Såg att Tre Kronors VM-spelare Oliver Ekman Larsson skänkt 300 000 till sin moderklubb Tingsryds AIF.

Vet också att Foppa Forsberg med ett antal miljoner såg till att Modo och Ö-vik kunde bygga en mera ändamålsenlig arena än vad kommunen annars haft råd med.

Det finns naturligtvis åtskilliga andra idrottsstjärnor som ekonomiskt stöttat sina moderklubbar som ett ringa tack för den hjälp de fått för att nå sina framgångar, som i många fall i modern tid även gett stora inkomster. Stjärnor som Ekman Larsson och Forsberg har naturligtvis råd med sina tackgåvor.

Idrotten har gett dem miljoninkomster.

Men det finns en idrottsvärld utanför den som ger pengar, den som ger minnen för hela livet i form av kamratskap vid träning, tävling och resor. Hur många är vi inte som varit medlem i en förening i 5, 10, 15 år och haft fantastiska, minnesvärda upplevelser. Men den dag vi slutar så upphör också inbetalningen av medlemsavgiften, i många fall bara cirka 200 kronor per år. Varför inte fortsätta betala och visa sin tacksamhet mot de föreningar och de ideella ledare för något som i många fall delvis präglat det fortsatta livet?

I många klubbar rör det sig om tusentals före detta aktiva som i en idealisk värld skulle betala in sin årsavgift. Det skulle innebära några välbehövliga hundratusentals kronor per år. Och sätt då resonemanget i ett tidsperspektiv på säg 50 år och många av kassörernas problem skulle minskas radikalt. Tanken svindlar.

***

Så kan man fundera efter att ha sett en notis om Oliver Ekman Larsson.

***

Jag vill absolut inte sätta mig på en piedestal men det har i alla år känts naturligt att betala in min medlemsavgift till Skurups AIF, vars verksamhet under tonåren präglade mitt liv och gav mig den grund jag byggt min yrkesliv på.

Som ideell ledare vet jag hur glad man blir när någon utomstående skänker en summa för att hen uppskattar klubbens verksamhet och dess ideologi.

Visst har de flesta av oss råd att vara stödjande medlem i någon förening!

Har just sett Alingsås, det lag som jag redan höstas tippade skulle försvara sitt SM-guld i handboll, ta ett bra steg mot en final efter en vinst borta mot Guif.

Det var en stentuff semifinal med många svårbedömda situationer. Som alltid i handboll, den kanske svåraste lagbollsporten av alla att döma.

Jag skall inte analysera domarinsatsen, bara konstatera spelarnas disciplin och inte minst tränarnas, Guifs Kristjan Andreassons och Alingsås Mikael Franzéns, imponerade.

Här fanns inga verbala utfall och inga provocerande gester med att slå ut armarna vid varje avblåsning som gick egna lag emot. Lugnt coachade de sitt lag vidare.

Detta skrivit som en kontrast till hur Kristianstads Ola Lindgren, tillika förbundskapten, agerade i gårdagens förlustmatch mot Ystad.

Ibland undrar jag på fullt allvar varför Ola Lindgren håller på med en idrott, där det i hela världen inte finns en enda kompetent domare. Så verkar han resonera.

Självfallet lite överdrivet, men ibland känns det så.

Jag gillar inte bengaler vid fotbollsmatcher. Vill till och med använda ett starkare ord, hatar.

I senaste omgången var det dags igen, i mindre skala på Swedbank, i större på Friends. Vid varje match det tänds bengaler på Swedbank tvingas ambulans hämta minst tre personer för bränn- eller rökskador.

Vilken vettig person kan försvara brännandet med sådana följder?

Det pratas om legaliserad pyroteknik i säkra zoner. Ingen har sagt när, var och hur. Dessa när, var och hur finns inte. I alla fall inte samtidigt.

***

I hur många familjer var irritationen inte stor i måndags när Stockholmsderbyt blev över en halvtimme försenat på grund av bengalerna? Jag vet att det i de flesta familjer finns två tv-apparater och att man kan spela in ett antal program. Men jag vet också, att man i många familjer vill se Rapport och vissa serier, som nu Arvingarna, tillsammans. Det gick nu inte fullt ut på grund av dessa -- förlåt uttrycket -- förbannade idioter.

I och med svårigheterna att identifiera utövarna -- de lär byta kläder under tifofanorna -- blir det sällan någon straffpåföljd. Och från och med i år slipper klubbarna böter om man på ett tillfredsställande sätt skött visiteringen. Jag vet också att man smugglar in pyrotekniken på ställen där vakterna inte får kolla.

