En match, finalen, återstår i EM-fotbollen.

Känns på något sätt skönt. Det har blivit för mycket, när man sett i stort alla matcher. Jag blandar ihop händelser och kan med bestämdhet inte komma ihåg i vilken match en speciell händelse inträffade. Som en ringa tröst har jag förstått att betydligt yngre personer har liknande erfarenheter.

***

EM-konfekten har varit varierad. Som alltid i ett mästerskap. De små har verkligen utmanat de stora. Schweiz blev något av favorit och visst hade man önskat att laget vunnit straffsparksläggningen mot Frankrike och avancerat till semifinal.

Schweiz är ett fantastiskt idrottsland. Se bara på medaljskörden i EM-friidrotten! Femma i medaljligan.

Slovakien, Slovenien, Georgien, Ukraina, Albanien och Österrike var andra lag som gjorde grundomgångarna och åttondedelsfinalerna mer sevärda än kvartsfinalerna. Två av dessa var veritabla sömnpiller. Man bara önskade att domarna, som i handboll, kunde blåsa av anfallande lag för passivt spel och ge bollen till motståndarna.

Det var usel fotbollspropaganda.

***

Finalfavorit: Spanien. De har spelat den mest offensiva och konstruktiva fotbollen. England har förstås visat stegrad forn.

Det är segrarlaget som oftast sätter sin prägel på sättet att spela framtidens fotboll. I alla fall några år framåt. Visst är vinst det väsentliga men glöm inte underhållningsvärdet för oss neutrala fotbollsälskarna. Vi är väldigt många.

***

Hur EM kommer att påverka den allsvenska fotbollen får framtiden visa. Nu är jag ute på minerad MFF-mark, men jag känner mig trygg, när jag delar åsikt med Sydsvenskans krönikör Kent Leijon Jönsson om att de första 70 minuterna mellan MFF och Halmstad (5—1) bjöd på en tempofattig och föga underhållande tillställning. Inte värdigt en serieledare på hemmaplan.

Det var först efter Taha Alis inhopp efter 70 minuter och 3—1-kontringen som matchen tände till och med 5—1 som slutsiffror glömdes allt i segereuforin.

Kent skrev det inte, men visst fanns det stora likheter i MFF:s inledande 70 minuter och två av EM-kvartsfinalerna? Jag har sett liknande tendenser tidigare.

Tillfälligheter?

***

Det få den närmaste tiden utvisa, då allsvensk fotboll finns på huvudsportmenyn.

Sen är det dags för OS. Hur skall man hinna med?

Helgens friidrottstävlingar i Paris och Hengelo visade hur högt medaljer och finalplatser kommer att hänga i Paris-OS.

Andreas Kramers strålande svenska rekord på 800 meter, 1.43,66, räckte bara till en sjundeplats.

Carl Bengtströms hyggliga 48,68 på 400 meter häck gav en sjätteplats.

Fanny Roos stötte 18,69 i kula, ett normalresultat för henne. Hon blev sexa, tre kom över 20 meter.

Tävlingen i Paris hade Diamond League-status, den i holländska Hengelo en tävling med hög status. Konkurrensen var av hög internationell klass men långt från den som väntar dessa tre finalhopp i Paris. Detta sagt för att stilla alltför höga önskeförhoppningar. Jag är nöjd om löparna når semifinal med närhet till en finalplats. Och att Fanny kvalar in bland de tolv främsta.

Armand Duplantis tävlade i Paris mot i stort alla sina OS-motståndare. Honom kan man lita på, ny seger och på nytt över 6 meter, nu exakt.

***

För en tid sedan avgjordes SM.

Den svenska friidrottskartan var sig lik: Det är områden kring Stockholm och Göteborg som dominerar. Skåne hade en undanskymd roll. Övriga Sverige skötte sig glädjande nog bättre än på många år, fick ihop 39 medaljer, bara fem färre än Storstockholm, 44. Göteborg tog 27. Skåne tio, ett distrikt med 1,3 miljoner innevånare.

Det är Upsala IF och Göta från Karlstad som höjt Övriga Sveriges medaljskörd med hjälp av Uddevallaklubben Hälles löpare på herrsidan. Är man generös i sin gränsdragning kan Uppsala inlemmas i Storstockholm och Uddevalla i Göteborgsregionen för att ytterligare accentuera den regionala begränsningen.

