan.

***

Sen måste man givetvis nämna färingen Oli Mittun. Tack för uppvisningen!

Den allsvenska guldstriden kommer att stå mellan Malmö FF och Djurgården.

Som allmänt tippat. Men att konstatera det efter bara elva omgångar bär mig lite emot. Jag är ”allergisk” mot ordet guldryck och liknande ord långt innan halva serien är avklarad. Något guldryck är det ju inte heller, bara ett konstaterande att jakten på de två högsta medaljvalörerna kommer att bli en duell.

Gais, i all ära, som skuggar MFF sju poäng distanserat, lär knappast hålla distansen ut.

De lag som på sikt har bäst kapacitet att oroa toppduon, är Häcken och Elfsborg,  som dock är elva respektive tolv poäng efter. Det är just dessa outsiders som luggat MFF på fem poäng. Häcken har också ett kryss borta mot Djurgården.

Men Häcken och Elfsborg är årets största besvikelser. Spelarförlusterna har inte ersatts med tillräcklig kapacitet. Dessutom har tongivande spelare de senaste säsongerna som Johan Larsson (Elfsborg) och Mikkel Rygaard (Häcken) varit oerhört långt från den klass vi vant oss vid.

Jag har dock en känsla av dessa båda lag kommer att göra en klart bättre fortsättning på spelåret.

Får se om Elfsborg i kväll än en gång kan oroa Malmö FF.

***

MFF:s målskillnad efter 11 matcher, 30—6, imponerar givetvis. Samtidigt kommer 21—1 från fem lag från de nedre regionerna som generellt sätt även haft svårt att hålla tätt mot sämre lag än MFF.

Vid målkalas är frågan alltid: Är det vinnaren som gör förloraren usel?

Oftast är svaret, både ock. Men medge att Kalmar FF vid fredagens 5—0 till Malmö var sällsynt dåligt, ja, uselt.

***

Bosse Larssson-tifot vid matchen var utan tvekan den kvällens främsta behållning. All det beröm det får är det bara att stämma in i.

Det pratades och skrevs mycket om Bosse Larsson-andan i samband med hyllningarna. Jag tillhör den generation som sett honom spela. Minnet är förstås selektivt, men jag såg sällan eller aldrig Bosse Larsson filma eller högljutt, eller med gester, protestera mot domsluten. Det var bara att spela vidare.

Denna inställning borde den nuvarande spelargenerationen ta med sig. Och kanske inte minst tränaren Henrik Rydström. Vi som följer MFF via tv ser alltför ofta honom ironiskt leende och med gester vända sig till fjärdedomaren vid domslut som går mot MFF.

Ta lärdom av Bosse Larsson!

***

Nu väntar en intressant kväll. Först den fjärde SM-finalen i handboll och sen ett tryck på ”Sematchenfrånbörjan-knappen” för att följa Malmö FF—Elfsborg.

Leve den moderna tekniken!

Friidrottssäsongen har varit i gång en tid.

För svensk del har året fått en ypperlig start, världsrekord (Duplantis), svenska rekord (Henrik Larsson, Andreas Almgren, Thea Löfman) och en massa personbästa av bra europeisk klass.

Det är en den positiva sidan av svensk friidrott, den som i bästa fall redovisas massmedialt. Men där finns mer att önska, speciellt nu när allt fler tidningar tidigarelagt sin tryckning. Uppföljningen av ”sena resultat” är inte alltid den bästa.

***

Men det finns också en liten mörkare sida av svensk friidrott, accentuerat vid helgens stafett-SM i åldersspannet seniorer till 15-åringar. Bristen på bredd är påfallande. På seniorsidan varierade antalet startande lag mellan tre och åtta på de åtta distanserna. Tre lag på 4x1 500 meter för män är i min värld genant. Fyra på samma distans för damer är minst lika beklämmande med tanke på att man reducerat antalet löpare till tre.

Rent generellt har friidrotten i de yngre årgångarna på loppen på 400 och 800 meter övergått till tremannalag. Likväl fick man inställa 3x800 m i K 22-klassen.

De mest oroande är siffrorna i P 15, sju lag på 4x80 m och tre (!) på 3x800 m. Är det bara jag som känner oro?

***

Hur såg det då ut ur skånsk synvinkel?

I 13 av de 29 loppen (skulle alltså ha varit 30) fanns över huvud taget inget skånskt lag på startlinjen.

Förbluffande är – minst sagt – att MAI hade ett seniorlag för damer på 3x800 m (sjua), i övrigt var det tomt med skånska lag i damseniorer, K 22 och F 19.

I P 15:s båda lopp fanns inte heller något skånskt deltagande.

Det gjordes 230 starter under tävlingen, 20 var skånska, 18 från MAI och 2 från IFK Helsingborg.

Sett över hela spektret är jag inte helt förvånad över det klena skånska deltagandet med endast två klubbar och de många luckorna. Tendensen har varit tydlig under en längre period. Men att det var endast ett damlag i de tre äldsta klasserna är överraskande.  Bredden på flicksidan har under en lång tid varit överlägsen den på pojksidan. Att Malmö var helt utan representation bland 15-årspojkarna känns märkligt svagt.

***

På seniorsidan blev det ett guld, 4x400 m, och ett silver, 4x 100 m, för MAI i seniordelen. På ungdomssidan har Malmöklubben några bra årskullar och vann tre guld, tre silver och ett brons.

Jag har roat mig genom att räkna ut en föreningstävling/medaljliga efter normen 3, 2, 1 i alla 29 loppen. Den blev så här:

1)     Tureberg 22 p, 2) Malmö AI 21, 3) Hammarby 16, 4) Spårvägen 13, 5) Lidingö och Upsala 12, 7) Mölndal, Hälle och Danderyd 9, 10) Västerås 8.

Stockholmsdominansen är som synes stor. 21 klubbar tog medalj, åtta var från Stockholm, fem från Göteborg, en från Skåne och sju från övriga Sverige.

Från Norrland deltog endast Sundsvall med ett lag.

Anmärkningsvärt är att IK Ullevi inte ställde upp med ett enda lag. Göteborgsklubben har ju varit en av de ledande i Sverige under en längre period.

****

Svensk friidrott är som starkast ett stråk från Stockholm/Uppsala via Västerås, Eskilstuna, Örebro, Karlstad (Göta) till Göteborg/Ljungskile (Hälle). MAI är den store utmanaren.

Dessa funderingar baserade inte bara årets SM i stafett. IFK Växjö och öländska  Högby håller också en bra svensk klass.

I en allt tunnare svensk friidrott. Skåne tillför ingen större bredd,