Det heter att en bra målvakt är halva laget.

Ibland kanske till och med lite mer.

De två senaste dagarna har jag sett två Malmömålvakter, som på sitt sätt ger någon rättvisa till denna lilla överdrift, HK Malmös Nebosja Simic och Redhawks Niko Hovinen.

Det var Simic, som räddade HK från att komma i underläge i inledningen av mötet mot Guif och när Eskilstunalaget var på gång spikade Simic åter igen sitt mål.

Att Redhawks hade 2--0 efter två perioder mot Mora var nästan helt Hovinens förtjänst. Stundom var Malmölaget utspelat. Jag såg inte hela slutperioden. Ishockey utan spänning är inte min likör. 1--7 är i sig ofattbara siffror, sett efter två perioder. Men visar också på idrottens brist på logik.

Därför är det naturligtvis sällsynt dumt att sticka ut hakan och påstå att Simics och Hovinens insatser i onsdags och torsdags var avgörande för att HK Malmö i och Malmö Redhawks når sina primära mål, handbollens slutspel respektive avgörande play off-matcher till ishockeyns SHL.

Efter att ha sett i stort alla HK:s matcher känns det som om det är ett måste att Simic vinner “målvaktsmatchen” om det skall gå vägen för HK. Som det nu varit vid de tre vinsterna efter VM-uppehållet. Även om Adam Lönns och Linus Perssons återkomst givetvis också starkt bidragit till den förlustfria sviten.

Det har blivit ytterligare en och annan handbollsmatch sedan mitt senaste inlägg.

Alla i tv och det är kanske inte helt rättvist att diskutera domarinsatserna med denna bakgrund. Det är ju lätt att sitta i en skön fåtölj och ha åsikter. Men åsikterna grundar sig på en längre erfarenhet.

Jag har snöat in mig på arbetet kring målgårdslinjen, en handbollsplans viktigaste linje, som inte får beträdas varken offensivt eller defensivt. Finns det någon regel där bedömningarna skiljer sig så? Ibland blåser domarna straff för att en försvararhäl beträder linjen, ibland friar man trots att försvararen är minst en meter inne i förbjudet område. Jag irriterar mig i min insnöade värld.

Såg Redbergslid mot Kristianstad i går -- i tv med repriser, jag medger -- men det fanns i min handbollsvärld sex tillfällen då de ett straffkast hade varit berättgat. I stället blev det ett sketet frikast.

I den dramatiska dammatchen mellan Lugi och Sävehof fanns det också tillfällen då domarna blundade när försvararna var långt inne i målgården.

I en svårbedömd idrott kan denna regel inte vara den svåraste att hitta rätt i.

***

När jag nu är inne på klagospåret. I fotboll är domarna snabba att varna för spelsabotage, obstruktion eller tröjdragning. Hur många gånger i en handbollsmatch ser man inte hur en spelvändning förhindras genom en omfamning utan någon annan straffåtgärd än ett frikast? Upp med två fingrar i luften!

***

Och inför obligatoriskt stopp av klockan de sista fem minuterna av matchen vid varje frikast/straffkast ! Allt för att ta bort all godtycklighet från domarna.

***

Efter handbollsmatchen slog jag över till hockeyderbyt mellan Redhawks och Rögle och såg då den omdebatterade situationen mellan Mattias Persson och en av bröderna Bibic.

Jag är ingen expert på ishockeyns regler. Det finns väl inget som heter stürmerfoul i hockeyn men i min handbollsinfluerade värld var det en tydlig sådan när Persson i obalans åkte in i den stillastående Röglespelaren. Vems huvud som hade kraften i skallningen kunde inte jag avgöra.

Nåväl, det som faktiskt upprörde mig var att spelarna efter incidenten inte brydde sig om den skadade Mattias Persson utan lät honom ligga ensam på isen. I stället ägnade spelare och ledare sig åt att skälla på varandra och domarna. Och naturligtvis åt ett löjligt slagsmål utan någon allvarligare påföljd.