***

Norrland med sina nio landskap och nära två miljoner invånare har helt tappat sin position inom svensk friidrott. IFK Umeå vann två silver, Gefle IF ett brons. Historiskt sett tillhör dessa föreningar och Skellefteå AIK de främsta i landet.

Och vi veteraner minns när småbyarna i Jämtland som Albacken, Kälarne, Ragunda, Nälden och Trångsviken med flera fostrade stjärnor av världsklass.

***

Skåneklubbarna gjorde 44 SM-starter, 32 av dessa var MAI:s. IFK Lund hade sex, IFK Helsingborg två (en sjätteplats som bäst) och en vardera för Björnstorp, Eslövs AI, Lomma FIK och Heleneholms IF.

Nio av medaljerna tog av MAI:are, den tionde var silvret för IFK Lunds Erik Erlandsson på 200 meter.

***

Malmö AI är Sveriges mest SM-medaljtyngda klubb sedan 1896. Högt på denna lista (har ej den aktuella ställningen) finns också IFK Helsingborg och Heleneholms IF. En bit efter denna trio finns IFK Malmö, vars friidrottssektion försvann 1955.

För oss som anser att konkurrens stimulerar är det ledsamt att se att MAI saknar utmanare både i distriktet och lokalt. Förhoppningsvis kan IFK Helsingborg åter få ordning på sin ekonomi så att man kan elitsatsa igen. Klubben bidrog starkt till MAI:s medaljskörd, två guld (Julia Henrikssons sprintervinster) och ett silver (Johanna Carlsson på 100 m häck).

Även Heleneholms tidigare fina ungdomsarbete syntes vid SM. Erika Wärff (numera i IFK Växjö) silver i mångkamp och Victor Gardenkrans (numera Högby) brons i kula har båda Heleneholm som moderklubb.

***

Vid SM finns en föreningstävling, Mästerskapsstandaret, där de åtta främsta får poäng, 9, 7, 6 osv.

På herrsidan kom MAI fyra, 21) IFK Lund, 44) Eslövs AI.

Damlistan: 6) MAI, 33) IFK Helsingborg, 44) IFK Lund.

44 klubbar tog poäng i båda klasserna.

En  lista som säger mycket om den skånska regressen.

***

Eslövs AI är en duktig ungdomsklubb och har så varit länge.

Vid SM kom fyra EAI-fostrade aktiva poängplats. Samuel Eklund (IF Göta) fyra i längd, Edvin Assarsson (MAI) sexa på 110 m häck, Ivano Bevanda (MAI) sjua på 200 m och Anders Henriksson (EAI) åtta i slägga.

EAI är ett av många bevis på de små klubbarnas betydelse för en levande friidrott i hela landet. Klubbar som EAI blir alltmer sällsynta.

***

Ett annat utmärkt skånskt exempel är IK Finish från Vellinge. När Kasper Kadedstål (MAI) vann silver på 400 m var det hans tionde individuella SM-medalj (4—2—4).  I stafett har Kasper medaljsviten 3—3—1.

***

Så kan man också fundera i OS-tider.

Det är en delvis irriterad diskussion i den svenska friidrottsvärlden i dessa dagar.

Tårarna har runnit och Sveriges Olympiska Kommitté har blivit oduglighetsförklarad. SOK har kritiserats för att inte har gett biljett till Paris för aktiva som klarat det internationella förbundets kvalnormer. SOK har som ett grundkriterium att de aktiva skall ha en möjlighet att kunna konkurrera om en 12:e plats. Dessutom finns en möjlighet till en plats i ett så kallat framtidsperspektiv. SOK har gett klartecken till 22 aktiva, den största OS-friidrottstruppen på 40 år.

Jag är den förste att förstå de aktivas besvikelse över den uteblivna Parisresan. Ett OS-deltagande är det största en idrottsman kan vara med om. Det generella kravet om en möjlighet att nå plats 12 är inte heller rättvist. I friidrott får de stora länderna deltaga med tre aktiva/gren, i simning två, i många idrotter, som kampsporterna, rodd, kanot med flera endast en. I bordtennis, för att ta ett annat exempel, får suveräna Kina blott ställa upp med två spelare eller par per klass. Linjeloppen på cykel tillåter fyra åkare per lopp.

Friidrott är i vissa grenar den mest konkurrensutsatta idrotten av alla. Jag menar att man skall ta detta i beaktande vid uttagningarna. Det är betydligt svårare att bli tolva i en löpning än i brottning. Därmed inget ont sagt om brottning.

Friidrott av världsklass finns på alla kontinenter.

