Vi var inte många.

Men vi fick uppleva idrott när den är som bäst. Och som allra bittrast.

Det var serieavslutning i herrarnas Elitserie i squash. Sista klubbmatchen, den 56:e, hemmalaget Malmö mot Teknova från Vadstena, den sista individuella matchen av 224. Paul Morrison från Malmö mot Carl Remle.

En bättre komponerad av serieslut går inte att överträffa.

Förutsättningarna var enkla, hemmalaget ledde med 2—1, seger skulle innebära försvarad SM-titel, kryss och Stockholmslaget Intersquash skulle bli mästare. Vid oavgjort kom de båda tätlagen upp på samma poäng, 42. Intersquash hade dock en något bättre gameskillnad.

Det var en spännande tystnad under bollduellerna. Varje vunnen boll av Carl applåderades av anhängarna till Intersquash och Teknkova, när Paul vann fick han uppmuntrande tillrop av Malmös spelare och supporters.

Det blev till slut Intersquash som kunde skandera: SM-guld, SM-guld, SM-guld. Unge Carl Remle vann i tre raka, förvisso jämna (13—11, 14--12, 12--10) game över en påtagligt nervös Paul Morrison.

Det var bittert i det unga Malmölaget. Det såg ju så bra ut inför säsongens absolut sista delmatch. Carl är förvisso rankad tia i Sverige, Paul på fjortonde plats men i deras senaste möte var Paul klart bäst,

Jag tycker dock att Malmö SRC som klubb och spelarna, när den värsta besvikelsen lagt sig, skall vara stolta över sin insats. MSRC har valt sin väg. Klubben satsar på sina egna talanger. Av de elva spelare som deltagit i silverlaget kommer tio från de egna ungdomsleden och har antingen blivit svensk mästare eller medaljör vid JSM. Paul Morrison är engelsman och har bott i Sverige ett tiotal år och är inte här för att i huvudsak spela squash.

Det är annars tillåtet att lista utländska spelare för att spela i de svenska lagen. Malmö har gjort det tidigare men har avstått de senare säsongerna. Självfallet inverkar en ”gästarbetare” på lagets styrka. Det är oftast en högt rankad spelare som spelar ”etta” och därmed blir laget bättre på alla fyra positionerna.

I årets dramatiska avslutning visade det sig tydligt. Teknova spelade med finländaren Henrik Mustonen för att undvika kval, Intersqush med dansken Kristian Frost så att man kunde placera Sverigeettan Rasmus Hult som tvåa och kompensera en sämre bredd. Och för att vinna Elitserien.

Detta var givetvis till nackdel för Malmö, men ingen beklagade sig. Har man valt väg så har man.

I min gammalmodiga idrottsvärld är valet enkelt: Satsa brett, ungt och inhemskt.

Det gynnar på sikt svensk idrott/squash.

Ett SM-silver med detta som grund är gott nog.

Malmö FF är fortfarande en av de starkaste kandidaterna att vinna Fotbollsallsvenskan.

Man föranleds att tro något helt annat när Malmötidningarnas krönikörer/bloggare analyserar matchen mot BK Häcken, 0--3.

Jag ser dock något positivt i den senaste tidens skriverier. Den självbild som MFF-familjen har om föreningen -- Åge Hareide pekade tydligen i den riktningen vid den efterföljande presskonferensen -- och dess storhet som en klubb alltid redo för långa avancemang i de europeiska turneringarna fick sig en rejäl törn. Samma bild har den kvintett av Malmöjournalister som nästan dagligen följer MFF framfört. (Jag läser er, så jag vet!)

Jag har sett många artiklar om hur MFF skall agera i Europa och då har det inte rört sig om matcher i någon tidig kvalomgång.

En skribent medger till och med att han kanske i alltför hög grad fångats av den hybris som omger MFF och som han själv varit med om att skapa.

I höstas angreps SVT:s expertkommentatorer Markus Johannesson och Daniel Nannskog för att de menade, att MFF haft marginalerna med sig i kvalet till Champions League. Bara under de senaste dagarna har jag sett samma uppfattning av två medlemmar i ”MFF-kvintetten”.

