I sommar är det VM i fotboll för damer.

I dagarna spelas Algarve cup som en viktig test inför det stora mästerskapet. Det stora för den fotbollsintresserade svenska allmänheten. Men inte för ledande personer i FC Rosengård och Linköping, som bett Pia Sundhage, förbundskaptenen, att under läger och matcher spara spelare från sina respektive lag, som senare i mars skall vara med i slutspelet i Champions League.

Ok, en olycklig kollision, men när nu verkligheten är som den är, finns det bara en väg, gilla läget och prioritera VM – och Sverige. Låt Pia göra vad hon tycker är bäst för ett lyckat mästerskap.

VM är större än CL.

FC Rosengård har under många åt visat att egna framgångar prioriteras högre än att långsiktigt utbilda de talanger som finns inom organisationen. Man satsar hellre resurser på utländsk arbetskraft än på skånska ungdomar. Hilda Carlén och Elin Rubensson, båda med i Portugal, är två exempel.

Varje förening har givetvis rätt att välja sin egen väg till framgång, men jag föredrar vägar som också utvecklar svensk elitidrott.

Sydsvenskan har en manlig sportkrönikör, som lite elakt – men träffande – kallats “Spaltockupanten” av en före detta kollega.

Ingen kan ta ifrån Max Wiman att han är flitig, dagligen en eller flera artiklar i papperstidningen, minst lika många inlägg på nät och blogg. Han lär också twittra. Om han finns med på facebook har jag dock ingen aning om.

I denna massiva produktion under tidspress blir det naturligtvis (många) fel. Som i dagens krönika, där han ser en möjlighet att fyra skånska damlag kvalificerar sig till handbollens slutspel. Det är en omöjlighet. Det är bara H 65, Lugi och Eslöv som spelar i Elitserien.

Jag accepterar att det i en tidning kan uppstå fel. Men det som irriterar mig är Wimans von oben-roll när det gäller andra mediers sätt att bevaka och kommentera idrotten. Skulle det finnas ett fel – speciellt om hans kära MFF – pratar han gärna om Sydsvenskans oberoende kvalitetsjournalistik.

Det finns något som heter: Sopa rent framför egen dörr.

Det är ett bra ordspråk.

***

Samma andas barn som Max Wiman är bloggaren Magnus Sjöholm.

Av en tillfällighet kom jag i kontakt med hans blogg, har läst hans inlägg då och då. Magnus är i stort lika flitig som Max. Han dundrar på och har synpunkter – då och då illa underbyggda – på allt och alla. Om sportjournalister tycker han inte. Han vet mest och bäst.

Honom har jag slutat läsa.

Men har man läst i stort alla sportkrönikor i SDS under mer än 60 år lär jag väl fortsätta. I alla fall någon tid till.

Skid-VM är slut.

Det är inte utan att man redan känner en viss form av abstinens. I nästan 14 dagar har tävlingen schemalagt det dagliga livet. Som pensionär har man inte haft annat att ta hänsyn till.

För mig är ett VM på skidor något stort, har så alltid varit, trots den geografiska begränsningen. De senaste åren har de stora mästerskapen blivit något av ett lokalderby, en kamp mellan Norge och Sverige. Visst saknar jag starka finska landslag, och var finns den forna ryska bredden, de italienska damerna, de tyska topplöparna, ja, listan kan göras längre av före detta (delvis) starka nationer.

Men ett mästerskap är ett mästerskap, en strid mellan individer och länder. Det fascinerar. Se bara på intresset på plats i Falun och framför tv-apparaterna!

Jag tror att den stora idrottsallmänheten vet att skidsporten är begränsad av klimatskäl men att det är duellerna -- idrottens kärna -- som är det väsentliga. Plus nationalismen, förstås.

Och i Norden finns ju också traditionen och den lite mytomspunna uppfattningen att de aktiva -- speciellt herrarna -- är de tysta viddernas män/kvinnor.

Jag ser mycket hellre ett VM i en internationell perifer sport än en gala med världsstjärnor i exempelvis friidrott.

Mästerskap på alla nivåer fängslar.

***

Sveriges nio VM-medaljer är rekord. Jag är lite “allergisk” mot de nya tidernas rekord när man inte tar hänsyn till förutsättningarna. Jag bevakade VM i Val di Fiemme 1991, då Sverige åkte hem med åtta medaljer. Men 1991 års trupp hade två grenar färre att tävla i. Det fanns inga sprintlopp men däremot, förutom de tre nuvarande distansloppen, även fem kilometer för damer och dubbla distansen för herrar.

Att jämföra antalet medaljer de enskilda löparnas emellan är inte heller rättvist mot den gamla generationen. Inte nog med att antalet distanser är fler utan även för att antalet mästerskap är fler. Förr var det två mästerskap på fyra år, numera tre.