Men samtidigt, fotbollens trovärdighet är i fara hos den stora allmänheten.

Någon måste straffas för olagligheter.

Finns det någon annan part än den klubb supporterna säger sig stötta?

***

Med statistik kan man bevisa mycket.

Men det är kanske också som Mark Twain en gång skrev: Det finns lögn, förbannad lögn och statistik.

Nu är det förvisso sant att Malmö FF efter sju allsvenska omgångar har en poäng mer än vid motsvarande tidpunkt i fjor. Detta nogsamt poängterat av tränaren Åge Hareide och vidarebefordrat av presshovet kring honom. I och för sig är det inte speciellt avgörande hur en tabell ser ut efter sju matcher med olika antal hemma- och bortamatcher och olika kvalitet på motstånd.

Men lite nördig och konspiratorisk som jag är kollade jag poängdifferensen för MFF:s svåraste konkurrenter i sluttabellen från 2014. Och fann då att IFK Göteborg har fyra poäng mer nu än i fjor, AIK tre och Elfsborg två.

Siffrorna är förstås lika lite avgörande för den jagande trions fortsatta seriesäsong som för MFF:s men med statistik kan man bevisa mycket. Utan att det för den sakens skull är lögn.

Jag ser fram mot en spännande säsong över 30 omgångar.

***

Är svenska fotbollsdomare så usla? Såg i en av de tidningar som betygsätter domarinsatserna att i någon omgång cirka hälften av domarna fått en geting. Så illa är det inte.

Och när man ser samma personer sätta sina spelarbetyg bör kanske inte domarkåren ta så allvarligt på omdömena.

***

Att MFF har stort intresse förstår jag. Samtidig är sportredaktionerna underbemannade. Därför känns det lite underligt att Sydsvenskan sänder sin stjärnkrönikör och reporter att bevaka en U 21-match för bloggen och att Skånskan ger samma match två tredjedelar av en sida.

Är jag fel ute när jag påstår att egenintressena går före den stora läsekretsens?

Lyssnar man inte på läsarna utanför MFF-familjen?

Man lär lära så länge man lever.

I går lärde jag min en ny grej: En “utvisad” fotbollsspelare får göra mål.

Nja, inte bokstavligt förstås, men faktiskt i väntan på att bli utvisad, på att få sitt andra gula kort.

Satt vid gårdagsmatchen mellan MFF och HIF bredvid Jörgen Berggren, högste domaransvarige i Skåneboll, och vår diskussion kom upp efter följande händelser:

1) Oscar Lewickis gula kort (som i de flesta matcher, i alla fall på bortaplan, haft en annan färg) efter den tuffa kapningen av Emil Krafth.

2) Samme Lewickis ojusta försök i början av andra halvlek att förhindra en HIF-kontring (domaren Andreas Ekberg såg det hela och visade “spela vidare tecknet”). En andra varning var nära. Det fanns definitivt ganska många som förväntade sig ett andra gult kort och utvisning vid nästkommande avblåsning. Den dröjde länge och innan dess hade MFF haft en av många farliga attacker och det blev heller inget andra gult kort.

Men – nu pratar vi om om – tänk om MFF gjort mål och Ekberg bestämt sig för att utvisa Lewicki, vad hade hänt då?

– Mål, svarar Jörgen och tillägger:

– Till och med om Lewicki gjort mål hade det godkänts. Och sen hade det röda kortet kommit fram.

En “utvisad” spelare kan alltså göra mål. Vilket skulle bevisas.

Nu finns det en rekommendation till domarna att de vid liknande fall skall blåsa direkt och inte riskera hamna i en sådan situation. Men vad hade HIF sagt om man gått miste om sitt kontringsläge?

Kontentan av det hela: Det är inte lätt att vara domare.

***

Jag lärde mig i alla fall något nytt.

Tack, Jörgen!

Cyklade i går ut för att se division 2-matchen fotboll mellan FC Rosengård och Kvarnby IK.

Soligt men lite kallt men alltid som vid småklubbsmatcher – förlåt! – trevligt att träffa bekanta från skolans och fotbollens värld. Ofta i en kombination, glädjande nog.

Det som lockade var att matchen var en kamp mellan Malmös två för tillfället tabellmässigt näst Malmö FF bästa herrlag. Att en ”silvermatch” skall ske på denna nivå är förstås lite genant för en stad som vill kalla sig fotbollsstad.

Nåväl, det har jag konstaterat förr och det lär väl finnas anledning att återkomma.

Rosengård vann med 4—0 och var det bästa laget och hade de marginaler med sig som gjorde att differensen blev så stor. Analysen får anstå till andra kunnigare personer.