För så är det. Det är i väldigt många fotbollsmatcher som marginalerna avgör.

Lite motgång kan öppna även ljusblå ögon.

***

Det fanns delvis marginaler även i går. MFF var bra i en dryg kvart, stressade och pressade Häcken, som räddades av två strålande parader av Christoffer Källqvist. Ett hemmamål och matchen hade förmodligen sedan sett annorlunda ut.

Vad hände egentligen då med MFF? Orkade man inte? Oscar Lewicki hade ju i inledningen nästan själv raderat ut Häckens offensiva mittfält.

När så Häcken rett ut MFF-stormen, visade göteborgarna att de är ett mycket bra lag, taktiskt, kreativt, snabbt och med en hög lagmoral när stortlangen Simon Gustafson är på rätt humör.

***

Jag erkänner att jag har en viss känsla för BK Häcken. Av olika anledningar.

I min värld är det märkligt att ett/en lag/klubb med sådana kvaliteter på och utanför plan röner så lite intresse. Jag hoppas att den nya arenan på Hisingen skall bidra till ett betydligt ökat publiksnitt.

Häcken har på senare år tappat toppskyttar som Mathias Ranegie, Daniel Larsson, Warris Myead, Mustafa El Kabir och talangen Carlos Sandberg.

Det är inte lätt att ersätta så många mål säsong efter säsong.

Peter Gerhardsson, tränaren, är tydligen även duktig på att ge tidigare skadade spelare med stukat självförtroende tid att återkomma till den yppersta eliten, som nu Ivo Pekalski och Jasmin Sudic, som dock gjorde en bra säsong i Mjällby.

Och visst visade Dardan Rexhepi i sitt korta inhopp en förbättrad teknik?

Oscar Lewicki sa i en lång artikel i Offside efter flytten från Bayern München att Häcken var det bästa valet för att utvecklas i Sverige.

Det finns en del som tyder på detta.

I går kväll var jag på Heleneholms idrottsplats, Malmös i särklass vackraste friidrottsarena.

Soligt men efter några timmar lite småkyligt, när tävlingarna drog ut på tiden. Elva heat på 800 meter med 75 löpare tar sin tid att genomföra. Så många deltagare i en gren framkallade nostalgiska minnen. Så såg det ut under några decennier från slutet av 1950-talet och framåt, då Heleneholms IF just vid denna tidpunkt arrangerade sina nationella vårtävlingar för seniorer, en av Skånesäsongens största och mest populära.

Okej, 75 löpare på 800 meter är väl att ta i, men låt oss säga hälften. Skillnaden mot i går att det fanns även andra sträckor med ungefär lika många deltagare. Plus ett antal teknikgrenar.

I går var det endast en gren, DM för veteraner på 800 meter. Den äldste deltagaren var 89 år. Många hade börjat tävla först på gamla dar. Hade de kommit i kontakt med friidrott tidigare är jag övertygad om att de kunnat prestera bra tider på i alla fall på distiktsnivå.

Mest imponerade tre damer i “respektabel” ålder som alla hade tider under 2.30, den främsta till och med 2.23 Det är faktiskt tider som inger just respekt. 2.23 hade räckt för att vara med i ett medaljlag vid SM-stafetten på 4x800 meter i helgen.

Arrangörsföreningen, den alerta och initiativrika långlöparsektionen i Heleneholms IF, passade på att när eltidsutrustning (det krävs numera även för att godkänna veteranrekord!) och funktionärer fanns på plats inbjuda ungdomar och seniorer till ett lopp över 800 meter. Efter en lång vinterträning och få tävlingar borde det spritta i alla löparben.

Det kom totalt tre ungdomar, två från Ystads IF, en från den nya klubben Genarps IF. Alltså ingen från Malmöklubbarna!

Seniorloppet blev bättre, elva löpare till start, fyra från Öresund, lika många från MAI, en dansk, en från IFK Trelleborg och en från Björnstorp. Inte många med tanke på att hela Skåne var inbjudit, men så set det ut.

Loppet blev dock mycket bra. 21-årige Mattias Ohlsson, Öresund/Heleneholm vann på 1.51,30 Bättre av heleneholmare har bara Jonny Kroon, svenske rekordhållaren på 1 500 meter, haft.