Var fanns empatin?

***

Det finns anledningar till att hockeyn inte tillhör mina favoritidrotter. Det finns förstås fascinerade ingredienser i sporten. Det medger jag.

Och så håller jag på Pantern, den lilles strid i en egentligen omöjlig omvärld.

Det har blivit mycket handboll det här året.

Först VM och så Elitserien för damer och herrar, live och via tv.

Det föranleder tankar och funderingar. Inte minst om tv-utbudet.

Vid en lunch med Idrottsgillet i Lund berättade Tomas Axnér, fyrans expertkommentator, att kanalen var nöjd med antalet tittare utan att avslöja hur många som såg matcherna. Han berättade inte heller hur stor ersättningen var till elitklubbarna. Och då följaktligen inte heller om klubbarna var nöjda med tv-exponeringen i relation till publikminskningen.

Elitklubbarna måste göra en noggrann analys. Fyra klubbar (Önnered, Redbergslid, Ricoh och HK Malmö) har ett hemmapubliksnitt på under 1 000 personer, Drott precis över. Förutom nu IFK Kristianstad kan väl inte heller de övriga föreningarna vara nöjda med publiktillströmningen, inte i en liga som har en långsiktig målsättning att bli professionell.

Utan storpublik, ingen riktig stämning, en nog så viktig ingrediens i ett idrottsevenemang år 2015. Se bara hur IFK Kristianstad lyfter sig tack vare det orangea stödet på läktaren!

Och Malmö FF på Swedbank!

Jag tillhör syndarna. Jag har hoppat en och annan resa till Lund och Ystad. Det är bekvämt att sitta hemma i fåtöljen i lugn och ro i stället för att “flå” runt på mörka Skånevägar. För 99 kronor i månaden kan man se mycket handboll.

Men har handbollen råd att i längden sälja sig så billigt?

I natt avgjordes lagtävlingen i slalom i VM.

För en allmänt idrottsintresserad har ett VM i de stora sporterna -- i ett svenskt perspektiv -- alltid ett visst intresse. Men inte så stort att man sitter uppe några timmar en bit efter midnatt för att följa tävlingen. Inte i min ålder.

Men Sydsvenskans chefredaktör Pia Rehnquist har lovat att nätet skall prioriteras, vara först med nyheterna. 07.15 öppnade jag därför datorn för att se hur det gick för Sverige. Men jag fick leta länge. Längst ner på sidan fanns uppgiften om det svenska bronset. Föregången av 16 MFF-relaterade hänvisningar på “löpsedeln”. Av vilka många var veckogamla.

Var finns proportionerna? Och hur väl följs Pia Rehnguists intentioner upp?

***

Sen måste man ju beundra produktiviteten hos Sydsvenskans utsända till MFF:s läger i Florida. Även om det blir för mycket att läsa och lyssna på. Lyssnar gör jag förstås aldrig.

***

Klockan 08.45, när jag skriver detta, har VM-inslaget placerats högre upp. Men efter ett MFF-inslag. Naturligtvis.

Danskarna räddar skånsk friidrott.

Okej, det är kanske lite tillspetsat men utan de danska deltagarna i 2015 års två inomhustävlingar i Malmö hade startfälten i många grenar blivit extremt små. Man hade kanske till och med tvingats stryka några grenar från programmet. I några damlopp i senior- och de äldre årsklasserna fanns ett tiotal danskor och en eller två svenskor.

Det är också de danska deltagarna som ger ekonomi i arrangemangen. Det är dyrt att anordna tävlingar i Atleticum. Hyran per dag är 7 000 kronor och till den summan skall Malmö stad har ytterligare några tusen för hyra av diverse material. Priser, mat till funktionärer under två dagar, arvode till specialfunktionärer och diverse annat gör att överskottet för Pallasspelen till exempel blev cirka 60 000 kronor, att fördela på de tre föreningarna i Öresund FK och MAI.