***

På sociala medier frodas invektiven. Tyvärr också synpunkter och förslag som  strider mot de regler som styr den internationella olympiska rörelsen. Det är inte bara Sverige som har en nationell olympisk kommitté. Alla, de över 200, nationerna har det. Det är dessa som i slutändan bestämmer och anmäler deltagarna. Svenska Friidrottsförbundet kan inget göra.

Om detta kan man givetvis ha synpunkter.

***

SOK:s medlemmar har fått utstå en nästintill kränkande personkritik. Jag har ingen aning vilka styrelseledamöterna är. Men en sak vet jag: De är alla demokratiskt valda. Det är de svenska förbunden i de olympiska idrotterna som väljer SOK:s styrelse. Anser man att det inte finns tillräcklig kompetens får man se till att det vid nästa årsmöte väljs in lämpligare personer. Svårare är det inte.

***

Att SOK höjt åldersgränsen för att ”se och lära” till 25 är i och för sig positivt. Men varför dra en åldersgräns? Man kan få en utveckling internationell även efter 25. Som nu 28-åriga Rebecka Hallerth som i slägga i år ökat från 67,22 till 71,62 och visat stabilitet på dessa längder. Vad säger att Rebecka om fyra år inte är i fortsatt utveckling?

***

Vilka svenska friidrottare har då möjlighet att nå en 12:e plats.

Grupp 1, medaljchans, Duplantis, Ståhl, Karlström.

Grupp 2, Kramer (semi med liten finalmöjlighet), Almgren (cirka 8), Bengström (semi med finalmöjlighet), Montler (final med chans till sex hopp), Fanny Roos och Axelina Johansson (final med chans till sex stötar), Kamga (final med chans till sex kast).

Grupp 3. Semifinal och därmed bland de 24 bästa Julia Henriksson och Henrik Larsson.

Går dessa mina förhoppningar/tips in är detta en mer än godkänd svensk insats.

***

Sen hoppas jag att de opportunister i olika medier som pläderat för en större trupp inte tar fram fiaskostämpeln vid ett  sämre utfall. Det har tyvärr hänt vid ett flertal tillfällen.

I går gav jag nästan upp.

”Nu skiter jag i det här. Nu blir det inte mer fotboll från EM”-

Likväl fortsatte jag att se slutet på matchen Tyskland—Danmark och i kväll klockan 18 är jag trogen min tv-fåtölj för att se England—Slovakien och sen Spanien—Georgien. Och förmodligen alla de resterande matcherna också.

Självfallet är jag positiv för att få största möjliga rättvisa inom fotbollen. Men VAR-reglerna är selektiva. Hörna eller inte? Ingen granskning. Frispark eller inte någon meter utanför straffområdet. Ingen granskning, jo om frisparken kan rendera ett rött kort.

Ingen kan väl annat än medge att hörnor och frisparkar just utanför straffområdet är potentiella målchanser.

I min värld – måhända inskränkt – känns det futtigt att någon häl, eller tå, som är felplacerad är avgörande för en offsidebedömning.

Hur avgörande var danske Delaneys decimeterfelplacerade fot vid bakåtpassningen till ”målskytten” olycklige Joachim Andersen? Tillräckligt tydligen. Men …

***

Handsregeln begriper ingen. Kunde den engelske domaren ens med säkerhet se att bollen träffade Joachim Andersens arm, som dansken dessutom hade i ett naturligt läge. När man springer pendlar man med armarna.

***

Fortfarande med distans till matchen känner jag frustation över att den fina fotbollen har så diffusa regler. Och med ett selektivt VAR kommer man inte närmare den eftersträvade fullständiga rättvisan.

I samband med ett blogginlägg om fotbollsklubben IFK Malmös satsning på att bygga upp en stabilare organisation kring sin ungdomsverksamhet, fick jag frågan om hälsoläget i handbollsföreningen IFK Malmö.

Mitt svar, med nuvarande målsättning: Alldeles utmärkt.

IFK:s motto lyder:

Så många som möjligt. Så länge som möjligt. Från bollskola till seniorlag. Tillsammans. I vår förening,

I den nyss utkomna årsberättelsen konstaterar man at man haft 622 aktiva ingång under säsongen och haft över 20 seriespelande lag. IFK har verksamhet i 14 hallar, något som visar på de problem som inomhuslagsporterna har i Malmö.