***

Veteranfriidrottarna är en sammansvetsad grupp. Prisutdelningen skedde i Heleneholms IF:s fantastiska klubbhus i samband med en fika som arrangören bjöd på.

Jag cyklade från idrottsplatsen nostalgiskt glad men samtidigt vemodig över den förändrade skånska friidrottsvärlden.

Och tänk vilka förutsättningar det finns på Heleneholm med bra banor och ett så fint klubbhus så nära!

***

Gårdagstävlingen lär vara den enda arenatävling i Malmö 2015.

Friidrottens SM-kostym är för stor.

I alla fall den man sytt upp inför ett samlat stafett-SM.

För några dagar sedan skrev jag om det klena antalet skånska lag. Men sett över hela spektret är det oroväckande tunt. Klart är att det inte finns underlag för de tre åldersklasserna, seniorer, 22 och 19, speciellt inte på damsidan.

På 4x100 deltog 5-4 och 5 lag, på långa stafetten 4-5 (19-åringarna har inte denna distans) och på 4 (eller 3) x800 4-3-2.

Herrsídan var marginellt bättre men i P 19 på 4x100 meter ställde exempelvis bara tre lag upp.

Hur intressanta är lopp med så få deltagare?

Är så klena SM-startfält värdigt en så fin idrott som friidrotten?

Jag tycker inte det. Det enklaste receptet är att stryka en av dessa åldersklasser och strunta i den internationella åldersindelningen. Ta bort 22-årsklassen och låt 18-, 19- och 20-åringarna tävla gemensamt!

Gör i alla fall något!

Åtgärden att i några klasser ändra från 4x400 meter till 3x400 har inte hjälpt.

***

Dessa betraktelser om ett klent SM är gjorda helt utanför ett resultatperspektiv. Vädret lär inte ha varit speciellt gynnsamt i Sollentuna.

Men vid ett resultat hajade jag till. Bronset på 4x1 500 meter för herrar togs på tiden 16.40 Den sämsta sedan 1936.

Jag kom att tänka på SM i Hässleholm 1979, då Heleneholms IF kom femma med tiden 15.24 I laget sprang Håkan Petersson. I går kom hans duktige grabb Henrik hem med ett SM-brons för MAI med en tid som var 76 sekunder sämre.

Jag tror att den gode Håkan vid frukost- och middagsbordet ute i Sibbarp några gånger konstaterat:

-- Det var bättre förr ...

Om några timmar börjar SM i stafettlöpning.

Med färre skånska lag och klubbar än någon gång tidigare.

Endast två föreningar, IFK Helsingborg och Malmö AI, har sänt lag till vackra Sollentunavallen.

MAI har anmält 15 lag, Helsingborg 5.

Men betänk att det finns 30 lopp, fördelade på seniorer och åldersgrupperna 22, 19, 17 och 15. I 13 av löpningarna finns ingen skånsk representation.

Det är endast MAI som deltager med seniorlag, två för herrar, lika många för damer. Det finns fyra distanser.

För oss som följt utvecklingen i distriktet och sett hur antalet aktiva stadigt blivit färre är de oroande siffrorna inte förvånade. Och värre lär det bli.

I de yngsta klasserna, 15-åringarnas, är endast ett lag anmält, MAI:s på flickornas 4x80 meter. Ingen Skåneklubb har alltså fyra grabbar kapabla att deltaga i ett stafett-SM på de två distanser som finns.

Öresund FK, med den uttalade målsättningen vid bildandet att bli en elitklubb, har alltså inget lag till start. Genom strul med flyttandet av datum för SM-tävlingen föredrog Finishavdelningen av ÖFK ett utlandsträningsläger framför en Stockholmsresa. Med rätt vilja hade Öresund kunnat förbättra det skånska deltagandet. Men inte tillräckligt för att bryta den nedåtgående trenden.

Hur ser då Friidrottssverige ut ett SM-stafettperspektiv?

287 lag är anmälda. Storstockholm med sin hemmaplansfavör har 128 lag, Göteborg med de närmaste kranskommunerna 61, Skåne (det befolkningsmässigt näst största distriktet) 20, övriga Sverige 78.

