I dag börjar slutspurten i den allsvenska fotbollen.

Det skall bli två trevliga, spännande veckor.

Landskampsuppehållet har gjort att Allsvenskan kommit i skymundan under en period. I Malmö har det av förklarliga skäl varit ovanligt tyst. Efter förlusten mot AIK betygsattes Malmö FF:s allsvenska säsong. Ord som fiasko, undermåligt, misslyckande och andra negativa ord kom till bruk.

Men ingen har gjorts ansvarig, inte sportchefen och hans medhjälpare, inte tränarstaben, inte de många dyra spelarna. I min värld är det lite underligt. Något måste ju ha gått fel.

Har de som följer MFF i vått och torrt målat in sig i ett hörn? Det är inte lätt att kritisera någon man träffar så gott som dagligen.

Redan tidigt fastslog MFF-följarna att årets trupp var bättre än guldtruppen från 2014. Det är inte heller alltid lätt att erkänna att man har fel, dragit för tidiga slutsatser.

Ordet “underpresterat” återkommer i kommentarerna. Det är ord jag inte gillar, speciellt inte om det användes allt som oftast. Då blir prestationen ett allmäntillstånd.

Självfallet kan personerna i MFF oerhört mycket mer fotboll än jag -- skam vore det annars.

Men låt en amatör ställa två frågor: Är MFF-truppen rätt komponerad? Finns det tillräckligt med konstruktiva spelare?

I dagens moderna fotboll sker många uppspel genom innerbackarna. Men varken vårens eller höstens par har visat offensiva kvaliteter. Det har varit mycket “slå bort” och säkerhet.

Säkerhet har också kännetecknat det defensivt verkligt duktiga innermittfältet Lewicki/Adu, men för lika i sitt spelsätt.. Totalt två plus två målgivande passningar är det okej?

Jag gillar Anton Tinnerholms frejdiga löpningar längs sin långsida, men inspelen håller inte alls samma klass. Noll mål och två målgivande passningar är ett facit som han och ledningen knappast kan vara nöjd med. Låt vara att en del av inläggen gett mål så att säga i “tredje hand”.

På andra kanten är Yoton betydligt effektivare framåt, ett mål och fyra assists. Men har inte en tredjedel av MFF:s baklängesmål orsakats av hans bristfälliga defensiva egenskaper?

När så Markus Rosenberg tappat stora delar av fjorårets skärpa i avslutningarna är kanske MFF:s placering inte helt ologisk.

Men invänder någon: MFF har ju gjort 50 mål på 27 matcher. Rätt, men 20 har kommit mot Sundsvall, Falkenberg och HIF. Av detta kan man också dra en del slutsatser.

I går var det åter en elitidrottskrock i Malmö.

I Baltiskan spelades elitseriehandboll mellan HK Malmö och IFK Kristianstad.

På Gamla ip tog FC Rosengård emot 35-Vanda i Champions Leaque i fotboll.

Det blev tyvärr inga publikfester. Siffrorna var de väntade, 1 385 på handboll, 778 på fotboll. Trots att HK hade hjälp av några hundra Kristianstadsanhängare och Rosengård av ett antal ungdomar under 18 år som tack vare Malmös miljongåva är garanterade fri entré.

Både HK Malmö och FC Rosengård är relativt nya föreningar och har svårt att ta plats i Malmöbornas idrottshjärtan.

Det mest underliga i publikdiskussionerna är att någon fortfarande förundrar sig över de klena åskådarsiffrorna vid Rosengårds matcher. Och att samme någon menar att detta beror på Malmöbons oförmåga att uppskatta bra idrott.

Hur skoj är det att en halvruggig oktoberkväll gå på en match, där resultaten dessutom blev ungefär det väntade, 7--0?

***

När Marta värvades till Rosengård förklarade de ansvariga att ett ökat publikintresse skulle bekosta merutgifterna. Så har det ännu inte blivit.

***

Ser att HK:s ordförande Jörgen Rasmusson är orolig för publiktillströmningen till elitmatcherna. Trots att det vid några matcher varit fri entré har det varit glest på läktarna.

Åldersstrukturen på besökarna ger tyvärr ingen bild av en ljusare framtid.

Men trots mil i skillnad i massmedial uppbackning hade HK i går nästan dubbelt så många åskådare som Rosengård.

***

När man diskuterar åskådarantalet får man inte glömma att det är dyrt att gå på idrott; biljett, transport, parkering.

Och att programmet är späckat.

I tisdags: Redhawks--Luleå

I onsdags: HK Mamö--Kristianstad, Rosengård--Vanda

I dag: Pantern--AIK

På lördag: Malmö FF--Kalmar, Redhawks--Modo, Pantern--Sundsvall

På söndag: Rosengård--Linköping

På onsdag: MFF--Donetsk

Tur kanske att Malbas herrar spelar borta liksom Malmös innebandydamer.