Trots att det var en match i samma skikt att seriesystemet var det två världar som möttes. Kvarnby med sitt unga hemvävda lag, som dock fått tillbaka Michael Johnsson från en utflykt till Trelleborgs FF och Husie (saknades i går på grund av skada och det märktes), mot ett hårdsatsande Rosengård med spelare från högre svenska och utländska nivåer.

Medan Nisse Persson i Kvarnby kunde kommunicera med sina spelare på Skurupsdialekt fick Rosengårds Hasse Mattisson ta fram sin engelska från Videdalsskolan för att få fram sitt budskap till några av sina spelare.

För oss som följt Malmöfotbollen sedan 1960-talet är Kvarnby IK:s placering som Malmötrea (baserat på 2014 års slutresultat) anmärkningsvärd. Klubben är Malmös näst äldsta fotbollsklubb, grundad 1906, med sitt ursprungliga namn. (IFK Malmö från 1899 är äldst). När Kvarnby 2006 firade sina första 100 år hade A-laget sedan den nuvarande serieordningen infördes på 51 säsonger spelat elva säsonger i sjuan, 30 i sexan och tio i femman. Alltså inte ens en enda gång i fyran.

2007 kvalade man sig upp till division 4, året efter till division 3, som man vann 2009. Klubben gör nu sin sjätte raka säsong i tvåan med en fjärdeplats 2010 som bäst.

Hit har man nått med en gedigen ungdomssektion som grund och utan vidlyftiga spelarköp och höga löner. I policyn har ingått att låta de äldsta ungdomslagen spela i de olika allsvenskorna för att utbilda spelarna att redan som unga klara av kraven för spel i division 2.

Receptet har fungerat. Låt vara att det inte lär bära högre.

Men med mitt sätt att se på idrotten utanför den verkliga eliten är detta gott nog.

Det skall för ordningens skull också nämnas att de allsvenska spelartrupperna innehåller tre Kvarnbyfostrade spelare MFF:s Filip Helander (även om Husie IF skall ha lite av äran), HIF:s Mohamed Ramadan och Norrköpings Rawez Lawan.

Medge att det är en mäktig resa av “typisk division 6-klubb”!

Det finns klyschor och uttryck i fotbollskommentarerna som jag har svårt för, helt enkelt ogillar.

Som ”parkera bussen”. För den oinvigde: det är ett lag som av taktiska skäl eller på grund av motståndarnas överlägsenhet pressas tillbaka och har extra många defensiva spelare.

En Malmökrönikör var snabbt framme med klyschan efter senaste matchen på Swedbank mellan ett av landets för närvarande bästa lag, Malmö FF, och ett bottentippat Halmstads BK, som dessutom var extremt missgynnat av ett orättvist spelprogram. MFF hade fyra dagars matchuppehåll, HBK två.

Vad hade HBK för alternativ mot ett spelskickligt MFF, som med sin offensiv pressade tillbaka HBK? Man hade väl helt enkelt inget annat val! Halmstad måste i min fotbollsvärld ha sina spelare på ”rätt sida” om motståndare och boll annars var ett ras oundvikligt.

Enda sättet att locka upp motståndarna är att lätta på trycket. Det gjorde inte MFF och fick också utdelning bland annat för att man hade många spelare offensivt och därför kunde fixa två av målen på returer.

***

Om jag inte missminner mig – och det gör jag inte – hyllades MFF-tränaren Åge Hareide av samme krönikör i några matcher i Europaspelet i fjor just för sin defensiva taktiska uppställning. MFF ”parkerade bussen”.

Det är lite jesuitiskt över resonemanget: Ändamålen helgar medlen.

***

Hur bra var då MFF och HBK? En av poeterna kring MFF menade att HBK:s onsdagsinsats pekade på degradering samtidigt som han sin vana trogen påvisade MFF:s styrka.

Jag hänger inte riktigt med. MFF var klart spelmässigt mycket bättre -- det kan ingen ha någon annan uppfattning om -- men alla som ser mycket fotboll vet att skottreturer kan hamna lite var som helst -- nu hamnade de ur MFF:s synvinkel rätt vid två tillfällen. Och visst använde Markus Rosenberg armen i det anfall som gav 2—0.

Samtidigt missade HBK en straff. Inte att förglömma.

Det behövs rätt marginaler för ett topplag för att vinna även mot en nedstigningskandidat.

Efter att ha sett HBK mot Elfsborg och mot MFF vågar jag påstå att HBK inte blir degraderat.

***

Hur många av MFF: baklängesmål – och andra farligheter – har kommit från försvarets vänsterkant? Jag har inte räknat, men iakttagit. Yotun är en sämre försvarare än Ricardinho.