I min värld är jämförelsen med Stockholm och Göteborg den intressantaste.

Medge att den ur skånsk synvinkel är genant!

Under de två första veckorna nu i maj har över 13 000 starter noterats i de skånska motions- långloppen.

Kalvinknatet, för 2- (!) till och med 12-åringar, har lockat tusentals barn.

Självfallet är det alldeles utmärkt att de skånska friidrottsföreningarna lockar medborgarna att motionera och under en dag umgås och givetvis är det nyttigt för barn att röra på sig.

Friidrottsskåne har sett ut så här i många år under maj månad. Men om man bortser från det ekonomiska utfallet -- vilket man naturligtvis inte helt skall göra -- så har dessa tids- och resurskrävande arrangemang pekat på skånsk friidrotts problem och brist på attraktionskraft.

Ända sedan långloppen började växa under 1970-talet har jag frapperats över hur många löpartalanger det finns som aldrig kommit i kontakt med en friidrottsförening. I många fall beroende på att det är glest med klubbar med kompetenta tränare men också på grund av att arenafriidrotten inte är lockande och inte heller har ett tävlingsprogram som vänder sig till nybörjare kring och över de 20.

Visst tiderna är annorlunda -- och jag nostalgisk -- men jag menar att det finns talanger av båda könen, som det skulle gå att locka till banlöpning. Men jag tror tyvärr att både intresse och resurser saknas.

Under 1970-talet kom det fram några ”motionslöpare” här i Skåne som i mogen ålder började en friidrottskarriär som slutade på medaljplats i SM och till och med i landslaget.

Sådana förmågor finns förmodligen även i dessa dagar.

Ur rekryteringssynpunkt är dagens lopp numera bara ett slag i luften.

***

Precis som Kalvinknatet.

Jag kan förstå det positiva med att föräldrar -- och mor- och farföräldrar -- samlas en gång per år för att se barnen i en löpaktivitet. För 100 kronor per barn.

Ett av syftena med loppen är att rekrytera nya aktiva ungdomar. Men det gör man givetvis inte med barn från förskoleåldern upp till 10, 11 år. Inte om man vill bibehålla intresset upp i de äldre tonåren.

En snabbtitt i resultatlistorna visar klart och tydligt att startfälten i 12-årsgrupperna, då det för framtiden kan bli intressant att locka ungdomarna till en mera seriös träning, är små.

Den skånska ungdomsstatistiken visar att Kalvinknatet inte gett den allra minsta förbättring av skånsk löpning.

Vågar man påstå att Kalvinknatet är ett kommersiellt jippo?

***

I morgon är det dags för SM i stafett. Under många år en manifestation av en bred skånsk friidrott. Hur ser det ut 2015?

Läs i morgon på denna plats!

Det är mycket idrott i tv i dessa dagar.

Slutspel handboll, tätt mellan omgångarna i Allsvenskan, något intressant möte i Superettan (men oj, vilka usla matcher jag råkat se!) och så naturligtvis de strålande matcherna i de europeiska turneringarna.

Det är mycket för en nörd. Men för att hinna med även andra intressanta och nödvändiga göromål har jag skippat nästan allt för-, mellan- och eftersnack. Det blir bara för mycket -- även för en nörd.

***

Ta bara intervjuerna med handbollstränarna strax före avkast!

-- Ví måste spela ett bra försvarsspel, hjälpa målvakterna, och får vi chansen måste vi kontra och minimera våra tekniska fel.

Och alltid samma ord från båda lägren.

Var finns de annorlunda frågorna och svaren?

***

Tomas Axnérs tid som expertkommentator på den inhemska handbollen är slut. Han skall ha en eloge för att han idogt försökt lära en del av sina okunniga kolleger, referenterna, det grundläggande i den ädla handbollen. Den gode Tomas har inte lyckats helt ut. Inte ens små ironiska stick har hjälpt.

Hur blir det nu med Tomas krönikor i Kvällsposten, går de att förena med återkomsten som Lugitränare? Synd om de försvann.