Och detta händer enbart på elitplanet i Malmö.

Vem har råd att se allt?

De har inte varit direkt upplyftande de två fotbollslandskamperna mot Liechtenstein och Moldavien.

De två 2--0-vinsterna till trots. Det sägs ju att en sluttabell aldrig ljuger. Efter att ha sett de tio EM-kvalmatcherna är det bara att konstatera att i det här fallet stämmer det till fullo.

Nu står hoppet till play-off. Och till fru Fortuna. Jag har sett delar matcher med några av de nationer Sverige kan få möta. Sett till Sveriges insatser kontra dessas, så ser nog många just Sverige som en önskemotståndare.

Dabatten före och mellan de två matcherna har mycket handlat om vilka unga talanger som Erik Hamrén borde ge en chans. Buden har varit många. I syd lanserar man några, i öst några andra och i väst har man ytterligare alternativ.

Det är lite av bytänkande över resonemangen. Jag efterlyser en helhetssyn. I bland får jag känslan av att en del av skribenterna har alldeles för lite kunskap om spelarna utanför det egna laget. I något fall är det mer än en känsla.

I går fick John Guidetti och Oscar Lewicki chansen. De tog den helt okej. Men inte kommer Guidetti att peta en kurant Marcus Berg och det skall mycket mer till för att Lewicki skall hålla Albin Ekdal utanför en startelva.

Även om Kim Källström nått sin topp är hans öppnande -- ofta målgivande -- passningar ett måste för ett konstruktivt svenskt spel. Hans plats kan en duktig “säkerhetsspelare” som Lewicki inte ersätta.

Den bistra sanningen är kanske helt enkelt att vi inte tillräckligt många bra spelare som kan prestera på landslagsnivå.

Jag är ingen större konsument av ishockey, någon match live på Malmö Arena per säsong, nu med Redhawks i SHL blir det fler via tv.

Och några gånger det här spelåret -- har gjort det en gång -- skall jag ta mig de 400 meterna till Isstadion för att se Pantern i Allsvenskan.

Mina kunskaper i hockey är begränsade.

Jag vet också att man inte skall bedöma ett lag efter enstaka matcher i början av en säsong som är 52 matcher lång.

I går, i tv, såg jag Redhaws mot Linköping, 1--7. I kommentarerna både i direktsändningen, i dagens tidningar och från ansvariga ledare menar man att de stora förlustsiffrorna till stor del berodde på nonchalans, bristande vilja och slarv.

Det är ordet slarv jag hänger upp mig på. Jag vill hellre kalla det bristande teknik. Det är sällan jag, i ett så pass högt sammanhang, sett så dåliga passningar för att inte tala om puckmottagningarna. Malmöspelarna blev i alla led stressade till misstag. De hängde helt enkelt inte med.

Och hur många gånger levererade Malmö några isvinnande kombinationer i ett snabbt tempo?

Redhawks ishockey var primitiv.

Räcker det verkligen till för att bli kvar i SHL?

Eller var de här 1--7 ett enstaka olycksfall?

Dessa frågetecken är inte baserade på hockeykunskap utan mer på en allmän kännedom om lagbollsporternas inneboende villkor.

Vad är viktigast för svensk damfotboll?

Ett framgångsrikt landslag eller ett klubblag som avancerar till slutomgångarna i Champions League?

Jag har ställt frågan några gånger tidigare. Den aktualiserades än gång, när Sydsvenskan ägnade nästan ett helt uppslag åt FC Rosengårds match i CL mot finska Vanda. Krönikören Max Wiman pläderade för att Malmöklubben skall värva två av världens bästa spelare, båda från Kamerun, däribland Eskilstunas Enganamouit. En av motiveringarna är att det inte finns tillräckligt bra svenska spelare och att Rosengård inte lyckats med att utveckla sina egna ungdomar till elitspelare.

I det senare har han helt rätt, trots att andra medarbetare på Sydsvenskan kritiklöst förmedlat något annat.

Min inställning är given. Naturligtvis ser jag hellre ett lyckosamt landslag än ett svenskt klubblag med kanske upp mot tio spelare med utländskt pass. Jag menar att FC Rosengård frånkänner sig ansvaret för damfotbollens utveckling. Två unga före detta Rosengårdsspelare Hilda Carlén och Elin Rubensson, båda i senaste landslagstruppen, har tvingats flytta för att få spela elitfotboll.

Minns ni skriverierna inför sommarens VM? “Alla” undgjorde sig över att målvakten Zecira Musovic från Rosengård inte fick plats i VM-truppen. I höst har hon varit reserv för tyskan Kathrin Längert.