Elitidrott handlar mycket om pengar.

Och när det gäller pengar har tv stor betydelse.

Till och med så mycket att det ibland blir sportsligt orättvist.

Som nu i fotbollens allsvenska.

Sportkanalerna vill sända på så många dagar som är möjligt. Dagar då det spelas matcher i de stora europeiska turneringarna för herrar är blockerade.

Då kan de bli som nu i den senaste omgången, matcher fyra dagar i sträck, följt av en ny omgång onsdag, torsdag.

Som intresserad av allsvensk fotboll är det bara att tacka och ta emot med alla dessa splittrade omgångar. Lite nördigt -- det medger jag -- har det gett mig tillfälle att se alla lagen i Allsvenskan utom Gefle i en tävlingsmatch den här säsongen.

Om inte annat har det gett en bakgrund att bedöma lag och spelare kanske bättre -- förlåt övermodet -- än de “experter” som koncentrerar sin bevakning på ett enda lag.

De splittrade omgångarna sätter stora problem på programmakarna. Och det är här orättvisorna kommer i dagen. I fredags spelade Falkenberg mot Malmö FF. I går spelade Halmstad och Djurgården var sin match. På onsdag möts MFF och HBK, Djurgården tar sig an Falkenberg. Falkenberg och MFF har fått fyra dagar på sig att förbereda sig på, deras motståndare två.

Sett över en hel säsong jämnar det kanske ut sig med denna obalans i matchningen. Självklart gynnar dock denna ojämna belastning de stora klubbarna med sina större trupper.

Är det rätt?

Nej!

Såg hela den dramatiska sista SM-finalen i ishockey.

Det var en bra idrottsunderhållning med hög intensitet och i stort helt i avsaknad av de glyttiga låtsatsslagsmålen och de vårdslösa tacklingarna mot sarg och huvud. Några små handgemäng går väl tyvärr inte att undvika i en SM-final.

Men jag har svårt att acceptera att domarna inte beivrade ojustheter som i ”vanliga” matcher renderat utvisningar med motiveringen att det är en final. I idrott skall det inte löna sig att inte följa reglerna. Oavsett nivå!

Förlåt min gamelmodiga syn på hur idrott skall utövas och bedömas.

***

Med samma synsätt har jag mer och mer börjat reagera på hur man i massmedía bedömer och kommenterar ojustheter i fotbollens straffområden. Det skall alltid lite extra till för att man skall acceptera en straff – i alla fall mot det egna laget.

Tyvärr har domarna under den korta allsvenska säsongen i alltför många fall underlåtit att blåsa straff i situationer där man aldrig tvekat att blåsa för frispark.

Citys krönikör älter fortfarande tre veckor efter Sundsvalls straff mot MFF och menar att den var felaktig. Ett domslut som andra anser vara tveksamt och andra helt korrekt.

Jag blir så trött på sådan journalistik.

***

Det framförs ofta att motståndarna är extra taggade när man möter ett mästarlag, som nu Malmö FF.

Nonsens.

Visst tror jag att exempelvis Gefle vill vinna över MFF men jag är övertygad om att de är mer fokuserade när de möter Sundsvall, Falkenberg, Halmstad och andra presumtiva bottenkonkurrenter. Det är matcher som har större betydelse.

***

Åter till hockeyfinalen!

Jag har varit i Kristianstad och hört och sett det orangea havet vid IFK:s handbollsmatcher.

Okej, intrycket via tv kan vilseleda men jag tror aldrig jag hört ett sådan oerhört orangeat stöd som Lakers fick i Vidar arena.

Imponerande!

***

Jag satt klistrad alla perioderna framför tv:n. Men i min omgivning fanns det personer som var märkbart irriterade. Fyran tvingades stryka sista säsongsavsnittet av Badhotellet, en av många fantastiska danska serier som till och med jag följer, och hänvisade till play eller till söndagen.

Jag förstår irritationen.

Såg avsnittet på play efter dramatiken. Och längtar till en ny säsong.

***

Lika irriterad blir jag på de personer som förlänger och fördröjer fotbollsmatcher med sitt bengalbrännande. För att inte tala om de fysiska obehagen röken framkallar.

Hur kan sex procent – olika enkäter pekar på denna siffra – påstå att de svarar för den svenska publikkulturen?

Det är tur att det oftast är fotbollskanaler som sänder den inhemska fotbollen och inte behöver ta hänsyn till efterföljande program. Med alla förseningar hade kritiken blivit massiv. Som den nu blev efter hockeymötet.