Några av lagen är bra. 14/15-årsgrabbarna var i final i USM, Final 8, och kom sjua. I samma åldersgrupp för flickor avancerade laget till näst sista steget och blev tvåa efter Täby, som senare blev överlägsna mästare. IFK-laget kan nog med fog även det rankas bland de främsta i landet.

”Nya” IFK Malmö har tidigare haft lag i USM-slutspelet men med A-lag långt ner i seriepyramiden är det i den moderna idrottsvärlden omöjligt att bibehålla de främsta talangerna. Liksom andra klubbar på denna nivå har IFK drabbats.

***

En liten ljusning på den fronten blev det kanske under våren. Via kval tog sig herrarna upp till division 2 (nivå 4) och damerna till division 3.

***

IFK har också berikat stans arrangemansliv. I den nystartade Kanarie Cup i våras  deltog 36 föreningar med 129 lag. Malmö har länge saknat en ungdomsturnering i handboll sedan Dalhemscupen, efter mer än 50 år, försvann för en hel del år sedan.

***

I och med IFK Malmö (eller vad det nu var) 2007 blev HK Malmö stod IFK i stort utan seniorverksamhet. Några inbitna IFK-are (om jag inte missminner mig med Joakim Björkman som draglok) ville dock ha kvar IFK-handbollen, från 1933, och började bygga upp ett nytt IFK med en bred dubbelkönad ungdomsavdelning som grund. Det har gått lite upp och ner men i dag har IFK Malmö HF en stabil organisation med en anställd sportchef i Mikael Ekdahl (landslagsmeriter och känd från H 43 Lund och Ystads IF), som dessutom är chefsinstruktör på Malmö Idrottsgrundskola.

Klubben söker i dagarna även en klubbchef för att ytterligare stärka organisationen.

***

Det som är odelat positivt för Malmöhandbollen är att det finns två seriösa föreningar som vill ha breda ungdomssektioner som grund. I alltför många idrotter i Malmö är klubbkonkurrens en bristvara.

***

PS

I och med IFK Malmö (eller vad det nu var) 2007, den texten behöver en förklaring: Den klubb som 2007 tog steget upp i Elitserien och var grunden för HK Malmös plats i högsta serien benämns i alla sammang som IFK Malmö. Så kallades också det lag som blev sist i Elitserien 2003/2004. Men enligt säkra källor (Tommy Thysell) tillhörde föreningsnumret Team Malmö, som alltså borde ha en plats i maratontabellen för högsta herrserien.

För att göra det än mer komplicerat: 2006/2007 fanns IFK Malmö, Elit registrerad som en egen förening inom Malmö fritidsförvaltning.

Detta en information av en nörd till andra eventuella liksinade.

DS

Det blev långt mellan mina funderingar från EM i friidrott.

Min arbetskaraktär är inte alltid vad den borde. Jag hade beslutat att reducera mitt tittande på EM-fotbollen, men det löftet kunde jag naturligtvis inte hålla. Nej, det har inte blivit alla matcher, men många …

Ett slutspel i fotboll, EM eller VM, fascinerar även utan svensk medverkan.

***

Den svenska förbundskaptenen i friidrott Kajsa Bergqvist hade satt målen, sex medaljer, 68 placeringspoäng (8—1). Det senare skulle innebära ett nytt svenskt EM-rekord i modern tid. Nu blev det tre medaljer och 54 poäng.

Jag har svårt att se det som något misslyckande. Snarare som ett bevis på Sveriges status i Friidrottseuropa, en plats kring 12.

***

Jag gillar också att vi till EM sänder stora trupper, som nu cirka 60.  Det är seriösa, duktiga aktiva med år av daglig träning som bakgrund och som måste få stimulans med möjlighet att, förutom nu i den livsviktiga Finnkampen, tävla internationellt. Speciellt då ett EM-år som samtidigt är ett OS-år. Många ur eliten avstår EM för att koncentrera sig på OS. I vissa grenar är konkurrensen mindre.

***

SVT:s EM-bemanning är väl insatt i svensk friidrott och hade bra koll alla de person- och årsbästa som presterades och gav en positiv bild av mycket som kanske egentligen inte var så bra i ett internationellt perspektiv.

***

De svenska storklubbarna dominerade numerärt den svenska truppen. Det är naturligt. Där finns de ekonomiska och personella resurserna. Stockholm och Göteborg med omnejd är de stora friidrottsregionerna. Jag blev dock lite förvånad när jag fann att över 30 av EM-deltagarna även hade sina moderklubbar från Stockholms och Göteborgs närområden. Förvisso är de befolkningsmässigt störst, men övriga Sverige borde få en bättre elitutdelning på sitt fina ungdomsarbete. Vid SM i de yngre åldersklasserna hävdar sig landsorten sig väl så bra som storstadsregionerna. Många ungdomar får inte utveckling på sin talang. Många fortsätter inte ens som seniorer.