Hur utvecklande är det för en av svensk fotbolls främta målvaktstalanger?

Trots att Rosengård får betydligt mer pressuppbackning än likvärdiga lokala konkurrenter i andra idrotter lockar laget inte till matchbesök. Rosengård har ett publiksnitt (med fribiljetter) på 758, till och med sämre än Mallbacken.

Och tidiga matcher i CL har setts av än färre personer.

Den fotbollsintresserade Malmöbon känner inte för FC Rosengård i sin nuvarande skepnad.

Och den gynnar inte heller svensk damfotboll.

Som jag påpekat tidigare, den miljon per år som Rosengård får av Malmö kommun för sitt deltagande i CL kunde ha fördelats annorlunda och gett större effekt för idrotten i stort i Malmö.

Malmö har gjort en bra säsong på herrsidan i fotboll.

Hoppsan!

Det kan man väl inte mena, när himmelsblå krönikörer/bloggare talar om fiasko och allt vad man nu får det till?

Men lyckligtvis finns det en fotbollsvärld i stan utanför Malmö FF, som varit isolerat i toppen. Avståndet seriemässigt har varit alldeles för stort, glappet mellan MFF och stans andralag har varit två nivåer. Det är genant för en stad av Malmös storlek som dessutom vill kalla sig fotbollsstad.

2016 blir det bättre. Glappet kommer att minska. Malmö får åter efter några år ett lag i division 1 genom Prespa Birlik. Och eftersom Kvarnby, Rosengård och IFK Malmö alla höll sig kvar i tvåan samtidigt som Olympic tog sig upp dit har toppbredden -- om man nu kan kalla det så -- ökats. Det är i bästa fall en början till en allmän standardhöjning.

I och för sig försvann minst två klubbar, LB 07 och Husie (det kan också i ett nedåtkval bli en tredje, Hyllie) från trean men Flagg får sällskap av Kulladal, som gjorde en gedigen avslutning. Att vinna de två svåra sista “måstematcherna” med 5--1 och 6--1 är starkt.

Vad kan man då vänta av 2016?

Med den turbulens på spelarmarknaden det finns i Malmötrakten är det en omöjlig fråga att besvara. Det är ju alldeles för mycket tio ut och tio in.

Prespa, Rosengård och IFK Malmö har varit inne i den ruljans under många säsonger. Kvarnby och Kulladal har haft betydligt stabilare trupper. Nya

spelare har kommit från egna leden.

För Olympic blir det en ny situation. Division 2-spel kräver spelarkontrakt, förvisso en liten minimisumma, men kontrakten innebär också att klubben måste betala utbildningsbidrag dels för nya unga spelare utifrån och dels för de unga som redan tidigare kommit till föreningen från andra klubbar och skriver sitt första kontrakt.

Enligt vad jag förstått kan Kulladal även bli en vinnare genom Olympics division 2-status.

Nåväl. Det blir en intressant höst. Men i stort kanske inte direkt upplyftande för oss äldre idealister som är uppvuxna med kontinuitet och igenkänningsfaktor som tidigare fanns i lag och föreningar. I alla fall på den här nivån.

***

En liten handbollsparentes. För en klubb som bygger långsiktigt är små framgångar stora. Jag tänker på IFK Malmös 16-årslag som kvalificerade sig direkt till steg 3 i USM för flickor genom att bli tvåa i en femlagsgrupp efter suveräna Kävlinge. Men att vinna över H 43 lag 2, Baltichov och Lysekil är ett bevis på att IFK är på rätt väg.

Och en injektion.

Att duktiga Dalhem dessutom får lokal konkurrens på flicksidan är stimulerande.

Såg i går den första Ligamatchen i basket i Malmö på elva år.

Det var en härlig idrottsupplevelse med dramatik. Och rätt vinnare. För oss skåningar.

Malbas vann med 93--85 efter förlängning över Jämtland. Malbas och skånsk basket behövde denna premiärvinst och visade att man kan hänga med lagen från de nedre regionerna. Jämtland kom tia av elva lag förra säsongen.

***

Dramatik, ja. Kort före slutsignalen under ordinarie tid ledde Malbas med tre poäng. Östersundslagets bäste Corin Henry satte en tvåa men foulades orutinerat och Henry förvaltade bonusstraffen säkert, 81--81, och förlängning. I denna var Malbas klart bäst.

Och fick stående ovationer av en knökfull Heleneholmshall, 550 personer. Malbas hade lyckats få dit stora delar av sina många duktiga ungdomslag och bland de lite äldre åskådarna fanns många av Basketskånes kändisar från både ledar- och spelarleden, OS-deltagare och åtskilliga landslagslirare från båda könen.