På tal om Kvällsposten är det positivt att ta del av Jan-Peter Anderssons blogg. Det är där vi handbollsintresserade får de nyheter från Handbollssverige vi vill ha, när morgontidningarna här söderöver blir än mer koncentrerade lokalt och i viss mån ser handbollen som en perifer sport.

***

Om nu handbollsintervjuerna i tv oftast är intetsägande är fotbollsintervjuerna lika ointressanta. Frågor och svar före match och i paus är förutsägbara. Är det någon som finner något värde i intervjuerna?

De gånger jag lyssnat har det inte varit mycket värdefullt jag hört.

***

Såg Real Madrid mot Juventus och i pausen stannade jag kvar en stund för att se straffsituationen i repris och slow motion.

Lars Lagerbäck var klar med sin slutsats:

-- Straff, han (den spanske spelaren) blev sparkad på benet.

Ola Andersson, den andre experten, medgav att han noterat den ojusta beröringen men:

-- Alla sparkar mot benen i straffområdet är i min värld inte alltid straffspark.

Men herregud!

Fotbollen får inte hamna i samma situation som handbollen, där det kanske ibland lite väl ofta är svårt att dra gränsen mellan straff och ett simpelt frikast eller en utvisning och en lika simpelt frikast.

En spark på benet inom straffområdet är straff i fotboll.

Jag tyckte att Jonas Eriksson gjorde en alldeles utmärkt match som domare.

Efter Ola Anderssons uttalande gick jag direkt och förberedde mig för natten. Och efter slutsignalen stängde jag direkt av tv:n. Timmar av analys och kommentarer som Ola Anderssons orkar jag inte med.

Läste istället en artikel om staden och fotbollslaget Wolfsburg i Offside. Rekommenderas!

***

Slutspelet i hockey-VM? Lockande nu under våren? Nja, inte speciellt. Kanske Tre Kronors match/matcher. Men absolut inte paussnacket med Wikegård/Jidhe.

En avgörande SM-semifinal i handboll mellan två skånska lag sex mil bort.

På Swedbank Stadion gör en av förra årets bästa spelare i Allsvenskan, Guillermo Molins, come back i en U 21-match.

Matchen Ystads IF--IFK Kristianstad får i Sydsvenskan ett torftigt, kort TT-referat som knappast ens handlar om matchen.

Molins återkomst ges ett utrymme på en och en halv sida med referat OCH krönika.

Detta apropå mitt gårdagsinlägg Blott ett lag.

Hur tänker man? Vet man hur den idrottsläsande allmänheten reagerar på denna extrema snedvridning? Jag har inga siffror, bara en massa kommentarer från vänner och bekanta och dessa talar inte för att Sydsvenskan prioriteringar gagnar antalet läsare -- och köpare -- av papperstidningen.

Och vad har hänt med Malmösidorna, färre till antalet och ointressantare?

Rekordet var en söndag för en tid sedan då de två första sidorna upptogs av en enkät med foton med åtta (?) personer om vad de köpt och tyckte om några Loppisar på Slottsstadens innergårdar. En fantastisk läsning! Kanske. Givetvis läste jag inget, bara noterade.

Martin Anderssons artikel om arkitekten Alfred Arwidius gjorde att det den söndagen fanns en anledning att inte bara bläddra förbi Malmösidorna.

Jag ”älskar” min Sydsvenska -- har under mer än 60 år läst de flesta numren -- men undrar vad som sker. Självfallet inverkar personalinskränkningarna på kvalitet och kvantitet.

Men hur är det med styrningen på Malmöredaktionen och Sporten?

***

Hur prioriterade då Skånskan -- som i alla sin ojämnhet på Sporten många gånger ger en bättre allsidig sydskånsk bevakning än SDS -- gårdagens handboll och fotboll?

Handbollen fick ett stort referat med foton och en krönika på lite mer än en sida, första givetvis.

Molins hamnade med en dryg halvsida på sidan 4.

***

Okej, Skånskan har en större spridning österut men i Sydsvenskans kärnområde Malmö/Lund är handbollen faktiskt så stor att en helskånsk SM-semifinal förtjänar mer än ett intetsägande TT-referat.