Den nya generationen är gynnad.

***

Sen saknar jag, och tydligen många med mig, intervallstarten på de längre sträckorna, den ultimata kampen mellan klockan, en utmattad kropp och en Mördarbacke. Med de många mästerskapen borde man lika väl kunna alternera mellan masstart och individuell start som mellan klassisk stil och fristil. Då hade fler åkare kunnat vinna, inte enbart Petter Northug. Vilken taktiker och figther!

I fjor utsågs Malmö till Årets idrottsstad i Sverige.

Om det kan man ha åsikter. Min egen har jag redovisat: Malmö är en storstad och borde med denna bakgrund ha betydligt fler elitlag och elitaktiva. En noggrannare granskning visar också att det är anmärkningsvärt många aktiva i elitlagen som är gästarbetare från när och fjärran.

Innevarande säsong kan dock ge en förbättring:

1) Malbas herrar är på väg mot Ligan. Ekonomin kan bli ett hinder.

2) Redhawks har trots de två senaste förlusterna flera möjligheter kvar. Platserna är fler än någonsin.

3) Innebandydamerna i Malmö FBC är klara för ett nytt kval till högsta serien.

Tre nya lag på högsta nivån stärker givetvis Malmös elitstatus.

I squash har Malmö SRC lagt grund för att bli svenska mästare för både sitt dam- och herrlag. Damguldet är nästan klart.

I bowling kan -- men det blir svårt -- både Kulladals herrar och SBC:s damer nå SM-slutspelet. Klubbarna tillhör den svenska eliten.

Det gör även Malmö IF:s bordtennistjejer, fast de har långt till ett slutspel.

Slutspelet hägrar också för HK Malmö, för övrigt för tillfället bara ett av sex elitserielag av 20 möjliga i en lagbollsport från stan och då har jag räknat både undervattensrugby och amerikansk fotboll.

***

HK-herrarna är de enda jag följt kontinuerligt. Elitserien är jämn, marginalerna är små. HK är beroende av att Nebosja Simic vinner målvaktsmatchen -- och det gör han oftast. Hur bra andremålvakten Dennis Larsen är har jag ingen aning om. Har aldrig sett honom spela någon längre tid. Lika lite som Hampus Nygren, som dock sprider positiv energi på bänken, och Bozo Andjelic, som i motsats till Hampus inte verkar det minsta intresserad.

I en tuff matchserie om det inträffar skador och sjukdomar kan denna brist på bredd bli svår att bemästra i ett slutspel.

Jag tycker också att kantspelarna i sex- mot sexspelet uträttar för lite, eller om man vill, får för få bollar att jobba med.

***

En sammanfattning av inledningen: Trots ett förhoppningsvis lyckat säsongslut har Malmö en bit kvar för att rättmätigt leva upp till epitetet Sveriges bästa idrottsstad.

Min erfarenhet, vad den nu är värd, har lärt mig att man skall bedöma ett lags kapacitet när det i tävlingssammanhang stöter på en motståndare som spelar på samma nivå.

Malmö FF mot Assyriska var förvisso en tävlingsmatch (Svenska cupen) men i Allsvenskan och i det kommande Europaspelet kommer MFF inte att stöta på ett så dåligt motstånd som gårdagens. Södertäljelaget fick i höstas kvala sig kvar i Superettan och har dels föryngrat sitt lag och dels hade man några viktiga kuggar borta.

Krönikörerna fastslår -- antyder i alla fall -- att årets MFF-upplaga är bättre än fjorårets och att de nya spelarna är bättre än de under hösten till utlandet flyktade. Jag beundrar dessa experter som efter så kort tid kan fastslå detta.

Bättre än 2014 innebär försvarat SM-guld plus avancemang i Champions League. Det är resultatet som räknas.

Och jag vill nog se mer av de nya innan jag vågar ha en uppfattning om de är bättre än Emil Fosberg, Magnus Eriksson, Simon Thern och Isaac Kise Thelin, alla spelare i något svenskt landslag, även om Erikssons Kinaresa hindrade hans debut.

Jag väntar att säga något om MFF och 2015 tills jag sett laget mot ett bättre motstånd än Assyriska.

Men visst Magnus Wolff Eikrem var verkligen bra. Mot ett inte speciellt bra motståndarlag.

Det här är en uppföljning av gårdagens inägg om journalistik och skid-VM.

I tv var i går Anders Blomquist kritisk mot de svenska åkarnas taktik. Det kan man givetvis ha synpunkter på. Blomquist vill i sin optimism så gärna att det skall gå bra för svenskarna i den sport han älskar att han i sin besvikelse glömmer att även konkurrenterna vill åka taktiskt och att det hårdraget är bara en som har det perfekta upplägget, ettan.