Av startavgifterna kom cirka 42 000 kronor från de danska deltagarna. Det är alltså lätt att konstatera vad danskbesöken betyder ur alla aspekter.

De många aktiva från Danmark ger extra inspiration till tävlingarna. Till Pallassspelen kommer många gäster från distrikten utanför Skåne för att få ett tillfälle att möta stimulerande konkurrenter man inte stöter på senare under året.

Det gäller att värna om de danska vännerna.

De betyder mycket för den skånska, trängda friidrotten.

Min tidning är en paradox.

Kan man egentligen skriva så? Jag tycker det. Med min tidning menar jag Sydsvenskan och dess sportsidor. Det är inte många dagar jag missat under mer än 60 år.

Självfallet har jag kännedom om tidningsvärldens stora problem och ekonomiska restriktioner men jag funderar om förändringarna är rätt väg att komma ur krisen. Sporten blir mer och mer lokal i sin bevakning samtidigt som småklubbs- och ungdomsidrotten får allt mindre utrymme.

Det är det jag menar är en paradox.

Mitt första uppdrag utanför Malmö som nyanställd på Sydsvenskan i maj 1985 var att bevaka den allsvenska fotbollsmatchen mellan Mjällby och Öster på Strandvallen. När Mjällby de senaste åren besökt Malmö har det knappast nämnts en enda bortaspelare vid namn.

Tidningens bevakningsområde elitmässigt har krympt. Jag menar inte att Blekinge skall ingå i den dagliga rapporteringen men nog finns det anledning att utvidga intressesfären utanför Omkretsen. Nu läggs oerhörda, dagliga resurser på ett fåtal föreningar/idrotter. Ni som läser Sydsvenskan vet vad jag menar.

I dag hänvisade “löpsedeln” på Sportens nätsida vid en tidpunkt till tio MFF-

relaterade artiklar!

Under min tid på Sydsvenskan var jag från 1989 fram till och med pensioneringen 2004 plus två år som frilans cirka 45 gånger per år ansvarig för Malmösport. Med nuvarande tidningsformat var det alltid två sidor.

Samtidigt skrev kollega Stefan Eckerström regelbundet om Lunda- och Omkretsensport

Att skriva om ungdomar, personer, klubbar och händelser i den “lilla” idrottsvärlden var det mest stimulerande jag sysslade under mina år som sportjournalist.

Successivt har lokalsportsidorna minskat både i antal och storlek och efter nyår är de tydligen helt försvunna.

Chefredaktör Pia Rehnquist har sina framtidsvisioner skrivit att det skall satsas rejält på nätet. De ansvariga har tydligen glömt lokalsporten. Det finns en flik, där det finns tre inslag från 2015, resten från hösten 2014. Detta säger väl allt om intresset.

Mycket om det lokalt stora, inget alls om det stora lokala utanför eliten.

Det är det jag menar med den paradoxa tidningen.

Så har då den senaste debatten om Malmö stadion åter visat MAI:s “von oben-inställning” till friidrotten i Malmö, som (liksom i Skåne) är trängd.

Det är bara att granska resultatlistorna från Pallaspelen och de senaste årens statistik.

För MAI är det bara det stora som gäller, som nu innegalan i Arena i februari (nog så trevligt) och kommande års galor på. Men det har varit betydligt mer prat än verkstad i detta ärende under åtskilliga år.

För en levande, expanderande friidrott är ett anpassat stimulerande tävlingsprogram på distriktnivå ett måste. Att genomföra ett sådant är inget MAI är intresserat av.

För några år sedan fanns det fyra innetävlingar i Malmö, sedan några år har MAI strukit sin, är nu en av fyra klubbar i Pallasspelen. Ett krisande Heleneholms IF känner i alla fall sitt ansvar och är arrangör helt eller delvis för de tre Malmötävlingarna.