På friidrott.se kan man numera studera statistiken uppdelade på nio stordistrikt (Stockholm med Gotland, Göteborg och Skåne är separata) och det är lätt att konstatera att det är alarmerande tunt på många håll. Även ur ett nationellt perspektiv.  

Norr om Gävle finns det totalt bara knappt ett dussintal seniorer, gäller både damer och herrar, som kan nå en hyfsad placering på SM.

***

Och vi i Skåne skall inte slå oss för bröstet. Visst finns det riktigt bra grenar även sett till bredden, det gäller sprint för båda könen. Men nog är det förvånansvärt att av de 60 EM-deltagarna fanns bara två med en Malmöklubb som moderklubb, stafettlöparen på 4x400 m William Trulsson och Lisa Lilja, semifinalist på 400 m, numera dock tävlande för Ullevi (Göteborg).

Med så stora geografiska luckor i klubbtäthet, sett över hela landet, blir det svårt för Sverige att avancera på Europarankingen. Det gäller även att hitta vägar att utveckla de talanger som finns utanför de etablerade regionerna.

***

William Trulsson kommer från Södra Sandby, en liten ort öster om Lund,  vars idrottsförening sporadiskt har friidrott på programmet, men aldrig hittade William, som jag efter vad jag förstått på eget bevåg hamnade i MAI.

EM-finalisten i kula Wictor Petersson är från Sösdala, som mig veterligen aldrig haft någon friidrottsförening. OS-femma från 1960 Gunnar Tjörnebo kommer förstås från trakten.

Wictor kom i kontakt med friidrotten och HAIS under skoltiden i Hässleholm

Den nya sprinterdrottningen Julia Henriksson har i hela sitt liv bott i Bjuv, en ort som för en massa år sedan hade en friidrottsklubb IK Spiridon, men sen varit utan friidrottsverksamhet.

***

Det här är skånka exempel på att tre av landets främsta talanger är födda och uppvuxna i orter utan friidrottsklubbar. De har av olika anledningar kommit i kontakt med den idrott de visat sig ha speciell begåvning för.

Men hur många liknande begåvningar finns det inte runt om i landet?

Förr i tiden kunde föreningarna hitta Intresserade ungdomar med talang genom otaliga skoltävlingar, nu angenäma minnen blott.

Säger och suckar en pensionerad idrottslärare, som fann extra inspiration i de dagliga lektionerna för att sen se de bästa eleverna, i olika idrotter, tävla mot andra  skolor.

Det minskade antalet föreningar är oroande för utvecklingen av svensk friidrott.

Såg nyss att IF Kronan, världsstjärnan Thobias Montlers moderklubb, har så stora ledarproblem att det finns risk att man måste lägga ner sin ungdomsverksamhet. Friidrottssverige kan även förlora Landskrona.

***

IK Finish från Vellinge och Åhus FIK, två klubbar från mindre orter, har under många år haft en bra ungdomsverksamhet. I EM-truppen fanns rekordhållerskan i slägga Thea Löfman (Åhus) och stafettlöparen på 4x400 m Kasper Kadestål (Finish).

Ytterligare ett bevis på betydelsen av vikten av att Hålla Hela Friidrottssverige Levande.

Givetvis svårt, men absolut nödvändigt, om Kajsa Bergqvist målsättningar i framtida EM skall infrias.

Först ett EM och sen direkt ett andra.

Och däremellan några familjefestligheter, en med en långresa. Tiden och orken har inte räckt till allt man vill.

Nåväl, en form av en delsummering av friidrottens EM kan kanske vara på plats.

Som friidrottare i grunden i de flesta positioner med devisen Med bredden mot toppen som ledmotiv känner jag en viss oro för friidrotten. Inte minst tävlingsarrangörsmässigt.

I sin jakt på att hitta den optimala rättvisan har de tekniska hjälpmedlen tagit för stor plats. Det är elektriska kablar på hela arenan, kommunikationen sker digitalt, det finns speciella apparater för att kontrollera övertramp i längd och tresteg. Plus andra moderna påhitt.

Skorna får exempelvis inte se ut hur som helst.