Anders med sin egna långa erfarenhet av långlopp vet naturligtvis också att det är tillfälligheter som gör att en planerad disposition ibland måste ändras. Detta kanske till och med åtskilliga gånger.

Nåväl.

Det som irriterade mig mest var de journalister som gav sig på Marcus Hellner och konfronterade honom med: “Anders Blomquist sa i tv att du använde fel taktik”.

Vad fegt och osjälvständigt att inte ha en egen åsikt utan att behöva gömma sig bakom en kollega.

Varför inte själv säga: “Jag tyckte du använde fel taktik.”

Nej, nu fick man en ny kontroversiell, negativ rubrik, Blomquist versus Hellner.

Tydligen Expressen mantra denna skidsäsong.

***

Jag hann även med ett besök vid hockeymatchen Redhawks--Karlskrona, 3--5.

Vad snabbt det går i idrottens värld. Som nu för Malmömålvakten Niko Hovinen, för några dagar sedan nästan omutlig, i går högst medelmåttig.

Såg matchen från en plats högt uppe med en perfekt överblick i denna fantastiska Arena (tack, Percy!).

Mitt ovana hockeyöga såg då att Blekingelaget hade klart bättre linjer i sitt spel, utnyttjade ytorna bättre och hade ett spel som tilltalar mitt mer vana bollspelsöga.

Med det stora intresset det finns för hockey i Malmöregionen unnar man givetvis publiken att få se SHL-hockey i Arenan.

Men givetvis då på idrottsliga grunder och inte på grund av publikkapaciteten.

Skrota förslaget om att det måste finnas plats för ett visst antal personer för att få spela i SHL!

Vad är det här?

Ilska, fiasko, bluff, skitsnack, upprörd, anklagar, nedvärderar, lurar...

Jo, det är rubrikord som de senaste dagarna figurerat i Expressen i samband med VM på skidor. Är allt negativt inom skidsporten? Ända sedan i höstas har Expressen frossat rubrikmässigt i att hitta kontroverser inom skidvärlden och nedvärderingar konkurrenter emellan. Speciellt mellan Norge och Sverige.

Jag har inte läst speciellt många av artiklarna, bara skrollat förbi.

Jag tror inte verkligheten ser ut som tidningen vill göra gällande. Respekten världsstjärnor emellan är så stor att man inte nedvärderar sina motståndare.

Det är ju bara att se hur hjärtliga -- jag menar det -- omfamningarna och gratulationerna är efter en tuff målgång.

***

VM på skidor är något stort. En av idrottsårets höjdpunkter.

Sprint med sin tuffa kvalregler för att nå final är fascinerande, kryddade med de fräna man/man-duellerna på små ytor.

Jag -- tillsammans med hela min generation -- saknar dock den individuella starten på en fem- eller tremil. Det var/är den ultimata viljeutmaningen. De löpare som i sin ensamhet med kroppen full av mjölksyra slappnade av i en brant backe var oftast chanslös i toppskiktet.

Det är stor idrott i en värld som av klimatmässiga skäl inte tillhör de mest utövade. Detta till trots är toppåkarna värda all beundran. De har alltid haft min.

***

Norge har inlett som väntat. Men de domedagsprofetior som florerat om ett svenskt medaljfiasko kommer inte att infrias. Erfarenheten -- som inte ger rubriker -- visar man inte skall dra för stora slutsatser av en lång försäsong.

Norge kommer att dominera, givetvis. Men vad sägs om tio svenska medaljer?

Det heter att en bra målvakt är halva laget.

Ibland kanske till och med lite mer.

De två senaste dagarna har jag sett två Malmömålvakter, som på sitt sätt ger någon rättvisa till denna lilla överdrift, HK Malmös Nebosja Simic och Redhawks Niko Hovinen.

Det var Simic, som räddade HK från att komma i underläge i inledningen av mötet mot Guif och när Eskilstunalaget var på gång spikade Simic åter igen sitt mål.

Att Redhawks hade 2--0 efter två perioder mot Mora var nästan helt Hovinens förtjänst. Stundom var Malmölaget utspelat. Jag såg inte hela slutperioden. Ishockey utan spänning är inte min likör. 1--7 är i sig ofattbara siffror, sett efter två perioder. Men visar också på idrottens brist på logik.

Därför är det naturligtvis sällsynt dumt att sticka ut hakan och påstå att Simics och Hovinens insatser i onsdags och torsdags var avgörande för att HK Malmö i och Malmö Redhawks når sina primära mål, handbollens slutspel respektive avgörande play off-matcher till ishockeyns SHL.

Efter att ha sett i stort alla HK:s matcher känns det som om det är ett måste att Simic vinner “målvaktsmatchen” om det skall gå vägen för HK. Som det nu varit vid de tre vinsterna efter VM-uppehållet. Även om Adam Lönns och Linus Perssons återkomst givetvis också starkt bidragit till den förlustfria sviten.