Basketen i Malmö och Skåne har lyckats behålla många av sina tidigare storspelare kvar inom sporten som tränare och ledare. Vid ungdomsturneringar coachas lagen inte sällan av före detta elitspelare.

***

Okej, en premiär är något lite extra lockande, men att inte få plats för alla, inte ens 700 personer som utlovats, är ett av många bevis på att Malmö utöver Baltiskan behöver en modern arrangemangshall på mellan 1 500 och 2 000 för elitlagen i basket, handboll och innebandy. Det har funnits diffusa planer de senaste 25 åren med alla har försvunnit när det blivit dags för beslut.

Nu när Malmö har fler elitlag än tidigare borde frågan åter bli aktuell.

Det behövs bättre villkor för många om Malmö skall förbli Sveriges bästa idrottskommun.

***

Det fanns två anledningar till att myndigheterna satte stopp vid 550 personer. Brandmyndigheterna menade att utrymningsställena var för få och fritidsförvaltningen meddelade sent att golvet inte skulle hålla för den nyinköpta teleskopläktaren.

Av vad jag förstår var Malbas lovat att en ny öppning skulle göras åt öster och ingå i den allmänna upprustningen av Heleneholmshallen till en trivsam basketarena.

Att sedan köpa in en ny läktare och först några timmar före uppkast upptäcka att golvet inte skulle hålla, det är för mig fullständigt oförsvarbart.

För Malbas, vars elitsatsning balanserar på en tunn ekonomisk tråd, är dessa två grova missar av fritidsförvaltningen dyrbara.

***

Vad har Malbas för kapacitet? Jag vet inte, har sett alldeles för lite elitbasket på senare år och har inget att jämföra med. Att spelarna är duktiga därom finns ingen tvivel. De är elitidrottare med svenska mått.

För dem som gillar spektakulära lirare är Darion Rackley en attraktion och värd många besök i Heleneholmshallen.

Och talang att bli en stor publikfavorit är givetvis också Carl Engström, en dominant under båda korgarna.

***

De som gillar lokal förankring i en elitklubb kan också glädjas åt att i Malbas 14-mannatrupp är fyra spelare fostrade i klubben och ytterligare fyra har en annan Skåneförening som moderklubb.

För en samlad skånsk basket är det viktigt att Malbas spelar i Ligan.

***

Till sist fredagskvällen mest rörande scen. När Malbasvinsten var klar rusade 84-årige Jan Mikulowkski från sin plats bland den kommande generationens spelare och omfamnade coachen Henrik Svensson i en sann glädjedans,

För oss som vet vad Mikulowski betytt och känner för sporten i stan blev detta ännu ett minnesvärt ögonblick.

Spanien har många av världens bästa klubblag i fotboll.

I La Liga finns några av världens absolut bästa spelare.

I elitidrott gäller det att vinna.

Det gör de spanska storklubbarna ofta.

Så varför klaga?

Jag har sett några matcher i Champions League. De spanska lagen får ofta matcherna dit de vill. De möter låga försvar, får ett kompakt bollinnehav, där de med sin skicklighet inte ger motståndarna många tillfällen att sticka upp. Och så blir det ett och annat mål.

Jag beundrar givetvis deras förmåga men det blir samtidigt något monotont. Det känns hela tiden som det skulle kunna bli mer, fler mål och chanser och framför allt ett högre tempo.

Det verkar som ingen motståndare vågar chansa, attackera.

I tisdags såg jag dock ett undantag. Bayer Leverkusen utmanade verkligen Barcelona med en intensiv hög press av många spelare högt upp i banan. Spanjorerna blev stressade med visade samtidigt -- givetvis självklart med den inneboende kapaciteten -- att de kan spela en rakare fotboll utan det evinnerliga bolltrillandet. Barcelona krånglade sig ur en besvärlig situation och vann med 2--1.

Ur underhållningssynpunkt var det spansktyska mötet överlägset gårdagens Malmö FF--Real Madrid. Leverkusen är förmodligen ett klart bättre lag än MFF men det var modet hos tyskarna jag uppskattade.

MFF visade några gånger att det gick att oroa nonchalanta försvarare men alltför ofta -- nästan alltid -- fick Real Madrid ostört hålla på med sin -- faktiskt trista -- possession fotboll. Så ser det ofta ut när de spanska storlagen spelar och vinner i gruppspelet i CL.

Låt Leverkusen visa vägen!

***

Såg matchen via tv. Den kommenterades av Glenn Strönberg som ideligen poängterade det höga tempot. Visst fanns det sekvenser där det gick undan men oftast var det lågt tempo på mittplan med MFF i rätt positioner.

Med högt tempo menar jag en massa snabba omställningar med spel på båda planhalvorna.