När MAI senast anordnade en ungdomstävling utomhus minns jag inte. Nu överlåter man detta till Ystad, Trelleborg, Finish, Heleneholm, Lund, Eslöv, Helsingborg, Ängelholm, Hässleholm och Åhus. Det är föreningar MAI är beroende av inte enbart för rekrytering (på rak arm kan jag säga att åtta av dessa klubbar har fostrat ungdomar som ingår i MAI:s elitgrupper för ungdomar och seniorer) utan även för att ge underlag till friidrottsklasserna på grundskola och gymnasium.

Lärarna/tränarna på skolorna är knutna till MAI med allt vad det innebär, inte minst ekonomiskt.

MAI har som målsättning att vara en av de ledande klubbarna i landet. För att infria detta krävs ett stort underlag. Länge ha klubben haft köer till sina friidrottsskolor -- hörde att cirka 500 ungdomar i ålder 6 till 10 är inskrivna i denna verksamhet -- men utfallet tävlingsmässigt har varit klent i synnerhet för en klubb med inriktningen att vara en av Sveriges elitföreningar.

MAI är beroende av att övriga klubbar gör tävlingsgrovjobbet, så att man själv kan koncentrera sig på inkomstbringande långlopp, fyra 2015 plus Kalvinknatet.

Detta skär naturligtvis i ögonen på Skånes småklubbar.

MAI tar inte fullt ansvar för den skånska friidrotten.

***

MAI hade naturligtvis mått bra av en skånsk konkurrent på elitplanet. Ja, varför inte även lokalt i Malmö? Öresund FK (Heleneholm, Finish och Pallas) har en inskriven elitmålsättning men är en kraftlös papperskonstruktion utan någon drivande sammanhållande ledare.

Så kom det då äntligen, beslutet om Malmö stadion.

Vad som skall ske efter rivningen finns det självklart många synpunkter på, men det gäller nu att snabbt komma till skott. Men jag tvivlar att pengarna och handlingskraften finns
Ole Törner i Skånskan applåderat rivningsbeslutet men menar att det stora felet är att det kommer för sent. Så är det naturligtvis. Ett beslut om Stadions framtid borde ha kommit för tio år sedan, i samma stund som man beslöt att bygga Swedbank stadion.

I stället investerade man i samma veva -- om jag inte minns fel -- över 40 miljoner i underhåll och nyinvesteringar för att anpassa arenan till Uefas krav för internationella fotbollsmatcher. Alltså samtidigt som man bygger en modern, internationellt anpassad fotbollsarena 100 meter söderöver.

Sämre investerade miljoner har jag svårt att tänka mig.

På den tiden var Ilmar Reepalu huvudansvarig för Malmös ekonomi. Samme Reepalu som nu, enligt Sydsvenskan, rasar över beslutet om att riva. För en tid sedan var han gäst på ett frukostmöte hos Idrottsmuseets Vänner och hans skäl till att bevara Stadion var nostalgiska och arkitektoniska. I frågan om hur man skulle fylla den med aktiviteter var han mera diffus.

Möjligen kunde man anlägga en konstfrusen isbana -- i sig en bra idé, nu helt förkastad av de beslutande -- och så ville han gärna se speedway där. Och det vill Reepalu gärna se när och om det blir ett nytt Stadion, där det också skall finnas plats för friidrott.

Ok, det går att fylla allvädersbanorna med tusentals ton grus men fråga arrangörerna på Stockholms stadion och Nya Ullevi hur nöjda förarna var med ett underlag som hela tiden släppte och var “livsfarligt”.

Speedway behöver specialbanor.

***

Såg också att MAI genom sin ordförande Tomas Strandberg kraftigt reducerat hedersordföranden Bengt Bendéus publikkapacitetskrav, ner till 8 000.

Hur skall man få ekonomi i en internationell gala med stjärnglans med så få åskådare? B-galor med enstaka stjärnor lockar inte.