När det fungerar så illa vid ett internationellt mästerskap som nu i Rom, hur skall arrangörerna vid mindre tävlingar klara av det? Nu blir naturligtvis reglerna inte lika omfattande, men erfarenheten pekar på att kraven kommer att skärpas även på småtävlingar. Teknik är svårt för en åldrande funktionärskår. Och hur villiga är kommunerna att rusta upp sina arenor för enstaka arrangemang?

Jag är kanske för pessimistisk men har sett svårigheterna att hitta kompetenta personer för en del nymodigheter.

***

Kajsa Bergqvist, förbundskaptenen, hade som målsättning sex svenska medaljer. Det blev tre. Sex pallplatser hade varit optimalt. Att nå hälften är en normal utdelning.

De två gulden, Duplantis och Karlström, och Carl Bengströms brons gav Sverige en elfteplats i den officiella medaljligan, där antal guld är det som först prioriteras. I denna liga kom Sverige elva före Tyskland med sitt enda guld. Tyskarna hade dessutom tre silver och sju brons, alltså elva medaljer, men hamnade officiellt efter Sverige.

På ”den gamla goda tiden” räknades en medaljliga ut efter principen 3, 2,1. Och eftersom jag är gammal har jag efter denna princip räknat ut en ”riktig” medaljliga:

1)     Italien 55 p, 2) Frankrike 29, 3) Storbritannien 24, 4) Nederländerna 22, 5) Schweiz 18, 6) Norge 17, 7) Tyskland 16, 8) Spanien 15, 9) Belgien 13, 10) Polen 12, 11) Irland 10, 12) Ukraina 9, 13) Sverige och Grekland 7.

27 länder tog medalj.

***

För mig är bredd inom idrotten viktig och ger en bättre bild av en idrotts allmänna hälsotillstånd än en medaljliga.

Hur såg då en poängliga ut efter beräkningen 8, 7, 6?

Jo, så här:

1)     Italien 232 p, 2) Frankrike 193, 3) Tyskland 163, 4) Storbritannien 139, 5) Spanien 128, 6) Nederländerna 103, 7) Schweiz 83, 8) Belgien 79, 9) Norge 67, 10) Polen 65, 11) Sverige 53, 12) Tjeckien 42, 13) Finland 41, 14) Ukraina 40

36 länder hade topp-8-placeringar.

***

Det är givet att de folkrika nationerna toppar breddlistan men att länder som Nederländerna (17 miljoner invånare), Schweiz (8), Belgien (11) och Norge (5,5) kan hävda sig utmärkt i dessa sammanhang. Alltså både topp- och breddmässigt.

Sverige (10,5 miljoner innevånare), då? Tar vi bort Ryssland och Turkiet är Sverige faktiskt det befolkningsmässigt nionde största landet i Europa. Snacket om ”lilla Sverige” håller alltså inte.

***

Kommer inom kort om synpunkter på den svenska insatsen i ett vidare perspektiv.

EM i friidrott har tagit mycket tid.

Ett internationellt mästerskap är högtid för oss friidrottsintresserade. Då gäller både försök och final. Mycket har kommit kläm.

När jag firat en stor familjehögtid några dagar, återkommer jag med synpunkter.

Men här några senkomna funderingar kring 0—3 för Sverige mot Serbien i fotboll. I vissa journalistkretsar var allt svart, inte en antydan till något positivt. Lyckligtvis har jag också läst nyanserade krönikor. För visst fanns det intentioner och sekvenser som visade att det finns utvecklingspotential i lagbygget. Första halvlek var sevärd och intressant.

Okej, fotboll är en resultatfixerad bransch. 0—3 sätter facit på insatsen. Men varför i en träningsmatch inte också uppmärksamma det som var bra, till och med mycket bra?

En stilla undran är på sin plats: När skall en ny förbundskapten inte pröva något nytt om inte i en just i en träningsmatch?

***

Många har undrat över varför allsvenska spelare, som exempelvis Malmö FF:s Sebastian Nanasi, inte fick någon speltid alls under samlingen.

Givetvis har jag inget svar. Men väl en fundering: Träningarna har kanske visat att de helt enkelt inte räcker till tempomässigt i konkurrens med spelare som finns i topplag från ligor, betydligt högre rankade än Allsvenskan. Som ärligt talar inte är speciellt tempostark.

Det finns en anledning till att de främsta svenska spelarna finns utomlands. Och att de svenska toppklubbarna gärna söker sig till utländska marker för att stärka sina trupper.